Om att älska det man gör och göra det man älskar. Om viljan att förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Och hur man når dit. Om kommunikationens starka kraft. På livets krokiga väg.
Energin just nu är minst sagt, bristfällig. Med en värkande hyfsat nyopererad fot på en trave kuddar utforskar jag mellan vila, mediciner och mat denna fantastiska novellsamling.
Det var en av mina lärare (och författare) på utbildningen Kreativt skrivande Niklas Rådström som tipsade mig om denna bok som jag inte kände till. Stort tack!
Det är Nittio noveller skrivna mellan tidigt 1800-tal fram till nutid. Jag har börjat läsa bakifrån då nutidsnovellerna tilltalar mig mest. Några är enligt mitt tycke jättebra, andra förstår jag inte alls. Favorit hittills är en sorglig historia ”Ge dagen tillbaka” av Kjell Lindblad (1984). Orkar bara läsa kortare stunder så kompletterar med ljudnoveller (Tessa Hadley, Marie Aubert, Virginia Wolf och Lina Arvidsson). Allt för att kanske finna ideer och inspiration till mina egna noveller när orken att skriva återvänt. Längtar dit ❤️
Har du läst någon riktigt bra novell? Tipsa gärna i kommentarsfältet!
En vecka har nu gått sedan den fjärde och förhoppningsvis sista operationen – hurra! Varje litet steg är ett steg framåt. Två veckor kvar tills det är dags för stygnborttagning och en ny bedömning.
Jag hoppas att ni har många bra noveller att tipsa mig om. Tack!
/Anni
Pssst… Ett förlag har visat intresse för att läsa alla mina noveller. Det behöver inte betyda något eller så betyder det allt.
Under tredje året Kreativt skrivande fick vi i uppgift att skriva en essä och likaså nu under det fjärde året. Jag får ofta frågan om vad en essä är och hur den skrivs så nu ska jag försöka förklara.
Uppgiften i år som ska innefatta runt femton sidor formulerades så här:
”Kursdeltagarna skriver en essä, som antingen dokumenterar den egna konstnärliga processen och diskuterar den studerandens pågående arbetes kontext och estetiska karaktär eller analyserar ett litterärt tema av allmännare och mer övergripande art”
Min essä handlar i år om skrivande, längtan och det berömda tvivlet som är vanligt hos många kreativa människor. Så småningom publicerar jag den kanske här på bloggen om någon är intresserad och vill läsa. Jag har tillbringat ett par dygn på fantastiska Sigtunastiftelsen för att skriva klart.
Tips för att skriva en essä*:
Ordet essä (eller essay) har franskt ursprung och betyder försök.
Det finns en lång rad definitioner. Vissa drag verkar ändå vara lika, nämligen att essän är en förhållandevis kort text. Vad som skiljer den från novellen är att den inte bygger på fiktion utan innehåller fakta eller åsikter grundade på verifierbara och presenterade fakta.
Men vad skiljer essän från en vetenskaplig uppsats eller renodlad sakprosa? Det är svårare, men kanske kan man säga att sakprosan är en text som fyller en informativ funktion, medan essän går åt det litterära och vanligtvis är mer personlig. Essän kan sträva efter att vara underhållande, men den behöver inte vara det. Men den vill vanligen vara ”a good read” och inte enbart ge sakupplysningar.
Essän är alltså icke-fiktiv men har i sin stilistiska utformning ändå övervägande skönlitterär form. Den personliga stilen och de litterära ambitionerna gör en text till en fullfjädrad essä.
En annan form av närbesläktad text är krönikan (som jag skriver ibland för exempelvis veckotidningen Allas). Krönikan är oftast ganska kort och bör vara opinionsbildande och/eller plädera för en åsikt i en dagsaktuell fråga. Något sådant uppdrag har inte essän. Se även Tips för att skriva en krönika.
Om du vill läsa exempel på kortare essäer så kika på Understreckaren i Svenska Dagbladet. Där publiceras essäer dagligen. I en understreckare finns aldrig mellanrubriker, men sådana kan finnas i andra essäer.
Jag hoppas att denna lilla text klargjort någorlunda vad en essä är. Inte helt enkelt, men jag tycker mycket om att skriva essäer eftersom jag får resonera kring ett ämne och vara personlig.
Så hur har det gått med min essä?
Jag har skrivit sedan i höstas och på måndag är det dags för inlämning.
