densistasången

Allt finns i ögonen

/ annisvensson / 10 kommentarer

 

anni

På väg till nya jobbet igår. Lite morgontrött i vanlig ordning.

 

Idag har jag glatt mig åt att den första veckan på nya jobbet varit så bra, men också tänkt en del på livet i stort. Kanske naturligt när en del saker får en nystart? Funderat över åldrandet,  över att tiden vi har är så jäkla kort, att det går så märkligt fort.

Det finns massor med bra saker i att bli äldre. Jag vet mer om vem jag är, vad jag vill, vad som betyder nåt på riktigt och vad som är viktigt. Jag bryr mig mindre om vad andra tycker, följer min egna väg, skriver och skriver ännu mer. Mindre kul är exempelvis att synen försämras, att kroppen inte alltid vill det jag vill. Och blä, för att behöva ha hjälpmedel inställt på telefonen, men onekligen så himla bra att ha för att slippa läsglasögon när jag ska läsa sms och skrivaranteckningar 🙂 (Ps. Finns under Inställningar/Allmänt/Hjälpmedel om du har en Iphone).

Men hur gamla vi än blir finns något som aldrig förändras. Ögonen, blicken. Någon har sagt att ögonen är själens spegel, kanske är det så. Oavsett så ligger det något i det där, jag känner alltid igen mig i ögonen. De har alltid, alltid sett ut på samma sätt, oavsett hur ung eller gammal jag varit. Det är på något vis tryggt, att det finns något litet som är konstant, oföränderligt.

Kent, ett av mina favoritband som tyvärr inte finns mer (men, musiken lever tack och lov för alltid kvar) har gjort många fantastiska låtar. En av dem inspirerade mig till det här inlägget, den heter ”Den sista sången”

Ett stycke ur texten:

”Det skulle bli en kylig natt
Det skulle bli ett långsamt fall
Och du log genom fräknarna
Med tårar i ögonen
Allt fanns i ögonen
Allt finns i ögonen”

Allt finns i ögonen. Kanske är det så.

/Anni

Annons

Sökljus

/ annisvensson / 6 kommentarer

Foto: Oliver Ivanov, Unsplash.com

Ibland förlorar jag mitt sökljus. Jag har stakat ut en väg framåt, en väg jag bestämt mig för att fortsätta vandra oavsett vad som möter mig. Ett mål som hägrar långt borta vid horisonten – mitt namn på en bokrygg och en viktig berättelse. Men ibland, i stunder av otillräcklighet förlorar jag det där ljuset som leder framåt.

Ännu en människa i min närhet som betyder oerhört mycket är sjuk, mycket sjuk och jag kan inte göra någonting för att hjälpa. Ingenting. En annan människa som står mig mycket nära har en kronisk sjukdom som kan mildras, men som ändå alltid kommer att finnas där. Och så en jäkla massa andra saker jag inte kan påverka.

Är det så att känslan av otillräcklighet är en av de tyngsta att bära?

Oftast är jag stark, vänder negativa händelser till något positivt och tänker att allt, allt har någon slags mening. Men många gånger och i stunder som den här förlorar jag lite av allt det där. Vad är meningen? Finns det ens en mening?

Finns det någon mening i att skriva det jag skriver nu? I det jag skriver i övrigt. Alla mina jävla ord. Söker jag efter svar på sånt som kanske inte har något svar?

Behöver hitta tillbaka till sökljuset. Lyssnar då på musik som gjort och gör skillnad. Som Kent. De finns inte mer, men de gick från ingenting, gjorde en lysande karriär, skapade musik, texter och ord som betyder något och som kommer att leva kvar för alltid. Hos mig och hos tusentals andra. Ikväll lyssnar jag åter igen på Kents fantastiska musik och hittar svar.

Kanske hittar du det också.

Tack, Kent. För allt.