Om att älska det man gör och göra det man älskar. Om viljan att förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Och hur man når dit. Om kommunikationens starka kraft. På livets krokiga väg.
Igår fick jag besked om att en veckotidning antagit en krönika jag skrivit efter förfrågan. Oerhört roligt! Jag och min dotter firade igår kväll. Jag med champagne, hon med läsk. (Återkommer med publiceringsdatum.) Men vad är egentligen en krönika och hur skriver man en sådan?
Jag har fått flera frågor idag kring det och därför tänkte jag att ett blogginlägg kunde vara på sin plats. När jag satt och funderade på hur jag skulle förklara kom jag på att jag bloggat om det förut så jag länkar därför helt sonika till ett inlägg där allt finns med: Tips för att skriva en krönika
För att kunna skriva behöver jag inspiration. Kanske är det likadant för dig? Vad ger dig inspiration?
Jag har nyligen spenderat en vecka på Fårö, nära havet med Fåröakademien och där gjorde jag först ingenting, lyssnade på kroppen och huvudet. Badade lite i det klara, härligt blå havet, solade, kände noga efter hur den varma, vita sanden kändes under fötterna under morgonpromenaden på stranden, åt frukost och drack kaffe orimligt länge med några skrivarvänner.
Vips! så var plötsligt skrivandet igång. En plan för mitt projekt under kommande året Kreativt skrivande, några påbörjade noveller och senare under veckan flera krönikor, varav en nu är antagen. Just nu är det korta formatet härligt och lustfyllt. Min spänningsroman får vila under hösten för att ge plats åt det som vill bli skrivet just nu. Jag låter lusten styra. Det verkar vara ett bra koncept för nu.
”Top nine 2017”. De mest gillade/kommenterade bilderna på Instagram @annisvensson sammanfattar delvis det gångna året. Fem av nio bilder handlar om skrivande. Övriga om vikten av att vila, se världen, göra lite som man vill och att alltid fira framgångar.
Jag har de senaste arton månaderna ändrat nästan allt i livet och dessutom fortsatt satsa på min skrivardröm som gett resultat. Trots att jag ligger med förkylning, foten i högläge och missar årets nyårsfest med fina vänner är jag ändå jäkligt glad åt det jag har. Hur kan det komma sig?
På hyfsat kort tid har jag hunnit med stora förändringar; sålt hus, köpt bostadsrätt, blivit varannan-vecka-förälder, påbörjat en universitetsutbildning, bytt bil och bytt jobb. Under 2017 har jag också gett ut min första egna e-novell En berättelse från ovan. Den finns både på Adlibris, Bokus och på ett gäng bibliotek – det är stort! Jag skrivit krönikor för Länstidningen i Södertälje, för Allas veckotidning och kommit in på min drömutbildning, Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet (distans). Under hösten blev jag även ledamot i Fåröakademien.
Ibland får jag nypa mig i armen för att förstå att allt det som gått bra med skrivandet faktiskt är sant och på riktigt. Jag är ju kanske som bekant full av tvivel emellanåt… Men jag har också gjort ett viktigt, aktivt val och prioriterat skrivandet. Det har varit ett på många vis slitsamt år som avrundades med en fotoperation, men det har även funnits så mycket ljus. Mina vänner, skrivarvänner, min dotter och skrivarframgångarna. Ljusglimtarna finns ofta där om vi lyckas lyfta blicken och fråga oss vad som verkligen betyder något.
För mig är det många saker och jag tycker att Brendon Burchard (tack! Philip Jonzon Jarl för tipset!) väl sammanfattar hur vi kan tänka när vi ser tillbaka på året som gått och när vi funderar på hur vi vill leva framåt:
These are alł the questions you need to ask yourself when you evaluate the year that has been, and set your intention for the years to come:
Did you live?
Did you love?
Did you matter?
De senaste åren med cykelolycka, nära människors sjukdom och en massa annat har fått mig att inse att livet är skört. Därför har jag bestämt mig att uppfylla så många av mina drömmar som möjligt, så fort som möjligt. En handlar om skrivandet. En annan handlar om att vara i naturen, gärna nära havet, resa och att uppleva världen (ibland på egen hand, ibland med min dotter). Flera resor är avprickade i år; Thailand, Italien, Grekland, Kroatien och Fårö. Vi får se var det bär av härnäst då det börjat sina på kontot, men en författarvecka på min favoritplats Fårö blir det i alla fall i augusti.
