Inspiration och motivation

Dreamer eller doer?

/ annisvensson / 4 kommentarer

11254122_650545275047337_2135135245_n

Ibland önskar jag att jag vore en doer fullt ut. Du vet inte en halvdan som gör lite grann på olika håll och inte kvickt går hela vägen med något specifikt. Somliga löper hela linan ut, följer sin dröm. Doers på riktigt liksom. Andra gör som jag – lite av varje, här och där, kanske på vägen mot målet.

Igår hade jag en ny följare på mitt Twitterkonto @annisvensson; Doers magazine – Sveriges största magasin om idéer som blivit av. Som alltid blir jag nyfiken på vilka de är, de som valt att följa just mig.  När jag har en stund över brukar jag spana in varför någon följer och kanske hur hen hittat mig.  Och just idag hände något som inte händer ofta. Jag fastnade på Doers magazines hemsida som var full med härliga exempel på människor som lever sina drömmar. Som vågat tro och som tagit steget. Fullt ut.

Direkt fastnade jag där trots att jag borde ägnat mig åt annat. Inspirerande människor som berättar om hur allt började för just dem. Hur de gjort verklighet av sina drömmar. Doers.

Och jag funderar på mitt eget liv. Jag sätter mål, planerar och får väldigt mycket gjort så jag är ju en doer. Det har till och med ett väl renommerat ledarskapstest slagit fast, att jag är analytisk, målinriktad, ser helhet, är strategisk och får saker gjorda.

Just nu sitter jag och funderar över det här och skriver samtidigt som dottern badar. Ibland kilar jag in och får en glass ifrån badcaféet som hon driver i badkaret just ikväll. Sedan lägger jag fram kläder till imorgon och skriver lite till. Packar en väska och äter en blåbärspaj i dotterns badcafé, skriver en rad till för att sedan läsa godnattsaga. Känner du kanske igen pusslet med barn, jobb och ett brinnande intresse för skrivande eller något annat som du inte riktigt hinner med, men som du bara måste göra ändå? För att det ger energi och är så kul.

Och så alla dessa ständiga hinder som man möts av. Dammbollarna har jag lärt mig blunda för, åtminstone ibland. Och vilar gör jag en hel del. Men bilen som behöver däckbyte, besiktning innan månaden är slut, maten som ska lagas, tandläkarbesöket, körningen till discot, inköpen av mat, nya gummistövlar, den oändliga mejlväxlingen med försäkringsbolaget och allt det andra. Samtidigt som jag får massor gjort gör jag inte det jag borde göra fullt ut, så som en riktig doer. Skriva klart mitt första verk. Det kanske är mitt problem, att jag försöker göra flera saker samtidigt och hoppas att någon härlig fe ska dyka upp och ge mig extra tid så att den där boken jag drömmer om äntligen kan bli klar.

Men det kommer ingen fe. Vare sig till  mig eller dig, inte idag och inte imorgon.

Flera berättelser pockar på uppmärksamhet och jag skriver lite här och där. Bloggar lite när jag inte kan jobba med det andra skrivandet för att kunna ”pysa” ut lite tankar när jag behöver det. Skriver en och annan krönika. Och får lite ny energi av något hejarop vid horisonten.

Jag är nog både en dreamer och en doer. Kanske känner jag mig mer som en komplett doer när mitt första verk blir klart och utgivet. Mitt stora mål i livet just nu.

Kikar i mitt minnesarkiv med bilder och minns sommarens skrivarkurs i Eringsboda med Kim M Kimselius och den gamla bryggan och sjön där jag tog ett dopp. Försöker minnas hur jag tänkte där och då. När allt blev tydligt, inspirationen spirade och jag bestämde mig för att det första verket ska bli klart. Det är jag och ingen annan som kan lösa det. Ingen fe och inga extra timmar på dygnet. Bara prioriteringar och skrivtid. Målet ska nås, men jag kommer behöva lite mer tid och det ska jag ge mig själv.

Kolla in själv och se om du också blir inspirerad av doers som följt sina drömmar; Doers magazine

Är du en dreamer eller doer?

/Anni

Hur en brun dag blir gul.

/ annisvensson / 2 kommentarer

65DC9208-E1CD-42B9-AC87-12BB5A60066A

Du vet en sån där morgon när du vaknar och det är bistert grått utanför fönstret. Det hörs tydligt att det är stormvindar som viner där ute. Kroppen kanske värker lite här och där. Du är trött. Lusten att stiga upp och göra något vill inte infinna sig. Inte alls. Jag kallar det en brun dag.

