Hur skriver man en essä?

Under tredje året Kreativt skrivande fick vi i uppgift att skriva en essä och likaså nu under det fjärde året. Jag får ofta frågan om vad en essä är och hur den skrivs så nu ska jag försöka förklara.

Uppgiften i år som ska innefatta runt femton sidor formulerades så här:

”Kursdeltagarna skriver en essä, som antingen dokumenterar den egna konstnärliga processen och diskuterar den studerandens pågående arbetes kontext och estetiska karaktär eller analyserar ett litterärt tema av allmännare och mer övergripande art”

Min essä handlar i år om skrivande, längtan och det berömda tvivlet som är vanligt hos många kreativa människor. Så småningom publicerar jag den kanske här på bloggen om någon är intresserad och vill läsa. Jag har tillbringat ett par dygn på fantastiska Sigtunastiftelsen för att skriva klart.

Tips för att skriva en essä*:

  • Ordet essä (eller essay) har franskt ursprung och betyder försök.
  • Det finns en lång rad definitioner. Vissa drag verkar ändå vara lika, nämligen att essän är en förhållandevis kort text. Vad som skiljer den från novellen är att den inte bygger på fiktion utan innehåller fakta eller åsikter grundade på verifierbara och presenterade fakta.
  • Men vad skiljer essän från en vetenskaplig uppsats eller renodlad sakprosa? Det är svårare, men kanske kan man säga att sakprosan är en text som fyller en informativ funktion, medan essän går åt det litterära och vanligtvis är mer personlig. Essän kan sträva efter att vara underhållande, men den behöver inte vara det. Men den vill vanligen vara ”a good read” och inte enbart ge sakupplysningar.
  • Essän är alltså icke-fiktiv men har i sin stilistiska utformning ändå övervägande skönlitterär form. Den personliga stilen och de litterära ambitionerna gör en text till en fullfjädrad essä.
  • En annan form av närbesläktad text är krönikan (som jag skriver ibland för exempelvis veckotidningen Allas). Krönikan är oftast ganska kort och bör vara opinionsbildande och/eller plädera för en åsikt i en dagsaktuell fråga. Något sådant uppdrag har inte essän. Se även Tips för att skriva en krönika.
  • Om du vill läsa exempel på kortare essäer så kika på Understreckaren i Svenska Dagbladet. Där publiceras essäer dagligen. I en understreckare finns aldrig mellanrubriker, men sådana kan finnas i andra essäer.

Jag hoppas att denna lilla text klargjort någorlunda vad en essä är. Inte helt enkelt, men jag tycker mycket om att skriva essäer eftersom jag får resonera kring ett ämne och vara personlig.

Så hur har det gått med min essä?

Jag har skrivit sedan i höstas och på måndag är det dags för inlämning.

Både igår och idag har jag flyttat runt och provat olika skrivarplatser och åter kommit underfund med att det ÄR skillnad beroende på var jag sitter. Denna gång precis som senast jag var här är min bästa plats i en enkel fåtölj, nära ett fönster på plan fyra. Tomt och tyst, förutom ett lågt surrande från ventilationen. Älskar det här stället som andas lugn och stillhet.

Essän om skrivande, längtan och tvivel är med hjälp av inspiration av författarna Marguerite Duras, Elisabeth Rynell, Karolina Ramqvist, Sylvia Plath, Elin Cullhed, Robert McKee, Linda Cameron, Anne Lamotte, Tage Danielsson, Miss Li och David Lagercrantz (ja, alla har haft ett finger med i texten som nästan är färdigskriven med sina elva sidor. Efter lite sömn (alltid bra att låta texter vila) kändes den inte helt klar så den behöver kompletteras med ett par saker innan inlämningen.

Det har således gått bra och jag hoppas innerligt att den ska bli godkänd.

/Anni

*Jag har lånat delar av beskrivningen kring vad en essä är från Linneuniversitetet men mitt kommunikatörs-jag har kortat ned och formulerat om för att hålla det så enkelt som möjligt.