Både igår och idag har jag flyttat runt och provat olika skrivarplatser och åter kommit underfund med att det ÄR skillnad beroende på var jag sitter. Denna gång precis som senast jag var här är min bästa plats i en enkel fåtölj, nära ett fönster på plan fyra. Tomt och tyst, förutom ett lågt surrande från ventilationen. Älskar det här stället som andas lugn och stillhet.
Essän om skrivande, längtan och tvivel är med hjälp av inspiration av författarna Marguerite Duras, Elisabeth Rynell, Karolina Ramqvist, Sylvia Plath, Elin Cullhed, Robert McKee, Linda Cameron, Anne Lamotte, Tage Danielsson, Miss Li och David Lagercrantz (ja, alla har haft ett finger med i texten som nästan är färdigskriven med sina elva sidor. Efter lite sömn (alltid bra att låta texter vila) kändes den inte helt klar så den behöver kompletteras med ett par saker innan inlämningen.
Det har således gått bra och jag hoppas innerligt att den ska bli godkänd.
/Anni
*Jag har lånat delar av beskrivningen kring vad en essä är från Linneuniversitetet men mitt kommunikatörs-jag har kortat ned och formulerat om för att hålla det så enkelt som möjligt.
Varje gång vi faller sprickorna blir fler. Tänk om tiden är lånad, och vingarna av glas. Och under månens bleka sken, i tusen bitar, allt faller ner. När gryningsljuset vaknar skärvor som glimrar likt stjärnor i snön är allt du ser.
En skrivarvän på ett förlag kallade mig nyss i ett inlägg på Instagram ”novellförfattare” och jag kom på mig själv med att tänka ”Va, vem? Jag?”
Sedan slog det mig att jag skrivit en rad noveller nu, både ett antal som blivit publicerade och nya som nu tar form i min novellsamling som handlar om möten och hur ett enda möte kan förändra ett helt liv. Ändå känns ordet ”författare” så stort, för stort.
I mitt sätt att se är jag författare på riktigt först när/om jag lyckas bli medlem i Sveriges Författarförbund. För att nå dit behövs två egna utgivna verk och dit är det fortfarande en bit att vandra. Jag vet att andra tänker annorlunda men jag siktar på det 🎯
Idag har en del av dagen ägnats åt Zoom-seminarium med lärare och kurskamrater vid Linneuniversitetet. Det är så väldigt roligt med utbildningen Kreativt skrivande, en kurs jag verkligen kan rekommendera till alla skrivintresserade människor.
Jag är nu inne på fjärde året Kreativt skrivande (av fem möjliga). Både vid ansökan med inträdesprov vid 47 års ålder och varje år sedan dess lever jag med det högst seriösa tvivlet att jag inte kan, att jag nog faktiskt inte kan skriva.
Jag vet att jag kan (ibland), men i perioder känns det på riktigt omöjligt, platt och dåligt. Men! till dig som tvivlar – det mesta är möjligt om du verkligen satsar och tycker att det är kul. Jag är ett levande bevis på att det faktiskt är möjligt att följa drömmar, även senare i livet och att det kan gå bra. Jag är nog en av världens största tvivlare och ändå verkar det fungera att komma framåt.
Min fjärde novell av totalt sju eller åtta i min novellsamling om möten mellan människor och om hur ett enda möte kan förändra ett helt liv fick väldigt fin respons idag och jag är så himla glad. Bara lite redigering återstår innan jag ska skriva klart den femte novellen. Trots sjukdom, tvivel och kval verkar det gå vägen. Våga tro, våga göra.
Tack till alla er som här i bloggen, i sociala medier och i livet ständigt supportar, peppar, läser, kommenterar och tror på mig och mitt skrivande. Och till min dotter Nike som gett mig nya ideer och inspiration till den senaste novellen. Utan alla er vore jag inget.
Med en blick djupt påverkad av morfin, hår som ett troll (som saknar sin frisör) och skärmglasögon som numer är förbaskat nödvändigt säger jag ändå hej till helgen. Värken i ryggen och foten känns med mitt kraftigt utvidgade apotek just nu ändå uthärdlig, även om bieffekterna gör att jag blir påverkad; ofokuserad, trött och yr. Och resten som bråkar med min kropp ska väl med tiden lösa sig. Hoppas jag.
