Magin i kreativt skrivande

Brandalsund_thumbnail_IMG_1563

Kanske kan jag bli en svan i mitt nästa liv? Verkar fridfullt. (Bild från helgens utflykt.)

Idag var jag arg, förbannad på riktigt då jag fick konstaterat att sjukhuset röntgat fel del av min rygg. Jag fick även veta att jag skulle få vänta fem veckor på en ny tid. Åter igen fanns två val. Fortsätta vara arg, låta det ta all min energi eller välja ett annat alternativ, fokusera på något konstruktivt.

Till en början var jag så arg att jag ringde röntgenavdelningen och frågade hur det här har gått till och får till svar:

”Du är välkommen till oss för en ny magnetröntgen. Den 7 maj har vi en tid till dig.”

Ilskan gjorde att jag inte visste vilken fot jag skulle stå på och ändå svarade jag med så trevlig röst jag kunde.

”Det är ju helt orimligt att jag ska vänta i ytterligare fem veckor på en röntgentid när ni uppenbarligen gjort fel? Jag har ju redan väntat fem veckor och på eget initiativ stått i er kö för avbokningar, fått en tid, gjort röntgen och så tar ni bilder på fel del av ryggen. Hur är det ens möjligt? Jag kan inte vänta längre. Kan ni inte lösa det här på något sätt?”

Det blir tyst i andra änden en stund, men sedan svarar sköterskan. ”Ja, hm… Vi har ju helt fullt här och jag vet inte hur jag ska kunna lösa det. Vi har inga luckor alls.”

Jag känner åter igen hur ilskan bubblar i mig, blir till ett svart hål. ”Ni får lösa det, ni har uppenbarligen gjort fel. Det är ju helt galet att jag ska vänta igen,” säger jag.

Jag hör hur sköterskan i andra änden suckar. ”Ja, hur ska vi lösa det här… Ja, kanske går det att ordna en tid ändå. Kan du komma hit nu på fredag, tio minuter över sju på morgonen?”

”Så klart jag kan. Jag kommer när som helst om jag bara kan få ett svar vad som är fel i min rygg. Tack! ”

Ska det vara så här svårt och hur ska man orka att hela tiden behöva strida för att få hjälp? Och hur kan det bli så fel? Jag har ägnat eftermiddagen åt att vara arg (och att jobba) men nu får det vara nog. Ilskan för inget bra med sig, inget alls. Jag bestämde mig därför att efter jobbet istället göra något konstruktivt av min ilska.

Jag tog fram min skrivardator och började redigera en essä och en novell. Båda två ska bli de alster jag skickar in som urvalsprov för ansökan till Kreativt skrivande III på Linnéuniversitetet. Tredje året innebär fördjupade färdigheter i att skriva väl inom genrer som epik, lyrik, essäistik och kritik. Jag vet att det är svårare att komma in till tredje året och därför är det här arbetet otroligt viktigt. Jag vill så gärna komma in och fortsätta den spännande och lärorika resa jag påbörjat sent i livet. Håll gärna en tumme för att jag lyckas 🙂

Jag har fortfarande problem med värkande ländrygg och annat som inte är roligt just nu, men jobbar, tar alla mediciner jag kan, ägnar timmar åt sjukgymnastik, promenader, medicinsk yoga och skriver nu ikväll det jag orkar och som ger mig positiv energi. Ilskan och känslan av att ständigt arbeta i motvind ska jag använda i mitt kreativa skrivande.

Det är kanske det här jag ville komma fram till. Oavsett vilka hinder jag möter på livets väg så har jag alltid min egna värld, orden, berättelserna som lever inom mig. Det är bara jag som styr och bestämmer i den världen (förutom någon oberäknelig karaktär som ibland drar iväg åt ett håll jag inte räknat med) och det finns något oerhört skönt och befriande i det. Det kreativa skrivandets magi.

/Anni

Annonser

Skrivandets sinne

Utbildningen i kreativt skrivande är just nu en stor del av mitt liv. Varje inlämningsuppgift ger nya upptäckter, insikter och skrivarinspiration. Och just idag har jag turen att befinna mig precis intill Linnéuniversitetet på vackra Teleborgs slott.

Den första uppgiften nu under år två var att läsa essäsamlingen ”Skrivandets sinne” av Elisabeth Rynell och svara på frågor om innehållet, delvis kopplat till mitt eget skrivande.

Den boken är en skatt, en sträckläsningsbok, en fin samling essäer med stor igenkänningsfaktor. Rynell fångar mitt intresse redan i inledningen till den första berättelsen:

”Ingen annan årstid är tiden så närvarande som nu, om sommaren.”