Upp- och nedgångar har det varit, men på det stora hela så går det framåt. Under tre kvällar skrev jag i veckan en egen version av Selma Lagerlöfs Bortbytingen ur berättarperspektivet att vara en trollunge vid namn Jonah. Har ingen aning om var namnet kom ifrån, det dyker oftast bara upp av sig självt när jag börjar skriva. Skumt det där… Oerhört svår och utmanande uppgift men samtidigt roligt! Det var årets sista inlämningsuppgift för kursen i kreativt skrivande, elvatusen tecken. Check! Trots förkylning. Om det blev tillräckligt bra vet jag inte ännu, men hoppas det. Utlåtande i januari.
Nästa år hoppas jag blir bara steg framåt, inga bakåt men livet brukar bjuda på en salig blandning. Vägen är sällan rak. Som idag, nyårsafton då jag skulle vara på fest med min dotter hos fina vänner. Ödet ville annorlunda då en förkylning knockat mig totalt. Men snart är jag uppe igen och då ska det skrivas vidare på den där egna boken som banne mig ska bli klar under 2018. Som kloka Henrik Berggren sjunger Hold on to your Dreams.
Med de raderna och funderingarna kring bakåt och framåt vill jag önska dig ett riktigt Gott Nytt År!
/Anni
Ps. Tack bästa Vicky för att du ikväll på självaste nyårsafton levererade kalasdrycker och hemgjorda glassbakelser. Tack bästa Stefan för att du hjälpte oss att handla mat. Vi får en fin nyårsafton här ändå, Nike och jag. TACK!
Äntligen får jag lov att berätta något som jag burit på en tid. Nu är det officiellt att jag blivit invald i Fåröakademien! En egen stol har jag till och med – stol nummer nio. Det är stor ära att få ingå i denna grupp av otroligt duktiga, begåvade och inspirerande författare.
Jag har vetat om detta en tid, nu är det äntligen officiellt. I somras var jag inbjuden till en författarvecka på Fårö som anordnades av akademien och något gjorde jag rätt för under hösten kom den fina förfrågan om att bli ledamot.
”Fåröakademien är en sammanslutning av svenska författare som verkar för svensk litteratur och författarskapets kreativa skrivprocess och som hyllar tillkomsten av ny litteratur och de mötesplatser mellan författare som uppstår i dess svallvågor”. Visst är det fint? Här kan du läsa mer om Fåröakademien och dess ledamöter.
Veckan på Fårö var bland det finaste och mest energigivande jag upplevt. (Varmt tack till min fina skrivarvän Barbara Kjellström som bjöd in mig!) Jag älskar Fårös storslagna, karga natur, det speciella ljuset, havet och alla härliga människor jag fick förmånen att träffa. Nu hoppas jag kunna återvända till Fårö så snart som möjligt för att skriva. Ett himla fint ställe för inspiration och jag drömmer mig tillbaka till augustidagarna på stranden där jag satt med bara havet som sällskap (och skrivarblocket, manuset och pennan förstås)…
När något sånt här händer i höstmörkret känns allt plötsligt lite, lite ljusare. Jag är fortfarande oerhört trött och det är mycket som sker i livet i övrigt, men skrivandet går ändå sakta framåt. Alla inlämningsuppgifter på universitetskursen Kreativt skrivande, utom en enda, är inlämnade. Jag har en del böcker kvar att läsa fram till årsskiftet men det känns som om jag tagit mig igenom termin ett på ett bra sätt. Det är enormt roligt och givande, faktiskt bland det roligaste och bästa jag någonsin gjort. Nya idéer, tankar och ord har tagit plats i mitt inre. En del har till och med kommit ut i form av poesi, ett par kapitel i en bok och delar av noveller. Imorgon är det dags att åka till Linnéuniversitetet i Växjö igen. På fredag väntar en hel dag med föreläsningar, bland annat om allusioner, romanstruktur och att välja perspektiv.
Jag firar ikväll som sig bör med ett glas mousserande vin. Det är sen gammalt vid publicering och stol nummer nio i Fårös Författarakademi är kanske till och med större än publicering. Känns så oerhört fint! Skål för alla vägar som bär framåt mot målet och inte ned i diket (där jag har en tendens att hamna då och då).
Samtidigt lyssnar jag till den här musiken av Emeli Sandé. Passar bra ikväll:
”You’ve got a heart as loud as lions
So why let your voice be tamed?
Maybe we’re a little different
There’s no need to be ashamed
You’ve got the light to fight the shadows
So stop hiding it away”
Ofta sitter jag vid havet, funderar över det jag skriver eller annat i livet. Jag har alltid känt en särskild närhet till havet, har alltid trivts där – ensam eller med sällskap. Det är som om vi har en särskilt nära relation, jag och havet. Nu har vetenskapen kommit fram till några intressanta slutsatser kring hur havet påverkar oss människor.
