författardrömmar

Musik att skriva till.

/ annisvensson / Lämna en kommentar
Foto: Umberto Cofini

Foto: Umberto Cofini

Såg ett inlägg på Twitter igår som handlade om musik att skriva till. Och vips! kom jag på att jag har en hel del musik som jag skriver bra till.  Det borde jag dela med mig av till andra skrivare så kanske vi tillsammans kan göra listan längre?

Efterlysning: Musik att skriva till! Inga svenska texter eller annat förvillande.

Det handlar om musik som inte stör, som finns i bakgrunden och snarare kompletterar skrivarflödet än att pocka på uppmärksamhet.  Vilken musik jag väljer beror på vad jag skriver och vilken sinnesstämning jag vill locka fram hos mina karaktärer eller vilken stämning jag vill ha i min berättelse.

Här är min lista med några exempel. Har du fler förslag? Hjälp mig att bygga en spellista för skrivande!

  1. ”Spiegel im spiegel” – Arvo Pärt
  2.  ”Ocean peace” – Steven Snow (Album Dolphin sounds with music)
  3.  ”The ocean above” – Steven Snow (Album, Dolphin sounds with music)
  4. ”Over the rainbow” – Israel Kamakawiwo´ole
  5. ”De fyra årstiderna, våren” – Vivaldi
  6.  ”Fur Elise” – Beethoven
  7.  ”Shades of chakra” – Masala Roo (Album, Music for yoga 2016=många bra)
  8.  ”Only time” – Enya
  9.  ”Carribean blue” – Enya
  10.  ”The humming” – Enya
  11. ”Divine sorrow” – Wycleaf Jean och Avicii
  12. ”Love last forever” – Mando Diao

Lyssnar du på musik när du skriver? I så fall vilken? Berätta gärna så fyller jag på listan. Tusen tack!

/Anni

Ps. Och glad påsk till er alla, från sjukstugan. Ska nu försöka mig på en kort promenad, vilket också brukar vara bra för kreativiteten.

Inte ensam.

/ annisvensson / 7 kommentarer

stran

Träffade en bekant nyligen som berättade att hon följt min blogg och att hon ofta känt att det jag skriver är sånt hon tänkt och formulerat tyst för sig själv,  men inte kunnat sätta ord på. Hon berättade också att hon blir lite sugen på att skriva själv när hon läser mina texter.

Det är den sortens dialog och återkoppling som gör skrivandet värt skrivandets alla mödor. För det är tufft att vara skrivare ibland, även om det också är det roligaste som finns. Kan eller kan jag kanske inte formulera saker på rätt sätt? Tvivel i stora mått, när det kommer till det skönlitterära skrivandet. När det gäller det professionella arbetet som kommunikatör finns inte alls de tankarna, eftersom det är beprövad och känd mark som jag kan väl efter många års träning och erfarenhet.  Även om man alltid kan lära sig mer. Inom kommunikation finns alltid något nytt och det är kanske en av anledningarna till att det är så himla roligt att jobba med.

Den där känslan av tvivel tror jag många av oss kan känna igen oss i när det gäller att prova nya områden som visar sig vara särskilt viktiga. Vare sig det gäller skönlitterärt skrivande, annat kreativt skapande eller perioder i livet där man beträder ny mark eller råkar ut för saker man inte räknat med. En känsla av ensamhet och svårighet i att se att någon annan kanske har samma bekymmer. Och det var också så jag kände när jag var liten och inte alltid kunde finna min plats i tillvaron. Det var så jag kände ibland när jag var tonåring och livet gungade. Och det är så jag känt flera gånger senare när jag ska sätta ord på upplevelser, mina egna eller andras. För det är ju som bekant så att för de flesta av oss, går livet både upp och ner och det blir inte alltid som man tänkt sig. Inte alls. Och man får hitta  nya sätt att förhålla sig, försöka förstå, kanske lära sig något och gå vidare. Ta en ny väg.

