livets mening

7 300 dagar kvar

/ annisvensson / 14 kommentarer

Bildcredit: pexels.com

Igår var jag vid mammas grav. Några gånger varje år sitter jag där en stund och minns,  tänker tillbaka på det som en gång var.  Hon gick bort för tio år sedan, men hon var på flera sätt borta långt innan dess. Om jag lever lika kort tid som mamma har jag bara runt 7 300 dagar kvar att leva. Har du tänkt den tanken någon gång? Antal dagar som du kanske har kvar.

När jag sitter vid graven, på den vackra kyrkogården tänker jag på en massa saker. Ibland pratar jag med min mamma som om hon skulle kunna höra och se mig. Jag kan såklart aldrig veta. Det kanske bara är önsketänkande och en osedvanligt stark vilja, men oavsett hur det ligger till så är det skönt att bara sitta där, låta mina ord få bli sagda. Det där jag aldrig fick eller kunde säga medan hon levde.

Det var en del ljus, men också en hel del mörker, och det var många ord som aldrig kunde sägas. Stunderna vid graven låter tankarna vandra fritt, jag får lov att uttala de där orden och jag låter mig vara ledsen, sörja. För den där sorgen och framför allt saknaden efter våra nära försvinner väl aldrig helt, även om åren går?  Jag ser inte ofta bakåt numer, fokuserar istället på de vägar som leder framåt och det har verkligen gått framåt.

Något var ändå annorlunda igår mot andra dagar. En helt ny tanke dök upp och det beror nog delvis på en cykelolycka för några år sedan som kom att förändra min syn på livet och vad som verkligen betyder något. Det handlar även om en bok och en blogg av Kristian Gidlund som drabbades av obotlig cancer och som berättar innerligt om sin ”resa mot livets slut och alltings början”. Det hänger också ihop med en annan blogg – ”The last percent” skriven av en klok man som heter Philip. Han  räknade om antalet år som en människa troligen har kvar att leva till – antal dagar. Det gav i alla fall mig en slags aha-upplevelse. Det är jäkligt kort om tid! Galet få dagar att göra allt det där jag verkligen vill göra.

Jag försöker med allt jag förmår att följa mina innersta drömmar. Bockar av min ”bucketlist” med erfarenheterna jag fått. Med cykelolyckan och annat (som jag i övrigt skriver en hel bok om.) Grejen är att i ett endaste litet nafs, på några få sekunder kan hela livet förändras. Det är med de insikterna jag har börjat skriva mer (eftersom det är vad jag älskar att göra) och att ändra på saker i livet.

Nu har jag  runt 7 300 dagar kvar att leva om jag blir 67 år som mamma blev. Alla dagar jag eventuellt får utöver det ser jag som en extra bonus. Det är helt enkelt jäkligt ont om tid.

Har du räknat om livet i antal dagar? Hur många dagar har du i så fall kvar och vad tänker du göra med de dagarna?

/Anni

Ps. Är du nyfiken på vad jag skriver om i övrigt? Här finns min e-novell ”En berättelse från ovan” I byrålådan (ja, ja, i  datorn) har jag tio kortare och  längre berättelser som jag arbetar med. Och jag älskar dem alla. Några kanske överlever, några kommer att dö. På vägen fram har jag ändå ägnat min tid åt det jag älskar.

Annons

Sökljus

/ annisvensson / 6 kommentarer

Foto: Oliver Ivanov, Unsplash.com

Ibland förlorar jag mitt sökljus. Jag har stakat ut en väg framåt, en väg jag bestämt mig för att fortsätta vandra oavsett vad som möter mig. Ett mål som hägrar långt borta vid horisonten – mitt namn på en bokrygg och en viktig berättelse. Men ibland, i stunder av otillräcklighet förlorar jag det där ljuset som leder framåt.

Ännu en människa i min närhet som betyder oerhört mycket är sjuk, mycket sjuk och jag kan inte göra någonting för att hjälpa. Ingenting. En annan människa som står mig mycket nära har en kronisk sjukdom som kan mildras, men som ändå alltid kommer att finnas där. Och så en jäkla massa andra saker jag inte kan påverka.

Är det så att känslan av otillräcklighet är en av de tyngsta att bära?

Oftast är jag stark, vänder negativa händelser till något positivt och tänker att allt, allt har någon slags mening. Men många gånger och i stunder som den här förlorar jag lite av allt det där. Vad är meningen? Finns det ens en mening?

