Idag fick jag ett riktigt sorgligt besked.

En tidigare kollega och chef, Göran har lämnat jordelivet. Alldeles för tidigt. Bara 57 år.

Göran, jag kommer alltid att minnas dig. Du anställde mig till min första riktiga ledarposition. Du var klok.
Du frågade bland mycket annat (noggrann som du var) varför du skulle välja just mig och jag svarade ”För att det här är något jag verkligen vill göra och jag tror jag kan göra skillnad”. Du svarade att det var ett verkligt gott skäl. Att verkligen vilja något starkt är en bra start. Jag fick så småningom jobbet och jag lärde mycket av dig kring att vara en bra ledare, alltid tänka kund och inte minst resultat. Och jag tror du också lärde dig en hel del av mig.

Jag blev oerhört ledsen när jag idag fick veta att du inte längre finns bland oss. Vi skulle ju ses och ta den där ölen. Dela minnen om jobbet, vikingafesten, karaokekvällen, prata om vad som hänt och skratta ihop igen du och jag och Dan – så som vi gjort så många gånger förr. Vid sidan av det allvarsamma och stundtals tuffa jobbet. Men det blev aldrig av för jag ringde inte på senare tid och du ringde inte. Nu vet jag varför. Och jag önskar vi kunnat ses igen.

Vila i frid och jag hoppas du nu glider fram i en riktigt fin Cadillac där i Nangiala. Vi ses där. Så småningom.

Och till alla er andra. Ring den där kollegan eller vännen som ni tänkt på. Redan nu. Imorgon kan det vara för sent.

Ps. Görans minnessida på Fonus var idag tom. Låt oss som kände honom fylla den med ljus, värme och glada minnen.

För en del går inte just den här solen upp igen. Men kanske finns solen även i Nangiala. Hoppas och tror att det är så.