Premiär för recensioner och min första högläsning

Armbandet är beställt från Attestål design. Finns på Instagram som attestal_design

Armbandet är beställt från Attestål design. Finns på Instagram som attestal_design

I oktober fick jag mitt livs första recension. Nu i november fick jag den andra. Det var fantastiska ögonblick. För första gången är det två personer som verkligen tar sig tid att både läsa och skriva något till mig om det de läst. Om två av mina publicerade noveller.

Den första novellen som recenseras heter ”Historiens vingslag” och är en av totalt tre noveller som jag bidragit med i antologin Färgargårdens andar. Boken som är skriven av mig och en grupp härliga kurskamrater från förra årets skrivarkurs finns att beställa på Adlibris och Bokus.

”Jag har börjat läsa den nyutkomna boken Färgargårdens Andar, en novellantologi där bl a Kim Kimselius har bidragit. Så kom jag till novellen Historiens vingslag av Anni Svensson. Jag blev helt trollbunden … när jag slutat läsa kom jag på mig med att sitta rak som en småskoleelev som följer allt fröken säger för att inte missa ett enda ord. Hon fångar stämningen precis som om man går balansgång på en tunn lina mellan sömn och vakenhet, mellan dröm och verklighet, mellan nuet och det förflutna – allt dolt i den skugga som nattens mörker sveper runt allt och som suddar ut konturerna … Lycka till med ditt fortsatta skrivande!”

/Christina Gustavson, författare, rättspsykiater och forskare.

Tusen tack, Christina! Dina ord värmer så in i norden (och själen) härligt.

Christina är en jätteduktig och produktiv författare som lyckas otroligt bra med den där lite kluriga glimten i sina noveller. Hon och hennes noveller påminner mig faktiskt lite om Agatha Christie. (Om du läser Christinas noveller kommer du nog att förstå vad jag menar.) Christina har även ett eget förlag. Du kan läsa mer om Christina och alla hennes böcker på Joelsgarden.se

Nu i november fick jag ytterligare en recension på en annan novell – ”Astrid och Beda” som ingår i samma antologi och det var då jag kände att det var dags att fira. Med ett blogginlägg 🙂

”En välskriven berättelse som lämnar mig med eftertanke och längtan efter mer. Skriven  med ett enkelt och härligt språk, och en målande beskrivning som ger mig precis lagom för att kliva  in i och omslutas av en värld full av kärlek, vänskap, fördomar och sorg. Jag förs tillbaka i tiden och Annis sätt att skriva får mig att känna att jag är med, jag både deltar och betraktar. Gripande berättelse, rekommenderar den varmt! Längtar efter din bok!” /Susanne Breitner

Stort och varmt tack, Susanne! Dina ord värmer mig långt in i själen och ger mig ny energi och nytt mod att vandra vidare på min skrivarstig.

Och jag nynnar ikväll glatt på en pigg melodi och hoppas så småningom kunna fortsätta skriva på mina krönikor, nya noveller och mina helt egna böcker. Det finns hopp!

/Anni

Ps. Det blir premiär för ytterligare en superspännande sak inom kort. Den 4 december kl 15-16 kommer jag att finnas på Järnas bok- och pappershandel Tudda Galumpan. Jag har den stora glädjen att få prata om skrivande, drömmar och mål. Jag kommer även att läsa en del ur en ännu opublicerad novell som i våras vann en skrivartävling för sin inledning. Det blir även tips om bra skrivarkurser och böcker om skrivande. Läs mer om innehållet här i eventkalendern. Hoppas vi ses där!

Annons

Om att nästan nå fram.

Bokmässan 2016 NOT

Allt var sedan länge bokat, packat och klart för Bokmässan. Kläderna, boken, de nya visitkorten, utställarkortet…

Falla på målsnöret.  Kämpa och nå nästan, men bara nästan hela vägen fram. Famlande försöka hitta ett litet ljus i mörkret. Där är jag nu. Har du haft samma galet irriterande känsla någon gång?