Jag har tidigare nämnt att biblioteket var och är en av mina favoritplatser. Där finns berättelserna, människorna och författarna som berättar en historia. Något jag kan känna igen mig i, känna tillhörighet med och kanske framför allt känna att – jag inte är ensam om tvivel, funderingar eller andra saker som påverkat mig genom livet.

Kanske har skrivandet blivit så viktigt för mig för att jag vill ge något tillbaka. Till alla de författare, vars böcker jag fann och fortfarande hittar på biblioteket. Ett slags tack till alla de som skrev och som hjälpt mig förstå att jag inte är, var eller någonsin kommer vara ensam.

För nu skriver jag. Och en del frågar mig, varför tar det så lång tid? Att skriva en bok, hur svårt kan det vara egentligen? Och hur lång tid kommer det ta innan du är klar?

Och jag vet nu att skriva en bok är svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Men jag vet också kanske något ännu viktigare och det är att en dag kommer jag bli klar. Med den första boken, den andra och kanske även den tredje.

Därför att det finns så många ensamma människor därute. Och även alla de, varenda en, behöver veta.

Du är inte ensam. Runt hörnet (eller på bibliotekshyllan) finns någon som tänker och kanske känner precis som du.

/Anni

Ju mer jag skriver.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

skriver

Jag är av tron att passion för ett ämne eller område, stark vilja och envishet kan ta en människa hur långt som helst. Men jag tror även att om passionen ska fortsätta spira behövs inspiration längs vägen.

Om man är en skrivarsjäl som jag behövs inte mycket för att hålla passionen igång. Lågan brinner alltid, men inte bara av sig självt. Jag läser mycket, allt ifrån bloggar, nyhetsbrev, tidningar till böcker och överallt dyker det upp saker som ger nya idéer. Men jag har aldrig skrivit lika intensivt som under de perioder då jag varit med på skrivarkurser. Nu och då verkar det behövas en liten ”puff” för att komma framåt. Kanske är det likadant för dig? I så fall, tveka inte att anmäla dig till en skrivarkurs.

Vid flera tillfällen har jag deltagit i skrivarkurser på distans. Ett par av dem var ”Skriv en bok, grund” och ”Skriv en bok, avancerad” via Folkuniversitetet och med kursledare och författaren Helen Laestadius Loman. Båda dessa kurser var superbra och inspirerande. Varje vecka fick man en ny skrivuppgift som redovisades öppet i ett virtuellt klassrum och därefter fick alla kursdeltagare ge respons på minst en av de andra deltagarnas texter. Till en början var det lite läskigt med feedback på texter som jag tidigare inte visat någon annan, men snabbt upptäckte jag att det var utvecklande och lärorikt. Både att dela med mig av egna texter och få respons, men även att läsa andras texter och följa feedback som kom från flera håll. När alla var klara vid en viss utsatt dag och tid, kom kursledaren med sin feedback på alla texter. Och där lärde man sig ytterligare en hel del.

Förra sommaren var jag med på min första skrivarkurs ”live” med författaren Kim M Kimselius. Och det var bland det bästa jag gjort för att få fart på inspirationen. Det var fantastiskt att möta likasinnade med samma passion för skrivande och ord och se den näst intill magiska glöd som uppstod. Det var människor i olika åldrar och med olika bakgrund som jag troligen aldrig skulle ha träffat om det inte vore för kursen. Efter dagarna med ”Att skriva med glädje” kunde jag inte sluta skriva.  Ett himla gott betyg med andra ord.

Det finns ytterligare en skrivarkurs på distans som leds av Kim M Kimselius, ”Hitta glädje i skrivandet” Den här kursen är lite annorlunda uppbyggd med självstudier. Man väljer helt och hållet själv i vilken takt man tar de olika delarna i kursen och det finns ingen deadline. Passar utmärkt om man vill få inspiration och bara skriva när lusten faller på eller när tiden finns. I kursen ingår man också i en Facebookgrupp där alla deltagare lägger in sina övningsuppgifter i den takt man själv önskar och får feedback, både från kursledaren och övriga deltagare. Ett bra koncept och en kurs med innehåll som verkligen inspirerar till att skriva för att det är roligt.

