När livet är tufft, leta upp din grit (och en löjromstoast)

Tidigare den här veckan kände jag att det vore enkelt att bara ge upp. Orken sinar med mer värk och ett smärtsignalsystem i spinn. Men ger jag upp? Nej, varför? Ett ord dyker upp i mitt huvud – grit.

Och vad är då grit? Jag googlade och påmindes om hur fantastiskt vi har det idag när det gäller att hitta information – vips! finns svaret där. Och du som tycker att vips är ett ord som alltför ofta återkommer i mina texter så har du helt rätt men håll ut – för det kommer att finnas kvar ett tag till 😅

Grit är ett begrepp som myntats av den amerikanska psykologen Angela Duckworth. På svenska kan det översättas till “gry” (som i “det är gott gry i grabben”), driv, karaktärsstyrka eller jävlar anamma. – Kort sammanfattat handlar det om en förmåga att hålla fast vid långsiktiga mål, och att inte ge upp vid motgångar.

Jamen, då är det väl grit jag har och som alla har som likt mig lever med långvarig (kronisk) smärta. För det är svårt, näst intill omöjligt att inte ge upp ibland. Det som nu skett är att jag gjort en fotoperation (den tredje efter två misslyckade) med konstant värk som följd under läkningsprocessen. Dessutom dras jag med den vanliga värken i övriga delar av kroppen. Vissa dagar känns det bara lite, andra dagar är det värre, mycket värre. Jag har bytt klinik och ortoped för att få ordning på foten. Nu har det gått drygt sex veckor sedan operationen, fortfarande lite smärta och svullnad men det är kanske inte konstigt då det både borrats, sågats och hamrats (japp!)

Det i sin tur gör att mitt smärtsignalsystem som redan är defekt sedan en cykelolycka verkar ha fått rena snurren och den andra smärtan ökar till en nivå som gör att hela kroppen vibrerar. Men jag har vilat, sovit massor, tagit djupa andetag, använt mindfulness, tagit ett varmt bad, ökat doseringen av mina mediciner och hoppats att smärtpåslaget ska stilla sig. Igår efter att ha slängt fotpjäxa och kryckor tog jag en promenad, och det verkar som om det blev för långt då smärtsignalsystemet gick i spinn. Igen. Det blev en kväll med ökad medicindos, TENS (elektroder), värmekudde och sängläge.

Idag gick jag till mitt kvartersgym (folktomt) för att äntligen träna lite försiktigt efter sex veckors uppehåll. Det är vanligtvis en av mina bästa mediciner som inte kommer i tablettform, men idag känns det sådär, kroppen är trött.

Då får man ta till något annat. Skriva om grit exempelvis, ta ett varmt lavendelbad och äta en löjromstoast. Varför det? För att löjrom är bland det godaste jag vet och för att dessa saker under en liten stund avleder tankarna från smärta och tråkigheter. Alla knep är tillåtna. Alla. Att lyckas med grit är också att unna sig. Det är min helt egna tes men jag tror på den. Stenhårt.

Sammanfattningsvis så skriver jag inte för att gnälla (okej, men bara lite) 😊 Jag skriver för att berätta att det är fint att grit, träning, god mat och annat bra finns för annars vet jag inte hur det hade gått. Det finns en hel del bra saker runtomkring oss, även i mörka perioder, det gäller bara att se dem.

Jag ska ta min erfarenhet, mina lärdomar om hur man inte bara kan överleva utan även kan lära sig att leva med kronisk smärta och det ska också bli en bok en dag. Och för det önskar jag både mig själv och även mina smärtkompisar – grit. Vi är många i Sverige må du tro, fler än jag trodde var möjligt, men smärta syns tyvärr inte alltid utanpå. Jag önskar att smärta hade en färg. Tänk exempelvis blått, då skulle jag se ut som en smurf.

Grit. Jag lägger ordet ordentligt på minnet och tar ytterligare djupa andetag, kikar på min app med mindfulnessövningar, testar Lövet där jag ska lägga alla mina tankar på löv som flyter iväg på en flod. Några tårar faller oväntat. Är det bra eller dåligt? Jag väljer att tänka att det är bra, allt rinner ut, bort och ger plats för nytt. Mindfulness är bra när man väl lärt sig hur det fungerar. Prova gärna, det finns många appar som är gratis.