Jag är den där positiva människan som alltid försöker se det ljusa i det mörka. Hitta en väg som leder framåt. Har alltid sagt att det ofta finns en mening i det som sker, men att meningen ofta inte syns, eller blir tydlig förrän en tid senare.

Den här gången verkar något ha förändrats lite. Inom mig. Det har blivit svårare att se det där ljuset. Jag har kämpat en lång tid efter en cykelolycka, kommit tillbaka mot alla odds. Tränat, jobbat hårt, skrivit vidare på mina berättelser och var vansinnigt glad. Jag vann! Till och med över ett försäkringsbolag som under lång tid ville slippa ta ansvar. Det omöjliga var inte omöjligt.

För bara drygt två veckor sedan var jag stark. Urstark.

För bara drygt två veckor sedan var jag stark. Urstark.

Men, så en morgon för drygt två veckor sedan, plötsligt utan minsta förvarning ett ryggskott med galen smärta. Som att få ett spjut rakt in i ryggen. Och jag trodde det skulle gå över. Icke, jag kom tillbaka och arbetade två dagar innan jag fick avbryta. Efter ett antal övningar sjukgymnastik blev allt ännu värre. I nästan två dygn har jag varit näst intill helt utslagen av smärta, en smärta som tar över allt. Det ska visserligen gå över, men det kan ta några veckor till…

Idag och imorgon skulle jag äntligen få vara på Bokmässan i Göteborg, min allra första bokmässa med min/vår skrivargrupps första bok, antologin Färgargårdens andar. Tåg och fint hotell bokat sedan länge för jag skulle ju fira nu! Tre noveller publicerade i en riktig bok. Äntligen på väg, ännu ett par steg mot mina drömmars mål, skulle jag fira ordentligt.

Till och med visitkort hade jag beställt. Och jag dristade mig till att lägga till ”författare” 🙂 Modigt värre! (Glömde i min iver bloggare och krönikör.) Och på baksidan, ett av mina favoritcitat ”Ingenting är omöjligt, bara olika svårt”. Nästan lite ironiskt med facit i hand.

Det blev ingen resa och inget firande. Jag lägger mig ned, drar upp täcket så att bara näsan sticker fram. Med undantag för enstaka promenader och några enkla övningar som ingår i ordinationen för läkande tänker jag ligga kvar här, ta alla nödvändiga piller för att härda ut och vila, fundera på livet, det outgrundliga.

Jag kan skriva, men bara en kort stund. Det här inlägget har skrivits i flera omgångar på små lappar under två dagar. Det är ändå tur att jag har orden för att försöka förstå det som sker i livet och vädra mina dystra tankar just nu. Att skriva lite, gör att jag förmodligen överlever den här prövningen. Sedan får vi se. Kanske orkar jag hitta tillbaka till orden så de där berättelserna jag bär på äntligen kan bli klara. Och idag kom faktiskt en idé om en ny berättelse till mig när jag låg där under täcket… Men utan förmåga att få den på pränt. Oerhört irriterande.

Dagens vy. Långt, långt ifrån Bokmässan i Göteborg.

Dagens vy. Långt, långt ifrån Bokmässan i Göteborg.

Den enda lilla fördelen med att befinna sig vid smärtans utpost är att en ser och känner de där små, men fina sakerna i livet. Det är som om känslan av allt blir starkare, tydligare. Eller kanske är det ett skriande behov av att försöka hitta något att hålla sig i. Som det vackra i musik, en stjärnklar natthimmel eller doften från vetet i värmekudden, en doft som påminner om vår, sommar och vajande fält. Och den där lite daggfriska doften i luften som smyger sig in när fönstret öppnas tidigt om morgonen. En svag doft från de enstaka blommor som fortfarande blommar i september. Solen som fortfarande kikar fram, trots att det är höst…

Jag nådde nästan hela vägen fram till Bokmässan. Nästa år kanske jag lyckas ta mig hela vägen dit, och kanske med en av mina helt egna böcker. Jag hoppas att det är som en av de underbara människorna i min närhet sa till mig, att den där positiva och starka Anni finns kvar inom mig. Hon behöver bara få vila lite. Ja, kanske är det just så. Hon behöver bara vila, läka och sen kanske hon kikar fram igen och går vidare, fortsätter skriva och följa sina drömmar, för att till slut nå hela vägen fram.

