I tre dagar har jag gjort typ ingenting. Tittat på och lyssnat till havets brus, låtit vinden rufsa om mitt hår. Gjort ett enda inköp – en hatt. Läst lite och varit i solen. Ätit massor med god mat och exotiska frukter, sippat på en och annan Margarita, Mai Tai och Pina Colada. Ensam.

Ensam är något som många kommenterat.  ”Reser du helt ensam till Thailand? Oj, vad modigt!” eller vid middagarna här på hotellet; ”Men, Anni du är så välkommen att sitta här med oss. Det kan väl inte vara så kul att sitta där helt själv?” Men jag har förklarat att jag försöker vara författare en del av min tid och samtidigt pekat på min skrivar- och anteckningsbok som jag burit med mig i väntan på inspiration. Och de har förstått. Tror jag. Men de som nog inte förstått är de som arbetar i hotellets restaurang. De kanske tror att jag är en sån där resereporter som rapporterar om olika platser. De är för artiga för att fråga om min anteckningsbok och penna som funnits med vid varje måltid (frukost, lunch och middag) och jag är så glad åt den fantastiska servicen att jag inte säger något alls, mer än tack! 🙂

Jag har inte behövt vara ensam. Jag VILL vara ensam. Fått inbjudan att vara med på andras middagar och det är jag så himla tacksam för (TACK! Ni vet vilka ni är, fina människor här på hotellet), men jag har vänligt tackat nej och istället ägnat mig åt det jag kom hit för. Vila och ett försök till att hitta ny skrivarinspiration. Jag har deadline den sista februari på ett par noveller och lite längre fram i år min första helt egna bok.

Fick en del ideer igår och så idag kom det. Inspirationen. Tjugoen handskrivna sidor på stranden. Fem karaktärer, början, handling och slut. En ny novell, den första i genre deckare/thriller eller kanske till och med lite åt hållet erotic crime. Berättelsen utspelar sig på Arlanda, på ett flyg och i Thailand…

Just nu känns det bra, men imorgon kan delar eller allt åka i papperskorgen. Det där är något man inte vet förrän långt senare när tvivel och redigering och åter redigering är klart. Men poängen kvarstår. Genom vila, miljöombyte och egentid kom inspiration, energi och ideer tillbaka 😊

Idag var det någon som förutsett regn. Hittills har det varit fel. Hotellägaren har dock viss oro i blicken och han sade tidigare idag;  ”Tomorrow the storm and heavy rain will hit us”.  Well, nu har jag hört om regn, storm och översvämningar i drygt en vecka. Under tiden har solen bränt min näsa tvärröd och mycket tråkiga nyheter från Sverige är det som har ”hit me” hittills.  Tyvärr kan jag inte göra ett dyft åt det när jag befinner mig här. Hur gärna jag än skulle önska och vilja, men det är saker jag kommer behöva ta tag i när jag kommer hem.

Nu har jag fått sol i tre dagar av sex möjliga. Alltid nåt och jag är tacksam som tusan! Jag hoppas kunna åka till ön Koh Mook imorgon där det finns en tjej som likt  mig är på ”ensamkonferens”. Vi hamnade bredvid varandra på planet hit till Thailand, så jag hade mycket trevligt sällskap på den låååånga flygresan. (Tack, Caroline för det nya ordet och för trevligt sällskap. Hoppas vi syns imorgon eller måndag och om inte vet du varför! En storm. Typ.) Jag sippar vidare på en Margarita, lägger in den nya novellen i datorn, börjar kanske redigera efter middagen och beach partyt som väntar och hoppas att han har fel, den där hotellägaren. Och om inte, så får jag väl rida ut den stormen också.

Till sist en av mina absoluta favoritlåtar som en av mina bröder skickade mig idag som en påminnelse. Både låten och texten är fantastisk. Och har du inte sett filmen där den är med, ”Meet Joe Black” så se den! Tack, Tony det var precis vad jag behövde idag.