Om att älska det man gör och göra det man älskar. Om viljan att förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Och hur man når dit. Om kommunikationens starka kraft. På livets krokiga väg.
Idag kom en fin sak i brevlådan. Allas veckotidning nr 36 med min krönika jag skrev för exakt ett år sedan på Fårö.
Av olika anledningar, ändringar på redaktionen m.m så kom den ut först nu, ett år senare. Nu är den alltså här och finns att köpa i närmsta affär. Jag hoppas att du vill läsa ❤️
Jag blev så glad när jag såg den och läste. Ganska så bra, tycker jag nog. (Hoppas att du också tycker om den.) Men den representerar en annan tid, ett annat liv. När jag var frisk. När hjärnan var snabb, när orden flödade. När jag kunde skriva den här sortens texter.
Allas, nummer 36 (2 september 2021)
Jag älskar att skriva krönikor, det omedelbara, det korta formatet. Jag önskar att jag hittar en tidning där det finns möjlighet att bli fast krönikör med ett löpande uppdrag som jag kan ta mig an på min fritid parallellt med femte året Kreativt skrivande på Linneuniversitetet.
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kommer dit igen.
Under tredje året Kreativt skrivande fick vi i uppgift att skriva en essä och likaså nu under det fjärde året. Jag får ofta frågan om vad en essä är och hur den skrivs så nu ska jag försöka förklara.
Uppgiften i år som ska innefatta runt femton sidor formulerades så här:
”Kursdeltagarna skriver en essä, som antingen dokumenterar den egna konstnärliga processen och diskuterar den studerandens pågående arbetes kontext och estetiska karaktär eller analyserar ett litterärt tema av allmännare och mer övergripande art”
Min essä handlar i år om skrivande, längtan och det berömda tvivlet som är vanligt hos många kreativa människor. Så småningom publicerar jag den kanske här på bloggen om någon är intresserad och vill läsa. Jag har tillbringat ett par dygn på fantastiska Sigtunastiftelsen för att skriva klart.
Tips för att skriva en essä*:
Ordet essä (eller essay) har franskt ursprung och betyder försök.
Det finns en lång rad definitioner. Vissa drag verkar ändå vara lika, nämligen att essän är en förhållandevis kort text. Vad som skiljer den från novellen är att den inte bygger på fiktion utan innehåller fakta eller åsikter grundade på verifierbara och presenterade fakta.
Men vad skiljer essän från en vetenskaplig uppsats eller renodlad sakprosa? Det är svårare, men kanske kan man säga att sakprosan är en text som fyller en informativ funktion, medan essän går åt det litterära och vanligtvis är mer personlig. Essän kan sträva efter att vara underhållande, men den behöver inte vara det. Men den vill vanligen vara ”a good read” och inte enbart ge sakupplysningar.
Essän är alltså icke-fiktiv men har i sin stilistiska utformning ändå övervägande skönlitterär form. Den personliga stilen och de litterära ambitionerna gör en text till en fullfjädrad essä.
En annan form av närbesläktad text är krönikan (som jag skriver ibland för exempelvis veckotidningen Allas). Krönikan är oftast ganska kort och bör vara opinionsbildande och/eller plädera för en åsikt i en dagsaktuell fråga. Något sådant uppdrag har inte essän. Se även Tips för att skriva en krönika.
Om du vill läsa exempel på kortare essäer så kika på Understreckaren i Svenska Dagbladet. Där publiceras essäer dagligen. I en understreckare finns aldrig mellanrubriker, men sådana kan finnas i andra essäer.
Jag hoppas att denna lilla text klargjort någorlunda vad en essä är. Inte helt enkelt, men jag tycker mycket om att skriva essäer eftersom jag får resonera kring ett ämne och vara personlig.
Så hur har det gått med min essä?
Jag har skrivit sedan i höstas och på måndag är det dags för inlämning.