Lyssnar till den här musiken och tänker att det är hon, den där positiva kraften inom mig som spelar den för mig. Jodå, hon finns nog kvar där. Hon vilar bara lite.

Lev väl. Ta hand om varandra. Se till att följa de där drömmarna du har och börja kanske redan idag. På några få sekunder kan allt förändras.

/Anni

En mycket speciell dag.

Anni Premiärbok

Idag är jag strålande glad och lycklig. Trots ett jäkligt irriterande ryggskott med osannolik värk som dämpas med allehanda preparat. På vägen hem från en fantastisk kickoff och konferens med härliga arbetskamrater, pep det till i telefonen. Ett sms med meddelande om ett paket från förlaget Roslagstext. Ett paket jag väntat på.

Det är boken! Den första riktiga boken där mina texter är publicerade. Jag har förmånen att ha tre noveller med i boken Färgargårdens andar. Förutom mina texter, så har femton andra begåvade författare också bidragit med noveller. Så roligt att vi rodde vårt gemensamma projekt i hamn! Heja oss!

Vi fick ett uppdrag förra sommaren på en skrivarkurs med författaren Kim M Kimselius. Vi skulle skriva noveller med ”spöktema”. Min första tanke var att näe, det där klarar jag inte. Jag har aldrig skrivit den typen av text i hela mitt liv. Men snart började idéer ta form och vips! så hade jag den första novellen klar och strax efter den andra och lite senare den tredje. Glädjen i att skriva och massor med inspiration av omgivningen, skrivarvännerna och Kim bara satte fart på orden. (Tack, tack, Kim, du fantastiska skrivarcoach och tack alla ni andra för stöd och pepp!) Efter lite puts, bollande och korrekturläsning under hösten, skickades novellerna in och blev godkända.

I juli i år träffades vi igen för att skriva och göra de slutliga korrigeringarna av vårt material och sedan gick boken till tryck. Och nu har jag den i min hand! Boken är blank, fin och har 420 sidor. En nästan magisk upplevelse idag, att få öppna den där lådan med tjugo böcker…

Det jag lärt mig det senaste året är så oändligt mycket. Det viktigaste är att inte ge upp, låta det ta lite tid, låta texten vila, läsa och läsa igen. Och stryka, ”kill your darlings”, det ligger så mycket i det uttrycket. Stryk! När jag läser mina noveller nu inser jag att mycket mer kunde strykas. Det är en bra lärdom inför det avslutande arbetet med min första egna bok. Den är på väg, vänner, den är på väg…!

Till dess, fira det här delmålet med mig! Köp gärna boken, läs den och berätta vad du tycker om mina noveller. Ge mig feedback på vad som är bra och vad som kan utvecklas.  Vill du ha ett signerat ex? Det går bra, beställ helst via adlibris.com så kan jag signera när vi ses.

Om du bor väldigt långt bort, mejla mig på annimysvensson@hotmail.com Annars finns boken att köpa både på adlibris.com och bokus.com och på Bokmässan i Göteborg 22-25 september, monter B09:20. Det kommer att bli ett foto där också, med mig och boken, vare sig ni vill eller inte 🙂

Vissa dagar är livet smått fantastiskt, trots ryggskott från helvetet. Och du kommer väl ihåg? Ingenting är omöjligt, bara olika svårt. (Tack Robert H för det citatet, kommer att hänga med mig livet ut, och det finns med på mina kommande visitkort…)

/Anni

På väg.