Det verkar som om ju mer jag skriver, desto fler nya idéer får jag och desto mer vill jag skriva. Därför kommer jag i sommar återvända till Eringsboda och skrivarvännerna för en ny kurs och i samband med bokmässan i Göteborg den 22-25 september kommer vi ge ut vår gemensamma novellantologi. Det ska bli himla roligt att få se mitt namn, mina egna texter i en riktig bok. Den allra första att ställa in i bokhyllan. Jippi!

/Anni

Ps. Vill du också gå en skrivarkurs under ett par dagar i sommar i en fin miljö? Kolla in ”Att känna glädje i skrivandet”.

Hemingways bästa skrivartips och en tävling

/ annisvensson / 3 kommentarer
Foto: Camille Kimberly

Foto: Camille Kimberly

Det finns ett stort antal författare som inspirerat mig längs skrivarvägen. Listan på författare och inspiratörer är lång. Idag tänkte jag fokusera på en av dem – Hemingway.

Arnold Samuelson hette en ung man som bestämde sig för att träffa Hemingway. Året var 1932  och Arnold var precis klar med en journalistutbildning. Han visste att han ville skriva och tänkte att lära av den bäste borde vara det enda rätta. Därför bestämde han sig för att besöka den författare han ansåg var bäst – Hemingway. Det visade sig vara ett lyckodrag, för Hemingway och Samuelson kom bra överens och Samuelson stannade nästan ett helt år. Han spelade in många av samtalen med Hemingway, men det blev inget som publicerades och ingen visste kanske ens att materialet fanns.  Förrän långt senare.

EfterHemingway Samuelsons död hittade hans dotter texterna. Och det blev en bok 1981. ”With Hemingway – a year in Key West and Cuba.”

Hemingway, däremot gav ut en bok redan 1937 om deras möten och sina egna skrivartips  ”Esquire compendium of writing advice”

Det finns mycket intressant med den här historien och allt det som Hemingway berättar om hur han ser på skrivande och hur man gör.

”Here’s a list of books any writer should have read as a part of his education… If you haven’t read these, you just aren’t educated. They represent different types of writing. Some may bore you, others might inspire you and others are so beautifully written they’ll make you feel it’s hopeless for you to try to write.”

Om du vill se hela listan på de böcker som Hemingway rekommenderade så hittar du dem här på brainpickings.org: ”Hemingways advice on writing, ambition, the art of revision, and his readinglist for aspiring writers.”

Ett annat exempel är ett citat från honom som handlar om var man börjar och slutar skriva.

”The most important thing I’ve learned about writing is never write too much at a time… Never pump yourself dry. Leave a little for the next day. The main thing is to know when to stop. Don’t wait till you’ve written yourself out. When you’re still going good and you come to an interesting place and you know what’s going to happen next, that’s the time to stop. Then leave it alone and don’t think about it; let your subconscious mind do the work.”

Han berättade också mer om hur han gjorde när han skrev. Ett annat spännande exempel:

”The next morning, when you’ve had a good sleep and you’re feeling fresh, rewrite what you wrote the day before. When you come to the interesting place and you know what is going to happen next, go on from there and stop at another high point of interest. That way, when you get through, your stuff is full of interesting places and when you write a novel you never get stuck and you make it interesting as you go along.

Every day go back to the beginning and rewrite the whole thing and when it gets too long, read at least two or three chapters before you start to write and at least once a week go back to the start. That way you make it one piece.

And when you go over it, cut out everything you can. The main thing is to know what to leave out. The way you tell whether you’re going good is by what you can throw away. If you can throw away stuff that would make a high point of interest in somebody else’s story, you know you’re going good.”

