Genom ett fönster

thumbnail_IMG_1730

Idag på morgonen tog jag bussen till jobbet. En resa jag vanligtvis gör med bil. Efter en tid av korta arbetsdagar hemifrån med näst intill outhärdlig ryggsmärta var jag äntligen på väg tillbaka till jobbet. Jag kom på mig själv med att njuta av bussfärden, en resa som jag annars tycker är allt annat än kul.

Jo, det är märkligt. Det som sker när jag åter drabbats av en tids sjukdom. Först att åter behöva inse (och med svårhet acceptera) att den där cykelolyckan för fem år sedan kanske hade mer inverkan på lång sikt än vad någon kunde tro:

  • Ja, jag måste äta mediciner för att fungera, många mediciner.
  • Ja, jag måste vara sjukskriven en tid.
  • Ja, jag måste inse att kroppen inte kan göra allt det huvudet vill.
  • Nej, jag kan inte jobba heltid just nu trots att det verkligen, verkligen behövs.
  • Nej, jag kan inte köra bil.
  • Nej, jag orkar inte göra den där utflykten med min dotter.
  • Nej, jag kan inte städa.
  • Nej, jag kan inte skriva klart det där allra sista i min bok.
  • Nej, jag kan inte träffa den där vännen just nu trots jag inget hellre vill.

Dagarna går, en och en halv vecka och så inser jag att nu är det dags att prova. Detta är dagen då det var dags att prova åka buss och spendera en halv dag på jobbet.

Väl på bussen sitter jag ner på ett av de blå sätena, bussen börjar rulla och jag ser ut genom fönstret. I vanliga fall skulle jag den trettio minuter långa resan suttit med blicken i mobilen, men idag valde jag något annat. Jag lät blicken bara vara i fönstret. Så innerligt glad och lycklig över att nästan, nästan inte känna någon smärta alls. Glad över att se alla gröna växter, träd och blommor, glad över att se våren, lycklig över att kunna gå till busshållplatsen, åka buss, över att kunna sitta, över att vara näst intill smärtfri.

Det finns en positiv sak i att bli sjuk. Det är att efteråt (om man har den stora ynnesten att få bli frisk) kunna se livet med nya ögon. Se allt det jag annars lätt missar, går eller springer förbi.

Jag är glad och tacksam över fönstret jag fick njuta av en kort stund idag. Jag passar på att fortsätta njuta och firar en bra dag med en av mina favoriträtter, caprese och ett glas, gott mousserande vin (okej, två). För jag vet också alltför väl – redan imorgon kan allt vara annorlunda.

Läste någonstans att det är bra att varje kväll fundera över tre saker du är tacksam över. Oavsett vad som sker att ändå varje kväll fundera över det. Kanske är en ganska klok idé…?

”Att vara frisk är att vara lycklig. Synd bara att jag inte visste om det.
Till dig som är frisk – vet om det!” /Bodil Malmsten

/Anni

Sommarnattens skarpa kontraster

Sommarkvällen är ljum, i vinden anas en doft av blommor. Himlen är oskyldigt blå och i vattnet intill kajen i det nattliv som just börjat sjuda har dagens värmande solstrålar gjort sina sista speglingar, och nu lagt sig för att vila. Skymningen närmar sig och alldeles snart lämnar ljuset Stockholmsnatten.

Jag promenerar på Stureplan i mörkt marinblå dräktkjol, vit skir blus, mörka solglasögon och vita sneakers med gulddetaljer. Jag passar näst intill in i de kvarter jag vandrar i.

I skyltfönstren med precision iscensatt belysning som gör att designkläderna, möblerna och de exklusiva smyckena med guld och diamanter som visas upp ser än mer fantastiska ut. Det till synes perfekta, det för en del ouppnåeliga ropar efter uppmärksamhet.

Jag har varit på fin, välrenommerad restaurang med en saknad vän, skrattat, njutit, ätit himmelskt goda skaldjur, och druckit alldeles lagom kylt rosévin. En bra kväll, en av de bättre. Men på väg mot tunnelbanan, på den ännu solvarma trottoaren mitt på Stureplan, mitt i musiken som ljuder från alla restauranger, bland dyra kostymer, välpressade skjortor, exklusiva klänningar, champagnehinkar på rad, leenden och klingande skratt ser jag. Honom.

Han sitter tyst, med huvudet lutat mot en husfasad på en bit ljust brun och fläckig kartong. Han är ung, har ljus hy, blont hår, ljusblå smutsiga trasiga jeans och utanför kartongen vilar hans sotsvarta fötter i ett par trasiga sandaler. Hans blick vilar tom ut i tomma intet. Händerna, även de svärtade ligger orörliga, med handflatorna uppåt utmed hans tunna kropp.

Jag går förbi och jag ser honom. Ser allt i minsta detalj. Hör allt. Alla förtjusta rop och glasen som klingar när de möter varandra i de högljudda skratten. Betraktar. Och jag undrar hur han hamnade där.

Vi fortsätter förbi, min vän och jag. Likt alla andra som inte ser, eller kanske inte vill eller orkar se. Vi går förbi, kliver över hans fötter. En stund väljer även jag att inte se och vi går, fortsätter prata, sökande efter nästa tunnelbaneskylt. Men något i hans blick, något i bilden får mig att stanna upp i steget och vända om. Jag ber min vän vänta, hon ger mig en undrande blick, men hon stannar, och väntar.

Allt jag har i min plånbok ger jag honom (för dagen mycket mer än jag brukar ha – kanske var det någon mening). Eller försöker ge, för han ser mig inte. Hans blick är tom, ser fortfarande rakt fram, ut i tomma intet. Jag böjer mig ner, lägger min hand i hans, säger att jag ser honom och att jag ger vad jag har. Att jag önskar honom ett annat liv. Hans blick möter min och den är tom, men där anas också ett litet ljus. Kanske tror jag mig bara se eller så finns det faktiskt där. Han viskar med knappt hörbar röst: åh, tack snälla.

När jag kommit tillbaka till min vän ser hon på mig och jag ser att hon förstår. Jag säger att jag var tvungen, att jag inte kunde blunda, att det kanske inte var mycket värt men det var ändå något jag kunde göra där och då. Jag kunde se, jag valde att se. Hon nickar och ler.

Tar pendeltåget och bussen hem till den trygga lilla ort jag bor på, långtifrån storstaden. Regnet faller sakta denna tidiga natt när jag närmar mig mitt trygga hem. Och jag inser där i skenet av gatlyktans ljus, på den av regnet glimrande trottoaren hur lyckligt lottad jag är, hur olika våra liv ser ut och hur rik jag är. Jag kan se kontrasterna och innerligt uppskatta allt som är livet. Mitt liv.

bloggjuli2018regn

/Anni

Ps. Det finns en hel del fantastiska organisationer som hjälper de mest utsatta människorna. De gör ett fantastiskt jobb. Om du som jag vill göra en liten insats kan du bli månadsgivare hos t ex Stadsmissionen.