Finns det någon mening i att skriva det jag skriver nu? I det jag skriver i övrigt. Alla mina jävla ord. Söker jag efter svar på sånt som kanske inte har något svar?

Behöver hitta tillbaka till sökljuset. Lyssnar då på musik som gjort och gör skillnad. Som Kent. De finns inte mer, men de gick från ingenting, gjorde en lysande karriär, skapade musik, texter och ord som betyder något och som kommer att leva kvar för alltid. Hos mig och hos tusentals andra. Ikväll lyssnar jag åter igen på Kents fantastiska musik och hittar svar.

Kanske hittar du det också.

Tack, Kent. För allt.

The Last Percent of Happiness

/ annisvensson / 2 kommentarer

Foto: Christopher Campbell, Unsplash.com

Det där med lycka och vad som egentligen är viktigt i livet tänker jag ofta på. Och hur det i sin tur hänger ihop med att våga följa de där innersta drömmarna och sin passion. Oavsett vad någon annan tycker. I helgen läste jag en artikel i Veckans affärer om en ung man som lämnat sin toppkarriär för en hängmatta och för att göra något helt annat. Varför gjorde han det? Och hur?

Mannen jag talar om heter Philip Jonzon Jarl (en av Veckans affärers supertalanger 2013) och han lämnade en toppkarriär med bra jobb, hög lön, en fin våning i Barcelona för att göra…? Ingenting. Eller jo, han gör faktiskt en massa saker, men kanske inte de sakerna som ofta förväntas. Han har efter moget övervägande gjort en ”downsize”, tagit en egen väg och det är så himla inspirerande att läsa.

Philip är en man med en helt vanlig  och enkel bakgrund som gjort annorlunda livsval, inte långt bort ifrån mina egna. Jag gästbloggade om det 2013 hos Nätverket Give it forward/Idérummet och om du missat finns det här; ”Dröm inte det du vill göra, gör det du vill göra.”

Min varma rekommendation är att läsa artikeln i Veckans affärer: ”Varför lämnade 30-åringen plötsligt toppjobbet på H&M  för ett krypin och en hängmatta i Rio?”

”Kan jag lämna jordelivet utan ånger och har gjort världen lite bättre kommer jag att känna mig nöjd.” /Philip Jonzon Jarl

Kika in på Philips blogg. Både klokt, tänkvärt och inspirerande: ”The Last Percent of Happiness” (Risking it all for that elusive last percent of happiness).

Och missa inte ett av inläggen som jag särskilt fastnade för: ”My three keys to happiness”

I bloggen finns också tänkvärda citat från andra kloka människor som funderat på livets mening, citat som fastnar:

“Almost everything – all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure – these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose.” /Steve Jobs

Med tanke på mitt förra inlägg vill jag gärna höra Philip som sommarvärd/sommarpratare i Sveriges radio P1. Jag har tipsat honom om att söka och hoppas att han gör det! Tycker du som jag? Kika här: ”Så här går det till att ansöka/nominera – Bli lyssnarnas sommarvärd 2017”

Jag lånar till sist Philips egna, kloka ord som han avslutar alla sina blogginlägg med:

”All love and no fear.”

/Anni

Hitta din plats.

/ annisvensson / 5 kommentarer

Mörkö och havet. En av mina favoritplatser.

Ofta ser jag att människor springer väldigt fort genom livet. Springer igenom dagar som blir till veckor, månader och år. Jag själv är inget undantag. Inte alls. Har du någon gång stannat upp och frågat dig varför du springer?

Jag saktade in för några år sedan då jag återkommit gång på gång till ett löfte jag gett mig själv många år tidigare. Det handlade om att jag en dag skulle skriva en bok om ett viktigt ämne. Ett löfte jag gömt undan för att ge plats åt annat och som sedan glömts bort. Men en dag kände jag att nu var det banne mig dags att ta tag i det där viktiga. Drygt ett år senare körde jag omkull i hög fart med en racercykel och det resulterade i att jag fick lov att stanna upp en längre period. Den gången helt ofrivilligt.

En del andra händelser har gjort att jag varit tvungen att stanna upp och just bara fundera. Det tycks ofta vara människor som är med om omvälvande händelser som börjar fundera över vad som är viktigt. Vad som egentligen är viktigt. En del av oss slutar då att springa eller springer i alla fall lite mindre fort. Lever här och nu, börjar göra saker som finns på den där önskelistan, en ”bucketlist” redan idag. Tänk om du skulle göra det nu, innan något händer? Eller gör du redan det du drömmer om?