Imorgon är en ny dag med nya förhoppningar och jag har semester i några dagar till. Foten kommer att läka, jag kommer att kunna gå längre och träna hårdare igen. Jag har lärt mig långsamt att leva med min smärta. Det kommer att ta ett antal veckor till innan det blir bättre, men det kommer att bli bra, ska bli bättre. Det är min tydliga målbild.

Grit, grit och grit till er alla som behöver. Och en löjromstoast.

/Anni

Ps. Om du har egna ideer om grit eller om du har funnit framgångsrika sätt att hantera kronisk smärta, hör gärna av dig. Jag har mycket material men behöver mer. Tack!

Skrivandets sinne

Utbildningen i kreativt skrivande är just nu en stor del av mitt liv. Varje inlämningsuppgift ger nya upptäckter, insikter och skrivarinspiration. Och just idag har jag turen att befinna mig precis intill Linnéuniversitetet på vackra Teleborgs slott.

Den första uppgiften nu under år två var att läsa essäsamlingen ”Skrivandets sinne” av Elisabeth Rynell och svara på frågor om innehållet, delvis kopplat till mitt eget skrivande.

Den boken är en skatt, en sträckläsningsbok, en fin samling essäer med stor igenkänningsfaktor. Rynell fångar mitt intresse redan i inledningen till den första berättelsen:

”Ingen annan årstid är tiden så närvarande som nu, om sommaren.”

”Det är så idiotiskt lätt att tänka på livets och alla somrars oändlighet redan långt innan fågelsången tystnat…”

Precis så tänker även jag. Om sommaren känner jag mig som mest levande, det är då jag trivs och mår som allra bäst. Jag vet inte om det är ljuset, solen, fågelsången eller dofterna i vinden, men något är det med sommaren som är magiskt, vackert och som gör att jag mår fantastiskt bra. Samtidigt har jag svårt att njuta av sommaren då jag likt Rynell tänker på att det snart är höst igen, snart kommer mörkret tillbaka, kylan och allt det andra som gör att jag inte känner mig lika levande och glad. Ofta säger jag till mig själv att njuta här och nu, ta dagen som den kommer och inte fundera över morgondagen. Det är lättare sagt än gjort, eller vad säger du?

Något som också är väldigt fint med Rynell är att hon kopplar sitt skrivande till naturen. Jag är själv en naturmänniska och får inspiration till att skriva av naturen. Ibland i skogen, där jag kan vila i en glänta, ligga på rygg och betrakta himlen, molnens formationer och långsamma rörelser. Ofta vid havet där jag lyssnar till vågornas sång, känner in doften av hav och tång och fantiserar om vad som finns vid horisontens slut. Något med havet får mig att vila, att känna lugn, men det finns även något där som handlar om samhörighet och som får min fantasi att vakna. Havet låter mina tankar vandra fritt, ofta kommer där ord och texter som jag behöver, måste skriva ned. Det är även som Rynell skriver i ”Om en rödhake”:

”Och det jag ser, det ser jag också med mitt liv. Att ögonen jag har är just mitt livs ögon och vissa saker som jag ser är osynliga för andra”.

Jag känner det som en fin uppgift att skriva ned de där tankarna så att andra kan få ta del av det jag ser. Möjligen är det en av författarens uppgifter, att sätta ord på det kanske andra inte ser. Om vi hittar intressanta saker i vår omgivning som kan lyftas fram och beskrivas på ett sätt som berör tänker jag att det kan bli riktigt spännande läsning.

Något annat som Rynell också sätter ord på är pinan de dagar man inte skriver av olika anledningar:

” Det som gör ont är inte främst det faktum att man inte får någonting skrivet. Det är snarare att inte-vara-i-skrivandet som gör ont.”

Exakt så är det även för mig. Med åren har skrivandet blivit alltmer viktigt. Lika viktigt som att andas. Om jag inte kan eller får utrymme och tid att skriva mår jag inte bra. Det är bra insikt eftersom det också gjort att jag försöker prioritera skrivandet i mitt liv, bland annat genom att genomföra utbildningen i kreativt skrivande (nu år två av totalt fyra möjliga). Varje gång jag sätter mig för att skriva vid datorn eller med papper och penna (det härliga raspande ljudet behöver jag ibland) inser jag hur bra jag mår av det. Jag är helt enkelt en skrivande människa som behöver skrivandet. Det kanske kan te sig en smula själviskt, men vid närmare åtanke så är det inte så. För att kunna tänka och kunna ge av mig själv till andra behöver jag energi. Den energin hämtar jag i skrivandet och till viss mån även i läsandet.

