Efter en dag med arbete, träning, middagslagning och allt annat som fyller ett vanligt Svenssonliv kan jag inte sova. Det är något som skaver, som håller mig vaken. Det senaste året har jag lyssnat till Jimmie Åkessons uttalanden. Inatt blir det tydligt – mer än hundra år av kvinnors kamp riskerar att stanna av om vi låter Sverigedemokrater få bestämma.

Sverigedemokraterna har länge fått sprida sina främlingsfientliga budskap i vårt land. Och det är kanske så det får lov att vara i en demokrati där det fria ordet är en av de viktiga grundpelarna. Med visst mått av ro har jag följt val, debatter, utskick, insändare och tänkt att det som skrivs eller sägs kommer att genomskådas. Och jag tänker för varje fadäs, uteslutning och märkliga uttalanden att nu har de gjort sitt, det finns inte någon människa som kommer att lyssna mer.

Men jag har haft fel. Med skicklig retorik, ytterst intelligent formulerade fraser har jag sett Sverigedemokraterna ta sig framåt, vinna större förtroende och fler väljare. Jag är fortfarande förvånad att inte fler genomskådat det som ligger till grund för allt det Sverigedemokraterna står för, nämligen främlingsfientlighet. Det är det basala och enkla målet de har, att Sverige ska vara svenskt med bara de ”Sverigevänner” som tillåts passera deras nålsöga. Bevara Sverige Svenskt. Någon som känner igen den formuleringen?

Men inte nog med det. I augusti frågades Jimmie Åkesson ut i P1 morgon. Han sa att det finns skillnader i den ”nedärvda essensen” mellan män och kvinnor. Han menade också att vi har olika intressen eftersom vi kvinnor föder barn. Olika intressen? Jag häpnar. Men det var bara en liten felsägning. Eller?

Sverigedemokraterna verkar vilja backa bandet, gå tillbaka till den kvinnosyn som fanns på femtiotalet. Kvinnans roll är att ta hand om hem och barn – det blir tydligt ju mer jag lyssnar. Det här vill Sverigedemokraterna:

• Flytta fri abort från vecka 18 till vecka 12 (det enda partiet som vill det).
• Att vårdpersonal ska kunna vägra att utföra abort.
• Återinföra sambeskattning som innebär att gifta personers inkomster beskattas gemensamt. Det drev upp marginalskatten för de som tjänade minst. Det lönade sig inte för kvinnor att jobba. En kvinnofälla som togs bort 1971 (!).
• Ta bort kvotering av föräldraförsäkringen. Ta bort pappamånaderna. Ta bort det som varit viktigt för kvinnolönerna (när pappan är ledig ökar mammans framtida lön.)
• Om du är ensamstående eller lever med en kvinna och vill bli förälder så vill inte Sverigedemokraterna att du ska ha rätt till assisterad befruktning.
• Avskaffa genuspedagogik i förskolorna.

Ett litet axplock av fakta som visar att Sverigedemokraterna inte bara är ett främlingsfientligt parti, utan även ett i allra högsta grad, kvinnofientligt parti.
Om Sverigedemokraterna fick bestämma skulle Sverige gå mot att bli ett av de mest konservativa länderna i Europa när det gäller kvinnors rättigheter och jämställdhet. Det är helt oacceptabelt.

Är då det här min tid att stå i rampljuset? Nej. Men till slut var jag tvungen att försöka göra min röst hörd på det enda sätt jag kan – med pennan. Att Sverige som kommit så långt med alla kvinnor som kämpat för våra rättigheter kan jag inte längre vara tyst. Kommer jag att förändra något? Kanske inte. Men när min elvaåriga dotter en dag frågar mig: ”Varför gjorde du inget, mamma?” Då kommer jag att kunna svara: ”Jag gjorde vad jag kunde. Jag gick till vallokalen den 9 september 2018 och röstade för ett Sverige med fortsatt öppenhet, demokrati och jämställdhet för alla. Jag skrev en debattartikel och försökte göra min röst hörd.” Det kommer jag att svara min dotter. Vad kommer du att svara ditt barn eller barnbarn?

Ps. Om du orkar läsa några rader till bjuder jag på ett citat från Astrid Lindgren:
”Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ‘kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitjod’, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.”

Ett inlägg som inte handlar om det jag vanligen skriver om. Men nu och då finns det saker som är så pass viktiga att det förtjänar plats i alla kanaler som är möjliga. Dela gärna vidare. Det finns även på Facebook som offentligt inlägg och kan delas även där. Tack för att du läst.

/Anni Svensson