Sökljus

Foto: Oliver Ivanov, Unsplash.com

Ibland förlorar jag mitt sökljus. Jag har stakat ut en väg framåt, en väg jag bestämt mig för att fortsätta vandra oavsett vad som möter mig. Ett mål som hägrar långt borta vid horisonten – mitt namn på en bokrygg och en viktig berättelse. Men ibland, i stunder av otillräcklighet förlorar jag det där ljuset som leder framåt.

Ännu en människa i min närhet som betyder oerhört mycket är sjuk, mycket sjuk och jag kan inte göra någonting för att hjälpa. Ingenting. En annan människa som står mig mycket nära har en kronisk sjukdom som kan mildras, men som ändå alltid kommer att finnas där. Och så en jäkla massa andra saker jag inte kan påverka.

Är det så att känslan av otillräcklighet är en av de tyngsta att bära?

Oftast är jag stark, vänder negativa händelser till något positivt och tänker att allt, allt har någon slags mening. Men många gånger och i stunder som den här förlorar jag lite av allt det där. Vad är meningen? Finns det ens en mening?

Finns det någon mening i att skriva det jag skriver nu? I det jag skriver i övrigt. Alla mina jävla ord. Söker jag efter svar på sånt som kanske inte har något svar?

Behöver hitta tillbaka till sökljuset. Lyssnar då på musik som gjort och gör skillnad. Som Kent. De finns inte mer, men de gick från ingenting, gjorde en lysande karriär, skapade musik, texter och ord som betyder något och som kommer att leva kvar för alltid. Hos mig och hos tusentals andra. Ikväll lyssnar jag åter igen på Kents fantastiska musik och hittar svar.

Kanske hittar du det också.

Tack, Kent. För allt.

Annonser

Hitta din plats.

Mörkö och havet. En av mina favoritplatser.

Ofta ser jag att människor springer väldigt fort genom livet. Springer igenom dagar som blir till veckor, månader och år. Jag själv är inget undantag. Inte alls. Har du någon gång stannat upp och frågat dig varför du springer?

Jag saktade in för några år sedan då jag återkommit gång på gång till ett löfte jag gett mig själv många år tidigare. Det handlade om att jag en dag skulle skriva en bok om ett viktigt ämne. Ett löfte jag gömt undan för att ge plats åt annat och som sedan glömts bort. Men en dag kände jag att nu var det banne mig dags att ta tag i det där viktiga. Drygt ett år senare körde jag omkull i hög fart med en racercykel och det resulterade i att jag fick lov att stanna upp en längre period. Den gången helt ofrivilligt.

En del andra händelser har gjort att jag varit tvungen att stanna upp och just bara fundera. Det tycks ofta vara människor som är med om omvälvande händelser som börjar fundera över vad som är viktigt. Vad som egentligen är viktigt. En del av oss slutar då att springa eller springer i alla fall lite mindre fort. Lever här och nu, börjar göra saker som finns på den där önskelistan, en ”bucketlist” redan idag. Tänk om du skulle göra det nu, innan något händer? Eller gör du redan det du drömmer om?

Jag tror det är viktigt att hitta sin plats. Att ta reda på vad som faktiskt betyder något. När du hittar din plats, meningen och den där meningsfulla kärnan i ditt inre jag. Det där som gör dig pirrigt glad, men som fått stå tillbaka av olika anledningar. Det är lite magiskt att finna den där inre kärnan och min handlar om nödvändigheten i att uttrycka tankar och känslor med ord, att skriva. Jag har turen att arbeta som kommunikatör där jag får skriva en hel del, vända och vrida på ord och formuleringar. Och på fritiden försöker jag få ned alla de där andra orden och berättelserna som jag bär på. Ja, i alla fall de dagar då orden vill komma.

På senare tid har jag tappat bort den lite igen. Den inre kärnan. Jag vet att den finns där, vet hur den ser ut och vad den består i. Men däremot har jag inte haft den där förmågan att skriva, hitta orden jag söker och det där härliga ”flowet” som ibland uppstår när jag ”hittar rätt”. När timmar kan gå utan tanke på annat än berättelsen. Eftersom det är en så viktig del av mitt liv har det känts tungt när orden inte finns eller i alla fall inte vill bli till en helhet.

Den här helgen och särskilt i söndags hände något och jag hoppas att det håller i sig. Kanske är det vårsolen, alla kilon med apelsiner jag petat i mig, vänner, skrivare som är lite som jag, träningen eller de där fina platserna jag besöker när jag behöver inspiration. Jag har ett par fysiska platser som jag ofta återvänder till. Platser som får mig att må bra, vila, tänka klara tankar. Det är ofta där jag hittar tillbaka till kärnan när jag är på väg att gå vilse.