Jag tror det är viktigt att hitta sin plats. Att ta reda på vad som faktiskt betyder något. När du hittar din plats, meningen och den där meningsfulla kärnan i ditt inre jag. Det där som gör dig pirrigt glad, men som fått stå tillbaka av olika anledningar. Det är lite magiskt att finna den där inre kärnan och min handlar om nödvändigheten i att uttrycka tankar och känslor med ord, att skriva. Jag har turen att arbeta som kommunikatör där jag får skriva en hel del, vända och vrida på ord och formuleringar. Och på fritiden försöker jag få ned alla de där andra orden och berättelserna som jag bär på. Ja, i alla fall de dagar då orden vill komma.

På senare tid har jag tappat bort den lite igen. Den inre kärnan. Jag vet att den finns där, vet hur den ser ut och vad den består i. Men däremot har jag inte haft den där förmågan att skriva, hitta orden jag söker och det där härliga ”flowet” som ibland uppstår när jag ”hittar rätt”. När timmar kan gå utan tanke på annat än berättelsen. Eftersom det är en så viktig del av mitt liv har det känts tungt när orden inte finns eller i alla fall inte vill bli till en helhet.

Den här helgen och särskilt i söndags hände något och jag hoppas att det håller i sig. Kanske är det vårsolen, alla kilon med apelsiner jag petat i mig, vänner, skrivare som är lite som jag, träningen eller de där fina platserna jag besöker när jag behöver inspiration. Jag har ett par fysiska platser som jag ofta återvänder till. Platser som får mig att må bra, vila, tänka klara tankar. Det är ofta där jag hittar tillbaka till kärnan när jag är på väg att gå vilse.

Det känns som om vi lever i en hyfsat orolig tid där många saker svajar ganska rejält. Då tror jag det är ännu mer viktigt att hitta sig själv och de där sakerna man mår bra av. Kanske boka in lite färre aktiviteter i förhand, kanske springa lite mindre fort (och ja, jag vet att det är svårt med alla måsten som ändå finns). Men ändå på något sätt försöka att vara här och nu och göra det som känns bra för stunden.  Ta en promenad i skogen, se på den vackra våren, ge någon en kram och göra de där sakerna som får en att må sådär riktigt jäkla bra.

Den första bilden i det här inlägget är ifrån en av mina favoritplatser igår på Mörkö. Det här är en annan som jag ofta besöker, Farstanäs udde:

Farstanäs udde. En oerhört vacker plats där himmel möter hav.

Har du hittat din plats?

/Anni

Gupp på vägen.

/ annisvensson / 14 kommentarer

gupp

Har du också stått där snopen och undrat vad tusan det är som händer? Kanske funderat över meningen med en del saker som sker och att det kanske är dags att ge upp. Åtminstone att det är dags att släppa taget om dina drömmar.

Ibland sker de där sakerna nästan samtidigt. Det där som får en att vackla. Lagen om alltings jävlighet, slumpen, en påminnare om livets skörhet för att du inte ska bli för bekväm. Eller kanske bara ett universums test för att se om du är stark nog? Fuck your dreams istället för Follow your dreams.

Well. Det där har jag funderat över. Massor. Hemma, vid havet, i skogen, i gymmet och i bilen för att nämna några platser. Under en längre tid har jag verkligen försökt styra mot mina mål.  Vara en bra mamma, göra ett bra jobb som kommunikatör (helst vara bland de bästa) och att i år bli klar med två nya noveller och min första helt egna bok.

Hur svårt kan det vara? Jag har ju hållit på ett tag. Jäkligt svårt har det visat sig. Gång på gång kommer nya hinder på vägen eller gupp som jag valt att kalla dem. Stora gupp.

Det nästnäst senaste av de lite större var ett smärtsamt ryggskott. Ett spjut i ländryggen som envist höll sig kvar i ett par månader. Efter det ett besked om att jag måste flytta ut ur min nybyggda lägenhet under två veckor snarast. Badrumsgolvet felbyggt, lutningen mot golvbrunn är obefintlig. Dessutom ett antal andra fel som innebär grävande, bankande, borrande typ alla dagar i veckan – sedan i juli. Bara en fråga återstår att lösa – var ska jag bo?