Längtar till den helg som är som en vanlig helg. Ni vet den där känslan då arbetsveckan är slut, man är lite upprymd, glad, äntligen ledig, kanske lagar en god middag och njuter av ett glas vin. Känslan av att det äntligen är ledighet igen (även om jobbet är roligt) och vad ska man nu hitta på för kuligt. Kanske skriva lite, kanske göra en utflykt.
Just nu är ingenting riktigt som vanligt, tröttheten ligger över mig som en våt filt och jag kan sakna det vanliga. Samtidigt är det väl dagar som dessa, som inte är som vanligt som kan lära oss något nytt om livet. Att uppskatta det vi har, att vara glada och tacksamma för alla de dagar vi får där vi är friska, arbetstaggade, skrivande och pigga.
Jag tänker mycket just nu, men tankarna går lite omlott och vill inte riktigt bindas samman så novellerna ligger där och vilar, precis som det mesta i livet. Idag på den tunna linjen mellan sömn och vakenhet hade jag ändå plötsligt och oväntat en ide till en barnbok i huvudet (har aldrig skrivit en bok för barn). Jag rafsade snabbt ned några anteckningar för att inte glömma bort och en dag kanske det blir en riktig berättelse. Det är underligt hur hjärnan fungerar.
Jag minns orden som en klok människa sa till mig en gång: ”Anni bara vilar lite, och det måste hon få göra ibland.”
Ps. God middag blev det ändå igår och ett fjärdedels glas vin till det minsann. Nu blir det rödbetsjuice resten av helgen. Mums.
Hälsan har vacklat och att ta sig ut på promenader och till träningen har varit och är behäftat med mer motstånd än vanligt. Men jag går ändå. Hur kommer det sig?
Först så får jag lov att erkänna att det är svårt, jättesvårt. Huvudet och kroppen ropar i kör: ”Neeeej! Orkar inte, kan inte, det går inte.” Men jag har lärt mig med åren att när motståndet är som värst är behovet som störst.
Även om jag hellre vill ligga kvar i sängen eller soffan så går jag iväg. Men det sker inte omgående. Det krävs en del samtal med mig själv. Dels är det tyngre på grund av vinter och kyla och dels på grund av en del mediciner just nu. Tröttheten är enorm, som ett oöverstigligt berg men det är inte omöjligt. Det handlar om att bestämma sig, att hitta sin inre styrka och sin grit, något jag skrev om i ett annat inlägg nyligen.
Så ja, jag kom iväg idag också, klättrade uppför berget och gymmet var tomt. Efteråt känns både huvudet och kroppen mycket bättre, jag känner mig starkare och även gladare eftersom jag klarade det. Jag veeeet ju att det är så varje gång och det kanske även du vet? Och om inte – prova att träna, börja lugnt och ta gärna hjälp av en PT (personlig tränare) eller en fysioterapeut för att få ett program som passar just dig.
Svaret på frågan i inledningen är alltså med stort utropstecken – ja! (Men jäklars vilket motstånd som min kropp bär på just nu.)
Oavsett om livet bjuder på motstånd så är det omöjligt att inte vara tacksam för en dag som den här. Ljuset och havet 💙
Trots trötthet, svullen fot, mediciner och en ständigt lätt molande huvudvärk är jag tacksam för allt som finns i min närhet. Vänner, min dotter, naturen och havet.
Lusten att skriva har börjat återvända men jag önskar att jag hade mer energi. Jag hoppas att det snart ska bli alldeles som vanligt så att jag kan skriva klart min spänningsroman, mina noveller om korta möten som kan förändra ett helt liv och skriva om dagar som denna.
Om hur den fina strandremsan passar perfekt att gå på med den ömmande foten, hur små dimformationer rör sig sakta över vissa delar av vattenytan om man tar sig tid att stanna upp och tittar tillräckligt noga. Och jag skulle skriva om hur vinden dansar med träden, hur tystnaden och stillheten oväntat bryts av stora, kraftiga vågor som snabbt spolar bort den lilla gåvänliga strandremsan och bara lämnar is, vatten och lera kvar.
Jag skulle skriva om det vackra, om det fula, om skörheten, bräckligheten, om förgängligheten. I allt.
Ja, ibland är det nog bland det bästa vi kan göra, att bara lyssna till våra andetag, att lyssna till vårt inre och det gör jag bäst vid havet. Hur är det för dig?
