skrivövning

Ibland går det inte alls

/ annisvensson / 1 kommentar

brygga

Det är ett dygn kvar tills nästa uppgift i kreativt skrivande ska vara inlämnad. Det handlar denna termin om att fortsätta med det stora projektet, det som blivit den svåra uppgiften, projektet som aldrig tar slut och nu är jag fast igen.

På något vis hamnar jag ibland i en nedåtgående spiral vad gäller skrivandet. Inte skrivandet i stort för något skriver jag nu i princip varje dag, helt enligt tidigare plan. Det är bara det att jag skriver på fel saker. Inte det jag egentligen behöver skriva. Tankarna vill inte gå in i det svåra projektet. Kanske har det tagit för mycket energi, kanske är jag trött på att aldrig bli klar, kanske är det för svårt eller så är det bara åter igen tvivlets röst: ”Det blir inte tillräckligt bra, andra gör det här mycket bättre än vad jag någonsin kommer att kunna göra.”

Hur stor är ändå egentligen chansen att bli utgiven? Nästan lika med noll. Av runt 2 000  manus blir kanske 3-4 utgivna. Men för att kunna försöka måste jag ju först skriva den klart. Det verkar gå sisådär för tillfället. Gah!

Jag har många kapitel nästan klara, nästan en hel bok men förmår inte att redigera klart. När jag läser kapitel sju och framåt tycker jag det är urdåligt, platt. Vissa dagar är det helt annorlunda och tankarna är positiva – klart att jag fixar det! Jag kan ju skriva det här, även om det är svårt. Det har min lärare satt ord på, det har mina kurskamrater sagt.

Men allt det där spelar just nu ingen som helst roll. Det går helt enkelt inte och jag får bara acceptera det. Jag stirrar istället på en bild (se ovan) som föreställer en brygga och fantiserar om en helt annan berättelse – eller så är det kanske inte något helt annat:

”Ove sätter sig ned längst ut på den grå och slitna bryggan. Bryggans stolpar har börjat luta och han tänker att han borde ta tag i det där snart. Innan det skulle vara för sent men just idag har han inga krafter kvar till mer arbete. Han behöver vila nu. Bara sitta där stilla i den tidiga, ljumma sommarkvällen, se ut över sjön och känna den svaga doften av tång och sommarblommor. Vattenytan krusar sig lite av den svaga vinden, det enda som kan höras är några måsars hesa läten.

Ove drar upp benen mot bröstet, stryker undan några grå hårstrån som alltid verkar vilja falla ned i ögat på vänster sida. Det var nu länge sedan han tagit sig tid att få håret klippt och det började bli irriterande långt. Han skulle ta tag i det också. Snart.

Han sätter sina båda skrovliga händer som stöd under hakan, vänder blicken uppåt mot himlen. Mörka moln har tornat upp sig. Möjligen skulle det bli regn, men genom de mörka molnen bryter några av solens strålar försiktigt igenom. Kanske skingras molnen snart, solen och värmen kommer tillbaka. Han önskar att kraften som han vet finns där långt inom ska återvända. Kanske imorgon.”

Nu ska jag njuta av ett glas rött vin och se om det ger med sig. Kanske kan det lösa upp någon knut eller så löser det inget alls. Vi får se. Fick i alla fall ett fint tips på ett jättegott rött vin av min kollega idag som även är en fantastiskt duktig sommelier. Vinet i mitt glas ikväll är Reserve Mont-Redon, 2016, Cotes Du Rhone. Behöver du dryckestips eller en sommelier kan jag varmt rekommendera henne: Karin Sommelier på Facebook och Karin Sommelier på Instagram. 

vin

/Anni

Annons

Skratt som tystnat

/ annisvensson / 7 kommentarer

Det var en gång ett litet, rött hus med vita knutar. Huset låg ensamt i slutet av en väg, på en ö med hundraåriga bokskogar, milsvida åkrar och fält. Många av dem lyste gyllene gult under vår och sommar. Kanske gör de det fortfarande.

Där var ett alldeles särskilt ljus. Årets alla årstider. Kanske berodde det på närheten till det skimrande havet. Kanske berodde det på att människorna som bodde där bara tyckte sig se det.

Huset omgärdades av en trädgård med stora, gamla träd och syréner i vitt och ljust lila. I det allra största trädet som tycktes nå nästan ända upp till himlen fanns en gunga av trä fastsatt med grovt rep i en gren högt, högt upp i det täta bladverket. Där vid gungan hördes ofta rop och kiknande skratt.