Det näst senaste guppet och ett av de värsta hittills kom att handla om liv eller död för en närstående och älskad person. Jag hann inte mer än landa från min resa där jag fått vila efter ett turbulent år med galet många gupp. En resa där jag återfunnit inspirationen, ideerna och lyckats skriva tjugoen sidor ny text. Bara några timmar senare satt jag på en intensivvårdsavdelning med döden flåsandes i nacken.

Från himmel till helvete fick en ny innebörd och knockouten var ett faktum. Inte direkt. Jag lyckades pendla ett gäng dagar och mil till och från sjukhuset, hålla hoppet levande och arbeta. För att det var nödvändigt för mig att få vara där.

När faran var över eller läget åtminstone stabilt – då föll jag. Jag blev sjuk, jättesjuk. Jag är stark som en björn, men inte oövervinnerlig. Jag ser att just här var det inte så konstigt att jag blev sjuk, men inte desto mindre irriterande.

Hinner bara blinka så kommer mer trubbel. Saker jag väljer att inte berätta om då det berör andra i min närhet. Det blir för personligt, men det är nya och enormt stora gupp att klättra över.

En stund blev jag matt. Så matt och arg att jag tänkte radera alla skrivna filer som har med mina novell- och bokprojekt att göra. Radera bloggen. Sluta skriva. Ge upp. Kasta in den berömda, fucking handduken. Ta död på drömmen för gott.

Men så händer något. Jag kan välja att lägga mig ned vid guppet, kika upp över kullen ibland och försöka se vad som hade kunnat hända om jag orkat klättra över. Bara en gång till.

Jag har bestämt mig för att klättra. Igen. För att jag måste. När jag skriver mår jag som bäst och orden måste få komma ut. Men kanske ännu viktigare är att en del av de berättelser och texter jag skriver förhoppningsvis kommer att göra nytta. Kanske för några, kanske för många. Men om det jag gör bara är till nytta för en enda människa så har allt varit värt det och jag älskar ju att skriva. Det verkar inte vettigt att ta död på det man älskar, även om det går trögt ibland och även om livet kommer emellan.

Så vet du vad? Jag ska banne mig ta mig över det nya guppet. Jag är en klättrare. En trött klättrare, men en som aldrig, aldrig ger upp. En dag står jag och signerar min första egna bok (förhoppningsvis är du med mig då) och med den målbilden klättrar jag. Igen.

/Anni

Om vila, en ny novell och en storm

/ annisvensson / 15 kommentarer

I tre dagar har jag gjort typ ingenting. Tittat på och lyssnat till havets brus, låtit vinden rufsa om mitt hår. Gjort ett enda inköp – en hatt. Läst lite och varit i solen. Ätit massor med god mat och exotiska frukter, sippat på en och annan Margarita, Mai Tai och Pina Colada. Ensam.

Ensam är något som många kommenterat.  ”Reser du helt ensam till Thailand? Oj, vad modigt!” eller vid middagarna här på hotellet; ”Men, Anni du är så välkommen att sitta här med oss. Det kan väl inte vara så kul att sitta där helt själv?” Men jag har förklarat att jag försöker vara författare en del av min tid och samtidigt pekat på min skrivar- och anteckningsbok som jag burit med mig i väntan på inspiration. Och de har förstått. Tror jag. Men de som nog inte förstått är de som arbetar i hotellets restaurang. De kanske tror att jag är en sån där resereporter som rapporterar om olika platser. De är för artiga för att fråga om min anteckningsbok och penna som funnits med vid varje måltid (frukost, lunch och middag) och jag är så glad åt den fantastiska servicen att jag inte säger något alls, mer än tack! 🙂

Jag har inte behövt vara ensam. Jag VILL vara ensam. Fått inbjudan att vara med på andras middagar och det är jag så himla tacksam för (TACK! Ni vet vilka ni är, fina människor här på hotellet), men jag har vänligt tackat nej och istället ägnat mig åt det jag kom hit för. Vila och ett försök till att hitta ny skrivarinspiration. Jag har deadline den sista februari på ett par noveller och lite längre fram i år min första helt egna bok.