Himla spännande att läsa det här tycker jag och det finns mycket mer på brainpickings.org

Och jag tänker lite som Samuelson, att lära av de bästa är en bra strategi när man har höga mål. Det gäller inte bara skrivande, utan allt i livet.

Att följa bloggar är också lärorikt och givande på många sätt. Idag när jag skrev just det här inlägget kom vips! ett mejl från Kim M Kimselius blogg om en skrivartävling i Hemingways anda och spår. Om du är duktig på engelska kan den här tävlingen vara kul: ”Write where Hemingway did”.

Lycka till!

/Anni

Slumpen är kanske ingen tillfällighet?

/ annisvensson / 2 kommentarer

För några år sedan läste jag en bok med titeln ”Slumpen är ingen tillfällighet”. En bok som jag hittade på grund av en rad tillfälligheter. En av de mest intressanta och tankeväckande böcker jag läst. Något skeptisk till innehållet i början, men sedan betagen och förundrad.

Det handlar kort och gott om allas vår lilla del i det stora hela och ”synkronicitet”. Mycket förenklat beskrivet handlar det om att saker och ting kanske har ett större samband än vad vi tror.

Ofta tänker jag (och kanske även du?) att nu var det slumpen igen att just ”det där” hände. Men är det inte konstigt när olika saker i livet plötsligt ser ut att vara sammanhängande på ett sätt som inte riktigt går att förklara? Varför gör vi på ett visst sätt i olika situationer och varför möter vi plötsligt människor som vi kanske just där och då behöver. Eller varför står plötsligt den där vännen framför dig, som du inte sett på trettio år och som du tänkte på bara någon dag innan? Det kanske inte bara är slumpen, utan något mer övergripande som låter det ske? Jag har inte svaret, men det är intressant att tänka tanken. Kanske finns där något som inte går att förklara, något som styr oss mot ett  mål som är menat redan från början. Eller är det bara slumpen, de där upplevelserna?

Boken ger inblickar i ett av livets mysterier, den meningsfulla slumpen, det märkliga sammanträffandet, den osannolika händelsen, som kanske löser ett problem eller till och med förändrar ett liv.  Författaren Jan Cederquist berättar om just sådana specifika händelser och vad som kan tänkas ligga bakom. Superspännande.

Då och då råkar jag ut för saker där jag kommer att tänka på temat för den här boken. Häromdagen satt jag och funderade på min första bok igen. En roman baserad på självbiografiskt material med tema att ingenting är omöjligt. Blev lite osäker i arbetet, som så många gånger förr och fick en känsla igen. ”Nope, även om jag blir klar nu med hela berättelsen från början till slut med den röda tråden och allt viktigt så kanske ingen ändå vilja ge ut min bok. Och hur ska jag hitta ett förlag? Som ser mig, lilla jag , som kom från ingenting. Hur sannolikt är det. Egentligen.”

De tankarna hade jag samtidigt som jag surfade runt på skrivarbloggar och i sociala medier. På Twitter ser jag något om en skrivartävling med tema ”Jag sa aldrig” och en förening jag aldrig hört talas om förut,  ”Liv i Sverige” med devisen ”Varje liv är värt att skildra”. Blir lite nyfiken och klickar mig in för att läsa vidare. Det visar sig vara oerhört värdefullt.

”LIV i Sverige” är en förening som drivs ideellt. De har inga anställda och inget kontor. För 200 kronor per år blir man medlem. Som medlem har man möjlighet till kostnadsfri rådgivning i litterära frågor. Man får också fyra nummer av medlemsbladet ”LIV i Sverige”. I det får man information om skrivarkurser, tävlingar, nyutkomna böcker, berättarcaféer och mycket annat. Dessutom får man rabatt på alla deras böcker och man kan skicka in självbiografiskt manus till dem. De har lektörer som läser manus med ambition att hjälpa till.

