Foto: Oliver Ivanov, Unsplash.com
Ibland förlorar jag mitt sökljus. Jag har stakat ut en väg framåt, en väg jag bestämt mig för att fortsätta vandra oavsett vad som möter mig. Ett mål som hägrar långt borta vid horisonten – mitt namn på en bokrygg och en viktig berättelse. Men ibland, i stunder av otillräcklighet förlorar jag det där ljuset som leder framåt.
Ännu en människa i min närhet som betyder oerhört mycket är sjuk, mycket sjuk och jag kan inte göra någonting för att hjälpa. Ingenting. En annan människa som står mig mycket nära har en kronisk sjukdom som kan mildras, men som ändå alltid kommer att finnas där. Och så en jäkla massa andra saker jag inte kan påverka.
Är det så att känslan av otillräcklighet är en av de tyngsta att bära?
Oftast är jag stark, vänder negativa händelser till något positivt och tänker att allt, allt har någon slags mening. Men många gånger och i stunder som den här förlorar jag lite av allt det där. Vad är meningen? Finns det ens en mening?
Finns det någon mening i att skriva det jag skriver nu? I det jag skriver i övrigt. Alla mina jävla ord. Söker jag efter svar på sånt som kanske inte har något svar?
Behöver hitta tillbaka till sökljuset. Lyssnar då på musik som gjort och gör skillnad. Som Kent. De finns inte mer, men de gick från ingenting, gjorde en lysande karriär, skapade musik, texter och ord som betyder något och som kommer att leva kvar för alltid. Hos mig och hos tusentals andra. Ikväll lyssnar jag åter igen på Kents fantastiska musik och hittar svar.
Kanske hittar du det också.
Tack, Kent. För allt.
Anni Svensson 
Otillräcklighet är en jobbig känsla, och jobbigast är den när vi känner oss otillräckliga gentemot vad vära nära o kära går igenom. Fast oftast är vi, trots allt, fullt tillräckliga bara genom att finnas där…
GillaGillad av 1 person
Det har du så rätt i, Laila… Det viktigaste är nog att finnas där och visa att man bryr sig om…
GillaGilla
Otillräckligheten och meningslösheten är som den där jobbiga mostern som kommer på besök, nyper en i sidan och frågar om man är gravid. Fast man aldrig någonsin är det. Man blir inte av med henne, försöker att inte bry sig om henne, men påverkas ändå på något märkligt vis. Men det är bara att leva med henne. Hon är en del av släkten.
Den där otillräcklighetskänslan är en del av livet, så försöker jag tänka. Hoppas den gett med sig för dig, även om den är en del av allt så är den en ovälkommen bitsk moster likafullt ;*
GillaGillad av 1 person
Bra liknelse där! Smått fantastisk och väldigt rolig Det är fortfarande kämpigt och nu och då överväger jag till och med att lämna skrivandet (just mitt fritidsskrivande). Troligen gör jag det inte. Man kanske bara får inse att det får lov att vara mindre produktiva perioder ibland. Livet finns ju där och bjuder på överraskningar titt som tätt.
Glad över att du följer min blogg och tar dig tid att kommentera. Tack!
GillaGillad av 1 person
Ja, livet pågår ju hela tiden, ibland som en kuliss och stundtals tar det över scenen helt. Jag tycker det får vara så, skrivsvackor är okej. Men håll ut, du behöver ju inte fatta några beslut 🙏🏻
Tack själv för bra och tänkvärda inlägg.
GillaGillad av 1 person
Tack snälla du för pepp! Nu åker jag på lite semester. Hoppas att orden då kanske kommer tillbaka…
GillaGilla