Nu är jag på väg igen. På väg mot mina drömmars mål. Våren har varit, minst sagt omvälvande och det har varit ned och upp i en salig blandning, men nu är det framåt som gäller.

Anni Svensson juni 2016

Det är underligt med livet. När det varit som mörkast har alltid nya dörrar öppnats. Dörrar som jag inte ens visste fanns. Att kunna se ljuspunkterna och det är som är bra, även när det är som mörkast är oerhört svårt. Men när man lyckas styra tankarna i en ny riktning (och kanske får lite hjälp på vägen) kan det plötsligt leda till nya insikter. Förändringar som till en början verkade bara dåligt, leder till något bra.

För mig har det också varit viktigt att hitta tillbaka till skrivandet igen, en av de roligaste sakerna jag vet i livet. Och det har jag till viss del gjort med hjälp av envishet, fantastiska vänner, kollegor, vackra och kloka människor som finns där för mig.

Idag är jag på väg till något som jag längtat efter länge, nämligen en skrivarkurs i djupaste Småland. Samma plats som förra sommaren, Färgargården i Eringsboda och samma härliga och inspirerande kursledare, författaren Kim M Kimselius. Dit ska jag för att träffa människor med samma passion för skrivande och i den här vackra sjön ska jag bada bland näckrosbladen 🙂

11254122_650545275047337_2135135245_n

Jag sitter på tåget och ser det oerhört vackra Sverige i sommarskrud passera utanför fönstret. Tänker tillbaka på hur många gånger jag genom åren gett mig själv löfte om att skriva klart de där berättelserna som far runt i huvudet. Berättelser som vägrar tystna, som måste få komma ut. Men det har varit många hinder på vägen och det är ju ofta så livet ser ut, vägen är inte alltid rak.

bumpy road

Nu ska här skrivas vidare och det går bra! Ja, ibland i alla fall, när jag inte drabbas av det där tvivlet som hoppar på mig då och då…

I höst har jag bidragit med tre noveller i en antologi på ett tema som ligger långt ifrån det jag skriver i vanliga fall. Det handlar om berättelser med övernaturliga inslag och spänning, där gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut. Det är både intressant och svårt att ge sig på en sådan utmaning, men ju mer jag skriver, oavsett vad det är, desto mer lär jag mig och det ger energi och vilja att skriva ännu mer och framför allt bättre. Boken ”Färgargårdens andar” kommer ut i samband med bokmässan i Göteborg i september. Senare i höst och våren 2017 medverkar jag även med två berättelser i en bokserie om hälsa och senare i år kommer även en ny krönika i Allas.

Det som händer nu är verkligen roligt, men jag fortsätter drömma om den dag då jag har mina helt egna böcker att stoppa in i bokhyllan. Att få se den där bokryggen där det står ”Anni Svensson”. Nu har ljuset kommit tillbaka och jag är på väg!

/Anni

Ps Om du missat tidigare inlägg och vill veta mer om varför jag skriver och om vad, kika här: ”Varför skriver jag?”

När glöden falnar, men tar fart igen.

glod_eld

För inte så länge sedan skrev jag så att tangenterna nästan glödde. Jag kunde helt enkelt inte sluta skriva. Orden flödade. Det blev både ett par noveller till en möjlig kommande antologi, blogginlägg och sidor i mitt pågående bokprojekt. Men så hände något. Glöden falnade.

Jag har försökt hitta tillbaka till glöden och det där ”skrivarflowet”, men upptäckt att det är lite svårt den här gången. För mig brukar det inte vara det, men nu tar det emot. Funderat över vad det är som gör att orden blir färre, eftersom jag vet att skrivandet är både viktigt och roligt.

