skrivartvivel

Omfamna tvivlet?

/ annisvensson / 8 kommentarer

Vid havet, Puerto de la Cruz, Teneriffa


Så många timmar, så mycket tid jag lagt på tvivel kring mitt skrivande. Ibland tänker jag att tvivel bara är dåligt. Men ju mer jag tänkt, desto mer övertygad är jag om att i tvivlet finns även något bra.

Det handlar ju på ett sätt om att vilja göra något så bra som möjligt. Om tvivlet inte fanns kanske det vi gör inte skulle bli lika bra. Tvivlet gör ju att vi gör om, tänker om, skriver om, vänder och vrider på varje ord, varje mening.

I slutänden har tvivlet förhoppningsvis gjort oss bättre. Så tänker jag i de goda stunderna. I de andra hatar jag tvivlet för det har fått mig att tveka, stå tillbaka och inte skriva alls under långa perioder.

Nu har jag förmånen att befinna mig på Teneriffa och mestadels har det varit kallt, moln och regn. Men några timmar har det varit sol och ljus. Jag märker ännu mer nu hur mycket årets mörka period påverkar mig. När jag fått några timmars sol och värme vid havet är det som om jag, både kropp och själ vaknar till liv. Jag ser saker i ett annat ljus, ur ett annat perspektiv.

Det är även då lusten att skriva är som allra starkast. Hoppet och tron på att jag ska lyckas slutföra mina större skrivarprojekt återvänder (och jag har bl a skrivit en ny krönika denna vecka). Det är där jag befinner mig just nu och jag hoppas innerligt att den känslan får följa med mig hela vägen hem. 

Om du också tvivlar på dina drömmars mål ibland – hur gör du för att komma vidare?

/Anni

Annons

Kasta ut din kritiker

/ annisvensson / 4 kommentarer
anni_tatuering

För snart ett år sedan gjorde jag min andra tatuering. En drömfångare. Varje dag påminner den mig om den där skrivardrömmen som jag bestämt mig för att följa.

Det är svårt att skriva, ibland oändligt svårt. Det sitter en kritiker på min axel som ofta viskar att det där blev nog inte så bra. Sen har vi det där med tiden, hur ska skrivandet hinnas med bland allt annat som pockar på uppmärksamhet? 

Alla dessa tankar, ständiga hinder och ändå slutar jag inte. Varför fortsätta med något som är så svårt och ibland till och med smärtfyllt. Varför fortsätta traggla med en dåres envishet trots att utgången inte är given? Svaret är: för att det är det absolut roligaste jag vet och för att det bor berättelser i mig som måste få komma ut.

Nu har den pessimistiska rösten på axeln fått ett namn. Hon heter Kajsa och hon ska väck.

Hur jag kom fram till det och hur hon fick sitt namn vill jag berätta mer om för det har visat sig vara hyfsat effektivt. Jag vet att flera som skriver och andra som jobbar med något kreativt har en inre kritiker som inte alltid är av godo. Viss självkritik tror jag är bra eftersom det vi skriver då har en möjlighet att utvecklas och förbättras. Men ibland tar den där negativa rösten alldeles för stor plats. Jag hoppas att fler kan få inspiration via det här kloka inlägget på Jorun Modéns skrivarblogg: Släng ut din inre kritiker

Häromdagen hade även sajten Boktugg.se ett intressant inlägg på temat att slänga ut kritikern, men också kloka tankar kring att frigöra tid och skriva klart. Det där som är så himla svårt. Hitta tid och skriva klart. Kanske kan även du inspireras av hur årets nobelpristagare i litteratur gjorde. Det kan ju vara svårt att få till den där längre, sammanhängande tiden som kanske behövs för att få ”flow”. Kan jag kanske frigöra sammanhållen tid för att åka iväg några dagar till min favoritplats Fårö snart…? Jag vet ju av erfarenhet att skrivarresor och skrivarkurser har gett mig den bästa skrivartiden och inspirationen. Hur gör du för att få inspiration och tid till ditt skrivande eller till andra viktiga saker i ditt liv?

Det här var mycket intressant läsning som fick mig att fundera på hur jag ska kunna få mer sammanhängande tid för skrivandet. Jag tror att det är precis vad jag behöver för att bli klar med mina större projekt: Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro skrev sitt mästerverk på bara fyra veckor

Just nu ligger jag med foten högt och kroppen fylld med smärtstillande mediciner efter en Hallux Vallgus-operation. Det blir inte mer än några få ord skrivna eftersom vare sig hjärna eller kropp vill vara med. Det är mest vila som gäller (och lite läsande, lite filmtittande). Men om en dryg vecka ska jag åter till arbetet och förhoppningsvis kommer jag då också vidare med skrivandet och kan fortsätta följa mina drömmar. Fram till dess ska jag ligga här, vila, låta foten läka, fundera ut fler delar till mina berättelser och brottas vidare med Kajsa.

/Anni

 

Så jäkla svårt.

/ annisvensson / 7 kommentarer
Foto: Dorin Vancea, unsplash.com

Foto: Dorin Vancea, unsplash.com

Tänk att det ibland ska vara så svårt att göra det där som man måste göra. Det där som har en deadline och som behöver bli klart. Orden och meningarna som måste komma, kommer inte. Inget finns där, hur djupt jag än letar och gräver så är det bara tomt. Frustrationen växer.