”Det är så idiotiskt lätt att tänka på livets och alla somrars oändlighet redan långt innan fågelsången tystnat…”

Precis så tänker även jag. Om sommaren känner jag mig som mest levande, det är då jag trivs och mår som allra bäst. Jag vet inte om det är ljuset, solen, fågelsången eller dofterna i vinden, men något är det med sommaren som är magiskt, vackert och som gör att jag mår fantastiskt bra. Samtidigt har jag svårt att njuta av sommaren då jag likt Rynell tänker på att det snart är höst igen, snart kommer mörkret tillbaka, kylan och allt det andra som gör att jag inte känner mig lika levande och glad. Ofta säger jag till mig själv att njuta här och nu, ta dagen som den kommer och inte fundera över morgondagen. Det är lättare sagt än gjort, eller vad säger du?

Något som också är väldigt fint med Rynell är att hon kopplar sitt skrivande till naturen. Jag är själv en naturmänniska och får inspiration till att skriva av naturen. Ibland i skogen, där jag kan vila i en glänta, ligga på rygg och betrakta himlen, molnens formationer och långsamma rörelser. Ofta vid havet där jag lyssnar till vågornas sång, känner in doften av hav och tång och fantiserar om vad som finns vid horisontens slut. Något med havet får mig att vila, att känna lugn, men det finns även något där som handlar om samhörighet och som får min fantasi att vakna. Havet låter mina tankar vandra fritt, ofta kommer där ord och texter som jag behöver, måste skriva ned. Det är även som Rynell skriver i ”Om en rödhake”:

”Och det jag ser, det ser jag också med mitt liv. Att ögonen jag har är just mitt livs ögon och vissa saker som jag ser är osynliga för andra”.

Jag känner det som en fin uppgift att skriva ned de där tankarna så att andra kan få ta del av det jag ser. Möjligen är det en av författarens uppgifter, att sätta ord på det kanske andra inte ser. Om vi hittar intressanta saker i vår omgivning som kan lyftas fram och beskrivas på ett sätt som berör tänker jag att det kan bli riktigt spännande läsning.

Något annat som Rynell också sätter ord på är pinan de dagar man inte skriver av olika anledningar:

” Det som gör ont är inte främst det faktum att man inte får någonting skrivet. Det är snarare att inte-vara-i-skrivandet som gör ont.”

Exakt så är det även för mig. Med åren har skrivandet blivit alltmer viktigt. Lika viktigt som att andas. Om jag inte kan eller får utrymme och tid att skriva mår jag inte bra. Det är bra insikt eftersom det också gjort att jag försöker prioritera skrivandet i mitt liv, bland annat genom att genomföra utbildningen i kreativt skrivande (nu år två av totalt fyra möjliga). Varje gång jag sätter mig för att skriva vid datorn eller med papper och penna (det härliga raspande ljudet behöver jag ibland) inser jag hur bra jag mår av det. Jag är helt enkelt en skrivande människa som behöver skrivandet. Det kanske kan te sig en smula själviskt, men vid närmare åtanke så är det inte så. För att kunna tänka och kunna ge av mig själv till andra behöver jag energi. Den energin hämtar jag i skrivandet och till viss mån även i läsandet.

Men vad handlar det om egentligen? Rynell citerar i essän ”Livets mening” författaren Viktor E. Frankl med citatet ”livet måste ha en mening” (sid 20). Jag stötte av en händelse på Frankls bok för några år sedan och jag tyckte det där stämmer så väl, att livet behöver en djupare mening, att alla människor behöver en mening och jag tror mig hittat min – att skriva. (Förutom att ha förmånen att få barn som också ger en djupare mening.) Det är lustigt hur vissa citat, meningar eller böcker korsar min väg, särskilt i stunder av tvivel. Kanske är det någon mening även med det.

Rynell beskriver ytterligare en intressant sak i den första berättelsen som jag känner igen mig i.

”För ett kort ögonblick händer det något mellan mig och skogen som jag tittar ut i. Den är inte jag men den flyter in i mig och plötsligt är jag tillsammans med den i världen. Och jag är till.”