Helst vill jag bara dra ned rullgardinen, ligga kvar i sängen och göra ingenting. Men jag tar mig upp, lagar Fars dags-frukost, dukar lite extra fint, tänder alla ljus jag kan hitta och tinar sommarhallon till havregrynsgröten. Efter en lång frukost smuttar jag på en kopp kaffe och funderar över nästa steg.

Bestämmer mig för att ta en promenad och tar på mig de fleecefodrade träningsbyxorna, drar ned mössan över öronen och sveper in mig i höstens största och tjockaste halsduk. Jag vet att om jag bara kommer ut så kommer jag bli bli piggare. Men att idag ta sig över tröskeln är som att bestiga ett berg eller åtminstone en gigantisk kulle. I motvind.

Men väl ute och efter en kort stunds promenad händer någonting. De bruna åkrarna skiftar färg. Tittar man riktigt noga är de inte bara bruna, där finns även lite beige och ljust gula toner. Och mitt i allt en mäktig, spirande, grön gran som påminner om att det snart är jul och hopp om ljusare tider.

Andas in den friska, höga höstluften medan vinden sliter hårt i både kläder och hår. Sakta börjar jag le, bara lite, men ändå ett gigantiskt framsteg. För jag vet innerst inne att det är bara jag som kan se till att den här dagen blir lite bättre. Bara jag.

Så jag trotsar hjärnan, den trötta kroppen och går lite extra långt (nåja, tre kilometer är ju inte superlångt, men bättre än ingenting.) När jag kommer hem ber jag om en timme till med egentid, vilket jag lyckligtvis får. Fyller badkaret med varmt vatten och badolja med doft av lavendel. Sjunker ned i det varma vattnet, sluter ögonen och drömmer om sommar och hav. Det är ju ändå inte så långt dit.

Funderar lite till och inser att idag är det dessutom söndag. Det betyder ett par timmars skrivtid på eftermiddagen. Mitt absoluta favoritintresse som gör att jag ler lite till och orkar lite mer. Skrivandet är en av de saker som ger ny energi. Även de bruna dagarna. Och precis då letar sig en strimma sol in genom badrumsfönstret, molnen har skingrat sig även denna dag. Min dag börjar nu skifta över till gult. Gyllene gult.

Vissa dagar bjuder motstånd, hårt motstånd. Då gäller det mer än någonsin att fundera över vad det är som får en att må bra, vad som får en att le. Och sedan se till att försöka göra just det. Och bara det. Oavsett vad man egentligen kanske borde göra. Du vet skippa den där stora högen med tvätt, städningen och alla andra måsten som alltid finns där. Nu ska jag se på film med familjen och sen är det dags för min skrivtid. Kanske blir det lite måla också. Bara för att det är kul.

Har du något favoritintresse som gör dig glad? Och om du också har bruna dagar, vad gör du för att få dem ändra färg?

/Anni

Våga tro att allt är möjligt.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

4C0DE23B-67A6-40D2-8DE7-639700C2E35A

Ibland får jag kommentarer som ”Hur ska du lyckas få en bok utgiven, det är ju typ halva Sverige som vill bli författare?” Ja, det är nog sant att många skriver och att många vill bli författare. Men varför ska man inte sikta högt om det är just det man verkligen vill? Vad är det som säger att det inte går att ge ut en bok om man har något viktigt att förmedla?

Jag väljer medvetet att sikta högt. Det finns en historia som är väl värd att berättas. Det finns till och med fler som är värda att berättas. Och kanske ännu viktigare är att jag är övertygad om att det är många som skulle behöva läsa dem. Därför skriver jag.

I mitt skrivararbete söker jag ofta inspiration. Till exempel människor som verkligen gör det de gillar utan att bry sig särskilt mycket om vad andra tycker.

Nyligen lyssnade jag på en intervju med en 103-åring som bloggar. Är inte det hur coolt som helst? Många skulle kanske säga att man vid 103 år är för gammal, att det nog inte kan finnas något intressant att blogga om eller att tekniken är för svår.

Kolla in Dagny som är Sveriges eller till och med kanske världens äldsta bloggare. Hon började blogga när hon var över 90 år. Här en intervju med henne på radio P1 tidigare i år: ”Vid 103 år är jag aktivare än någonsin” Och här hittar du hennes blogg: ”Blogga med mig”

Dagny, du är fantastisk och du inspirerar! Keep on!

/Anni

The one who follows the crowd usually get no further than the crowd. The one who walks alone is likely to find herself in places no one has ever been. /Albert Einstein

Min sanning.

