Det sista tåget

På den grå tågperrongen står jag i skymningen med noggrannt packade väskor och min innerliga längtan.

Sluter ögonen, och ser för mitt inre Skånes slätter, gyllengula fält och mjuka, milsvida stränder utan slut. Jag känner doften av hav, och kan nästan förnimma hur det känns när vinden smeker mina kinder, rufsar om mitt hår när jag vandrar längs Sandhammarens mjukt böljande sanddyner.

Jag ser min bruna, lilla stuga vid havets kant och känner doften av tång och våt, kittlande sand under fötterna. Beigevita snäckor, sand och vasstrån bildar vackra mönster med hjälp av vågorna. Jag lägger mig i sängen med öppet fönster, vaggas till sömns av vågornas rytmiska brus. Vaknar mjukt när några få av den tidiga morgonens solstrålar letar sig in mellan rullgardinen, den skira spetsgardinen och de flagnade fönsterkarmarna. Morgonsolens värme på min kind.

Jag ser Fårö, den oändligt långa stranden där jag badar ensam i havet tysta, tidiga morgnar. De bländvita, lite kantiga stenarna och en ensam klarröd vallmo vid sidan av den smala grusvägen som leder ner till havet från huset där jag bor. En plats där allt ligger öppet, där himlen möter havet, där jag hittade mig själv och den jag är, en plats där allt känns möjligt.

Och jag drömmer om platser jag ännu inte sett. Nattåg där jag vilar till det välbekanta ljudet av tåg som möter räls. Tåget tar mig till nya platser längst norrut. Där vandrar jag på leder, ser höga fjäll med toppar som pryds av snö. Jag går genom djupa dalar, dricker kallt vatten ur porlande bäckar, sover i tält, somnar i famnen av en solnedgång och den jag älskar. Jag är inte längre sjuk, min kropp och mitt sinne vandrar åter hand i hand.

Jag öppnar ögonen och framför mig står en äldre man med grått, kortlippt hår, plirande ögon och svarta kläder. Han ser på väskorna och sedan på mig. Med den granskande blicken lutar han sig framåt och med låg röst, nästan viskande säger han;

”Du vet väl om att det sista tåget har passerat?”

//Anni