Jag har inte kunnat köra bil på drygt två månader på grund av en fotoperation. Nu är det så himla härligt att jag åter kan röra mig fritt, ta mig till skogen och havet, även om fotjäkeln inte riktigt vill vara med, men vi går ändå. Vi går ändå. Det är ofta där vid havet som inspirationen kommer, nya ideer till nya berättelser och ibland helt nya insikter.
Ljuset, tystnaden, stllheten och att bara vila i de egna andetagen. Vid havet känner jag mig tillfreds, hemma, hel 💙
Det har varit en tuff period efter en fotoperation med mycket värk men nu äntligen börjar det sakteligen att vända. Det har tagit en tid att reparera mig med vila, allehanda knep (och en rad mediciner) men nu har jag minskat på medicinerna och förutom en vansinnig trötthet och en fortsatt svullen fot börjar jag känna igen mig själv igen. När jag satt där vid havet i tystnaden idag fick jag till och med en ide till en ny novell. Det var mycket länge sedan det hände men platsen är magisk och där kan vad som helst hända…
Tiden med värk har satt spår, men nu går det åt rätt håll.
Det där med att vara tyst och lyssna har fler än jag funderat över vad det kan göra för nytta. Exempelvis Tomas Sjödin som varit sommar- och vinterpratare i P1. Han har en digital föreläsning på tisdag kväll som dök upp i mitt Facebookflöde (det går fortfarande att anmäla sig): Ljudet av tystnad
Han är aktuell med en ny bok med samma namn som är en uppföljare till ”Det händer när du vilar”
”Den goda tystnaden handlar mer om att hitta tonen än att bli tyst, inte om vad man vill slippa höra, men vad man längtar efter att få höra.”
Låter ju onekligen intressant eller vad säger du?
Tvivlet som jag tidigare döpt Kajsa har länge suttit på min axel igen, pockat på uppmärksamhet och idogt viskat att det där med att skriva är nog ingen ide i alla fall, du kan inte, du är inte tillräckligt bra, du är ju ändå sjuk och så vidare. Den gamla vanliga visan med andra ord. Jag har varit alltför trött och tyngd av värk för att ens orka peta bort henne. Men idag, i de djupa andetagen, någonstans där havsluften mötte mina lungor så orkade jag, fann kraften igen och sa åt henne att fara och flyga. Kajsa har tystnat. Ännu en gång. Och jag fortsätter att andas.
Väl hemma kikade jag på en kort film kring ett annat spännande digitalt evenemang som också sker på tisdag kväll och som handlar om självledarskap, ”A year to grow”. En kvinna berättade en historia kring människan och dess två sidor, den goda och den onda, och något om en häst och en räv, vilket fick mig att tänka på en berättelse jag hört om tidigare.
Jag blev nyfiken och googlade på ”hästen och räven” och då kom något upp som jag inte hade väntat mig men som passar mig så bra just nu. Det jag hittade var en bok ”Pojken, mullvaden, räven och hästen”, skriven och illustrerad av Charlie Mackesys och översatt till svenska av Uje Brandelius.
Oerhört fina illustrationer och tröstande ord. Charlie har ett Instagramkonto som jag varmt kan rekommendera @charliemackesy
Ibland hittar man något helt annat än man tänkt sig. Kanske var det meningen att jag skulle se och läsa det här just nu. Du vet där med meningsfulla sammanträffanden och synkronicitet.
Berättelsen jag tänkte på fann jag till slut i en jättespännande blogg, Kullerydsskola:
En indian satt och pratade med sitt barnbarn. Han sa:
”I alla människor bor det två vargar som slåss. Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.
Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit.”
Ja, ”Konsten att inte ge sig” var titeln på bilden ovan från Fårö, en av mina favoritplatser. Min blick fastnade i den där vackra bilden.
Varför det? Jo, det där trädet visar ganska exakt hur jag känner mig just nu. Rötterna är fast förankrade i jorden men trädet har fått stå emot kraftiga vindar under lång tid och är ordentligt vindpinat.
Vad har nu det med den här bloggen att göra? Det ska ju handla om att göra det man älskar och älska det man gör, om att våga följa sina drömmar och om skrivande så hur hänger det här ihop?