Just de där sista orden ”jag är till” är något som stämmer bra överens med hur jag känner. Jag har erfarenheter som gör att jag bär på berättelser som kräver att få komma ut, men det är också en känsla av att när jag skriver känner jag en samhörighet. I det där rummet inom mig som bara jag har tillgång till blir drömmar till verklighet, och verklighet till drömmar. I skrivandet är det jag, mina karaktärer, ibland naturen eller något annat som gör att jag får den där känslan av att ”jag är till”. Jag har kanske inte helt kunnat sätta ord på det förut och Rynell lyckas göra det på ett sätt som gör mig glad. Det är en igenkänning och en slags känsla av samhörighet som uppstår när jag läser hennes texter. Det finns uppenbarligen fler som känner och tänker som jag. Den känslan är fin och jag tycker mycket om hela essäsamlingen av Rynell. En del av hennes författarröst tycker jag påminner om en annan favoritförfattare jag har – Bodil Malmsten.

Rynell avslutar fint den första essän med dessa kloka ord som även handlar om det egna tvivlet kring skrivandet, att man egentligen inte kan, men ändå måste eftersom det är det enda i hela världen som ger den där speciella känslan. Men tvivlet finns alltid där, ett tvivel som ofta besöker även mig.

”Det måste vara för att få vara med om det, som jag satt igång att skriva fast jag inte kan skriva. Att om jag inte nu kan skriva vare sig dikter eller berättelser, måste jag få sätta ord på pappret. Ändå. Våga den farliga tanken, att jag får finnas. Och det gör jag bara när jag skriver. Får. Finnas.”

Och slottet…

Jag befinner mig idag som sagt på Teleborgs slott i Växjö, det finaste hotellet jag vet. En man före mig till receptionens incheckning fnissade lite i eftermiddags när han fick ett rum i en av sidobyggnaderna och sa: ”Ja du, prinsessan får väl bo i ett av tornen…” Jag tror han syftade på mitt långa hår och javisst, idag hade jag tur. Idag och inatt bor jag i ett rum, i ett av tornen, högst upp på plan tre och fint är det, sagolikt. Vackert, prisvärt (kostar inte mer än hotellen i stan), god mat, stor frukostbuffé, och finfin service.

teleborg

Om kvällen, lite som Hogwarts…

teleborg 5

Vacker och ståtlig byggnad.

teleborg_dag

Det här ger mig inspiration till nya berättelser…

rum7

Mitt rum denna gång, en svit i slottsbyggnaden. Så himla fint!

skrivbord2

Har en skrivarplats också i mitt rum.

fonster

Ljuvlig utsikt från rummet, mot vattnet nedanför slottet.

tradgard

Även slottsträdgården väcker fantasin…

sjo

Fin promenadslinga nedanför slottet.

Nu dags att skriva vidare på min novell och kanske ta en tur i slottets korridorer.

/Hälsningar från slottet, skrivaren och alla hennes drömmar

Ps. Rynells Skrivandets sinne omnämns i denna läsvärda artikel i SvD: ”Författarna själva – det gör oss bra på att skriva”

Kreativt skrivande del två – jag kom in!

Gissa om jag blev lycklig förra veckan när jag fick beskedet. Jag kom in med nytt antagningsprov på fortsättningskursen i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Det betyder att jag fortsätter min vandring på inslagen väg.

antagen

I höst blir det då att fortsätta skriva (och läsa) på halvfart, både jobba med kursuppgifterna som ingår och projektet min första egna bok. Jag har fått en del frågor om kursens innehåll. Här kan du kika på vad för skojsigt och intressant vi ska göra under det andra året: Kursplan, kreativt skrivande II.

Det här är bland det roligaste (och svåraste) jag gjort i livet så gissa om jag är peppad? Den första boken är himla svår och energikrävande att skriva, men kanske också viktigast. Nu har jag med hjälp av en proffsig lärare och fantastiska studiekamrater kommit en bra bit till på vägen. Men det behöver bli mer innan jag är klar.

Utbildningen är bra eftersom jag både får läsa och skriva, eller rättare sagt jag blir tvingad till att läsa mer litteratur som jag kanske aldrig annars skulle ha läst. Det har hjälpt mig att utveckla mitt eget skrivande, så kursen är på flera sätt helt fantastisk.

Det kommer ta lite mer tid innan jag är klar med den där första boken, men som jag brukar säga – även med små steg kommer man långt 🙂 Och det svåraste är kanske ibland det viktigaste att berätta.

nayyirah waheed

Citat från Nayyirah Waheed. Finns på Instagram som nayyirah.waheed

/Anni, i sommarnattens hetta (26 grader och klockan är 21.45)

Släppa taget och flyga?

 

anni_havet_morko_1802

Vid havet i lördags där jag ofta sitter och funderar över mina texter och annat i livet.

