Kanske min tuffaste skrivutmaning (hittills)

Så inleds min spänningsroman som utspelar sig i säkerhetsbranschen.

Nu fortsätter arbetet med nästa bok, en spänningsroman. En helt annan berättelse än min första (som nu bara har lite slutredigering kvar och testläsare som väntar.)

Det återstår att se om jag lyckas få ihop min spänningsroman till en sammanhängande berättelse, en hel bok som blir tillräckligt intressant. Nu är jag i alla fall igång och hoppas på att det ska lyckas. Men för att vara på den säkra sidan skriver jag ett annat manus parallellt.

I utbildningen Kreativt skrivande III ingår det att skriva ett större, eget projekt. En viktig del, en avgörande del i utbildningens fortsättning och examensarbete:

”Under detta akademiska år ska ni skriva en självständig text på mellan 40 och 50 sidor, som bearbetas i flera omgångar. Denna text utgör ert konstnärliga projekt/examensarbete som läggs fram vid slutseminariet i maj 2020 för opponering och kan vara en del av ett större verk, exempelvis en roman.”

Eftersom min första bok är klar måste jag nu välja bland alla idéer jag har. Det har stått mellan en berättelse som jag ännu inte vill säga något om och denna spänningsroman.

Jag har haft svårt att välja eftersom jag inte riktigt hittat ”rösten”, tonen och flödet för spänningsromanen. Ikväll bad jag min kloka, snart trettonåriga dotter om råd. Jag berättade och läste lite ur varje berättelse (båda är påbörjade). Innan jag läst upp ett kapitel i spänningsromanen tyckte hon att jag skulle välja den andra berättelsen som jag ännu inte vill berätta om här. När jag väl läst ett kapitel högt tyckte hon att jag gott kunde skriva vidare på spänningsromanen. Kul, men fortfarande högst oklart om jag lyckas ta den i mål. Så lösningen nu är att skriva parallellt. Jag siktar på att ta spänningsromanen i mål först, men om det av någon anledning känns helt omöjligt om ett par veckor så växlar jag om till den andra berättelsen.

Så får det bli. Jäklar, vad svårt det ska vara ibland. Men att skriva det här, att skriva skönlitterärt är också det roligaste och bästa jag vet. En märklig kombination egentligen. Svårt, näst intill omöjligt vs. roligast.

/Anni

Ps. Det verkar som om jag ofta skriver mig fram till olika lösningar. Nu genom att skriva det här inlägget fick jag även uppslag till en annan uppgift på kursen, en essä.

Annonser

Vad jag skriver om.

anni-feb-2017

En blåsig dag vid havet, Mörkö. En plats där jag hämtar energi och inspiration.

En av de vanligaste frågorna jag får när jag berättar att jag skriver berättelser är ”Vad skriver du om?” Jag har länge försökt hitta korta formuleringar för att snabbt beskriva just det och fann ett superbra blogginlägg om ”enradingar” som hjälpt mig på traven.

Jag vill tacka Eva Karlsson med bloggen riktigare. com Det var där jag läste om ”enradingar” för första gången och om en bok av Fredrik Lindqvist som heter ”Att skriva filmmanus”. Jag fick en verklig aha-upplevelse! Här i Evas fina blogg kan du ta del av alltihop som inspirerade mig: ”Enradingar & synopsis”

Filmmanus har både olikheter och likheter med ett bokmanus. När det gäller att beskriva innehåll kort tycker jag att det fungerar utmärkt i båda fallen att använda sig av ”enradingar”.

Standardformeln för en enrading är: [Filmens eller bokens titel] handlar om en [beskrivning av huvudpersonen] som [vad huvudpersonen gör] för att [vad personen vill].

Utifrån det har jag nu grunnat på mina längre berättelser och försökt formulera enradingar. Håll i er, för här kommer den första. De övriga, bland annat en spänningsroman med inblick i säkerhetsbranschen och ett spektakulärt rån kommer inom kort…

”Och bortom ett leende”
Handlar om en ung och vilsen fjortonårig flicka med självskadebeteende. Hon har förlorat tron på livet och tappat bort sig själv. Men en natt när hon bestämt sig för att inte leva händer något som gör att hon återfår hoppet. En vändpunkt där hon väljer ljuset framför mörkret. Hon bestämmer sig för att leva och når till slut efter en lång kamp, sina drömmars mål.

Ett citat har följt mig genom livet och jag har valt att inleda denna berättelse med just det citatet. Jag vet inte när jag först hörde eller läste det, men det är en text skriven av Carl Gustaf Jung (1875-1961 filosof, författare, psykolog m.m.) Jag tycker det är värt att påminnas om att oavsett vad som händer oss eller vad vi är med om, så kan vi hitta sätt att ta oss vidare framåt.