Det spelades ofta musik. Elegi, Dom tomma stegen och Jag är hos dig igen med Winnerbäck. Ibland kunde även en gitarr höras från husets veranda. På verandan där den flagnande, vita färgen doldes väl av mörkt röda pelargoner och blå lobelia.
När sovrumsfönstret stod på glänt tidiga sommarmorgnar kunde ljuvlig doft av lavendel skönjas. Två lavendelbuskar med hundratals lila blommor övervintrade nedanför fönstret, varje vår vaknade de och tycktes blomma och dofta mer än året innan.

Varje morgon som solen sakta steg upp lekte de tidiga solstrålarna tafatt på täcket, värmde de som fortfarande sov i sängen, tätt intill fönstret.

Lavendeln är nu sedan länge borta, ingen vet varför den tappade sin livskraft. Fruktträden finns kvar med grenar och blad men de bär inte längre frukt. Det stora trädet med gungan gick itu, föll omkull efter ett nattligt och ovanligt hårt åskoväder. Trädet ligger uttorkat, dött med rötterna mot himlen.

Huset är numer tomt, tyst och öde. Men om du skulle se ett hus som liknar detta, slut ögonen, luta dig tätt intill. Musiken och de glada skratten har sedan länge tystnat. Men kanske kan du ändå förnimma den lycka som en gång bodde där.

/Anni

Om en skrivövning, himlen och barn på en brygga

/ annisvensson / 4 kommentarer

Ibland fastnar jag i skrivandet och jag kommer inte framåt. Det handlar ofta om tvivel på min egen förmåga, ibland om tidsbrist och ibland om helt andra saker. Idag fick jag en väldigt fin kommentar på min blogg för inlägget ”Ett brev till dig” som fick mig att fundera på varför orden inte kommer.  Det gav mig också inspiration och energi. Jag vill ju skriva, har massor att skriva!

Ikväll efter ett träningspass läste jag Debutantbloggen och plötsligt lossnade det. Jag såg en bild framför mig och en historia målades upp för mitt inre. Det här är mitt bidrag till fantastiska Debutantbloggen och en ny skrivövning. Fantastiskt vad lite fin respons och en skrivövning kan göra…

Meningen som skulle inleda det hela har jag markerat med fet text. Det som följer är kvällens ord från mig.

Tre barn sitter längst ute på bryggan. En av dem tittar upp mot himlen och säger med låg röst:

”Se på himlen, se hur vackert blå den är.”

De två andra barnen tittar först på varandra med en menande blick, kisar sedan för att skydda ögonen mot den starka solen och tittar motvilligt upp mot himlen.

Elsa som är äldst svarar:

”Vad menar du nu, Alma? Vaddå, vackert blå? Det är en himmel bara. Blå som en vanlig jäkla himmel och några vita moln. Att du alltid ska vara så märkvärdig.”

Alma vänder ned blicken, låter det långa, ljusa håret falla framåt, utmed sidorna av ansiktet så att hon ska slippa se, slippa möta Elsas blick. Alma kikar ned i vattnet, dinglar med benen vid bryggkanten och knyter de små nävarna hårt. Hon tvekar en aning innan hon fortsätter eftersom hon vet att hon troligen kommer att starta ett nytt bråk med Elsa.

”Jag menade bara att himlen är vacker. Både när man ser på den här från bryggan och när man ser den ovanifrån”, säger Alma försiktigt.

Elsa ställer sig hastigt upp, stampar trotsigt i bryggan och lägger armarna i kors. Alma fortsätter stirra ned i vattnet och anar vad som kommer att hända, men hon tänker inte låta sig kuvas. Inte den här gången heller.

”Vad tusan menar du egentligen? Ser himlen uppifrån? Vad är det för nytt jävla påhitt?” frågar Elsa, nu med hårdare, högre röst.

Alma tänker att hon borde vara tyst. Hålla sina tankar för sig själv, men det är något därinne i henne som pickar hårt och vill ut, måste ut.

”Jo, i våras flög jag med mamma till Spanien och då såg jag den blå himlen och de vita molnen ovanifrån. Det var som en härlig sockervaddsvärld”, svarar Alma .

Det första slaget träffar Alma i ryggen och hon är nära att falla ned i vattnet, men hon får tag i bryggkanten och håller sig kvar, liggande. Hon har lärt sig att det bästa försvaret mot slag och sparkar är att kura ihop sig som en liten boll.

Alma ligger på bryggans yttersta kant och håller de små, tunna armarna runt huvudet för att skydda sig så gott hon kan. Hon vet att det bara är början.

/Anni