Magin i kreativt skrivande

Brandalsund_thumbnail_IMG_1563

Kanske kan jag bli en svan i mitt nästa liv? Verkar fridfullt. (Bild från helgens utflykt.)

Idag var jag arg, förbannad på riktigt då jag fick konstaterat att sjukhuset röntgat fel del av min rygg. Jag fick även veta att jag skulle få vänta fem veckor på en ny tid. Åter igen fanns två val. Fortsätta vara arg, låta det ta all min energi eller välja ett annat alternativ, fokusera på något konstruktivt.

Till en början var jag så arg att jag ringde röntgenavdelningen och frågade hur det här har gått till och får till svar:

”Du är välkommen till oss för en ny magnetröntgen. Den 7 maj har vi en tid till dig.”

Ilskan gjorde att jag inte visste vilken fot jag skulle stå på och ändå svarade jag med så trevlig röst jag kunde.

”Det är ju helt orimligt att jag ska vänta i ytterligare fem veckor på en röntgentid när ni uppenbarligen gjort fel? Jag har ju redan väntat fem veckor och på eget initiativ stått i er kö för avbokningar, fått en tid, gjort röntgen och så tar ni bilder på fel del av ryggen. Hur är det ens möjligt? Jag kan inte vänta längre. Kan ni inte lösa det här på något sätt?”

Det blir tyst i andra änden en stund, men sedan svarar sköterskan. ”Ja, hm… Vi har ju helt fullt här och jag vet inte hur jag ska kunna lösa det. Vi har inga luckor alls.”

Jag känner åter igen hur ilskan bubblar i mig, blir till ett svart hål. ”Ni får lösa det, ni har uppenbarligen gjort fel. Det är ju helt galet att jag ska vänta igen,” säger jag.

Jag hör hur sköterskan i andra änden suckar. ”Ja, hur ska vi lösa det här… Ja, kanske går det att ordna en tid ändå. Kan du komma hit nu på fredag, tio minuter över sju på morgonen?”

”Så klart jag kan. Jag kommer när som helst om jag bara kan få ett svar vad som är fel i min rygg. Tack! ”

Ska det vara så här svårt och hur ska man orka att hela tiden behöva strida för att få hjälp? Och hur kan det bli så fel? Jag har ägnat eftermiddagen åt att vara arg (och att jobba) men nu får det vara nog. Ilskan för inget bra med sig, inget alls. Jag bestämde mig därför att efter jobbet istället göra något konstruktivt av min ilska.

Jag tog fram min skrivardator och började redigera en essä och en novell. Båda två ska bli de alster jag skickar in som urvalsprov för ansökan till Kreativt skrivande III på Linnéuniversitetet. Tredje året innebär fördjupade färdigheter i att skriva väl inom genrer som epik, lyrik, essäistik och kritik. Jag vet att det är svårare att komma in till tredje året och därför är det här arbetet otroligt viktigt. Jag vill så gärna komma in och fortsätta den spännande och lärorika resa jag påbörjat sent i livet. Håll gärna en tumme för att jag lyckas 🙂

Jag har fortfarande problem med värkande ländrygg och annat som inte är roligt just nu, men jobbar, tar alla mediciner jag kan, ägnar timmar åt sjukgymnastik, promenader, medicinsk yoga och skriver nu ikväll det jag orkar och som ger mig positiv energi. Ilskan och känslan av att ständigt arbeta i motvind ska jag använda i mitt kreativa skrivande.

Det är kanske det här jag ville komma fram till. Oavsett vilka hinder jag möter på livets väg så har jag alltid min egna värld, orden, berättelserna som lever inom mig. Det är bara jag som styr och bestämmer i den världen (förutom någon oberäknelig karaktär som ibland drar iväg åt ett håll jag inte räknat med) och det finns något oerhört skönt och befriande i det. Det kreativa skrivandets magi.

/Anni

Annonser