Det kan vara en rad möjliga orsaker. Jag tror att det jag skriver kanske inte blir tillräckligt bra. Mitt kuliga jobb, en försäkringstvist och andra saker i mitt liv har tagit både mer tid och energi än vanligt. Och dessutom (kanske viktigast av allt) viskar en liten röst  att det nog inte kommer att gå så bra och varför skulle just jag lyckas med något som andra misslyckas med. Men mitt i funderingarna kommer ett mejl från en tjej som undrar hur jag egentligen gjorde när jag fick en av de där krönikorna publicerade.

Och vips! Ett litet mejl, några hejarop från ett par andra håll och jag är tillbaka på banan igen. För jag har ju faktiskt blivit publicerad flera gånger redan. Och det är så kul att skriva, oavsett vad som händer sedan. Jag har ännu inte en hel bok utgiven, ett riktigt verk, men jag vet att jag kan skriva och att det är oerhört kul. På jobbet går det bra och nu har vi här en tjej som vill veta hur jag gjorde när jag fick den där ena krönikan publicerad. Jag har redan kommit en bra bit på vägen och nu vill hon också uppfylla en dröm om att få sina egna texter publicerade. Här händer något inom mig och jag blir glad, får ny energi. Nu kan kanske jag hjälpa någon annan att nå en bit på vägen mot sina drömmars mål.

Hoppas att jag lyckas ge tillräckligt bra råd och att hon lyckas nå ut med sina egna ord. Håller tummen hårt. Och åter igen far fingrarna snabbt och lätt över tangenterna.

/Anni

Dreamer eller doer?

11254122_650545275047337_2135135245_n

Ibland önskar jag att jag vore en doer fullt ut. Du vet inte en halvdan som gör lite grann på olika håll och inte kvickt går hela vägen med något specifikt. Somliga löper hela linan ut, följer sin dröm. Doers på riktigt liksom. Andra gör som jag – lite av varje, här och där, kanske på vägen mot målet.

Igår hade jag en ny följare på mitt Twitterkonto @annisvensson; Doers magazine – Sveriges största magasin om idéer som blivit av. Som alltid blir jag nyfiken på vilka de är, de som valt att följa just mig.  När jag har en stund över brukar jag spana in varför någon följer och kanske hur hen hittat mig.  Och just idag hände något som inte händer ofta. Jag fastnade på Doers magazines hemsida som var full med härliga exempel på människor som lever sina drömmar. Som vågat tro och som tagit steget. Fullt ut.

Direkt fastnade jag där trots att jag borde ägnat mig åt annat. Inspirerande människor som berättar om hur allt började för just dem. Hur de gjort verklighet av sina drömmar. Doers.

Och jag funderar på mitt eget liv. Jag sätter mål, planerar och får väldigt mycket gjort så jag är ju en doer. Det har till och med ett väl renommerat ledarskapstest slagit fast, att jag är analytisk, målinriktad, ser helhet, är strategisk och får saker gjorda.

Just nu sitter jag och funderar över det här och skriver samtidigt som dottern badar. Ibland kilar jag in och får en glass ifrån badcaféet som hon driver i badkaret just ikväll. Sedan lägger jag fram kläder till imorgon och skriver lite till. Packar en väska och äter en blåbärspaj i dotterns badcafé, skriver en rad till för att sedan läsa godnattsaga. Känner du kanske igen pusslet med barn, jobb och ett brinnande intresse för skrivande eller något annat som du inte riktigt hinner med, men som du bara måste göra ändå? För att det ger energi och är så kul.

Och så alla dessa ständiga hinder som man möts av. Dammbollarna har jag lärt mig blunda för, åtminstone ibland. Och vilar gör jag en hel del. Men bilen som behöver däckbyte, besiktning innan månaden är slut, maten som ska lagas, tandläkarbesöket, körningen till discot, inköpen av mat, nya gummistövlar, den oändliga mejlväxlingen med försäkringsbolaget och allt det andra. Samtidigt som jag får massor gjort gör jag inte det jag borde göra fullt ut, så som en riktig doer. Skriva klart mitt första verk. Det kanske är mitt problem, att jag försöker göra flera saker samtidigt och hoppas att någon härlig fe ska dyka upp och ge mig extra tid så att den där boken jag drömmer om äntligen kan bli klar.

