Att längta bort och längta hem

Skiathos_villaalexis

Den här veckan har jag turen att befinna mig tillsammans med min dotter på en fin liten grekisk ö, Skiathos.

Det visade sig att vi valt både rätt ö och rätt hotell, Villa Alexis. Ett litet mysigt hotell med storslagen utsikt över det stora vida havet. Precis som jag vill ha det. En plats där himlen möter havet.

Innan vi åkte ville jag bara bort, helst så långt bort som möjligt. Kanske för att glömma alla måsten, få vila från tankar, jobb, tidiga morgnar och allt annat som just nu pågår i vardagen. Och för att få tid att umgås med min dotter på tu man hand, fundera och kanske hitta tillbaka till orden igen.

Det visade sig bli svårt. Visst njuter jag av ledigheten, platsen, maten, av ljudet från havets vågor, av solen och den varma sanden. Ändå längtar jag hem. Det finns så mycket där som är oavslutat och osäkert.

Inte har det blivit mycket skrivet, men de två sista dagarna så har vädret varit sämre och jag har handskrivit lite mer än åtta sidor text i raskt tempo. En del av det jag skrivit här kommer att ingå i en bok om folkbildning och hälsa som kommer ut i höst via Hansson@Notis Förlag. Jag är medförfattare i bok nummer två och tre i en serie om tre, tillsammans med runt hundra andra författare. Ja, kanske kan jag kalla mig författare snart 🙂

Nu är det bara en dag kvar här på Skiathos och jag längtar hem. Men jag vet att när jag är hemma igen kommer jag längta tillbaka hit. Att leva i nuet är något jag brukar prata om, men just nu är det galet svårt.

Ser fram emot den dag när jag kan vara nöjd med att vara där jag är. Och jag ser det tydligt framför mig, en målbild. Det är dagen då min första alldeles egna bok blir publicerad och får se dagens ljus. Den dagen kommer jag att vara nöjd med att vara precis där jag är.

Brukar du längta hem när du är borta och längta bort när du är hemma?

/Anni

När glöden falnar, men tar fart igen.

glod_eld

För inte så länge sedan skrev jag så att tangenterna nästan glödde. Jag kunde helt enkelt inte sluta skriva. Orden flödade. Det blev både ett par noveller till en möjlig kommande antologi, blogginlägg och sidor i mitt pågående bokprojekt. Men så hände något. Glöden falnade.

Jag har försökt hitta tillbaka till glöden och det där ”skrivarflowet”, men upptäckt att det är lite svårt den här gången. För mig brukar det inte vara det, men nu tar det emot. Funderat över vad det är som gör att orden blir färre, eftersom jag vet att skrivandet är både viktigt och roligt.

Det kan vara en rad möjliga orsaker. Jag tror att det jag skriver kanske inte blir tillräckligt bra. Mitt kuliga jobb, en försäkringstvist och andra saker i mitt liv har tagit både mer tid och energi än vanligt. Och dessutom (kanske viktigast av allt) viskar en liten röst  att det nog inte kommer att gå så bra och varför skulle just jag lyckas med något som andra misslyckas med. Men mitt i funderingarna kommer ett mejl från en tjej som undrar hur jag egentligen gjorde när jag fick en av de där krönikorna publicerade.

Och vips! Ett litet mejl, några hejarop från ett par andra håll och jag är tillbaka på banan igen. För jag har ju faktiskt blivit publicerad flera gånger redan. Och det är så kul att skriva, oavsett vad som händer sedan. Jag har ännu inte en hel bok utgiven, ett riktigt verk, men jag vet att jag kan skriva och att det är oerhört kul. På jobbet går det bra och nu har vi här en tjej som vill veta hur jag gjorde när jag fick den där ena krönikan publicerad. Jag har redan kommit en bra bit på vägen och nu vill hon också uppfylla en dröm om att få sina egna texter publicerade. Här händer något inom mig och jag blir glad, får ny energi. Nu kan kanske jag hjälpa någon annan att nå en bit på vägen mot sina drömmars mål.

Hoppas att jag lyckas ge tillräckligt bra råd och att hon lyckas nå ut med sina egna ord. Håller tummen hårt. Och åter igen far fingrarna snabbt och lätt över tangenterna.

/Anni