Både igår och idag har jag flyttat runt och provat olika skrivarplatser och åter kommit underfund med att det ÄR skillnad beroende på var jag sitter. Denna gång precis som senast jag var här är min bästa plats i en enkel fåtölj, nära ett fönster på plan fyra. Tomt och tyst, förutom ett lågt surrande från ventilationen. Älskar det här stället som andas lugn och stillhet.
Essän om skrivande, längtan och tvivel är med hjälp av inspiration av författarna Marguerite Duras, Elisabeth Rynell, Karolina Ramqvist, Sylvia Plath, Elin Cullhed, Robert McKee, Linda Cameron, Anne Lamotte, Tage Danielsson, Miss Li och David Lagercrantz (ja, alla har haft ett finger med i texten som nästan är färdigskriven med sina elva sidor. Efter lite sömn (alltid bra att låta texter vila) kändes den inte helt klar så den behöver kompletteras med ett par saker innan inlämningen.
Det har således gått bra och jag hoppas innerligt att den ska bli godkänd.
/Anni
*Jag har lånat delar av beskrivningen kring vad en essä är från Linneuniversitetet men mitt kommunikatörs-jag har kortat ned och formulerat om för att hålla det så enkelt som möjligt.
Igår fick jag besked om att en veckotidning antagit en krönika jag skrivit efter förfrågan. Oerhört roligt! Jag och min dotter firade igår kväll. Jag med champagne, hon med läsk. (Återkommer med publiceringsdatum.) Men vad är egentligen en krönika och hur skriver man en sådan?
Jag har fått flera frågor idag kring det och därför tänkte jag att ett blogginlägg kunde vara på sin plats. När jag satt och funderade på hur jag skulle förklara kom jag på att jag bloggat om det förut så jag länkar därför helt sonika till ett inlägg där allt finns med: Tips för att skriva en krönika
För att kunna skriva behöver jag inspiration. Kanske är det likadant för dig? Vad ger dig inspiration?
Jag har nyligen spenderat en vecka på Fårö, nära havet med Fåröakademien och där gjorde jag först ingenting, lyssnade på kroppen och huvudet. Badade lite i det klara, härligt blå havet, solade, kände noga efter hur den varma, vita sanden kändes under fötterna under morgonpromenaden på stranden, åt frukost och drack kaffe orimligt länge med några skrivarvänner.
Vips! så var plötsligt skrivandet igång. En plan för mitt projekt under kommande året Kreativt skrivande, några påbörjade noveller och senare under veckan flera krönikor, varav en nu är antagen. Just nu är det korta formatet härligt och lustfyllt. Min spänningsroman får vila under hösten för att ge plats åt det som vill bli skrivet just nu. Jag låter lusten styra. Det verkar vara ett bra koncept för nu.
Nu finns Allas veckotidnings stora nyårsnummer 52/1 ute och där hittar du en ny gästkrönika skriven av mig. Hurra!
Det är lika roligt varje gång något jag skrivit blir publicerat. Den här gången har jag funderat över vad som sker när stora förändringar påverkar ens liv. Jag har även med ett fantastiskt bra citat av Regina Lund: ”När jag inte längre var någons, var jag tvungen att bli min egen.”
Hoppas att du vill läsa och jag passar på att önska dig en fin jul- och nyårshelg!
/Anni
Ps. Det kommer ytterligare minst en krönika till i Allas under nästa år – tema tvivel.
Jag läste om en tävling. Den handlade kort och gott om att skriva den bästa krönikan på tema ”rädslor”. Blixtsnabbt gick hjärnan igång och där blev jag kvar.
Jag vet ännu inte med säkerhet varför, men temat både intresserade mig och golvade mig. Samtidigt. Det kan bero på att det finns en del rädslor jag bär med mig, precis som för många andra. Jag var tvungen att omedelbart börja skriva den där krönikan, men sedan fastnade jag eftersom jag under skrivandets gång hade en del frågeställningar och funderingar kring mina egentliga, riktiga rädslor.
