Slumpen är kanske ingen tillfällighet?

För några år sedan läste jag en bok med titeln ”Slumpen är ingen tillfällighet”. En bok som jag hittade på grund av en rad tillfälligheter. En av de mest intressanta och tankeväckande böcker jag läst. Något skeptisk till innehållet i början, men sedan betagen och förundrad.

Det handlar kort och gott om allas vår lilla del i det stora hela och ”synkronicitet”. Mycket förenklat beskrivet handlar det om att saker och ting kanske har ett större samband än vad vi tror.

Ofta tänker jag (och kanske även du?) att nu var det slumpen igen att just ”det där” hände. Men är det inte konstigt när olika saker i livet plötsligt ser ut att vara sammanhängande på ett sätt som inte riktigt går att förklara? Varför gör vi på ett visst sätt i olika situationer och varför möter vi plötsligt människor som vi kanske just där och då behöver. Eller varför står plötsligt den där vännen framför dig, som du inte sett på trettio år och som du tänkte på bara någon dag innan? Det kanske inte bara är slumpen, utan något mer övergripande som låter det ske? Jag har inte svaret, men det är intressant att tänka tanken. Kanske finns där något som inte går att förklara, något som styr oss mot ett  mål som är menat redan från början. Eller är det bara slumpen, de där upplevelserna?

Boken ger inblickar i ett av livets mysterier, den meningsfulla slumpen, det märkliga sammanträffandet, den osannolika händelsen, som kanske löser ett problem eller till och med förändrar ett liv.  Författaren Jan Cederquist berättar om just sådana specifika händelser och vad som kan tänkas ligga bakom. Superspännande.

Då och då råkar jag ut för saker där jag kommer att tänka på temat för den här boken. Häromdagen satt jag och funderade på min första bok igen. En roman baserad på självbiografiskt material med tema att ingenting är omöjligt. Blev lite osäker i arbetet, som så många gånger förr och fick en känsla igen. ”Nope, även om jag blir klar nu med hela berättelsen från början till slut med den röda tråden och allt viktigt så kanske ingen ändå vilja ge ut min bok. Och hur ska jag hitta ett förlag? Som ser mig, lilla jag , som kom från ingenting. Hur sannolikt är det. Egentligen.”

De tankarna hade jag samtidigt som jag surfade runt på skrivarbloggar och i sociala medier. På Twitter ser jag något om en skrivartävling med tema ”Jag sa aldrig” och en förening jag aldrig hört talas om förut,  ”Liv i Sverige” med devisen ”Varje liv är värt att skildra”. Blir lite nyfiken och klickar mig in för att läsa vidare. Det visar sig vara oerhört värdefullt.

”LIV i Sverige” är en förening som drivs ideellt. De har inga anställda och inget kontor. För 200 kronor per år blir man medlem. Som medlem har man möjlighet till kostnadsfri rådgivning i litterära frågor. Man får också fyra nummer av medlemsbladet ”LIV i Sverige”. I det får man information om skrivarkurser, tävlingar, nyutkomna böcker, berättarcaféer och mycket annat. Dessutom får man rabatt på alla deras böcker och man kan skicka in självbiografiskt manus till dem. De har lektörer som läser manus med ambition att hjälpa till.

Det är ett  av många egna, enkla exempel på ”synkronicitet”. Det kan ju även vara så att om man har siktet inställt på ett mål så ”scannar” man medvetet eller omedvetet efter vägar att ta sig dit. Därför är det också viktigt att ha mål. (Mer om vikten mål kommer i ett annat inlägg längre fram.)

Varför läser till exempel du just nu det här blogginlägget? Är det en ren tillfällighet, eller är det ”synkronicitet”, en meningsfull slump som på något sätt har med ditt liv att göra?

/Anni Svensson

Ps. När jag nu delar med mig av LIV i Sverige och möjligheten till lektörsläsning av manus med självbiografiskt material kanske de får många fler manus av min sort och min chans till att nå målet att bli utgiven kanske minskar? Må så vara, jag drivs av tanken att ”skicka vidare”. Finner du något bra, så dela med dig. Det kommer alltid något bra ur det, så jag håller en tumme för mig och alla andra med författarambitioner.

Annons

En natt jag drömde.

mamma_o_jag
Mamma och jag, 1969. Fotograf: okänd.

Om mamma. Och om en av berättelserna jag skriver.

I drömmen står jag mitt i hennes kala sovrum. Ett rum och ett hem som en gång för länge sedan var ombonat och fullt av liv. Men nu mörkt, kallt och ensamt.

Ett sovrumsfönster utan gardiner, med bara ett par växter på fönsterbrädan. I det fönster där mamma ofta stod och kikade ut under den tid vi fortfarande sågs. Under den tid då gardiner fortfarande fanns i hennes fönster och hennes röst inte var främmande.

Ett rum där hon nu för drygt åtta år sedan somnade in. Ensam.