Skrivandets sinne

Utbildningen i kreativt skrivande är just nu en stor del av mitt liv. Varje inlämningsuppgift ger nya upptäckter, insikter och skrivarinspiration. Och just idag har jag turen att befinna mig precis intill Linnéuniversitetet på vackra Teleborgs slott.

Den första uppgiften nu under år två var att läsa essäsamlingen ”Skrivandets sinne” av Elisabeth Rynell och svara på frågor om innehållet, delvis kopplat till mitt eget skrivande.

Den boken är en skatt, en sträckläsningsbok, en fin samling essäer med stor igenkänningsfaktor. Rynell fångar mitt intresse redan i inledningen till den första berättelsen:

”Ingen annan årstid är tiden så närvarande som nu, om sommaren.”

”Det är så idiotiskt lätt att tänka på livets och alla somrars oändlighet redan långt innan fågelsången tystnat…”

Precis så tänker även jag. Om sommaren känner jag mig som mest levande, det är då jag trivs och mår som allra bäst. Jag vet inte om det är ljuset, solen, fågelsången eller dofterna i vinden, men något är det med sommaren som är magiskt, vackert och som gör att jag mår fantastiskt bra. Samtidigt har jag svårt att njuta av sommaren då jag likt Rynell tänker på att det snart är höst igen, snart kommer mörkret tillbaka, kylan och allt det andra som gör att jag inte känner mig lika levande och glad. Ofta säger jag till mig själv att njuta här och nu, ta dagen som den kommer och inte fundera över morgondagen. Det är lättare sagt än gjort, eller vad säger du?

Något som också är väldigt fint med Rynell är att hon kopplar sitt skrivande till naturen. Jag är själv en naturmänniska och får inspiration till att skriva av naturen. Ibland i skogen, där jag kan vila i en glänta, ligga på rygg och betrakta himlen, molnens formationer och långsamma rörelser. Ofta vid havet där jag lyssnar till vågornas sång, känner in doften av hav och tång och fantiserar om vad som finns vid horisontens slut. Något med havet får mig att vila, att känna lugn, men det finns även något där som handlar om samhörighet och som får min fantasi att vakna. Havet låter mina tankar vandra fritt, ofta kommer där ord och texter som jag behöver, måste skriva ned. Det är även som Rynell skriver i ”Om en rödhake”:

”Och det jag ser, det ser jag också med mitt liv. Att ögonen jag har är just mitt livs ögon och vissa saker som jag ser är osynliga för andra”.

Jag känner det som en fin uppgift att skriva ned de där tankarna så att andra kan få ta del av det jag ser. Möjligen är det en av författarens uppgifter, att sätta ord på det kanske andra inte ser. Om vi hittar intressanta saker i vår omgivning som kan lyftas fram och beskrivas på ett sätt som berör tänker jag att det kan bli riktigt spännande läsning.

Något annat som Rynell också sätter ord på är pinan de dagar man inte skriver av olika anledningar:

” Det som gör ont är inte främst det faktum att man inte får någonting skrivet. Det är snarare att inte-vara-i-skrivandet som gör ont.”

Exakt så är det även för mig. Med åren har skrivandet blivit alltmer viktigt. Lika viktigt som att andas. Om jag inte kan eller får utrymme och tid att skriva mår jag inte bra. Det är bra insikt eftersom det också gjort att jag försöker prioritera skrivandet i mitt liv, bland annat genom att genomföra utbildningen i kreativt skrivande (nu år två av totalt fyra möjliga). Varje gång jag sätter mig för att skriva vid datorn eller med papper och penna (det härliga raspande ljudet behöver jag ibland) inser jag hur bra jag mår av det. Jag är helt enkelt en skrivande människa som behöver skrivandet. Det kanske kan te sig en smula själviskt, men vid närmare åtanke så är det inte så. För att kunna tänka och kunna ge av mig själv till andra behöver jag energi. Den energin hämtar jag i skrivandet och till viss mån även i läsandet.

