Oavsett om den särskilda berättelsen och de där andra berättelserna jag skriver någonsin blir utgivna – eller inte – så finns något litet betydelsefullt i resan jag gjort. Efter många år på en väg jag av olika anledningar var tvungen att gå, valde jag en ny väg som på många sätt var långt ifrån självklar.
Jag valde att kliva av från ett jobb på toppen av karriären och ett företag som jag mot slutet hade mycket lite gemensamt med. Och jag gjorde det utan att ha ett nytt jobb klart. Jag gjorde det på grund av en kombination som handlade om inre värderingar som krockade med de yttre och en dröm om något större som jag burit med mig under många år. Utifrån det väl genomtänkta beslutet följde både mod och beslutsamhet.
I över trettio år har jag burit på en berättelse som behöver få komma ut i ljuset och nu är jag på väg. Jag klev av karriärstegen, lämnade tjänstebil, hyfsat hög lön och fann nästan omgående ett nytt spännande jobb. Jag kunde kombinera både ett roligt kommunikationsjobb med kloka värderingar och runt åtta timmar långa arbetsdagar. Det gav mig vips! en fritid med plats för både skönlitterärt skrivande och annat viktigt. Jag skrev och gick skrivarkurser men kände att jag ville ha mer, veta mer och kunna mer.
Våren 2017 tog jag modet till mig och sökte in till utbildningen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och trodde nog aldrig att jag skulle komma in. Några (okej, ett gäng) år över fyrtio trodde jag min tid var förbi för universitetsstudier och med ansökan följde dessutom ett arbetsprov. Men det gick vägen. Jag var en av de drygt femtio lyckliga som kom in.
Efter att glädjechocken lagt sig kom funderingarna på om jag skulle klara av det vid sidan av ett heltidsarbete. Jag kom fram till att jag måste försöka. Det här var en chans, en dröm som på något sätt alltid funnits hos mig, men som jag tystat alltför länge.
Och idag sitter jag här med ett leende. Det fungerar utmärkt att kombinera arbetet med studier eftersom studierna är mitt stora fritidsintresse och så galet roligt. Jag har nyligen gått igenom feedback från min lektor och mina kurskamrater på den senaste inlämningsuppgiften (kapitel ett i min första bok). Det är en del hejarop och feedback som lyfter mig och mitt skrivande, men det är också lite tuffare kommentarer och frågeställningar som gör att min text förbättras, att skrivandet går framåt, utvecklas.
Kunde jag ha gjort allt det här tidigare? Eller har vägen och resan hit varit nödvändig? Jag har inte svaret på de frågorna. Jag önskar att jag insett vikten av att lyssna mer inåt funnits tidigare, men för min del finns så många gupp och saker på vägen att det kanske inte var möjligt. Kanske kan mina ord och erfarenheter ändå ha betydelse för någon ung människa. Om jag får råda fritt så skulle jag säga – tveka inte, följ ditt hjärta och din passion, gör det du innerst inne vill. För det vi gör med hjärta och passion blir ofta väldigt bra, och med det som är väldigt bra, följer också framgång. Jag kan inte låta bli att påminna om min favoritinspiratör Alan Watts:
Att lägga fram det man skriver i ljuset för andra att beskåda är inte på något vis enkelt. Livet i övrigt är tufft emellanåt på många fronter, men de här stunderna av insikter och framåtskridande gör att jag klarar allt. Med utbildningen och skrivandet har jag hittat det jag vill göra, och jag vet som en av få gånger i mitt liv, att jag gör helt rätt. Jag fortsätter följa hjärtat, min inre röst och det kan aldrig någonsin bli fel. För den insikten och känslan är jag så jäkla tacksam.
Följer du din inre röst?
/Anni
Ps. Jag fick ett meddelande från en tjej som läst min blogg och kände sig inspirerad. Stort och varmt tack till dig. Du inspirerade mig så att jag fick det här inlägget skrivet. På internationella kvinnodagen och allt. Tack! 🙂
Anni Svensson 