/ annisvensson / 1 kommentar

Häromkvällen upptäckte jag att författaren Henning Mankell och jag har en sak gemensamt, eller egentligen två. Vi började båda läsa och skriva tidigt för att sedan fortsätta skriva hela livet och vi båda blev övergivna av våra mammor. Han visserligen tidigt i livet och jag själv på sätt och vis, långt senare.

Det var en slump att jag hamnade framför tv:n, för numer ser jag inte särskilt ofta på tv. I min prioritering att få mitt första verk, min första bok klar har tv utgått från min lista av viktiga saker jag vill göra på fritiden. Men då satt jag ändå där i fåtöljen och programmet ”Min sanning” dök upp med gästen Henning Mankell. En författare jag nyligen fått upp ögonen för och som tragiskt nog gick bort i cancer för ett par veckor sedan, bara 67 år gammal.

Henning Mankell, fotograf Lina Ikse. Källa: pressbilder Leopard förlag AB.

Henning Mankell, fotograf Lina Ikse. Källa: pressbilder Leopard förlag AB.

Nu fick jag veta lite mer om författaren vars verk jag ännu inte läst och jag satt plötsligt fast där, orörlig och fascinerad, framför den där tv:n jag inte ska titta på. Jag trodde att Henning Mankell nästan uteslutande bara skrivit böcker om Wallander, men där hade jag helt fel. Han har skrivit många fler böcker i helt andra genrer. Till och med en barnbok, ”Katten som älskade regn”. Visste du det? Jag hade inte en aning.

Henning berättar om hur han läst många böcker och texter under sitt liv och hur han lärde sig läsa och skriva med hjälp av sin farmor. Han berättar också att när han hittar en text han tycker är riktigt bra så skriver han av den, ord för ord. Sedan funderar han på varför just den texten är så bra och på så vis har han lärt sig massor om skrivande. Ett tips han gärna ville dela med sig av till alla som skriver och det gjorde mig glad. För det är precis så jag gör, skriver ned sådant som andra skrivit och ibland också sagt som jag tycker är bra. Det har jag även gjort i tidigare blogginlägg, citerat delar av texter som jag tycker briljanta. Gör du också så ibland? Skriver av texter du tycker om?

Henning berättar om spännande saker kring sitt liv och författarskap och att han (precis som jag) ofta skriver om vad det innebär att vara människa, kanske för att bättre förstå den värld vi lever i. Han berättar också om mamman som övergav honom som ettåring (och hans två syskon) och hur det nog präglat hans liv. Och just där stannar vi lite. Min mamma försvann långt senare, men sorgen över en förlorad mamma delar vi.

Och han fortsätter. Vid femton års ålder ska han äntligen få träffa henne på ett café i Stockholm city där de stämt träff och hon inleder efter femton års frånvaro med ”Jag är förkyld, kom inte för nära.”

Som mamma är det oerhört svårt att förstå mammor som överger sina barn. Men de finns. Det händer. Vad beror det på? Och vad händer med de barnen? Kanske hittar vi en del av svaren i Hennings biografi eller i hans näst sista verk ”Kvicksand”, en bok om livsglädje (som jag nyss beställt och nu ska läsa). Kanske hittar vi några svar i mitt första verk som ska bli klart till årsskiftet.

Tack, Henning för inspiration. Det hade varit fantastiskt att få möta dig, tyvärr blev det inte så, men dina verk lever för alltid vidare och nu ser jag fram emot att få läsa dem.

Här kan du kika på hela programmet: ”Min sanning. En gäst, ett samtal, en timme.”

/Anni

Tvivel.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

image

Om jag bara lyssnar till mitt hjärta, inåt, finns bara en sak jag vill göra. Skriva min historia, kanske din historia och våra berättelser. Många ord och berättelser finns redan där sedan lång tid tillbaka, de bara väntar på att få komma ut, att få skrivas. Men så kommer stunderna av tvivel, då det blir svårt, näst intill omöjligt att fortsätta.

Men varför tjata om detta skrivande? Ja, det handlar kanske om att skrivandet blivit en nödvändighet, av flera olika anledningar. Jag vill beröra och bli berörd, kanske hjälpa någon annan och ge mening. Berätta att ingen någonsin vandrar ensam. Att livet kan vara mörkt, men att det oftast eller nästan alltid finns ljus lite längre fram, lite längre bort. Att det finns en mening i mycket som vi kanske inte ser just för stunden. Det finns ord som bara måste få komma ut.