Under funderingarna öppnade jag min mejllåda. Lustigt nog (slump, tillfällighet eller annat?) fanns där ett mejl ifrån ”Brain pickings”. Ett spännande nyhetsbrev jag signade upp mig på för länge sedan och där läste jag:
”John Steinbeck wrote to his best friend at the peak of WWII. ”It isn’t that the evil thing wins — it never will — but that it doesn’t die.”
Kanske är det så. Vissa saker bär vi med oss. Det tar inte över våra liv, vi dör inte, men det (it, the evil) finns där, det dör inte. Samma sak med händelser runt omkring oss.
Är det möjligt att bli av med rädslor? Jag tror det är lite som Steinbeck skrev, men jag tror också att tankens kraft är oerhört stark. Om vi ger oss på att bearbeta rädslor och svårigheter så tror jag det blir bättre. Med tiden, med envishet och med fysisk och mental träning kan vi komma långt. Kanske hela vägen.
Du som förstår, du förstår. Det tar lång tid att förklara det där. De märkliga, underliga sammanträffandena som uppstår igen och igen kring mitt skrivande. En del skulle säga att det handlar om synkronicitet och det har jag skrivit om förut: Livets möten – slump eller tillfällighet
Många gånger har jag uttalat målet om att skriva en bok eller egentligen flera böcker, men det tar tid att slutföra den typen av mastodontprojekt. Om jag lyckas med det där projektet till sist har jag kanske ändå också bevisat att min tes fungerar. Både kring att hantera rädslor och att saker och ting runt omkring oss kanske ger oss rätt riktning. Om vi bara vågar lyssna och se efter tillräckligt noga utmed vägen.
”Fear is a universal experience. Even the smallest insect feels it. We wade in the tidal pools and put our finger near the soft, open bodies of sea anemones and they close up. Everything spontaneously does that. It’s not a terrible thing that we feel fear when faced with the unknown. It is part of being alive, something we all share. We react against the possibility of loneliness, of death, of not having anything to hold on to. Fear is a natural reaction to moving closer to the truth.
If we commit ourselves to staying right where we are, then our experience becomes very vivid. Things become very clear when there is nowhere to escape.” /Chödrön
Hur skrivs en krönika? För mig går det mycket på känsla och kanske lite rutin då jag nu har några i bagaget. Jag fick en ny krönika publicerad igår som gästkrönikör hos Vardagskrönikören. Den feedback som följde med vill jag dela med mig av eftersom den enkelt beskriver hur en krönika är uppbyggd. Här finns också några fler tips om du själv vill skriva en krönika.
Att skriva en krönika är en väldigt fri form av skrivande. Det går att få utlopp för kreativitet och samtidigt är det en chans att skriva om de ämnen som själv intresserar en. Förhoppningsvis kan krönikan också få någon annan att tänka till. Det finns vissa delar som brukar finnas med. En inledning som presenterar ämnet och som får läsaren intresserad är jätteviktigt. Huvuddelen av krönikan berättar mer om händelsen i detalj och du kan lägga fram dina tankar och känslor som fick dig att välja ämnet. I avslutningen knyts allt ihop. Du återkommer till textens idé, budskap och kanske också rubrik.
Att ge eller inte ge – min senaste krönika
Dag efter dag, oavsett väder och årstid sitter tiggaren utanför din matbutik med en mugg framför sig. När du går ut på restaurang eller tar bilen till jobbet sitter tiggaren kvar. Många tycker det är jobbigt att se människor tigga och står handfallna inför hur man ska bemöta dem. Jag skriver i min krönika ”Att ge eller inte ge” att ett första steg är att försöka se människan bakom koppen och ifall man vågar, kanske försöka sig på ett litet ”Hej!”.
Feedback från redaktören på Vardagskrönikören, krönikan Att ge eller inte ge:
”Nu har jag läst din gästkrönika. Den var riktigt bra; jag fann inte någonting som behövde korrigeras. Du fångar formen för en krönika perfekt när du utgår från en personlig iakttagelse och låter den vara en bro till något större och mer allmänt.
