1978
Ömt håller jag om henne i nattmörkret.
Bakom leenden väver vi
bokstäver till ord och meningar,
till det som ska öppna
dörren till hemligheternas rum.
I tystnaden en tunn strimma ljus
från dörren på glänt.
Snart gryr en orörd morgon,
och hon lämnar min famn.
Till natten börjar allt.
Om igen.
Sköra själar ingjuter mod och hopp
i varandra.
Annonser
Den där texten gillar jag!!!
GillaLiked by 1 person
Tack, snälla du. Jag blir jätteglad! 🙂
GillaGilla
Vackert, stämningsfullt och lite vemodigt ❤
GillaLiked by 1 person
Tack för din kommentar, Laila. Ja, det kan nog stämma. Så som livet är tänker jag.
GillaGilla
Tänkte inte på det, men det har du rätt i ☺
GillaLiked by 1 person
Fint men lite sorgligt
GillaLiked by 1 person
Lite sorgligt är det allt, men däri finns också mycket glädje och livskraft. Du kommer att förstå när helheten är klar 🙂
GillaLiked by 1 person