Jag har lämnat in terminens första uppgift. Linnéuniversitetets kurs i kreativt skrivande ska under våren ägnas åt våra egna projekt, vilket gör att jag nu i skolarbetet kan arbeta vidare med min bok. Vi får feedback från lärare och ger feedback till varandra och kan förbättra innehållet. Jag har inte vågat öppna upp responsen i tron att det kanske skulle bedömas som undermåligt. Men så var det inte, definitivt inte!

Så här inleder min lektor omdömet för den första inlämningsuppgiften i år (mitt större projekt, min första egna bok). Det stod mycket mer, men det avslöjar för mycket om handlingen.

”Det här är mycket bra. Det första kapitlet är rentav ypperligt. Du visar fin behärskning både av stoffet och dina uttrycksmedel. Du ger en bred och nyansrik bild av din upplevelse, och du väljer bildspråken med omsorg. De förtydligar, och de gör att vi dröjer kvar vid den gestaltade eller relaterade upplevelsen.”

Kan du tänka dig? ”Ypperligt”. Vilket vackert ord och jag är galet glad! Kanske går jag i mål med den där jäkligt svåra, men viktiga boken ändå till slut. Du som själv skriver och kämpar med en bok förstår den där bubblande glädjen. Det är stort att känna att man äntligen kommer vidare, att den där drömmen faktiskt kanske, kanske är inom räckhåll. Men å andra sidan är det massor av mer material som ska bearbetas.

Det har varit en fin helg på flera sätt då jag också fick korrektur på min fantasynovell ”De orörbara” i fredags och det var bara små, små saker som ska korrigeras. Jag fick även några ord i mejlet som gjorde mig otroligt glad och peppad inför släppet av boken i maj:

”Du skriver så vackert att det gör ont i bröstet när jag läser. Du måste, precis som Leona i berättelsen, släppa loss och pröva dina vingar! Det märks att du har gått flera kurser hos mig, och att du hela tiden strävar efter att bli bättre i ditt skrivande. Du ÄR författare, släpp taget och flyg!” /

Kim M Kimselius, författare och skrivarcoach

Tack, Kim! Ska försöka släppa loss… I maj kommer novellen med  i en novellsamling – Den magiska porten på Färgargården. Hoppas innerligt att du vill läsa den. Kommer att finnas på Adlibris och Bokus.

Jag har varit på middag med fina vänner tillsammans min dotter och en del annat oväntat kul har också hänt. Det går som bekant väldigt mycket både upp- och ner i mitt liv 🙂 En annan bra sak är att min fot har läkt och jag får åter igen på mig alla skor, även de med klack!

I helgen har jag suttit vid havet i tystnaden, tränat och lyckats återerövra de vikter jag tränade med innan fotoperationen i slutet av november. En mycket bra helg och start på veckan med andra ord. Imorgon är det dags att åka till Växjö igen för spännande föreläsningar på fredag och sen hela helgen fri för att skriva, träna och kanske lite bus.

Och nu ska jag definitivt fortsätta skriva. Det kanske blir en bok till slut, det kanske till och med blir flera, men vilken oerhörd tid det tar…

Det gäller att släppa taget om det jäkla tvivlet och våga tro. Och aldrig, aldrig ge upp.

It´s the possibility of having a dream come true that makes life interesting. 

/Paul Coelho

/Anni

 

Skriva så att hjärtat blöder – om fantasy och utmaningar

 

Anni_farstanas_161031 (2)

Ett troll vid ett av sina favoritställen – i en skog, nära havet.

Jag fick en uppgift på en skrivarkurs. Skriv en novell på tema fantasy och gör du det tillräckligt bra så kommer din berättelse med i en novellantologi nästa år. Först tänkte jag att tjoho! så roligt. Sedan kom andra tankar – fel genre, aldrig och nej, det där går inte… men det gick! Så hur gjorde jag?

Först stod det helt still, sedan började tankarna vandra. Okej, Anni, hur ska du fixa det här? Det går inte, kan inte, men jag vill ju skriva. Hur ska jag kunna skriva fantasy, vad är ens fantasy? Googla! och jag googlade. Nätet är fullt av goda råd, många råd. Men det som fick fart på mig var ett inlägg av Patrik Stigsson: Så skriver du en fantasyroman

Jag fick leta en stund då det finns så oerhört mycket skrivet om fantasy. Vad det betyder, vad det innebär, hur det ska skrivas, vilka som är de mest framgångsrika författarna inom genren osv. Eftersom jag aldrig skrivit i den genren behövde jag konkreta råd från start. Det finns massor att läsa om teknik, bygg upp berättelsen så här, gör si och gör så. För att ta till sig ett enda av de där råden så behövs ju först en idé. Jag hade inte tillstymmelse till idé.