Inledningen väcker ens intresse och du avrundar texten snyggt genom att fråga/uppmana läsaren till handling eller i alla fall en självrannsakan. Språket är fint och du använder vardagen som en snygg inramning. Och framförallt lyfter du ett aktuellt ämne och belyser det på ett effektfullt sätt.
När man skriver om mänsklig godhet och om att se tillvaron i ett större mer inkluderande perspektiv är det lätt att det blir för sött och platt, mer du lyckas både fånga pulsen i medmänskligheten men också logiken som ligger bakom. Summa summarum: en väldigt bra krönika. Jättekul att du skickade in krönikan. Den passar perfekt i Vardagskrönikörens format.”
Vill du skriva en krönika?
Du kan till exempel läsa den senaste krönikan jag skrivit och kika på kommentarerna ovan kring uppbyggnaden. Sedan är det bara att gå ut i världen eller kanske läsa en tidning, hitta ett intressant, aktuellt ämne och börja skriva. Kanske inte så ”bara”, men jag tycker det är väldans roligt med det korta formatet som ger mig energi att fortsätta på mina större skrivarprojekt. Det är också kul som omväxling (jag är kommunikatör till yrket) att skriva om mina helt egna tankar och funderingar. Kanske är det något även för dig?
Lästips! Det finns en hyfsat ny bok om att skriva krönikor. Den verkar jättebra men jag har tyvärr inte hunnit läsa den själv ännu. Den heter ”Facit – konsten att skriva krönikor” och är skriven av Patrik Lundberg.
Mer inspiration
Jag läste nyligen en krönika av Henrik Bahari – ”Från din vän på Venus”.
På ett oerhört vackert vis lyfter Henrik fram det handskrivna brevet som ett spännande alternativ i en tid då de mer moderna tekniska kommunikationssätten börjat kännas triviala. Det är en krönika som jag tror att alla med skrivarintresse kan känna igen sig i och den är också uppbyggd på ett fint sätt.
Så många timmar, så mycket tid jag lagt på tvivel kring mitt skrivande. Ibland tänker jag att tvivel bara är dåligt. Men ju mer jag tänkt, desto mer övertygad är jag om att i tvivlet finns även något bra.
Det handlar ju på ett sätt om att vilja göra något så bra som möjligt. Om tvivlet inte fanns kanske det vi gör inte skulle bli lika bra. Tvivlet gör ju att vi gör om, tänker om, skriver om, vänder och vrider på varje ord, varje mening.
I slutänden har tvivlet förhoppningsvis gjort oss bättre. Så tänker jag i de goda stunderna. I de andra hatar jag tvivlet för det har fått mig att tveka, stå tillbaka och inte skriva alls under långa perioder.
Nu har jag förmånen att befinna mig på Teneriffa och mestadels har det varit kallt, moln och regn. Men några timmar har det varit sol och ljus. Jag märker ännu mer nu hur mycket årets mörka period påverkar mig. När jag fått några timmars sol och värme vid havet är det som om jag, både kropp och själ vaknar till liv. Jag ser saker i ett annat ljus, ur ett annat perspektiv.
Det är även då lusten att skriva är som allra starkast. Hoppet och tron på att jag ska lyckas slutföra mina större skrivarprojekt återvänder (och jag har bl a skrivit en ny krönika denna vecka). Det är där jag befinner mig just nu och jag hoppas innerligt att den känslan får följa med mig hela vägen hem.
Om du också tvivlar på dina drömmars mål ibland – hur gör du för att komma vidare?
Det är en alldeles speciell, underbar, näst intill magisk känsla att se sin egen text publicerad. Den här gången är det en ny krönika i veckotidningen Allas (nr 2) som kom ut igår. Där finns min krönika ”En sån där obotlig optimist”.