Fick en del ideer igår och så idag kom det. Inspirationen. Tjugoen handskrivna sidor på stranden. Fem karaktärer, början, handling och slut. En ny novell, den första i genre deckare/thriller eller kanske till och med lite åt hållet erotic crime. Berättelsen utspelar sig på Arlanda, på ett flyg och i Thailand…

Just nu känns det bra, men imorgon kan delar eller allt åka i papperskorgen. Det där är något man inte vet förrän långt senare när tvivel och redigering och åter redigering är klart. Men poängen kvarstår. Genom vila, miljöombyte och egentid kom inspiration, energi och ideer tillbaka 😊

Idag var det någon som förutsett regn. Hittills har det varit fel. Hotellägaren har dock viss oro i blicken och han sade tidigare idag;  ”Tomorrow the storm and heavy rain will hit us”.  Well, nu har jag hört om regn, storm och översvämningar i drygt en vecka. Under tiden har solen bränt min näsa tvärröd och mycket tråkiga nyheter från Sverige är det som har ”hit me” hittills.  Tyvärr kan jag inte göra ett dyft åt det när jag befinner mig här. Hur gärna jag än skulle önska och vilja, men det är saker jag kommer behöva ta tag i när jag kommer hem.

Nu har jag fått sol i tre dagar av sex möjliga. Alltid nåt och jag är tacksam som tusan! Jag hoppas kunna åka till ön Koh Mook imorgon där det finns en tjej som likt  mig är på ”ensamkonferens”. Vi hamnade bredvid varandra på planet hit till Thailand, så jag hade mycket trevligt sällskap på den låååånga flygresan. (Tack, Caroline för det nya ordet och för trevligt sällskap. Hoppas vi syns imorgon eller måndag och om inte vet du varför! En storm. Typ.) Jag sippar vidare på en Margarita, lägger in den nya novellen i datorn, börjar kanske redigera efter middagen och beach partyt som väntar och hoppas att han har fel, den där hotellägaren. Och om inte, så får jag väl rida ut den stormen också.

Till sist en av mina absoluta favoritlåtar som en av mina bröder skickade mig idag som en påminnelse. Både låten och texten är fantastisk. Och har du inte sett filmen där den är med, ”Meet Joe Black” så se den! Tack, Tony det var precis vad jag behövde idag.

Om att nästan nå fram. Del 2.

/ annisvensson / 7 kommentarer

Annis säng

Tidigt i höstas skrev jag ett inlägg om att nästan, men bara nästan nå fram. Till ett mål man siktat mot länge och när man är så nära att man kan nudda det, ja då faller man. Handlöst.

Det ter sig näst intill otroligt att det händer igen. Men det händer. Igen.

Förra gången handlade det om att jag missade mitt livs första bokmässa. En viktig sak just då eftersom jag debuterade som författare i en antologi med tre av mina noveller. Den första riktiga boken där jag medverkar. Ett jäkligt ilsket ryggskott satte stopp för både euforisk glädje och resan till bokmässan i Göteborg: ”Om att nästan nå fram”

Men jag vägrade låta mig nedslås, haltade fram, tränade ihärdigt och det hände en massa andra fina saker under hösten. Mitt första författarframträdande var nog höjdpunkten. Helt magiskt. Och jag tog mig tillbaka till arbetet och livet tuffade på. Med en jul som blev annorlunda än andra jular de senaste tolv åren. Men det gick ändå bra.

Bestämde mig för att följa andra drömmar jag har. En av dem handlar om att resa mer och att skriva på andra platser än hemma. För att få vila efter ett tufft år, för att få ny inspiration och ny energi. Den första resan skulle gå till Thailand imorgon. Och ja, jag skriver ”skulle gå” för det blir kanske ingen resa. I alla fall inte imorgon. 

Det började häromdagen med rapporter från Thailand som berättade om ovanligt kraftiga skyfall och översvämningar. Där började en liten oroskänsla picka i mig. Tänk om jag inte skulle kunna åka? Det verkade dock ljusna, mitt hotell var inte drabbat av översvämning och vädret ser ut att bli bättre denna vecka. Men då blir dottern magsjuk och strax efter även jag. Min dotter mår nu bra och jag mår lite bättre, men jag har fortfarande värk i magen och är fasligt matt, så den där resan känns väldans avlägsen just nu. Imorgon vet jag om jag orkar eller inte. Men jag ska banne mig packa färdigt väskan ikväll. Utifall att…

I det här läget vill jag åter igen dra upp täcket så att bara möjligen nästippen sticker fram. (Tack för den talande, fina bilden som pryder inlägget, bäste bror.) För vad är det här för jäkla orättvisa? Eller är det en mening även i det som nu sker? Jag har jäkligt svårt att se den. Kanske ska jag inte befinna mig i vattenmassorna. Kanske är det som någon klok person sa att jag sprungit fort alldeles för länge. Kanske behöver jag bara vila för att återfinna kraften och energin som jag vet finns därinne. Kanske ska jag bara logga ut, sluta skriva, vila, träna lite och sen inget mer. Inte ens resa. I alla fall inte så långt bort. Inte just nu.  Eller inte alls.

