Sitter ensam på verandan den här ljumma sommarkvällen, vakar över solnedgången och läser. Om livets sköra tråd.

Kristian var en man i sina bästa år som blev sjuk. Dödligt sjuk. In i det sista hoppas han få fortsätta leva. Hans vilja att leva är stark. Urstark. Hans kärlek till livet är obeskrivlig. Han tror för en stund att han segrar över döden. Och en kort stund gör han just det. Men ödet vill annorlunda.

Kristian blir sjuk ännu en gång, obotligt sjuk och den gången vinner döden över livet. Men innan döden fångar Kristian hinner han skriva om allt. Om livet. Om hopp, tro och om döden.

Han skriver vackert, insiktsfullt och fängslande om livets kärna där han befinner sig. På den tunna linjen mellan liv och död.

Kristian berättar om hur vi alla behöver omfamna livet. Följa våra drömmar. Medan tid finns. Och jag gråter. För Kristian. För alla med obotlig cancer. För att livet är orättvist. Kristian borde fått leva. Han var ung. Han hade varit en tillgång. Han hade vårdat och älskat allt i sin närhet. Men ödet ville annorlunda. Kristian dog. Vandrade vidare.

Men han gav oss ord som för alltid lever kvar. Och jag ler. Genom tårar. För Kristian är inte med oss här, men hans ord lever kvar för oss alla att läsa. För oss att se. Den här dagen är slut och kommer aldrig åter.

Men imorgon kan du och jag göra precis vad vi vill. Med våra liv. För vi lever.

Läs Kristian Gidlunds ”I kroppen min”. Närmare livet och dess mening kan man inte komma.

”Mitt bröst kommer att sänkas, bara en aning, och jag kommer att ge mig in i evigheten med bara de 21 gram som sägs försvinna spårlöst ur kroppen när döden infinner sig.

Jag ser mitt ordval. Läser meningen en gång till. Evigheten. Evigheten eller ingenting. Kanske tar allt slut. Kanske blir det ingen fortsättning på resan.

Kanske har jag kommit till horisontens rand. Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.

Paradiset kan vara en plats på jorden. Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant. En dag kommer jag att gå. Jag vet ännu inte när. Jag kan redan känna fukten.”

Vi ses, Kristian, i Nangiala eller kanske däromkring. Och tack för att du delat din visdom. Ända fram till ditt sista andetag.

/Anni

Ps. Vill du läsa mer av Kristian Gidlund genast, finns en blogg. Den lever också vidare. Med hans allra sista ord: ”I kroppen min”