Idag, den 15 juli för exakt femtio år sedan kl 10.16 föddes jag, 46 centimeter lång, 3 415 gram tung. Jag hade blek, näst intill vit hy och korpsvart hår. Endast blekheten består.

Idag har jag uppnått en ålder som jag inte alltid trott att jag skulle få uppleva. Från tidiga år var jag övertygad om att jag skulle leva fort, dö ung. Så blev det uppenbarligen inte. Jag har levt fort, stundtals både fort och fel. Jag har hunnit uppleva mycket tack vare den höga hastigheten, men jag har på senare år insett värdet i att sakta ner. Kanske är jag därför nu mer levande än jag någonsin varit förut.

Denna dag, likt varje födelsedag vandrar tankarna till mamma som dog redan vid sextiosju år. Om jag lever lika länge (eller kort beroende på hur man ser det) har jag sjutton år kvar.

Om jag tänker tillbaka så har de senaste sjutton åren gått så ofattbart fort. Men det är nog egentligen vare sig mamma eller hastigheten av förbipasserade år som gett mig den viktiga insikten att leva här och nu, att försöka fånga dagen, varje dag. Att njuta av ett glas vin på en måndag eller ta ledigt en onsdag för att bara vila eller promenera i skogen, sitta på en klippa och se ut över havet eller för att skriva några ord som nödvändigtvis behöver skrivas.

Det är mer troligt att det beror på en cykelolycka för några år sedan där jag hade gott om tid till funderingar under en sju månader lång sjukskrivning och att jag därefter fått lära mig att hantera och leva med mer eller mindre kronisk smärta. Det i kombination med egna och andras plötsliga sjukdomar och olyckor har fått mig att inse på riktigt hur bräckligt allting är, hur livet på några få minuter kan förändras helt, eller till och med ta slut. Det finns inget dåligt i den insikten och det finns inget dåligt i att åldras (förutom möjligen en del av kroppens skavanker, glasögon och en viss trötthet periodvis). Nej, jag är rätt nöjd ändå med att bli äldre, med att fylla femtio för med det följer också en rad positiva saker.

Aldrig tidigare har jag varit mer säker. Ofta (men absolut inte alltid) vet jag vad jag vill och inte vill. Aldrig tidigare har jag brytt mig mer om vad jag själv tycker och tror än vad någon annan tycker eller tänker om det jag gör. Och aldrig tidigare har jag brytt mig så lite om yta och totalt oviktiga saker som tidigare kändes viktiga utan att jag visste varför.

Det har på många vis varit en lång resa att nå hit där jag är idag. Som nybliven femtioåring står jag med båda fötterna på jorden, arbetar med det jag tycker om och trivs med, går en utbildning som jag längtat efter i större delen av mitt liv men som jag inte vågade söka in till förrän jag var fyrtiosju år (för att jag inte vågade tro på att jag kunde, men det gick utmärkt när jag väl vågade). Jag har blivit antagen till ett tredje år – hurra! Jag skriver, försöker göra mer av sånt som gör mig glad, mindre av sånt som förr var ”måsten” och tränar bara för att må bra. När jag kan så reser jag för att upptäcka nya platser och njuta av havet, ljuset och solen som jag älskar.

Att fylla femtio är inte så dumt, inte alls. Och en stor del i den glädje jag känner har min tro alltid haft – och mina vänner. Så på just den här dagen går mina tankar till gamla vänner som jag känt i större delen av mitt liv och till nya vänner som jag lärt känna på senare tid. Tack för att ni finns i mitt liv. Tack för att ni finns alla de dagar då jag ändå känner mig obevekligt ensam, då solen inte skiner, då livet inte är glatt, och då glädjen och lusten lagt sig för att vila ett slag. Jag är så jäkla tacksam för er, varenda en som alltid finns i ljus och i mörker. Tack ❤️