Varför skriver jag ens det här? Inte en aning till en början. Men så här mot slutet tror jag att jag vet varför. 

Att skriva i den här bloggen om hur livet är på riktigt med dess ned- och uppgångar och att läsa andra bloggar om livet och om skrivande gör att jag kan fortsätta. 

Bloggandet är som ett andningshål där jag kan pysa ut en del av det som bubblar i mig. För att orka bli frisk igen. För att orka åka imorgon eller kanske orka boka en ny resa. För att kanske under 2017 nå ett par av mina andra viktiga mål. Sånt som gör mig glad, som ger energi. Det handlar om att få ett par noveller och min egna första bok klar.

Livet bjuder på hinder. Hittills har jag tagit mig över de flesta, så kanske kommer jag över även det här och några andra jag just nu har i min närhet.

Jag vet inte alls idag. Det enda jag vet är att det känns som om jag nådde kanske bara nästan fram. Igen. Den här resan har jag verkligen sett fram emot, strävat efter, längtat till. Det var min tid för sol, vila och skrivande. Just nu är det bara jäkligt tomt utom i mitt huvud där tankarna far omkring som yra små monster. En del morrar, en del ler elakt, några skrattar och en del gråter. 

Ps. En av mina fina vänner ringde nu på eftermiddagen. Hon är sjuksköterska och sa ”Anni, du kan ju inte bara ligga där i sängen och tycka synd om dig själv. Det blir inget bättre av.” Häpp! Jag tänkte vad tusan ska jag göra då? Och mumlade väl något om jättesvag och sjuk. Hon fortsatte.  ”Ta tag i det här nu, du vill ju så gärna åka, fixa mosad potatis, vätskeersättning och lite socker. Det skadar inte att försöka”. Det lät ju jäkligt klokt, så efter en stunds tvekan gjorde jag det, kämpade mig upp och åt lite, så just nu känner jag mig något bättre. Har till och med packat väskan. Utifall att.

What do you desire?

/ annisvensson / 5 kommentarer

 

Skylt, follow your dreams

Min nya tavla som är bland det första jag ser när jag vaknar varje dag. Bokstäverna sitter inte perfekt och det passar bra. Vägen mot drömmar är nog sällan rak, utan kanske lite mer krokig…?

Den här sommaren, hösten och vintern har mycket hänt, semestern har sett annorlunda ut. Förra året var jag ute med familjen i en nyinköpt båt. I år separation, flytt till en ny plats, försäljning av hus och början på ett nytt och annorlunda liv. Fyra veckors semester som mestadels gått åt till att sortera, ge bort, slänga, packa och inte minst, flytta. Ovanpå det och kanske med anledning av just det – ryggskott.

Allt har fått mig att åter igen fundera. Vad vill jag göra nu när jag kan bestämma allt själv? Vad är det som gör mig glad, upprymd och som gör livet härligt att leva?

Till en början var det svårt, med en förändring som jag inte säkert visste om jag ville vara med om, men efter en tid såg jag något annat. Ljus, mening, och en början på något nytt, spännande och bra. Där är jag nu. Alan Watts är en av mina inspiratörer, därav titeln på inlägget. Jag mindes en del av hans ord och filmklipp ”What do you desire? What makes you itch? What would you like to do if money were no object?”

Men inte mycket i livet är enkelt.  Det kommer svackor och gupp på vägen och för en tid sedan ett sådant gupp då jag för sista gången återsåg vårt gamla skolhus, nu öde, tomt och alldeles tyst. Som det var den där dagen för åtta år sedan, då vi satte nyckeln i låset och insåg att det där drömhuset faktiskt var vårt. Så mycket minnen som nu  bara var minnen. Det gav en märklig känsla av tomhet och en påminnelse om hur det en gång var. Jag minns hur vi var fyllda av förväntan och drömmar. Och därefter alla år med hårt arbete och renovering för att få till det där speciella huset och stora köket vi drömt om. Det blev nästan klart, men det är inte vi som får njuta av det. För drygt tre månader sedan stängde jag den dörren för sista gången, nycklarna lämnades över till nya förväntansfulla ägare och jag satte punkt för ett ännu ett kapitel i mitt liv.