Skriva ger mig och mitt liv större mening och mål och med skrivandet hoppas jag så småningom även ge andra möjlighet att se sin egen mening och sitt eget mål. Och det finns ju så mycket att berätta. Jag vill inspirera, dela med mig av erfarenheter och synliggöra hopp och möjligheter till alla som behöver. Men just nu tvivlar jag igen. Blir det tillräckligt bra? Varför gör jag det här? Vad händer om ingen vill läsa? Vågar jag bli besviken?

Inom mig har en författares längtan byggt sitt bo.
Vill vara den som med ord bringar hopp och tro.
Men så pickar på axeln den oroligas själ.
Tro inte du klarar det till slut.
Förhäv dig inte och tro det kan gå väl.
Den starka lågan åter falnar och brinner sakta ut.

En del hävdar att tvivel är bra. Det är bara då saker till slut kan bli riktigt bra och kanske är det så? Det jag däremot vet är att många tvivlar någon gång då och då, även stora författare, uppfinnare och inspiratörer. Och jag är nog snart tillbaka, för om det är något jag är riktigt dålig på, så är det att ge upp. Läs gärna Christina Holmströms fina inlägg på temat tvivel i Debutantbloggen: ”Till och med Khemiri”

”Det är farligt, sade tvivlet. Det är farligt, sade rädslan. Det är onödigt, sade förnuftet. Prova ändå, viskade hjärtat.” /Okänd 

/Anni

Att ändra tankebana.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

dimma

Ibland hamnar vi ofrivilligt i ett mönster eller i en negativ tankeloop som kan vara svår att ta sig ur. Det kanske är motigt på jobbet, du själv eller någon nära blir sjuk, något blir inte som du tänkt, en konflikt som tornar upp sig, allmän stress över att inte hinna med det du vill eller annat som tär på ett eller annat sätt. Vips! Så sitter man där och tänker väldigt negativa tankar.

Det händer även mig då och då. De som känner mig lite grann ser det nog inte så ofta, eftersom jag oftast är glad. De som känner mig lite mer vet att jag har mina stunder då tvivel och negativa tankar sätter in. Hittills i livet har jag tagit mig igenom de tillfällena efter bara en liten stund eller kanske efter en dag eller två och ja okej, ibland något längre. Häromdagen när jag pratade med en vän som frågade hur jag gör och som behövde lite stöd i sina funderingar började jag klura på det.Hur gör andra och hur gör jag för att ta mig upp igen? Jag kom fram till ett antal olika saker man kan göra och som fungerat för mig. Kanske fungerar något av tipsen också för dig? Det är ju dumt att sitta och hålla på dem om de kan göra någon nytta för någon annan.

1. Fundera på vad det är som gör dig på dåligt humör, vad som får dig att vara nere istället för uppe. Är det jobbet eller något privat, en speciell människa det rör? Oavsett, vad det är så plocka fram det, titta, vrid, vänd och fundera. Är det något du har möjlighet att själv förändra? Då kanske du ska göra just det. Olof Röhlander har en del bra tankar kring det här, ”När var du som lyckligast?”

2. Om tankarna inte blir tydliga eller om du har svårt att fokusera. Rör på dig. Motion i alla former är bra för tankeverksamheten. Du blir lugnare, kan tänka mer klart. Jo, det är sant. Till och med en liten promenad kan göra susen och få fart på hjärncellerna. Dessutom tillverkas något slags glädjehormon i kroppen när du rör på dig, så per automatik känns det lite, lite bättre efter en stund. Gärna en promenad och helst i skogen. Prova, så får du se. Det fungerar! (Och går du igång på mål som jag gör, kan du testa Runkeeper, en finurlig och gratis liten app som mäter dina sträckor m.m.)

3. Se en rolig film eller gå på en skojig teater med någon du gillar om du kan och skratta. Det är huvudsaken att du gör något som får dig att skratta. Mycket. Jag tittar t ex gärna på Johan Glans, då är det omöjligt att inte le. Lite skratt ger mer skratt.

4. Lyssna på musik som du verkligen tycker om. Musik är en av de bästa metoderna för att komma i bättre stämning.

5. Läs en bok som du tycker är intressant. Kanske kommer nya tankar och idéer. Numer finns ju också ljudböcker som är helt fantastiskt. Du kan lyssna, medan du gör andra saker om du inte har tid att läsa på vanligt sätt. Även om jag tycker allra mest om att läsa ”riktiga” böcker så är ljudböcker ett bra komplement. Och vill du ha ett lästips kan jag rekommendera ”Slumpen är ingen tillfällighet”. Kanske är det inte en tillfällighet att du läser det här inlägget precis just nu. Det kanske finns någon mening i att du gör det?