Sudersand, Fårö, Gotland
Det visar sig att det jag känner när jag är nära havet stämmer väl överens med det forskare kommit fram till. I boken Blue Mind kan vi läsa om hur att vara nära, under, i eller på vatten kan göra att vi människor känner oss mer lyckliga, tillfreds, avslappnade, friska, sammankopplade i en helhet. Att det till och med kan leda till att vi blir bättre på det vi gör i vårt yrkesliv (och kanske i skrivandet?).
Det är alltid intressant när en bestämd känsla visar sig ha stöd av vetenskapen. Att sitta nära havet, känna doften av tång, höra vågornas brus, och låta vinden rufsa om i håret är inte bara en fin känsla.
Sudersand, Fårö och jag under författarveckan sista veckan i augusti. Denna förmiddag var det bara jag vid havet och den kilometerlånga stranden. Magiskt.
Det här var inte alls vad jag skulle skriva om idag. Jag skulle skriva om mitt nya jobb, en jättefin komplimang jag fick för bloggen, den påbörjade universitetsutbildningen och en helt galen sak jag gjort. Men ibland dyker det upp något annat som bara måste få ta plats. Idag var det ”Blue mind”. Orden och havet finns alltid kvar. Kanske är det därför de blivit så viktiga i allt det andra som ofta är flyktigt.
Blir du också påverkad av havet?
/Anni
Ps. Det där galna berättar jag om en annan dag och det kommer definitivt inlägg om både nya jobbet och den fantastiska utbildningen i kreativt skrivande jag påbörjat på Linnéuniversitetet.
Anlände inatt till Gotland, Fårö och författarvecka. Dagar jag sett fram emot hela sommaren. Platsen är magiskt vacker och sällskapet det bästa. Men som så ofta kommer något i vägen för skrivandet.
Jag hann bara nätt och jämnt slå upp ögonen så kom ett meddelande. Något som gör att glädjen jag känt är som bortblåst. Jag borde eventuellt åka hem. Det här händer ofta när jag tar mig iväg, försöker hitta tid att skriva koncentrerat. Oerhört frustrerande. Ibland undrar jag om det kanske inte är meningen att jag ska skriva klart de där jäkla berättelserna.
Tar några djupa andetag och, beslutar mig ändå för att fortsätta morgonen med en promenad längs med havet och den fantastiska stranden. Hade tre trevliga skrivare med samma passion som jag till sällskap, och det var en väldans fin promenad i den vackra omgivningen. Efter frukost gick de andra iväg för att skriva men jag kunde inte finna ro, inte vara stilla. Huvudet var fullt igen – av allt annat än skrivarinspiration.
Bestämde mig för att ta ännu en promenad och nu riktigt långt. Gick ensam längs med den långa, vita stranden och mötte bara två andra besökare. Tog ett dopp i havet, lät vattnet omfamna mig, grävde ned fötterna djupt i den mjuka sanden och såg på himlen. Frågade mig själv om jag borde åka hem och svaret blev att ja, kanske borde jag det.
Det tog några timmars övertalning av mig själv, men nu har jag bestämt mig. Jag ska stanna här, göra det jag kom hit för. Skriva klart ytterligare en novell och äntligen redigera det där bokmanuset jag arbetat med periodvis under flera år. Nu ska jag redigera, se vilka luckor som finns, skriva om och kanske skriva nytt.
Dels kan jag inte påverka det som hänt, dels har jag lovat mig själv att skriva klart de här berättelserna i år. Men det som till sist fick mig att komma fram till ett beslut var citatet i rubriken på detta inlägg – ”Go where the pain is…”
Citatet är egentligen del av en längre mening i filmen:
”Go where the pain and pleasure are.”
Det är ett av mina favorittips (bland många andra) i filmen med tio författare. Det handlar om att hitta glädjen i skrivandet och om att beröra på djupet. För att en berättelse ska bli riktigt bra behövs såklart en bra berättelse och story. Men det är också andra saker som krävs. Det handlar om att dyka djupt ned i smärta (och i glädje). Hitta de där svåra, äkta känslorna som berör, sedan försöka beskriva dem (show, don´t tell) så att det blir intressant för läsaren. Min tanke är att – helsike allt det där finns ju. I mig. Idag blev jag påmind igen om livets berg- och dalbana och hur jäkla ont det gör ibland. Jag måste bara få ro och energi till att fortsätta få det på pränt. Skriva, öva och öva ännu mer.
Tack! Jeanette för att du tipsade på Twitter om denna eminenta och inspirerande film. Spana även in Jeanette Niemis ”Skrivradion – Skriva bok och hitta skrivglädje”. Har bara lyssnat lite grann, men det verkar jättebra.
Nu ska jag fortsätta skriva, fokusera på det som under förmiddagen kändes omöjligt. Jag hoppas innerligt att inget ska stoppa mig.
I will now go where the pain (and the pleasure) are.
Anni Svensson 