Men det kommer ingen fe. Vare sig till  mig eller dig, inte idag och inte imorgon.

Flera berättelser pockar på uppmärksamhet och jag skriver lite här och där. Bloggar lite när jag inte kan jobba med det andra skrivandet för att kunna ”pysa” ut lite tankar när jag behöver det. Skriver en och annan krönika. Och får lite ny energi av något hejarop vid horisonten.

Jag är nog både en dreamer och en doer. Kanske känner jag mig mer som en komplett doer när mitt första verk blir klart och utgivet. Mitt stora mål i livet just nu.

Kikar i mitt minnesarkiv med bilder och minns sommarens skrivarkurs i Eringsboda med Kim M Kimselius och den gamla bryggan och sjön där jag tog ett dopp. Försöker minnas hur jag tänkte där och då. När allt blev tydligt, inspirationen spirade och jag bestämde mig för att det första verket ska bli klart. Det är jag och ingen annan som kan lösa det. Ingen fe och inga extra timmar på dygnet. Bara prioriteringar och skrivtid. Målet ska nås, men jag kommer behöva lite mer tid och det ska jag ge mig själv.

Kolla in själv och se om du också blir inspirerad av doers som följt sina drömmar; Doers magazine

Är du en dreamer eller doer?

/Anni

Vad vill du inte göra?

vägen_2

Författaren Henning Mankell har lämnat oss, bara 67 år gammal. Jag har aldrig läst något av hans verk, men nu ska jag göra det. Vill du veta varför?

Jag läste ett citat idag från hösten 2014 där Henning intervjuats av TT och det lyder så här:

”Tiden är knapp. Du hittar aldrig en 25:e timme som du tappat bort i någon påse i köket. Den finns inte. Alla människor måste bestämma sig för vad de inte vill göra. Jag har varit ganska duktig på det, att alltid värdera min tid.”

Det finns mycket intressant kring Henning och den sak som fastnat mest är att han vänt på den frågeställning jag ofta har. Ni som följt min blogg vet att jag ibland ställer frågor kring vad jag eller du vill göra. På riktigt. Och att det är viktigt att komma fram till det, vad man innerst inne vill med sitt liv och att följa sitt hjärta, hitta sin egen mening och mål. Henning däremot vänder på det hela och tycker att vi bör fråga oss vad vi inte vill göra. Intressant. Kanske ger det helt nya svar som leder var och en av oss i rätt riktning?

Henning skrev också en hel del om sin sjukdom i krönikor för GP (Göteborgsposten). I sin sista krönika citerar han i slutet Peo Enqvists ord:

”En dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva”.

Henning Mankells näst senaste verk heter ”Kvicksand”. Där skriver han om livsavgörande ögonblick, om möten med gatubarn och om den egna uppväxten . Ett till verk på min ”att-läsa-lista” efter att idag ha fått veta lite mer om honom.

Tack för dina kloka ord, Henning, vi ses kanske i skrivarklubben i Nangiala. Fram till dess fortsätter jag att ta bort sådant ur mitt liv som jag inte vill göra. Och försöker göra mer av det jag verkligen vill. Till exempel att läsa ”Kvicksand” och skriva klart mitt egna första verk.

Har du någonsin funderat över vad du inte vill göra? Och har du i så fall gjort någon förändring i ditt liv?

/Anni

Tvivel.

image

Om jag bara lyssnar till mitt hjärta, inåt, finns bara en sak jag vill göra. Skriva min historia, kanske din historia och våra berättelser. Många ord och berättelser finns redan där sedan lång tid tillbaka, de bara väntar på att få komma ut, att få skrivas. Men så kommer stunderna av tvivel, då det blir svårt, näst intill omöjligt att fortsätta.