Det är ett  av många egna, enkla exempel på ”synkronicitet”. Det kan ju även vara så att om man har siktet inställt på ett mål så ”scannar” man medvetet eller omedvetet efter vägar att ta sig dit. Därför är det också viktigt att ha mål. (Mer om vikten mål kommer i ett annat inlägg längre fram.)

Varför läser till exempel du just nu det här blogginlägget? Är det en ren tillfällighet, eller är det ”synkronicitet”, en meningsfull slump som på något sätt har med ditt liv att göra?

/Anni Svensson

Ps. När jag nu delar med mig av LIV i Sverige och möjligheten till lektörsläsning av manus med självbiografiskt material kanske de får många fler manus av min sort och min chans till att nå målet att bli utgiven kanske minskar? Må så vara, jag drivs av tanken att ”skicka vidare”. Finner du något bra, så dela med dig. Det kommer alltid något bra ur det, så jag håller en tumme för mig och alla andra med författarambitioner.

Vad skriver jag om?

/ annisvensson / 4 kommentarer
penna_bocker

Foto: Mikhail Pavstuk via Unsplash.com

Det är en ganska vanlig fråga faktiskt. Och vad är det egentligen jag skriver förutom det jag bloggar och skriver krönikor om? Boken/verket jag jobbar med lite då och då och som jag jobbat med länge är en berättelse om hur ingenting är omöjligt. Det handlar också om hur viktigt det är att kanske stanna upp ibland och känna efter om man är på rätt spår, gör det man vill och mår bra. Och om man upptäcker att man gått vilse, hitta en väg till den plats där man vill vara.

Varje dag kan vara en ny början och berättelsen handlar dels om hur svårt och dels hur härligt bra livet ibland kan vara. Hur det kan bli om man bestämmer sig för att omfamna livet i både med- och motgång. Och oavsett vem du är, vad du varit med om eller var du kommer ifrån så har du möjlighet att bli vad du vill och göra vad du vill.

Mitt skrivande handlar i grunden om olika frågeställningar och jag skriver nog ofta för att själv söka svar på frågor, bena ut varför det ser ut som det gör eller varför en människa är eller beter sig på ett visst sätt. Försöker kanske genom skrivandet i romanform förstå både världen lite bättre och även människorna i den. Det blir intressanta berättelser hoppas jag. Berättelser där inte alla svar serveras, men kanske tänkbara svar skymtar fram.

Ännu inte utgiven, men jobbar sedan länge med att få klart min första bok. Sedan kommer fler. Numer har jag många idéer och påbörjade utkast som fylls på med tiden. Ju mer jag skriver, desto fler idéer ”poppar upp”. Men vad de andra berättelserna handlar om, det förblir tillsvidare en hemlighet.

/Anni

Ps Tycker du det låter intressant? Hoppas det! Skriv gärna upp dig på min intresselista så får du ett meddelande när första boken är klar. Tack.

När glöden falnar, men tar fart igen.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

glod_eld

För inte så länge sedan skrev jag så att tangenterna nästan glödde. Jag kunde helt enkelt inte sluta skriva. Orden flödade. Det blev både ett par noveller till en möjlig kommande antologi, blogginlägg och sidor i mitt pågående bokprojekt. Men så hände något. Glöden falnade.

Jag har försökt hitta tillbaka till glöden och det där ”skrivarflowet”, men upptäckt att det är lite svårt den här gången. För mig brukar det inte vara det, men nu tar det emot. Funderat över vad det är som gör att orden blir färre, eftersom jag vet att skrivandet är både viktigt och roligt.

Det kan vara en rad möjliga orsaker. Jag tror att det jag skriver kanske inte blir tillräckligt bra. Mitt kuliga jobb, en försäkringstvist och andra saker i mitt liv har tagit både mer tid och energi än vanligt. Och dessutom (kanske viktigast av allt) viskar en liten röst  att det nog inte kommer att gå så bra och varför skulle just jag lyckas med något som andra misslyckas med. Men mitt i funderingarna kommer ett mejl från en tjej som undrar hur jag egentligen gjorde när jag fick en av de där krönikorna publicerade.