Det känns som om vi lever i en hyfsat orolig tid där många saker svajar ganska rejält. Då tror jag det är ännu mer viktigt att hitta sig själv och de där sakerna man mår bra av. Kanske boka in lite färre aktiviteter i förhand, kanske springa lite mindre fort (och ja, jag vet att det är svårt med alla måsten som ändå finns). Men ändå på något sätt försöka att vara här och nu och göra det som känns bra för stunden.  Ta en promenad i skogen, se på den vackra våren, ge någon en kram och göra de där sakerna som får en att må sådär riktigt jäkla bra.

Den första bilden i det här inlägget är ifrån en av mina favoritplatser igår på Mörkö. Det här är en annan som jag ofta besöker, Farstanäs udde:

Farstanäs udde. En oerhört vacker plats där himmel möter hav.

Har du hittat din plats?

/Anni

En berättarföreställning med glöd

tudda1

Kvällens härliga berättartrio.

Har du någonsin varit på en berättarföreställning? Idag har jag besökt mitt livs första. Och det var banne mig magiskt.

En berättarföreställning går till så att en eller flera personer berättar en historia. Ikväll var det tre kvinnor; Birgit Norrman, Monika Billing och Ronit Koerner som berättade Selma Lagerlöfs ”Den Löwensköldska ringen”.  2,5 timme försvann i ett nafs och de gjorde mer än att berätta en fantastisk historia med värme och glöd. De spelade också musik emellan och till berättandet (minst tre olika instrument, varav ett var mungiga) som gjorde att upplevelsen blev närmast magisk. Musik och tre helt olika berättarröster tillsammans är en enastående kombination.

tudda3

Den Löwensköldska ringen var en rysligt spännande historia som handlar om förhoppningar, skräck, kärlek, tragedi, svek och stora känslor. Som livet i stort med andra ord…

tudda2

Ingången till Tudda Galumpan ligger i ett fint gammalt rött och vitt trähus intill Järna kyrka.

Det var mysiga Järnas pappers- och bokhandel Tudda Galumpan som hade den fantastiska föreställningen ikväll med runt 30 gäster. De har olika event lite titt som tätt. Det är även där jag ska vara på söndag kl 1500-1600 prata om skrivande och läsa en del ur min senaste novell. Om du vill och har möjlighet blir jag superglad om du kan komma. Här kan du gå in och läsa mer, tacka ja eller i alla fall trycka på intresserad-knappen: ”Afternoon tea med författarbesök – om drömmar, mål och skrivande”

Och får du någonsin chansen att gå på en berättarföreställning – gör det!

/Anni

Och vinnaren är – Anni Svensson!

Idag gjorde jag tjolahoppsasteg för andra gången i mitt liv. Jag fick nämligen veta att jag vunnit mitt livs första skrivartävling. Bara en gång tidigare har jag varit med i en sån tävling och då vann jag inte, men nu är det jag som är vinnare!

Det känns både helt fantastiskt och lite osannolikt. Men jag är ju den som brukar tjata om hur viktigt det är att följa sina drömmar. Och envis är jag ju som bekant. Det känns så otroligt kul att en novell jag skriver (och som legat i byrålådan en tid) har potential. För idag utsågs just min inledning till det vinnande bidraget! Hurra!

Vad handlar det om egentligen då och vad har jag vunnit? Jo, så här såg uppgiften ut:

”Författaren Peo Bengtsson, som är aktuell med sin senaste roman Vara Frank, erbjuder dig möjligheten att diskutera inledningen i ditt skrivprojekt över telefon i en timme. Allt du behöver göra är att delta i tävlingen på Litteratursalongens Facebooksida. För att delta i tävlingen behöver du bara skriva inledningen till ett skrivprojekt (max 60 ord). Vinnaren utser av Peo Bengtsson. Om du skulle vara den lyckliga vinnaren (och det är jag!) skickar du din inledning på max 3 000 ord och en korts synopsis till Peo Bengtsson som sedan kontaktar dig för en timmes coachning över telefon.”

Min inledning som jag tävlade med:

”Det är över nu”, viskar han som sitter på stolen bredvid sängen samtidigt som den blonda sköterskan med försiktiga steg lämnar rummet. Som om hon inte vill väcka någon som sover eller störa mannen på stolen. Vad är över? tänker jag, fortfarande med blicken riktad mot rummets enda fönster. Här sitter jag i taket, kikar på kroppen i sängen och…

Du kan läsa mer på Litteratursalongen.se: ”Och vinnaren är…”

Nu ska jag fira! Och kom ihåg – ingenting är omöjligt, även med små steg kommer man långt 😉

/Anni

Ps. Nu när jag känner mig lite modig vill jag även passa på att tipsa om min sida där du kan signa upp dig för att få veta när jag kommer ut med min första bok på temat Ingenting är omöjligt. Bara gör´t så lovar jag att skriva klart! Tack!