Från och med nu kommer jag aldrig kunna glömma. Texten kommer inleda min första egna berättelse och nu sitter de två raderna även på min arm. Jag bestämde mig för många år sedan att göra två tatueringar. Nu är den första äntligen klar och jag bockar av ytterligare en sak på min ”bucketlist”.

Duktiga Cecilia Pisano på House of Pain.

Duktiga Cecilia Pisano på House of Pain. Det gjorde inte ont, inte alls. (Foto: Tony Svensson, artura.se)

Pågående arbete.

Pågående arbete. (Foto: Tony Svensson, artura.se)

anni-tat-3

Det färdiga resultatet och jag är så jäkla nöjd.

Nu ska jag kika på Mello med min dotter och två av hennes kompisar. Så småningom ska jag fortsätta skriva och bli klar min första egna bok och sedan alla de andra. Hoppas du vill hänga med och se om jag lyckas…

/Anni

Slumpen är kanske ingen tillfällighet?

För några år sedan läste jag en bok med titeln ”Slumpen är ingen tillfällighet”. En bok som jag hittade på grund av en rad tillfälligheter. En av de mest intressanta och tankeväckande böcker jag läst. Något skeptisk till innehållet i början, men sedan betagen och förundrad.

Det handlar kort och gott om allas vår lilla del i det stora hela och ”synkronicitet”. Mycket förenklat beskrivet handlar det om att saker och ting kanske har ett större samband än vad vi tror.

Ofta tänker jag (och kanske även du?) att nu var det slumpen igen att just ”det där” hände. Men är det inte konstigt när olika saker i livet plötsligt ser ut att vara sammanhängande på ett sätt som inte riktigt går att förklara? Varför gör vi på ett visst sätt i olika situationer och varför möter vi plötsligt människor som vi kanske just där och då behöver. Eller varför står plötsligt den där vännen framför dig, som du inte sett på trettio år och som du tänkte på bara någon dag innan? Det kanske inte bara är slumpen, utan något mer övergripande som låter det ske? Jag har inte svaret, men det är intressant att tänka tanken. Kanske finns där något som inte går att förklara, något som styr oss mot ett  mål som är menat redan från början. Eller är det bara slumpen, de där upplevelserna?

Boken ger inblickar i ett av livets mysterier, den meningsfulla slumpen, det märkliga sammanträffandet, den osannolika händelsen, som kanske löser ett problem eller till och med förändrar ett liv.  Författaren Jan Cederquist berättar om just sådana specifika händelser och vad som kan tänkas ligga bakom. Superspännande.

Då och då råkar jag ut för saker där jag kommer att tänka på temat för den här boken. Häromdagen satt jag och funderade på min första bok igen. En roman baserad på självbiografiskt material med tema att ingenting är omöjligt. Blev lite osäker i arbetet, som så många gånger förr och fick en känsla igen. ”Nope, även om jag blir klar nu med hela berättelsen från början till slut med den röda tråden och allt viktigt så kanske ingen ändå vilja ge ut min bok. Och hur ska jag hitta ett förlag? Som ser mig, lilla jag , som kom från ingenting. Hur sannolikt är det. Egentligen.”

De tankarna hade jag samtidigt som jag surfade runt på skrivarbloggar och i sociala medier. På Twitter ser jag något om en skrivartävling med tema ”Jag sa aldrig” och en förening jag aldrig hört talas om förut,  ”Liv i Sverige” med devisen ”Varje liv är värt att skildra”. Blir lite nyfiken och klickar mig in för att läsa vidare. Det visar sig vara oerhört värdefullt.

”LIV i Sverige” är en förening som drivs ideellt. De har inga anställda och inget kontor. För 200 kronor per år blir man medlem. Som medlem har man möjlighet till kostnadsfri rådgivning i litterära frågor. Man får också fyra nummer av medlemsbladet ”LIV i Sverige”. I det får man information om skrivarkurser, tävlingar, nyutkomna böcker, berättarcaféer och mycket annat. Dessutom får man rabatt på alla deras böcker och man kan skicka in självbiografiskt manus till dem. De har lektörer som läser manus med ambition att hjälpa till.

Det är ett  av många egna, enkla exempel på ”synkronicitet”. Det kan ju även vara så att om man har siktet inställt på ett mål så ”scannar” man medvetet eller omedvetet efter vägar att ta sig dit. Därför är det också viktigt att ha mål. (Mer om vikten mål kommer i ett annat inlägg längre fram.)