Men vad handlar det om egentligen? Rynell citerar i essän ”Livets mening” författaren Viktor E. Frankl med citatet ”livet måste ha en mening” (sid 20). Jag stötte av en händelse på Frankls bok för några år sedan och jag tyckte det där stämmer så väl, att livet behöver en djupare mening, att alla människor behöver en mening och jag tror mig hittat min – att skriva. (Förutom att ha förmånen att få barn som också ger en djupare mening.) Det är lustigt hur vissa citat, meningar eller böcker korsar min väg, särskilt i stunder av tvivel. Kanske är det någon mening även med det.

Rynell beskriver ytterligare en intressant sak i den första berättelsen som jag känner igen mig i.

”För ett kort ögonblick händer det något mellan mig och skogen som jag tittar ut i. Den är inte jag men den flyter in i mig och plötsligt är jag tillsammans med den i världen. Och jag är till.”

Just de där sista orden ”jag är till” är något som stämmer bra överens med hur jag känner. Jag har erfarenheter som gör att jag bär på berättelser som kräver att få komma ut, men det är också en känsla av att när jag skriver känner jag en samhörighet. I det där rummet inom mig som bara jag har tillgång till blir drömmar till verklighet, och verklighet till drömmar. I skrivandet är det jag, mina karaktärer, ibland naturen eller något annat som gör att jag får den där känslan av att ”jag är till”. Jag har kanske inte helt kunnat sätta ord på det förut och Rynell lyckas göra det på ett sätt som gör mig glad. Det är en igenkänning och en slags känsla av samhörighet som uppstår när jag läser hennes texter. Det finns uppenbarligen fler som känner och tänker som jag. Den känslan är fin och jag tycker mycket om hela essäsamlingen av Rynell. En del av hennes författarröst tycker jag påminner om en annan favoritförfattare jag har – Bodil Malmsten.

Rynell avslutar fint den första essän med dessa kloka ord som även handlar om det egna tvivlet kring skrivandet, att man egentligen inte kan, men ändå måste eftersom det är det enda i hela världen som ger den där speciella känslan. Men tvivlet finns alltid där, ett tvivel som ofta besöker även mig.

”Det måste vara för att få vara med om det, som jag satt igång att skriva fast jag inte kan skriva. Att om jag inte nu kan skriva vare sig dikter eller berättelser, måste jag få sätta ord på pappret. Ändå. Våga den farliga tanken, att jag får finnas. Och det gör jag bara när jag skriver. Får. Finnas.”

Och slottet…

Jag befinner mig idag som sagt på Teleborgs slott i Växjö, det finaste hotellet jag vet. En man före mig till receptionens incheckning fnissade lite i eftermiddags när han fick ett rum i en av sidobyggnaderna och sa: ”Ja du, prinsessan får väl bo i ett av tornen…” Jag tror han syftade på mitt långa hår och javisst, idag hade jag tur. Idag och inatt bor jag i ett rum, i ett av tornen, högst upp på plan tre och fint är det, sagolikt. Vackert, prisvärt (kostar inte mer än hotellen i stan), god mat, stor frukostbuffé, och finfin service.

teleborg

Om kvällen, lite som Hogwarts…

teleborg 5

Vacker och ståtlig byggnad.

teleborg_dag

Det här ger mig inspiration till nya berättelser…

rum7

Mitt rum denna gång, en svit i slottsbyggnaden. Så himla fint!

skrivbord2

Har en skrivarplats också i mitt rum.

fonster

Ljuvlig utsikt från rummet, mot vattnet nedanför slottet.

tradgard

Även slottsträdgården väcker fantasin…

sjo

Fin promenadslinga nedanför slottet.

Nu dags att skriva vidare på min novell och kanske ta en tur i slottets korridorer.

/Hälsningar från slottet, skrivaren och alla hennes drömmar

Ps. Rynells Skrivandets sinne omnämns i denna läsvärda artikel i SvD: ”Författarna själva – det gör oss bra på att skriva”