Kommande vecka ska jag (om jag lyckas bli klar) lämna ifrån mig en novell till en antologi som ska komma ut till sommaren. Temat är spänning/thriller. Påbörjade en ny berättelse, kom till tio sidor och sedan tog det stopp. Kom upp med en ny idé när jag nyligen var på semester och påbörjade en ny novell. Det gick i rasande fart, kändes toppen eftersom det var annorlunda och en novell i Anni-manér och vips! hade jag tjugoen handskrivna sidor. Har sedan fortsatt skriva lite då och då och började närma mig avslut, men så var jag tvungen att skriva om eftersom vissa delar inte passar in i just den här antologin. Någonstans där försvann flytet och jag kommer inte framåt. Det är bara lite kvar, men jag sitter fast. Sliter mitt hår.

Tar promenader, tränar och går i rask takt på löpband eftersom jag vet att framåtrörelse brukar sätta fart på fantasin och kreativiteten. Men det är poff! borta. Det enda jag lyckas få ihop just nu är ett blogginlägg då och då och andra texter som det inte är ett dugg bråttom med och som ingen väntar på. Det går bra att skriva och det är roligt, men inte det där som jag egentligen måste.

Läste nyligen ett intressant inlägg av författaren Jorun Modén som handlar om skrivkramp ”10 knep för en givande skrivkramp”.  Jag inser att min kramp troligen hänger ihop med höga ambitioner, en besvärlig inre kritiker och att jag kanske behöver en skrivpaus.

Det kanske blir så att jag inte är med i den där andra, efterlängtade antologin ”Morden på Färgargården”. Kanske har livet på sistone bjudit på för många gupp som gör att min hjärna är för trött och behöver vila. Jag kanske bara behöver just vila för att sedan komma tillbaka till novellerna och bokprojekten. Problemet är att jag bara har fyrtioåtta timmar på mig, så jag kanske måste kasta in den berömda handduken den här gången. Ogillar tanken skarpt eftersom jag är nästan klar, men ibland får man kanske lov att se sig besegrad. Kanske är det till och med det bästa man göra för sig själv, även om det är svårt. Så svårt att det gör ont.

Kanske måste jag för en liten stund. Bara vila. Tills orden kommer tillbaka.

”Att göra det bästa man kan innebär då och då att man vilar och inte gör
någonting alls.” /Jesper Caron

/Anni

Nattens skuggor (eller när tvivlet talar)

/ annisvensson / 8 kommentarer
skuggor

”Night shadows” Foto: Unsplash.com Patrick Hendry

Ibland tar nattens skuggor ett hårt grepp om mig. De är inte farliga de där skuggorna och de finns egentligen inte på riktigt. Det är tvivlet som pockar på uppmärksamhet. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna det där tvivlet då och då.

Varifrån kommer det där jäkla tvivlet? Det har jag funderat på och jag har nog inte något tydligt svar. Kanske är det bara något som finns hos människor och kanske särskilt hos de som är, eller i alla fall försöker vara kreativa. Kanske beror det på att vi i det här landet är lite dåliga på att tro att vi kan. Lite det där med Jante. Du ska inte tro att du är något. Jag vet inte, men jag skulle vilja veta så att där jäkla tvivlet kunde dräpas för alltid och jag vill inte bara dräpa mitt eget tvivel, utan även andras. Det finns oerhört många kreativa människor som inte vågar eller kan lita till sin förmåga, trots att de är hur bra och begåvade som helst. Därför blir det kanske aldrig något eller i alla fall inte så mycket av den där innersta drömmen som det kunde ha blivit.

Gör det något gott det där tvivlet då? Jamen, kanske är det så. Vi som är kreativa vill nog vara inte bara vara bra på det vi gör utan väldigt bra. Vi låter det malas och malas om och om igen för att det ska bli så bra som möjligt och kanske är det på så vis det också blir bättre? Vi lämnar ut en del av oss själva och vill eller kan inte släppa ifrån oss något som inte är näst intill perfekt. För min del handlar det kanske i någon mån även om rädsla. Jag följer min dröm och tänk om jag inte räcker hela vägen fram? Tänk om någon plötsligt upptäcker att jag inte kan skriva? Att allt är skräp. Vad händer då med mig? Det är tankar som far runt i mitt huvud nu och då och det är inte logiskt eller klokt eftersom jag har flera antagna krönikor, medverkat i två antologier, en tredje i vår. Och ändå märkligt nog, så finns tvivlet där. Alltid där.

Men så kommer de bra dagarna. Du vet de där dagarna när någon säger något fint om det du presterat. Det kan vara några få ord, ett mejl, ett telefonsamtal, en kommentar på bloggen. De  dagarna kan jag känna mig nästintill oövervinnlig (bara nästan) och jag tänker att det här är jag, det är roligt och det här är det jag är riktigt bra på. Jag skriver, ger av egna tankar och ord (och ibland fantasi) och någon eller några tar orden till sig. Just mina ord kanske till och med gör skillnad. Det har hänt vid några tillfällen och det ger mig både lust och kraft att fortsätta skriva.

Oavsett varifrån det där tvivlet kommer så vet jag att några få positiva ord ger mod och energi att promenera vidare på skrivandets väg mot mina drömmars nästa mål. Det målet handlar om att se mitt namn på en helt egen bokrygg (förhoppningsvis flera) och att få stå på Södertäljes stadsbibliotek (där jag spenderat många timmar både som barn, tonåring och vuxen) och signera min första helt egna bok. Jag tänker på det, målar upp målbilden för mitt inre. Och nattens skuggor, tvivlets röst har åter tystnat. För den här gången.

/Anni

Ps Läste en intressant artikel i DN nyligen som handlar om författares tvivel och icke-tro på sig själva. Hyfsat hög igenkänningsfaktor i vissa delar: ”Författare som hatar sig själva”