Varför läser till exempel du just nu det här blogginlägget? Är det en ren tillfällighet, eller är det ”synkronicitet”, en meningsfull slump som på något sätt har med ditt liv att göra?

/Anni Svensson

Ps. När jag nu delar med mig av LIV i Sverige och möjligheten till lektörsläsning av manus med självbiografiskt material kanske de får många fler manus av min sort och min chans till att nå målet att bli utgiven kanske minskar? Må så vara, jag drivs av tanken att ”skicka vidare”. Finner du något bra, så dela med dig. Det kommer alltid något bra ur det, så jag håller en tumme för mig och alla andra med författarambitioner.

Vad skriver jag om?

penna_bocker

Foto: Mikhail Pavstuk via Unsplash.com

Det är en ganska vanlig fråga faktiskt. Och vad är det egentligen jag skriver förutom det jag bloggar och skriver krönikor om? Boken/verket jag jobbar med lite då och då och som jag jobbat med länge är en berättelse om hur ingenting är omöjligt. Det handlar också om hur viktigt det är att kanske stanna upp ibland och känna efter om man är på rätt spår, gör det man vill och mår bra. Och om man upptäcker att man gått vilse, hitta en väg till den plats där man vill vara.

Varje dag kan vara en ny början och berättelsen handlar dels om hur svårt och dels hur härligt bra livet ibland kan vara. Hur det kan bli om man bestämmer sig för att omfamna livet i både med- och motgång. Och oavsett vem du är, vad du varit med om eller var du kommer ifrån så har du möjlighet att bli vad du vill och göra vad du vill.

Mitt skrivande handlar i grunden om olika frågeställningar och jag skriver nog ofta för att själv söka svar på frågor, bena ut varför det ser ut som det gör eller varför en människa är eller beter sig på ett visst sätt. Försöker kanske genom skrivandet i romanform förstå både världen lite bättre och även människorna i den. Det blir intressanta berättelser hoppas jag. Berättelser där inte alla svar serveras, men kanske tänkbara svar skymtar fram.

Ännu inte utgiven, men jobbar sedan länge med att få klart min första bok. Sedan kommer fler. Numer har jag många idéer och påbörjade utkast som fylls på med tiden. Ju mer jag skriver, desto fler idéer ”poppar upp”. Men vad de andra berättelserna handlar om, det förblir tillsvidare en hemlighet.

/Anni

Ps Tycker du det låter intressant? Hoppas det! Skriv gärna upp dig på min intresselista så får du ett meddelande när första boken är klar. Tack.

Tänk om.

image

Ja, tänk om. Jag fick sitta precis så här varje morgon. På en brygga någonstans där land möter hav.

Se solen gå upp. Höra fåglarnas morgonkvitter. Se världen vakna. Och dricka mitt morgonkaffe.

När jag sitter här känns det som en perfekt dag. Och jag drömmer om hur det skulle vara om varje dag skulle börja på en brygga i solen.

Tänk om.

Kanske vore det helt underbart.

Eller så är det som Karin Boye skriver.

”Den mätta dagen, är inte störst. Den största dagen är en dag av törst.”

Utdrag från Karin Boyes ”I rörelse”.

Knepigt det där.

Men doften av hav och tång, den värmande solen, och närheten till allt det vackra får mig att vilja skriva. Ännu mer.

Så tänk om jag hade en egen brygga vid havet. Tänk om.

/Anni

En natt jag drömde.

mamma_o_jag
Mamma och jag, 1969. Fotograf: okänd.

Om mamma. Och om en av berättelserna jag skriver.

I drömmen står jag mitt i hennes kala sovrum. Ett rum och ett hem som en gång för länge sedan var ombonat och fullt av liv. Men nu mörkt, kallt och ensamt.

Ett sovrumsfönster utan gardiner, med bara ett par växter på fönsterbrädan. I det fönster där mamma ofta stod och kikade ut under den tid vi fortfarande sågs. Under den tid då gardiner fortfarande fanns i hennes fönster och hennes röst inte var främmande.

Ett rum där hon nu för drygt åtta år sedan somnade in. Ensam.

Nu är jag där. Allt obevekligt skarpt och tydligt. Jag ser henne inte, men känner. Det är mamma bakom mig och hon skjuter mig mjukt, men bestämt framåt över golvet mot fönstret. Som om hon vill att jag ska titta ut. Men det finns inget där. Vänder mig om för att se den gestalt som föser mig framåt. Ingen där.

Vad vill drömmen säga mig? Vad ska jag se? Drömmen biter sig envist fast i mitt sinne. Under lång tid.