Nu är jag där. Allt obevekligt skarpt och tydligt. Jag ser henne inte, men känner. Det är mamma bakom mig och hon skjuter mig mjukt, men bestämt framåt över golvet mot fönstret. Som om hon vill att jag ska titta ut. Men det finns inget där. Vänder mig om för att se den gestalt som föser mig framåt. Ingen där.

Vad vill drömmen säga mig? Vad ska jag se? Drömmen biter sig envist fast i mitt sinne. Under lång tid.

Den 10 februari får jag kanske en del av svaret. Läser en artikel i DN om Erik Schüldt som får DN:s kritikerpris, ”Lagercrantzen”. Intervjun med Eric fastnar. Erik talar om klassisk musik som om den vore ”semisakral” och att den ”ofta är ordlös och därför blir andlig”. Han ger sitt möte med den estniske tonsättaren Arvo Pärt som ett exempel och där vaknar min nyfikenhet. Han beskriver att han hör ”Für Alina” och att världen därefter inte blir sig lik. Och att det finns något skimrande över Arvos musik. Han beskriver en slags känsla av helighet. Och jag bara måste lyssna.

Lyssnar. Och finner musikstycket ”Spiegel im Spiegel”. Som är så vackert. Känns som om musiken talar till mig. Och Erik säger i intervjun: ”Och så länge det finns något i heligt i världen, om det så bara är ett litet musikstycke, så är inte världen tom. Då stämmer inte den stora samtida berättelsen om världen som en stum och meningslös plats.”

Precis så.

Och jag inser att jag måste fortsätta skriva min berättelse. Den är viktig. Inte bara för mig. Inte som klassisk klingande konst, men som en sanning, en berättelse och ett bevis för att det finns hopp för de som behöver tröst och ljus, vägledning, tro om en ljusare framtid. Erik Schüldt beskrivs som att han ”ställer människan mitt i musiken” och jag vill hjälpa de människor som lever i mörker och visa dem att det finns ljus. Jag vill ställa människan mitt i ljuset.

Den 14 februari läser jag åter igen DN. Till musikstycket ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt i olika versioner på Spotify. I början av tidningen, en annons för Moderna museet och konstnären Louise Bourgeois. En bild av ett konstverk, en jättespindel som går under namnet ”Maman”. Jag blir fullkomligt tagen. Tänker åter igen att jag måste fortsätta skriva. Min berättelse om mamma, om oss, om livet. Men hur. Orden finns där, men jag skjuter fram. Jag vill det blir rätt, men är rädd det blir fel. Tänker att annat är nog viktigare. Och jag analyserar. Det är min rädsla som sätter stopp. Rädslan att misslyckas, göra fel, svika. Inte kunna skriva tillräckligt bra. Hur ska jag komma över rädslan?

Vänder blad i tidningen. Där kommer veckans boklista. Kikar förstrött på titlarna och läser. Fastnar vid bok nummer 9 av författaren Hilary Mistel. En självbiografi med titeln ”Skuggan av ett liv”. Det står: ”Självbiografi av Englands mest hyllade historiska romanförfattare om en smärtsam uppväxt.” Det fångar intresset och jag söker på nätet. Finner en länk till hennes förlag där det finns ytterligare en länk till kapitel för provläsning. Och jag läser tills jag kommer ett par sidor fram och min blick fastnar vid några meningar:

”Lita på läsaren. Det är det jag rekommenderar personer som frågar mig hur man blir utgiven. Lita på din läsare, sluta vara nedlåtande mot din läsare, beröm din läsare för att vara minst lika smart som du, och sluta vara så jäkla behagsjuk: du i raden längst bak, kan du vara snäll och koppla av charmen! Enkla ord på enkelt papper. Minns vad Orwell säger, att god prosa är som en fönsterruta. Koncentrera dig på att slipa minnet och skärpa din mottaglighet. Kapa varje sida du skriver med åtminstone en tredjedel. Sluta snickra ihop dina taffliga små liknelser, Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket kraft och klarhet du kan.”Jag får läsa om och om igen. Det står ”fönsterruta”. Och jag läser vidare.

”Minns vad Orwell säger, att god prosa är som en fönsterruta. Koncentrera dig på att slipa minnet och skärpa din mottaglighet. Kapa varje sida du skriver med åtminstone en tredjedel. Sluta snickra ihop dina taffliga små liknelser, Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket kraft och klarhet du kan.”

Och jag tänker på drömmen där jag knuffas fram till ett fönster av mamma. Och jag tänker på berättelsen jag skriver och stryker i. Om och om igen.

Det må vara tillfälligheter eller en desperat önskan att finna svar. Oavsett vilket. Berättelsen måste skrivas klart. Nu. Mamma har gett mig sitt godkännande. Det kan ha varit dröm eller verklighet. Slump eller tillfälligheter.

Idag är det den åttonde augusti,  mammas och min dotters mormors födelsedag och hon skulle ha fyllt 76 år. Om hon fått leva. Och jag skriver min historia. Vår historia.