Den här helgen reste jag bort med mig själv för att efter en tung period bara vila och skriva. Sedan jag läste Alex Schulmans berättelse ”Bränn alla mina brev” har jag tänkt mycket på den här platsen – Sigtunastiftelsen.

Platsen har en stor betydelse i berättelsen och har du ännu inte läst ”Bränn alla mina brev” och ”Glöm mig” så gör det. Två riktigt bra romaner som jag sträckläste.

Nu när jag varit här ett par dygn och utforskat platsen kan jag säga att det som målas upp i berättelsen stämmer bra överens med verkligheten. Otroligt spännande att det stämmer så väl överens med de bilder jag haft i huvudet efter att ha läst boken.

Tyvärr kunde jag inte besöka biblioteket då det bara håller öppet på vardagar, men jag fick lov att ta en titt i det annars låsta tornrummet (Tack!)

Det fanns förutom den vidunderliga utsikten spännande litteratur att utforska i tornrummet.

För att kunna skriva behöver jag få en bra känsla och här fick jag just den där särskilda känslan. Den där som gör att kroppen och huvudet fylls av lust och inspiration, där ord, meningar trängs för att komma ut. Mina egna berättelser (just nu en påbörjad novellsamling inför fjärde året Kreativt skrivande vid Linneuniversitetet) som väntar på att få rinna ned och fylla de tomma bladen i min skrivbok.

Det här ÄR en sådan plats och jag förstår att författare och författarstipendiater i alla tider åkt hit för att skriva. Jag som är morgontrött vaknade halv sex (!) på lördag morgon med känslan av att jag måste skriva.

Det finns mycket att berätta. Rosengården med djupt röda rosor och ockrafärgade pelargångar där det serveras frukost (mycket bra med mestadels ekologiska produkter) och middag. På lördagmorgnar erbjuds yogapass utomhus, en perfekt plats för yoga och meditation (men jag hade fullt upp med att skriva denna gång).

En fantastiskt vacker plats där jag kommer att tänka på dels Italien och dels valv och dikten ”Romanska bågar” av Tomas Tranströmer:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörket.

Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudande piazzan

tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och

Signora Sabatini

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Jag fann en bok i mitt rum – ”Hamn för rebeller och änkenåder, Sigtunastiftelsen och författarna” av Ylva Eggehorn. Det visade sig vara ett fynd. Här på Sigtunastiftelsen har flera av mina favoritförfattare varit, exempelvis Cora Sandel, Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Barbara Voors, Karin Alvtegen, Agneta Pleijel, Bodil Malmsten… Listan kan göras lång. Och det är något i det där att alla dessa författare varit här före mig. De har vandrat i samma snirkliga korridorer, på samma stenplattor, kanske suttit på samma plats i pelargången, gått i samma trädgård och kanske haft samma utsikt vid fönstret i tornrummet.

Dag Hammarskiöld har också varit här. Det är andra gången denna sommar våra vägar korsas helt oplanerat. Tidigare fick jag bekanta mig med honom, hans liv och livsverk i Backåkra på Österlen och nu här.

Är detta slump eller tillfällighet? Det är nämligen fler saker som jag upptäckt här. I boken jag nyss nämnde fanns en presentationstext av författaren Ylva Eggehorn och det visar sig att hon skrivit psalmen ”Var inte rädd”. För en tid sedan gick jag till kyrkan i närheten av där jag bor (besöker en fridfull kyrka ibland när jag behöver fundera och hitta ny energi). Där slog jag upp en tjock psalmbok med ett band som markör vid en sida bland hundratals andra och vad kom upp…? Jo, denna vackra psalm (tydligen skriven av Ylva, vilket jag inte reflekterat över tidigare) som inleds med orden:

”Var inte rädd det finns ett hemligt tecken. Ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd i sanden finns det spår.”

Nu möts vi igen, jag och Ylva. På Sigtunastiftelsen. Jag har tidigare skrivit om livets märkliga sammanträffanden: Livets möten – slump eller tillfällighet?

Har du några inspirerande platser där kreativiteten får liv eller har du läst någon bok som fått dig att vilja besöka en särskild plats?

/Anni