Ofta har jag både sagt och skrivit om att man inte ser meningen i allt omedelbart, just när det sker. Men med det mesta som hänt i livet har jag en kort tid efteråt sett en mening. Det är så även den här gången. Det finns en mening och jag är säker på att det är just så. Och dessutom växer vi en smula och lär oss en massa saker med varje förändring.

Nu tänker jag än mer leva livet fullt ut, varje dag. Göra det jag vill och drömt om. Resa mer (den första resan är bokad, långt bort med bara mig själv), skriva mer (även om jag då och då befinner mig i tvivlar-perioder) och bli författare på riktigt, åtminstone på fritiden (två utgivna verk, enligt Författarbundet). Jag tänker även göra sånt jag inte vågat förut, hoppa lite högre – som till exempel högläsningen och framträdandet jag gjorde nyligen. Pjuh! Ska även göra den där tatueringen jag tänkt på i tjugo år och försöka umgås lite mer med fina vänner (tack för att ni finns!) och min dotter.

Si Kao, Thailand. Vi ses snart!

Si Kao, Thailand. ”Hyfsat orört, äkta och lite Thailand som det var förr”. Hoppas det håller vad som lovas. Vi ses snart! (Bild lånad av TUI.)

Vi får se hur långt jag når med författardrömmarna och om jag går i mål med mina egna böcker. Jag är ju i alla fall medförfattare i två böcker i höst, en bok i vår och en till under nästa höst med lite tur. Två av mina noveller har fått finfina recensioner.  Nu är det upp till bevis och jag behöver se till att skriva klart de där påbörjade egna böckerna och särskilt nummer ett som funnits med mig i tankarna sedan jag var fjorton år.

Har du också drömmar? Vad drömmer du om innerst inne, vad är din ”desire” och vad hindrar dig från att göra  just det? Lyssna på Alan Watts och fundera en stund. Snabbare än du anar kan allt förändras och livet är alltför kort för att inte göra just det du verkligen vill och drömmer om. Jag säger inte att det är enkelt, bara att det är klokt att ibland stanna upp och  fundera noga.

Varje ögonblick kan vara en helt ny början…

/Anni

Det krävs mod att öppna en dörr till det okända och ett ännu större mod att stänga dörren till det redan kända” /Okänd

Vad vill du inte göra?

/ annisvensson / Lämna en kommentar

vägen_2

Författaren Henning Mankell har lämnat oss, bara 67 år gammal. Jag har aldrig läst något av hans verk, men nu ska jag göra det. Vill du veta varför?

Jag läste ett citat idag från hösten 2014 där Henning intervjuats av TT och det lyder så här:

”Tiden är knapp. Du hittar aldrig en 25:e timme som du tappat bort i någon påse i köket. Den finns inte. Alla människor måste bestämma sig för vad de inte vill göra. Jag har varit ganska duktig på det, att alltid värdera min tid.”

Det finns mycket intressant kring Henning och den sak som fastnat mest är att han vänt på den frågeställning jag ofta har. Ni som följt min blogg vet att jag ibland ställer frågor kring vad jag eller du vill göra. På riktigt. Och att det är viktigt att komma fram till det, vad man innerst inne vill med sitt liv och att följa sitt hjärta, hitta sin egen mening och mål. Henning däremot vänder på det hela och tycker att vi bör fråga oss vad vi inte vill göra. Intressant. Kanske ger det helt nya svar som leder var och en av oss i rätt riktning?

Henning skrev också en hel del om sin sjukdom i krönikor för GP (Göteborgsposten). I sin sista krönika citerar han i slutet Peo Enqvists ord:

”En dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva”.

Henning Mankells näst senaste verk heter ”Kvicksand”. Där skriver han om livsavgörande ögonblick, om möten med gatubarn och om den egna uppväxten . Ett till verk på min ”att-läsa-lista” efter att idag ha fått veta lite mer om honom.

Tack för dina kloka ord, Henning, vi ses kanske i skrivarklubben i Nangiala. Fram till dess fortsätter jag att ta bort sådant ur mitt liv som jag inte vill göra. Och försöker göra mer av det jag verkligen vill. Till exempel att läsa ”Kvicksand” och skriva klart mitt egna första verk.

Har du någonsin funderat över vad du inte vill göra? Och har du i så fall gjort någon förändring i ditt liv?

/Anni