”Ett annat sätt att skaffa inspiration är att vara ensam i naturen. Ta långa promenader eller sitt stilla på en mossbelupen sten. Du skall helst inte höra biltrafik, flygplan eller tåg. Föreställ dig att du möter olika varelser. Prata med dem. Fråga dem om de vill vara med i din bok. Var också öppen för att möta äkta sagoväsen i skogen. Om du inte tror att detta är möjligt är fantasy inget för dig.” / Patrik Stigsson

De här textraderna gav mig inspiration. Jag gick ensam till skogen, satt tyst, slöt ögonen, lyssnade och så blev en del av de ”De orörbara” till. Först kom huvudkaraktärerna, jag såg hur de såg ut, de fick namnen Liam och Leona. Sedan kom delar av berättelsen och även titeln. Därefter flödade orden och det blev en berättelse på över 30 000 tecken. Den längsta novell jag någonsin skrivit.

Ett annat fantastiskt råd i det här inlägget är ”Och skriv så att hjärtat blöder”. Oerhört fint och nära författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius tankar om att skriva med glädje. Jag tänkte på allt som både inspirerar och gör ont i livet och skrev utifrån det. Hoppas att det kan hjälpa även dig om du vill skriva en fantasyberättelse eller en berättelse vilken som helst.

”Till sist. Lita aldrig på någon som talar om för dig vad du skall göra och hur du skall göra det. Gräv där du står. Gräv djupt i dig själv. Och skriv så att hjärtat blöder.” /Patrik Stigsson

Tack för råd och inspiration i din blogg, Patrik Stigsson. Min novell med fantasytema föddes ur dina handfasta råd om skogens magi och sedan fanns resten av inspirationen inom räckhåll.

Min fantasynovell á la Anni ”De orörbara” är färdigskriven, antagen och i maj finns den med i antologin Den magiska porten på Färgargården.

Gräv där du står. Skriv så att hjärtat blöder. Ja, jag ska sannerligen försöka.

/Anni

Antagen till ny novellantologi 2018!

denmagiskaportenomslag

Det fina omslaget gjort av Jane-Helen Berntsson

Idag har jag sovit bort halva dagen. Igen. Det verkar som om foten som läker behöver enormt mycket sömn. Blä. Men när jag öppnade mejlen idag möttes jag av något riktigt roligt!

Min novell ”De orörbara” på tema fantasy som jag skrev i somras samtidigt som jag höll på att slita mitt hår är antagen till novellsamlingen ”Den magiska porten vid Färgargården”

Boken kommer ut någon gång under maj 2018.

Jippi! Det känns fantastiskt kul att få vara med i ännu en novellsamling.

 

”Hej Anni,

nu är din text inlagd i boken Den magiska porten vid Färgargården, med andra ord är du nu en av författarna till boken. Grattis!”

Jag hoppas att baksidestexten gör dig lite nyfiken:

”Det du håller i handen är en portal till flera författares egna magiska världar. Låt dig inte luras av Färgargårdens idylliska skönhet. Det här är en plats som ingen annan på jorden, här finns öppningen till allt liv. Vid sällsynta tillfällen kan man stöta på något speciellt, ett skimmer, en dold väg, en port. Ta dig i akt, du har blivit varnad.

Flera författare har inspirerats av atmosfären i det gamla huset och berättelserna har vuxit fram. Genom novellerna får du ta del av det förflutna och se vad som händer när varken fantasi eller ord sätter några gränser. Vad är det för hemligheter som döljs på Färgargården? Läs, njut och försvinn bort i gränslandet mellan fantasi och verklighet.”

Om jag inte fortfarande åt så mycket smärtstillande skulle jag såklart fira med ett glas bubbel. Men ett liiiitet glas kanske jag kan unna mig ändå. Varje litet framsteg ska ju firas även om foten sedan Hallux Vallgus-operationen är i ett jättesnyggt paket…

fot

Foten i ett snyggt paket och så lite kryckor på det i ett par veckor till. Inte kul!

Jag har sagt det förut men det tål att upprepas. Ingenting är omöjligt. Bara olika svårt. Jag trodde på den här novellen som jag till slut tyckte blev riktigt bra. Det är inte ofta jag är nöjd med det jag skriver men den här berättelsen har något speciellt. Precis som min e-novell ”En berättelse från ovan”. Jag hoppas att du vill läsa.