Krönikan har sin plats i ett jättenummer bland bilder på spirande färgstarka tulpaner, vintervita desserter, hälsoextra, noveller och en massa annat kul. Jag hoppas förstås att du blir så nyfiken på att läsa att du införskaffar tidningen och slår upp sidan 35 (till att börja med.)
Jag är så himla glad över varje litet framsteg och det är så jäkla roligt att skriva. Det blir bubbel för att fira ikväll hörrni! 😊 Och sen ska jag använda den nya energin till att fortsätta skriva min bok. Skrivarresan fortsätter, målet blinkar som ett litet fyrtorn långt borta vid horisonten. Ibland så svagt att det knappt kan anas, ibland så starkt att jag har svårt att se något annat.
Innerligt tack till dig, till alla er som läser, följer min blogg och peppar mig på vägen. Tack till alla skrivarvänner för det fantastiska stöd ni är i med- och motgång och ett särskilt tack till Mikael, redaktionschef på Allas.
”She believed she could. So she did.”
/Anni
Ps. Ikväll firar jag även min skrivarkollega i Fåröakademien, Johanna Glembo. Det blev nyss klart att hon vunnit Swedish Zombies romantävling om ett bokkontrakt och får sin bok Rötmånad utgiven. I somras, på Fårö fick jag förmånen att lyssna till ett kapitel av Rötmånad. Jag som nästan aldrig läser den typen av berättelser i vanliga fall ville genast höra mer. Snart får även du möjlighet att läsa och lyssna. Gör det! Stort grattis Johanna!
Johanna har även nyligen startat skrivarpodden Skrivdriv tillsammans med Ewa Broberg.
Vardagskrönikören publicerar vardagsrelaterade krönikor om tillvarons alla företeelser. Om du skriver krönikor kan du skicka in dem för att kanske få dem publicerade som ”Veckans krönikör”. Ibland utlyses också tävlingar. Den senaste tävlingen hade tema ”Året som gått”.
Jag lämnade in ett bidrag på en nygammal krönika som jag skrev våren 2017 i samband med terrordådet i Stockholm city. Med lite omskrivning blev det ett bidrag som kunde skickas in. Tyvärr var jag inte en av vinnarna denna gång men mitt bidrag ”Var inte rädd” har publicerats. Det är alltid roligt!
Du kan även hitta Vardagskrönikören och alla bidrag på Facebook och på Twitter. Du får jättegärna kommentera och dela vidare 🙂
2018 har börjat skapligt, åtminstone om jag ser till skrivandet. Snart kommer nämligen ännu en av mina krönikor – i en veckotidning. Mer om det inom kort.
Det är fredag och en vecka som bjudit på en del motstånd fick just ett fint avslut. För nästan exakt två år sedan fick jag min allra första krönika publicerad. Det har blivit några fler sedan dess och idag är det dags igen. Hurra!
Om du inte har något särskilt för dig någon liten stund under helgen, så kila gärna iväg till närmsta butik och införskaffa tidningen Allas senaste utgåva, nummer 18. I den kan du på sidan 91 läsa min nya krönika ”Hur en brun dag blir gul”. Förutom min krönika så kan du även läsa kortnovellen ”Tårar av lättnad” av Susanne Schemper som är en riktigt duktig skrivarkollega på polemik.nu Du kan också läsa ”Njut av sex och blir friskare” (!), lära dig laga goda, sunda tapas och mycket annat kul.
Hoppas du blir lite nyfiken nu och kanske vill läsa… Hoppas, hoppas, hoppas! Och jag firar med lite bubbel. Ja, jag firar varje liten framgång och publicering. Det är lika fantastiskt roligt och upplyftande varje gång som mina alldeles egna tankar och ord får vingar. Ännu ett litet, litet steg på vägen mot det stora målet.
Ett jättestort tack till redaktionen på tidningen Allas och redaktionschef Mikael.
Jag läste om en tävling. Den handlade kort och gott om att skriva den bästa krönikan på tema ”rädslor”. Blixtsnabbt gick hjärnan igång och där blev jag kvar.
Anni Svensson 