Att skriva, att våga satsa på en dröm om att bli författare (åtminstone en del av sin tid) kräver tålamod, envishet och grit, något som jag skrivit om nyligen i ett annat inlägg: ”När livet är tufft, leta upp din grit och en löjromstoast” Det kommer alltid att finnas gupp på vägen, det kommer alltid att blåsa ordentligt vissa dagar i livet och jag tror det är viktigt att även våga berätta om de dagarna. Livet är inte alltid enkelt, vi har nog alla våra motgångar, oavsett om det handlar om att våga följa drömmar eller annat och jag är övertygad om att det är bra att lyfta fram det, berätta för din omgivning och kanske också skriva om det.
Just nu skrivs här ingenting förutom korta inlägg i sociala medier. Livet är oerhört tungt eftersom jag är inne i ett svårt smärtskov. Ökade medicindoser för att minska outhärdlig smärta (i nacke, skuldra och rygg) som troligen orsakats av min fotoperation och lång tids värk. Det är som om hela mitt sedan tidigare defekta smärtsignalsystem nu fått rena snurren och larmar högt. Det är som om en vuxen, tung person står på min ländrygg med hela sin vikt. Det gör ont och det finns inget som hjälper fullt ut.
Jag försöker använda alla mina verktyg, jag vilar, försöker äta nyttigt eftersom jag från en smärtskola lärde mig att det är viktigt. Jag använder TENS (elektroder), tränar mjukt, stretchar, badar varmt, promenerar, försöker ägna mig åt saker som får tankarna att fokusera på annat. Men de ökade medicindoserna har många biverkningar och jag är oerhört trött, sover dåligt om nätterna på grund av värk och sover därför flera gånger varje dag, har yrsel, känner mig konstant påverkad och har svårt att fokusera mer än några få minuter. Galet jobbigt för en människa som är van att prestera.
Exempel på nyttig och god! frukostgröt, ”Jeppmans banangröt”, recept från saltakvarn.se (Jag bytte dock ut vanliga havregryn till fiberhavregryn och lite av mjölken bytte jag till cocosmjölk.
Kan det fungera att skriva sig igenom smärta var en fråga jag funderade på innan jag började skriva idag. Svaret på frågan är – nej. Däremot så tror jag att det kan lätta en aning genom att släppa ut lite av den frustration jag känner genom att använda pennan, låta orden blöda ner på pappret. Kanske kan jag även sprida lite ljus och kunskap om hur det är att leva med kronisk smärta och hur jäkligt det är att vara i ett skov.
Min tanke är också att jag verkligen tror att skrivande kan fungera som terapi. Du behöver inte skriva för att någon annan ska läsa. Du kan skriva för att få ned dina tankar på ett papper (eller i en dator). Med orimligt många tankar som far runt i huvudet så upplever jag ofta att det känns bättre efter att ha fått en del av det jag tänker och känner ned på ett papper. Det skapar på något vis utrymme för nya tankar.
Från min snöiga promenad idag, på väg till (det nästan tomma) gymmet. När klockan var runt halv två lyckades jag ta mig över ”berget” och ut genom ytterdörren. En stor seger denna dag.
Jag har inte tänkt ge upp men ibland känns det som om jag nått vägs ände. Imorgon är en ny dag och jag ska klättra upp för mitt berg ännu en gång, öppna ytterdörren och gå en långsam promenad i snön. Jag vet att all form av rörelse gör mig bättre, endorfiner minskar ofelbart smärtan. Jag ska göra mina ryggövningar, tänka positiva tankar, ta mina mediciner och allt annat som jag vet kommer att göra mig bättre igen. På sikt.
Kanske gör jag mig även en löjromstoast och äter en semla. Allt är just nu tillåtet för att sinnet och kroppen så småningom ska få vara starka igen och mindre påverkade av smärtmonstret. Det är inte bra med socker när man har värk men ibland behöver sinnet få sitt.
Det handlar om konsten att vandra med smärta och att aldrig, aldrig ge sig.
Tack till fotografen Michael Bergström för oerhört vacker bild och för inspiration.
/Anni
Ps. På omslaget till Ronnie Lundins (även han med i Fåröakademien) första roman ”Ivar Hamarsman” finns det ett träd från samma område vid Digerhuvud. I förordet skriver Ronnie: ”Ett träd på Fårö böjs av vinden men det faller inte. När vinden mojnat strävar det mot skyn igen. En människa på Fårö böjs av motgångar. När tillfälle ges reser han sig igen och går vidare.”
Anni Svensson 