Sommarkvällen är ljum, i vinden anas en doft av blommor. Himlen är oskyldigt blå och i vattnet intill kajen i det nattliv som just börjat sjuda har dagens värmande solstrålar gjort sina sista speglingar, och nu lagt sig för att vila. Skymningen närmar sig och alldeles snart lämnar ljuset Stockholmsnatten.
Jag promenerar på Stureplan i mörkt marinblå dräktkjol, vit skir blus, mörka solglasögon och vita sneakers med gulddetaljer. Jag passar näst intill in i de kvarter jag vandrar i.
I skyltfönstren med precision iscensatt belysning som gör att designkläderna, möblerna och de exklusiva smyckena med guld och diamanter som visas upp ser än mer fantastiska ut. Det till synes perfekta, det för en del ouppnåeliga ropar efter uppmärksamhet.
Jag har varit på fin, välrenommerad restaurang med en saknad vän, skrattat, njutit, ätit himmelskt goda skaldjur, och druckit alldeles lagom kylt rosévin. En bra kväll, en av de bättre. Men på väg mot tunnelbanan, på den ännu solvarma trottoaren mitt på Stureplan, mitt i musiken som ljuder från alla restauranger, bland dyra kostymer, välpressade skjortor, exklusiva klänningar, champagnehinkar på rad, leenden och klingande skratt ser jag. Honom.
Han sitter tyst, med huvudet lutat mot en husfasad på en bit ljust brun och fläckig kartong. Han är ung, har ljus hy, blont hår, ljusblå smutsiga trasiga jeans och utanför kartongen vilar hans sotsvarta fötter i ett par trasiga sandaler. Hans blick vilar tom ut i tomma intet. Händerna, även de svärtade ligger orörliga, med handflatorna uppåt utmed hans tunna kropp.
Jag går förbi och jag ser honom. Ser allt i minsta detalj. Hör allt. Alla förtjusta rop och glasen som klingar när de möter varandra i de högljudda skratten. Betraktar. Och jag undrar hur han hamnade där.
Vi fortsätter förbi, min vän och jag. Likt alla andra som inte ser, eller kanske inte vill eller orkar se. Vi går förbi, kliver över hans fötter. En stund väljer även jag att inte se och vi går, fortsätter prata, sökande efter nästa tunnelbaneskylt. Men något i hans blick, något i bilden får mig att stanna upp i steget och vända om. Jag ber min vän vänta, hon ger mig en undrande blick, men hon stannar, och väntar.
Allt jag har i min plånbok ger jag honom (för dagen mycket mer än jag brukar ha – kanske var det någon mening). Eller försöker ge, för han ser mig inte. Hans blick är tom, ser fortfarande rakt fram, ut i tomma intet. Jag böjer mig ner, lägger min hand i hans, säger att jag ser honom och att jag ger vad jag har. Att jag önskar honom ett annat liv. Hans blick möter min och den är tom, men där anas också ett litet ljus. Kanske tror jag mig bara se eller så finns det faktiskt där. Han viskar med knappt hörbar röst: åh, tack snälla.
När jag kommit tillbaka till min vän ser hon på mig och jag ser att hon förstår. Jag säger att jag var tvungen, att jag inte kunde blunda, att det kanske inte var mycket värt men det var ändå något jag kunde göra där och då. Jag kunde se, jag valde att se. Hon nickar och ler.
Tar pendeltåget och bussen hem till den trygga lilla ort jag bor på, långtifrån storstaden. Regnet faller sakta denna tidiga natt när jag närmar mig mitt trygga hem. Och jag inser där i skenet av gatlyktans ljus, på den av regnet glimrande trottoaren hur lyckligt lottad jag är, hur olika våra liv ser ut och hur rik jag är. Jag kan se kontrasterna och innerligt uppskatta allt som är livet. Mitt liv.
/Anni
Ps. Det finns en hel del fantastiska organisationer som hjälper de mest utsatta människorna. De gör ett fantastiskt jobb. Om du som jag vill göra en liten insats kan du bli månadsgivare hos t ex Stadsmissionen.
Anni Svensson 