Men vad handlar det om egentligen? Rynell citerar i essän ”Livets mening” författaren Viktor E. Frankl med citatet ”livet måste ha en mening” (sid 20). Jag stötte av en händelse på Frankls bok för några år sedan och jag tyckte det där stämmer så väl, att livet behöver en djupare mening, att alla människor behöver en mening och jag tror mig hittat min – att skriva. (Förutom att ha förmånen att få barn som också ger en djupare mening.) Det är lustigt hur vissa citat, meningar eller böcker korsar min väg, särskilt i stunder av tvivel. Kanske är det någon mening även med det.

Rynell beskriver ytterligare en intressant sak i den första berättelsen som jag känner igen mig i.

”För ett kort ögonblick händer det något mellan mig och skogen som jag tittar ut i. Den är inte jag men den flyter in i mig och plötsligt är jag tillsammans med den i världen. Och jag är till.”

Just de där sista orden ”jag är till” är något som stämmer bra överens med hur jag känner. Jag har erfarenheter som gör att jag bär på berättelser som kräver att få komma ut, men det är också en känsla av att när jag skriver känner jag en samhörighet. I det där rummet inom mig som bara jag har tillgång till blir drömmar till verklighet, och verklighet till drömmar. I skrivandet är det jag, mina karaktärer, ibland naturen eller något annat som gör att jag får den där känslan av att ”jag är till”. Jag har kanske inte helt kunnat sätta ord på det förut och Rynell lyckas göra det på ett sätt som gör mig glad. Det är en igenkänning och en slags känsla av samhörighet som uppstår när jag läser hennes texter. Det finns uppenbarligen fler som känner och tänker som jag. Den känslan är fin och jag tycker mycket om hela essäsamlingen av Rynell. En del av hennes författarröst tycker jag påminner om en annan favoritförfattare jag har – Bodil Malmsten.

Rynell avslutar fint den första essän med dessa kloka ord som även handlar om det egna tvivlet kring skrivandet, att man egentligen inte kan, men ändå måste eftersom det är det enda i hela världen som ger den där speciella känslan. Men tvivlet finns alltid där, ett tvivel som ofta besöker även mig.

”Det måste vara för att få vara med om det, som jag satt igång att skriva fast jag inte kan skriva. Att om jag inte nu kan skriva vare sig dikter eller berättelser, måste jag få sätta ord på pappret. Ändå. Våga den farliga tanken, att jag får finnas. Och det gör jag bara när jag skriver. Får. Finnas.”

Och slottet…

Jag befinner mig idag som sagt på Teleborgs slott i Växjö, det finaste hotellet jag vet. En man före mig till receptionens incheckning fnissade lite i eftermiddags när han fick ett rum i en av sidobyggnaderna och sa: ”Ja du, prinsessan får väl bo i ett av tornen…” Jag tror han syftade på mitt långa hår och javisst, idag hade jag tur. Idag och inatt bor jag i ett rum, i ett av tornen, högst upp på plan tre och fint är det, sagolikt. Vackert, prisvärt (kostar inte mer än hotellen i stan), god mat, stor frukostbuffé, och finfin service.

teleborg

Om kvällen, lite som Hogwarts…

teleborg 5

Vacker och ståtlig byggnad.

teleborg_dag

Det här ger mig inspiration till nya berättelser…

rum7

Mitt rum denna gång, en svit i slottsbyggnaden. Så himla fint!

skrivbord2

Har en skrivarplats också i mitt rum.

fonster

Ljuvlig utsikt från rummet, mot vattnet nedanför slottet.

tradgard

Även slottsträdgården väcker fantasin…

sjo

Fin promenadslinga nedanför slottet.

Nu dags att skriva vidare på min novell och kanske ta en tur i slottets korridorer.

/Hälsningar från slottet, skrivaren och alla hennes drömmar

Ps. Rynells Skrivandets sinne omnämns i denna läsvärda artikel i SvD: ”Författarna själva – det gör oss bra på att skriva”