Och vips! Ett litet mejl, några hejarop från ett par andra håll och jag är tillbaka på banan igen. För jag har ju faktiskt blivit publicerad flera gånger redan. Och det är så kul att skriva, oavsett vad som händer sedan. Jag har ännu inte en hel bok utgiven, ett riktigt verk, men jag vet att jag kan skriva och att det är oerhört kul. På jobbet går det bra och nu har vi här en tjej som vill veta hur jag gjorde när jag fick den där ena krönikan publicerad. Jag har redan kommit en bra bit på vägen och nu vill hon också uppfylla en dröm om att få sina egna texter publicerade. Här händer något inom mig och jag blir glad, får ny energi. Nu kan kanske jag hjälpa någon annan att nå en bit på vägen mot sina drömmars mål.

Hoppas att jag lyckas ge tillräckligt bra råd och att hon lyckas nå ut med sina egna ord. Håller tummen hårt. Och åter igen far fingrarna snabbt och lätt över tangenterna.

/Anni

Dreamer eller doer?

/ annisvensson / 4 kommentarer

11254122_650545275047337_2135135245_n

Ibland önskar jag att jag vore en doer fullt ut. Du vet inte en halvdan som gör lite grann på olika håll och inte kvickt går hela vägen med något specifikt. Somliga löper hela linan ut, följer sin dröm. Doers på riktigt liksom. Andra gör som jag – lite av varje, här och där, kanske på vägen mot målet.

Igår hade jag en ny följare på mitt Twitterkonto @annisvensson; Doers magazine – Sveriges största magasin om idéer som blivit av. Som alltid blir jag nyfiken på vilka de är, de som valt att följa just mig.  När jag har en stund över brukar jag spana in varför någon följer och kanske hur hen hittat mig.  Och just idag hände något som inte händer ofta. Jag fastnade på Doers magazines hemsida som var full med härliga exempel på människor som lever sina drömmar. Som vågat tro och som tagit steget. Fullt ut.

Direkt fastnade jag där trots att jag borde ägnat mig åt annat. Inspirerande människor som berättar om hur allt började för just dem. Hur de gjort verklighet av sina drömmar. Doers.

Och jag funderar på mitt eget liv. Jag sätter mål, planerar och får väldigt mycket gjort så jag är ju en doer. Det har till och med ett väl renommerat ledarskapstest slagit fast, att jag är analytisk, målinriktad, ser helhet, är strategisk och får saker gjorda.

Just nu sitter jag och funderar över det här och skriver samtidigt som dottern badar. Ibland kilar jag in och får en glass ifrån badcaféet som hon driver i badkaret just ikväll. Sedan lägger jag fram kläder till imorgon och skriver lite till. Packar en väska och äter en blåbärspaj i dotterns badcafé, skriver en rad till för att sedan läsa godnattsaga. Känner du kanske igen pusslet med barn, jobb och ett brinnande intresse för skrivande eller något annat som du inte riktigt hinner med, men som du bara måste göra ändå? För att det ger energi och är så kul.

Och så alla dessa ständiga hinder som man möts av. Dammbollarna har jag lärt mig blunda för, åtminstone ibland. Och vilar gör jag en hel del. Men bilen som behöver däckbyte, besiktning innan månaden är slut, maten som ska lagas, tandläkarbesöket, körningen till discot, inköpen av mat, nya gummistövlar, den oändliga mejlväxlingen med försäkringsbolaget och allt det andra. Samtidigt som jag får massor gjort gör jag inte det jag borde göra fullt ut, så som en riktig doer. Skriva klart mitt första verk. Det kanske är mitt problem, att jag försöker göra flera saker samtidigt och hoppas att någon härlig fe ska dyka upp och ge mig extra tid så att den där boken jag drömmer om äntligen kan bli klar.