Men varför tjata om detta skrivande? Ja, det handlar kanske om att skrivandet blivit en nödvändighet, av flera olika anledningar. Jag vill beröra och bli berörd, kanske hjälpa någon annan och ge mening. Berätta att ingen någonsin vandrar ensam. Att livet kan vara mörkt, men att det oftast eller nästan alltid finns ljus lite längre fram, lite längre bort. Att det finns en mening i mycket som vi kanske inte ser just för stunden. Det finns ord som bara måste få komma ut.

Skriva ger mig och mitt liv större mening och mål och med skrivandet hoppas jag så småningom även ge andra möjlighet att se sin egen mening och sitt eget mål. Och det finns ju så mycket att berätta. Jag vill inspirera, dela med mig av erfarenheter och synliggöra hopp och möjligheter till alla som behöver. Men just nu tvivlar jag igen. Blir det tillräckligt bra? Varför gör jag det här? Vad händer om ingen vill läsa? Vågar jag bli besviken?

Inom mig har en författares längtan byggt sitt bo.
Vill vara den som med ord bringar hopp och tro.
Men så pickar på axeln den oroligas själ.
Tro inte du klarar det till slut.
Förhäv dig inte och tro det kan gå väl.
Den starka lågan åter falnar och brinner sakta ut.

En del hävdar att tvivel är bra. Det är bara då saker till slut kan bli riktigt bra och kanske är det så? Det jag däremot vet är att många tvivlar någon gång då och då, även stora författare, uppfinnare och inspiratörer. Och jag är nog snart tillbaka, för om det är något jag är riktigt dålig på, så är det att ge upp. Läs gärna Christina Holmströms fina inlägg på temat tvivel i Debutantbloggen: ”Till och med Khemiri”

”Det är farligt, sade tvivlet. Det är farligt, sade rädslan. Det är onödigt, sade förnuftet. Prova ändå, viskade hjärtat.” /Okänd 

/Anni

Ser du stjärnorna?

image

Flera gånger i livet har jag blickat mot himlen. I djupaste förtvivlan och sorg för att finna svar. När inget annat fanns.

Vid största glädjen, som exempelvis under sommaren när jag befann mig på en båt med min familj vid havet. Hade tid att tänka. Tid att skriva.

Och ensam när de andra sov, fick jag möjlighet att beundra den sagolika, vackra stjärnhimlen, med bara mig själv som sällskap.

Kikar du mot himlen någon gång? Tar du dig tid att se en stjärnbeströdd natthimmel? Precis som den är inatt?

Någon vet vad jag talar om. Känner igen sig. Någon har kanske inte en aning. Tycker kanske det låter märkligt. Oavsett, prova att stänga av alla ljud. Sätt dig ute ensam, en stund sent om kvällen. En kväll som den här. Och bara se. Känn.

Gör du det du vill? Är du på den plats du vill vara? Är du lycklig?

Vi må vara små i universum. Men vi finns. Och vi har alla möjlighet att göra det vi innerst inne vill. Och om du inte vet vad du vill har jag ett tips. Ja, jag vet att jag kanske är lite tjatig, men kolla in Alan Watts.

/Anni

Magi eller flow?

mörkö2

Små ord. Stor betydelse.

Ibland när människor som delar en stark passion, tro eller gemensamt intresse träffas händer något. Har du också upplevt det? Kanske under en fotbollsmatch, en konsert, en konstnärlig kurs eller ett yogapass?

Då vet du vad jag talar om. Det är nästan som om det vore något magiskt som sker.

Det hände mig nyligen på en skrivarkurs. Och känslan finns ännu kvar. Plötsligt öppnades nya dörrar. Skrivandet går som en dans. Jag kan inte sluta skriva. Idé efter idé poppar upp.

Kalla det magi. Kalla det flow. Kalla det vad du vill.

Men ibland bara händer det och det är fantastiskt.

Har du haft den känslan någon gång?

/Anni