Om  nu bara den jäkla foten kan se till att läka lite kvickt så jag får energi till att arbeta igen och komma vidare med mina andra projekt. Framför allt det största, det som handlar om att få min första egna bok klar. Håll gärna en tumme!

/Anni

Ps. Ett stort tack till alla mina skrivarvänner och till min bästa skrivarcoach Kim M Kimselius som alltid peppar mig. Och tack även till Jenny Holmström, JMH Korrektur som hjälpte mig när jag körde fast. Utan er hade inte ”De orörbara” blivit klar och definitivt inte lika bra.

En ny dörr har öppnat sig – kreativt skrivande

Det här ser kanske inte mycket ut för omvärlden. En korridor, Linnéuniversitetet i Växjö. Stundtals sprudlar där av liv. För mig är det en ny spännande värld som nu ligger vidöppen, välkomnar mig och väntar på att utforskas. Jag får vara med om något jag tidigare knappt vågat drömma om.

Här ställs de stora frågorna kring litteratur och skrivande. Ibland får frågorna svar. Ibland får vi fortsätta söka svaren utanför universitetets väggar. Salar och korridorer är fyllda av elever (utom på just den här bilden) som längtar efter kunskap. Alla med samma passion för skrivandet som jag. Vi får umgås, prata med professorer, litteraturvetare och författare. Tänk att jag får vara här, lyssna, lära, ta in, fråga och skriva. Det är här jag ska vara. Helsike så upplyftande.

Det var 697 sökande, varav 170 hade utbildningen Kreativt skrivande 1 som förstahandsval (30 hp, distanskurs, Institutionen för film och litteratur i Växjö). 50 sökande med godkänt arbetsprov kom in. Jag (!) är en av dem. Det är ingen garanti för att jag kommer att klara kursen, det är många uppgifter som ska lämnas in och granskas, tusentals boksidor som ska läsas och ibland analyseras. Oavsett så är detta det roligaste jag någonsin gjort, och jag ska göra mitt bästa för att slutföra det. Förhoppningsvis även fortsätta till del två.

Igår var första dagen på universitetet (två dagar per termin är det föreläsningar på plats). Vi fick en genomgång av kursplanen, uppgifter, litteraturlista, förväntningar m.m. av Barbro Westling och Magnus Eriksson som är kursansvarig universitetslektor. Därefter fick vi ses i våra respektive arbetsgrupper med 4-5 personer i varje för att lära känna varandra lite grann. Det är inom grupperna vi senare kommer att ge respons på varandras inlämnade uppgifter.

saskriverduromaner

Ännu en bok tillkom på läslistan igår och köptes på plats. Har läst en femtedel på tåget hem. Kan varmt rekommendera den till alla som skriver (kan vara lite svår att få tag i).

Därefter följde ett längre pass med universitetslektor Maria Nilson som föreläste om litteratur och genus. Väldigt intressant på många sätt. Det slog mig att jag nog inte tänkt så mycket på genusperspektivet i skrivandet innan Maria lyfte  både min blick och förståelse. Nu har jag fått en hel del nytt att tänka på och föreläsningen var också minst sagt underhållande.

Det sista passet var oerhört intressant. Två kvinnor som även är handledare för några grupper under kursen – Marie Peterson (författare, lektör, kritiker och kulturjournalist)  och Cecilia Davidsson (författare och lektör)  förde ett resonerande samtal med varandra. Om vad, varför, hur de skriver, tips om luft i texten, planering, avslut och mycket annat intressant som skulle ta för lång tid att återge.

Igenkänningsfaktorn var hög. Till exempel kring hur tusen idéer far runt i huvudet, hur svårt det kan vara att få ned dem i en text som blir intressant att läsa. Om hur en specifik plats kan ge nya uppslag till och hur den som skriver ena dagen kan tycka att ”Wow, det här känns ju galet bra!”.  För att ett par dagar senare konstatera om exakt samma stycke ”Vilket skräp det här är, bara att slänga skiten och börja om…” Någon mer än jag som känner igen sig?

När jag lyssnat på de här två och läst om Marias senaste verk kunde jag inte låta bli att beställa – ”Undersökning i en bassäng”. Hon skriver bland annat om dörrar som varit stängda, precis som jag. Det blir mycket läsning framöver, men det är en viktig del i lärandet för att skriva bättre, och jag läser ju alltid ändå.