Den 10 februari får jag kanske en del av svaret. Läser en artikel i DN om Erik Schüldt som får DN:s kritikerpris, ”Lagercrantzen”. Intervjun med Eric fastnar. Erik talar om klassisk musik som om den vore ”semisakral” och att den ”ofta är ordlös och därför blir andlig”. Han ger sitt möte med den estniske tonsättaren Arvo Pärt som ett exempel och där vaknar min nyfikenhet. Han beskriver att han hör ”Für Alina” och att världen därefter inte blir sig lik. Och att det finns något skimrande över Arvos musik. Han beskriver en slags känsla av helighet. Och jag bara måste lyssna.

Lyssnar. Och finner musikstycket ”Spiegel im Spiegel”. Som är så vackert. Känns som om musiken talar till mig. Och Erik säger i intervjun: ”Och så länge det finns något i heligt i världen, om det så bara är ett litet musikstycke, så är inte världen tom. Då stämmer inte den stora samtida berättelsen om världen som en stum och meningslös plats.”

Precis så.

Och jag inser att jag måste fortsätta skriva min berättelse. Den är viktig. Inte bara för mig. Inte som klassisk klingande konst, men som en sanning, en berättelse och ett bevis för att det finns hopp för de som behöver tröst och ljus, vägledning, tro om en ljusare framtid. Erik Schüldt beskrivs som att han ”ställer människan mitt i musiken” och jag vill hjälpa de människor som lever i mörker och visa dem att det finns ljus. Jag vill ställa människan mitt i ljuset.

Den 14 februari läser jag åter igen DN. Till musikstycket ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt i olika versioner på Spotify. I början av tidningen, en annons för Moderna museet och konstnären Louise Bourgeois. En bild av ett konstverk, en jättespindel som går under namnet ”Maman”. Jag blir fullkomligt tagen. Tänker åter igen att jag måste fortsätta skriva. Min berättelse om mamma, om oss, om livet. Men hur. Orden finns där, men jag skjuter fram. Jag vill det blir rätt, men är rädd det blir fel. Tänker att annat är nog viktigare. Och jag analyserar. Det är min rädsla som sätter stopp. Rädslan att misslyckas, göra fel, svika. Inte kunna skriva tillräckligt bra. Hur ska jag komma över rädslan?

Vänder blad i tidningen. Där kommer veckans boklista. Kikar förstrött på titlarna och läser. Fastnar vid bok nummer 9 av författaren Hilary Mistel. En självbiografi med titeln ”Skuggan av ett liv”. Det står: ”Självbiografi av Englands mest hyllade historiska romanförfattare om en smärtsam uppväxt.” Det fångar intresset och jag söker på nätet. Finner en länk till hennes förlag där det finns ytterligare en länk till kapitel för provläsning. Och jag läser tills jag kommer ett par sidor fram och min blick fastnar vid några meningar:

”Lita på läsaren. Det är det jag rekommenderar personer som frågar mig hur man blir utgiven. Lita på din läsare, sluta vara nedlåtande mot din läsare, beröm din läsare för att vara minst lika smart som du, och sluta vara så jäkla behagsjuk: du i raden längst bak, kan du vara snäll och koppla av charmen! Enkla ord på enkelt papper. Minns vad Orwell säger, att god prosa är som en fönsterruta. Koncentrera dig på att slipa minnet och skärpa din mottaglighet. Kapa varje sida du skriver med åtminstone en tredjedel. Sluta snickra ihop dina taffliga små liknelser, Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket kraft och klarhet du kan.”Jag får läsa om och om igen. Det står ”fönsterruta”. Och jag läser vidare.

”Minns vad Orwell säger, att god prosa är som en fönsterruta. Koncentrera dig på att slipa minnet och skärpa din mottaglighet. Kapa varje sida du skriver med åtminstone en tredjedel. Sluta snickra ihop dina taffliga små liknelser, Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket kraft och klarhet du kan.”

Och jag tänker på drömmen där jag knuffas fram till ett fönster av mamma. Och jag tänker på berättelsen jag skriver och stryker i. Om och om igen.

Det må vara tillfälligheter eller en desperat önskan att finna svar. Oavsett vilket. Berättelsen måste skrivas klart. Nu. Mamma har gett mig sitt godkännande. Det kan ha varit dröm eller verklighet. Slump eller tillfälligheter.

Idag är det den åttonde augusti,  mammas och min dotters mormors födelsedag och hon skulle ha fyllt 76 år. Om hon fått leva. Och jag skriver min historia. Vår historia.