6. Skriv. Skriv ned dina tankar, skriv ned det du funderar på. Ibland kan det hjälpa att bara skriva, rita, pyssla, bygga eller kanske måla om du har det intresset. Eller göra något helt annat med händerna. Bara det är något kreativt.

När jag har en mindre bra dag och jag inte kommer på något för att lyfta upp mig själv eller min omgivning försöker jag ändå hitta ljusglimtar i vardagen. De finns alltid där, men det gäller ibland att verkligen öppna ögonen och se dem. Eller hur?

Idag har jag instiftat hashtaggen #merabus Låt oss se vad vi kan åstadkomma med den. Kanske kan leda både dig och mig in på en ny tankebana.

/Anni Svensson, evig optimist, men just idag något trött

Ser du stjärnorna?

/ annisvensson / Lämna en kommentar

image

Flera gånger i livet har jag blickat mot himlen. I djupaste förtvivlan och sorg för att finna svar. När inget annat fanns.

Vid största glädjen, som exempelvis under sommaren när jag befann mig på en båt med min familj vid havet. Hade tid att tänka. Tid att skriva.

Och ensam när de andra sov, fick jag möjlighet att beundra den sagolika, vackra stjärnhimlen, med bara mig själv som sällskap.

Kikar du mot himlen någon gång? Tar du dig tid att se en stjärnbeströdd natthimmel? Precis som den är inatt?

Någon vet vad jag talar om. Känner igen sig. Någon har kanske inte en aning. Tycker kanske det låter märkligt. Oavsett, prova att stänga av alla ljud. Sätt dig ute ensam, en stund sent om kvällen. En kväll som den här. Och bara se. Känn.

Gör du det du vill? Är du på den plats du vill vara? Är du lycklig?

Vi må vara små i universum. Men vi finns. Och vi har alla möjlighet att göra det vi innerst inne vill. Och om du inte vet vad du vill har jag ett tips. Ja, jag vet att jag kanske är lite tjatig, men kolla in Alan Watts.

/Anni

Gör det nu.

/ annisvensson / 2 kommentarer

mindfulness

Hur ofta tänker vi att vi borde ringa den där vännen vi inte pratat med på länge. Skicka det där kortet till den person vi vet uppskattar just kort så himla mycket.  Hälsa på den som är sjuk, boka den där överraskningen till familjen, köpa eller kanske själv plocka den där blomman till någon vi gillar extra mycket. Eller något helt annat. Som vi vet betyder mycket för en annan människa.

Om du är som jag. Blir det inte särskilt ofta som vi tänkt. Det stannar i tanken. Det blir inget mer. Hinner inte. Orkar inte. Prioriterar inte just nu. Glömmer bort.

Vi far i vardagen mellan dagis, fritids, skola, jobb, middagslagning, matinköp, fritidsaktiviteter och alla ”måsten”vi har. Det finns så mycket som ska göras. Så lite tid.

Men så häromdagen. Läste jag en artikel om en tidigare kollega som startat eget företag. Ett modigt beslut. Hon jobbar nu med friskvård, massage, yoga och mindfulness. I en kort artikel i lokaltidningen berättar hon lite om mindfulness. Det handlar mycket om att stanna upp i vardagen. Känna efter. Vara i nuet. Andas.

Och häromdagen gjorde jag just det efter att jag läst artikeln. En kort stund stannade jag upp. Tänkte på en massa viktiga saker jag borde göra. Och då häromdagen gjorde jag en av dem. Köpte en blombukett på lunchen. En egenkomponerad historia med blommor och blad som jag trodde att just den här personen skulle gilla. Sen gick jag och lämnade buketten. Och hon som fick den blev väldigt glad.  Det behövs så himla lite för att göra en annan människa glad. Och det finns så mycket vi kan göra. Enkelt.

blommor kalla

Det kostar så lite. Och ger så mycket.

Vi borde vara mer i nuet. Jag borde vara mer i nuet. Andas ett slag, fundera på alla de där sakerna vi tänker att vi ska göra. Och gå och göra dem. Idag. Nu.

/Anni

Ps. Behöver du lite hjälp med mindfulness,  få hjärnceller och kropp i form, testa yin-yoga eller något annat med Carina och Move Your Mind. Och vill du göra något själv där hemma finns ”yoga i fickan”, superbra appar , t ex ”Livets puls, Yoga från Being Bubble” (med min tidigare yogainstruktör Charlotte Åström.)