“If you don’t have time to read, you don’t have the time (or the tools) to write. Simple as that.” /Stephen King

Idag är jag lite trött, många tankar som hoppar runt. Angenäma tankar. Jag är så himla lycklig över att få vara en del av den här världen, att ha förmånen att få lära mig mer. Kunskaper som förhoppningsvis gör att jag utvecklas, skriver bättre, mer intressant och att jag en dag når fler av mina mål.

Det är banne mig ett privilegium att få vara en del av Linnéuniversitetets Kreativt skrivande och jag är tacksam över möjligheten att få vara med.

Om du drömmer om något du verkligen vill göra – vänta inte lika länge som jag gjort. Våga prova och gör det nu. Det är värt allt. Allt.

/Anni

En förlorad vinge och en funnen berättelse.

vinge

Min dotter hittade den här vingen under vår semesterresa och enligt henne är det en vinge från en älva. Hennes tankar och idéer har gett mig inspiration till att skriva en ny novell. Kanske blir den klar och tillräckligt bra. Det där vet man inte riktigt, men om jag lyckas kommer berättelsen att ingå en ny novellsamling som planeras komma ut under nästa år.

Karaktärerna i berättelsen – älvorna Liam och Leona blir allt mer tydliga och det är som om de stundtals berättar för mig vad jag ska skriva. Otroligt märkligt, men sant och på det viset fortsätter berättelsen ta form. Jag har läst delar av några fantasyböcker och googlat ”fantasy” för att få lite uppslag till temat som novellerna ska ha i den här antologin och fann en rad bra tips. Ett tips handlade om att man skulle sätta sig ensam och tyst i skogen för att få idéer. Bara vara tyst, se och lyssna. Det lät ju lite lurigt – minst sagt men fungerade oväntat bra ihop med tankarna som börjat gro i och med den upphittade vingen. Vips! så fanns där plötsligt två älvor med namn och allt. Sedan kom namnet på berättelsen – ”De orörbara” och därefter slutet och till sist inledningen och allt det andra som jag arbetar med nu.

Håll en tumme för att det fortsätter och att jag går i mål med novellen. När den här typen av flow uppstår är skrivandet fantastiskt roligt. Korta, men magiska stunder där jag försvinner bort i en annan värld. Svårt att förklara, men jag tror att de flesta som arbetar med något kreativt kan känna igen sig i hur tid och rum ibland bara försvinner. Är det inte så?

Jag tänkte först att det kan väl inte vara möjligt att det här händer igen. Men det gör det och det har hänt flera gånger förut när jag varit på skrivarkurs i Eringsboda med en av de absolut bästa – författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius. Förutom Kim som alltid pratar om att skriva från hjärtat och med glädje (vilket är väldans klokt) så träffar jag alltid inspirerande och härliga människor som likt mig har skrivandet som passion. Det peppar och stimulerar och jag får både energi och nya idéer.

 

eringsboda_2017

Den vackra, lilla sjön nedanför kursgården i Eringsboda. Fint att bada här men vad döljer sig under ytan? Om du är nyfiken kan du läsa mer i novellsamlingen Färgargårdens andar.

 

Före och under kursen har jag varit lite krasslig och det gick mer trögt än vanligt att både komma på idéer och att skriva. Men när jag kommit hem, blivit lite bättre och låg i en solstol vid havet kom både idéerna och orden igen, i en strid ström. Hittills drygt 13 000 tecken och det verkar fortsätta. Karaktärerna Liam och Leona, mina älvor har börjat leva och början, mitten och slutet av berättelsen är klar. Håll gärna en tumme för att magin fortsätter och att ”De orörbara” kommer med i den kommande novellsamlingen.

Om inte annat så hade jag i alla fall väldigt kul på vägen.

morko_grevensbad_2017

Mörkö – en av mina favoritplatser vid havet där jag hämtar inspiration året om.

/Anni

En dröm blir verklighet!


Jag sitter på ett tåg på väg mot skogarna i Småland och Blekinge där jag ska vara med på en skrivarkurs. Funderade på vad mitt nästa blogginlägg skulle handla om och eftersom jag inte kom på något omedelbart så öppnade jag min mejl. Och där mina vänner – fanns ett meddelande som jag var tvungen att läsa två gånger. Avsändare Linnéuniversitetet och det stod ”Antagen”.

Nu kan jag knappt sitta still på tåget. Jag får hålla hårt i armstöden för att inte studsa upp och ner. Vill bara skrika högt, hoppa runt och göra tjolahoppsasteg! Fira, dricka champagne och krama alla jag ser!

