Foto: Oliver Ivanov, Unsplash.com

Ibland förlorar jag mitt sökljus. Jag har stakat ut en väg framåt, en väg jag bestämt mig för att fortsätta vandra oavsett vad som möter mig. Ett mål som hägrar långt borta vid horisonten – mitt namn på en bokrygg och en viktig berättelse. Men ibland, i stunder av otillräcklighet förlorar jag det där ljuset som leder framåt.

Ännu en människa i min närhet som betyder oerhört mycket är sjuk, mycket sjuk och jag kan inte göra någonting för att hjälpa. Ingenting. En annan människa som står mig mycket nära har en kronisk sjukdom som kan mildras, men som ändå alltid kommer att finnas där. Och så en jäkla massa andra saker jag inte kan påverka.

Är det så att känslan av otillräcklighet är en av de tyngsta att bära?

Oftast är jag stark, vänder negativa händelser till något positivt och tänker att allt, allt har någon slags mening. Men många gånger och i stunder som den här förlorar jag lite av allt det där. Vad är meningen? Finns det ens en mening?

Finns det någon mening i att skriva det jag skriver nu? I det jag skriver i övrigt. Alla mina jävla ord. Söker jag efter svar på sånt som kanske inte har något svar?

Behöver hitta tillbaka till sökljuset. Lyssnar då på musik som gjort och gör skillnad. Som Kent. De finns inte mer, men de gick från ingenting, gjorde en lysande karriär, skapade musik, texter och ord som betyder något och som kommer att leva kvar för alltid. Hos mig och hos tusentals andra. Ikväll lyssnar jag åter igen på Kents fantastiska musik och hittar svar.

Kanske hittar du det också.

Tack, Kent. För allt.