Men det kommer ingen fe. Vare sig till  mig eller dig, inte idag och inte imorgon.

Flera berättelser pockar på uppmärksamhet och jag skriver lite här och där. Bloggar lite när jag inte kan jobba med det andra skrivandet för att kunna ”pysa” ut lite tankar när jag behöver det. Skriver en och annan krönika. Och får lite ny energi av något hejarop vid horisonten.

Jag är nog både en dreamer och en doer. Kanske känner jag mig mer som en komplett doer när mitt första verk blir klart och utgivet. Mitt stora mål i livet just nu.

Kikar i mitt minnesarkiv med bilder och minns sommarens skrivarkurs i Eringsboda med Kim M Kimselius och den gamla bryggan och sjön där jag tog ett dopp. Försöker minnas hur jag tänkte där och då. När allt blev tydligt, inspirationen spirade och jag bestämde mig för att det första verket ska bli klart. Det är jag och ingen annan som kan lösa det. Ingen fe och inga extra timmar på dygnet. Bara prioriteringar och skrivtid. Målet ska nås, men jag kommer behöva lite mer tid och det ska jag ge mig själv.

Kolla in själv och se om du också blir inspirerad av doers som följt sina drömmar; Doers magazine

Är du en dreamer eller doer?

/Anni

Våga tro att allt är möjligt.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

4C0DE23B-67A6-40D2-8DE7-639700C2E35A

Ibland får jag kommentarer som ”Hur ska du lyckas få en bok utgiven, det är ju typ halva Sverige som vill bli författare?” Ja, det är nog sant att många skriver och att många vill bli författare. Men varför ska man inte sikta högt om det är just det man verkligen vill? Vad är det som säger att det inte går att ge ut en bok om man har något viktigt att förmedla?

Jag väljer medvetet att sikta högt. Det finns en historia som är väl värd att berättas. Det finns till och med fler som är värda att berättas. Och kanske ännu viktigare är att jag är övertygad om att det är många som skulle behöva läsa dem. Därför skriver jag.

I mitt skrivararbete söker jag ofta inspiration. Till exempel människor som verkligen gör det de gillar utan att bry sig särskilt mycket om vad andra tycker.

Nyligen lyssnade jag på en intervju med en 103-åring som bloggar. Är inte det hur coolt som helst? Många skulle kanske säga att man vid 103 år är för gammal, att det nog inte kan finnas något intressant att blogga om eller att tekniken är för svår.

Kolla in Dagny som är Sveriges eller till och med kanske världens äldsta bloggare. Hon började blogga när hon var över 90 år. Här en intervju med henne på radio P1 tidigare i år: ”Vid 103 år är jag aktivare än någonsin” Och här hittar du hennes blogg: ”Blogga med mig”

Dagny, du är fantastisk och du inspirerar! Keep on!

/Anni

The one who follows the crowd usually get no further than the crowd. The one who walks alone is likely to find herself in places no one has ever been. /Albert Einstein

Fyra bra verktyg för skrivare

/ annisvensson / Lämna en kommentar

anni_svensson_1

Ni som följt mig vet att jag testat mig fram, en liten bit i taget när det gäller att publicera mina texter. Ju mer som blir antaget, publicerat och kommenterat desto lyckligare blir jag och min skrivarsjäl. Det bygger upp ett förråd med energi och min tro på att jag ska lyckas med de större skrivarprojekten stärks.

Igår hade jag förmånen att få vara gästbloggare i Agneta M Lindhs ”Skrivarbloggen” med inlägget ”4 bra tips för skrivare.” Det finns många fler tips än så, men allt fick inte plats, så vi får se om det kanske kan bli en fortsättning på det temat så småningom.

Om du är en skrivare hoppas jag att du tycker inlägget är intressant. Här kan du läsa på Skrivarbloggen: ”4 bra tips för skrivare”

Hoppas du gillar och att du kanske, kanske hittar något du har användning för som du inte kände till innan.

/Anni