Tänk att jag har kommit in på en utbildning jag bara drömt om och jag trodde inte det skulle vara möjligt men det är möjligt! Jag brukar ju säga att ingenting är omöjligt om viljan, passionen och engagemanget finns och det är helt rätt. Det fungerar uppenbarligen. Jag kom in med ett antagningsprov som bestod av en novell, vilket känns extra fint eftersom jag då blivit bedömd på det jag skrivit och att det uppfattas som tillräckligt bra.

Jag ska läsa Kreativt skrivande, del 1 på distans, halvfart. Det innebär att jag både kommer kunna jobba vidare som kommunikatör och samtidigt studera ett ämne jag älskar. Något som är en absolut dröm, den största drömmen näst efter att få ge ut mina böcker och noveller. Jag kommer få möjlighet att skriva mer och samtidigt förbättra mitt skrivande. Nyp mig i armen! Det händer verkligen nu. Det händer.

Hurra! Kramar till hela världen från ett tåg någonstans i vackra, södra delarna av Sverige.


/Anni

Fragment ur ett skrivarliv

”Att leva eller skriva, det är frågan”. Kanske en uttjatad klyscha? Just den meningen inleder tidningen Skrivas ledare (nr 3, 2017) och den beskriver och påminner mig om ett dilemma jag befunnit mig i den senaste tiden.

Ord och mängder med berättelser finns där, pockar på och vill ut. Det har blivit alltmer tydligt att jag måste skriva men något har hindrat mig som jag berättade om i De oräddbara. Häromdagen blev det klart för mig vad ett av hindren bestod i. Jag  har för mycket runt omkring mig som tar tid och energi vilket gör att skrivandet inte får det utrymme som behövs, vare sig i tanke eller utförande. Nu har jag fattat ett viktigt men svårt beslut om att en av dessa saker måste väljas bort. (Jag kommer berätta mer om det senare.)

När jag väl landat i beslutet kände jag nästan omedelbart hur skrivarglädjen och lusten att skriva återvände. Men jag lydde inte känslan som sa till mig att ta upp pennan direkt utan fokuserade istället på att läsa ett par böcker som visade sig vara utmärkt inspiration. Det var ”Spådomen – en flickas memoarer” av Agneta Pleijel och ”Kanske är det allt du behöver veta” av E. Lockhart. Dessutom läste jag i tidningen Skriva novellen ”Min kompis Robin” som vunnit en skrivartävling på tema ”blodet” (Skriva, nummer 3, 2017). En kort men välskriven och intressant novell med tilltalande språk, skriven av Anela Resic. Att läsa novellen gav mig det sista som behöves för att hitta tillbaka till orden. Jag skriver igen!

Det handlar inte om långa sammanhängande berättelser eller ens kapitel. Det är mer av fragment. Med penna och papper har jag hittat tillbaka till den där härliga känslan av att allt är möjligt. Penna mot papper i såna här perioder ger mig en särskild känsla av närhet till orden och skapandet. Om du som läser detta skriver själv, känner du igen dig i det?

En vän som också skriver sa nyligen att han skriver men bara fragmentariska bitar. Tänkt på det han sa och alla dessa saker sammantaget verkar ha öppnat upp flödet av ord igen. En kombination av inspiration från andra människors berättelser och insikten att en del av det jag gör idag behöver tas bort för att ge luft åt annat som måste få plats. Jag blev också påmind om att det inte behöver vara färdiga kapitel eller en färdig berättelse. (Ibland får jag ett enormt flow vilket gör att en hel novell nästan skriver sig själv men inte just nu.) Att fragment kan duga bra blev ännu en dörröppnare och jag minns att det var så jag började en gång för många år sedan. Fragment som sedan fick gott om tid att växa fram till en helhet.

Det känns himla fint och idag har jag firat med att investera i en ny skrivarbok. I bok- och pappershandeln Tudda Galumpan som jag hade förmånen att ha en föreläsning hos förra året (läs mer: Något av det mest magiska jag varit med om) hittade jag idag den perfekta skrivarboken i brunt och guld. Framsidan  kan vändas upp och ned. Framsidestexten är densamma – Journal. Lite magiskt, precis som skrivandet.

Jag är tillbaka och den nya skrivarboken börjar fyllas med ord. En novell-idé för sommarens skrivarkurs med tema fantasy har tagit sina första trevande steg. Det handlar om skira älvor med spröda vingar, skärpt intellekt och urstarka krafter.  Men med en oförmåga som gör att de tvingas leva i mörkrets skuggor.  Titeln är ”De orörbara”.

Att skriva är att leva. Att leva är att skriva. Min tid kommer.

/Anni