Har du läst Albert Camus ”Främlingen”? Det var en av böckerna på litteraturlistan för utbildningen i kreativt skrivande, år ett. Jag är fantastiskt glad över att jag hittade denna bok och författare. Vilket språk. Enkelt, rakt och korta meningar. Ibland extremt korta. Ändå så bra gestaltat att jag ser exakta bilder och känner stämningen. Det är en konst att kunna skriva så, stor konst.

Nästan omedelbart när jag börjat läsa den här berättelsen kände jag en slags närhet. Nu en tid efteråt förstår jag varför. När jag googlade boken fann jag en recension i SvD: ”Främlingen, Albert Camus roman om hur det känns att vara ung och försöka hitta en ordning i det absurda kaos som kallas livet, har kommit i nyöversättning. Jan Stolpe fångar skickligt originalets nakna ordflöde.” Exakt så. Där har vi det.

När jag fortsatte läsa fick jag ett par uppslag till en novell jag skriver. Redan vid sexton sidor lästa var jag tvungen att lägga boken åt sidan för att skriva vidare på novellen.

Det är underligt det där hur mina egna berättelser ständigt ligger i bakhuvudet och vips! läser jag eller ser något som jag känner passar in i just den där novellen eller den där berättelsen. Eller så kommer jag plötsligt på en bra formulering till en mening eller ett kapitel jag gått och grunnat på länge. Då måste jag genast skriva ned det någonstans. I datorn, i en anteckningsapp i telefonen eller i anteckningsboken jag nästan alltid bär med mig. Det kan nämligen försvinna lika snabbt som det kom.

Livet som skrivare är aningen märkligt. Det ”poppar” upp idéer hela tiden och det gäller att fånga dem. Direkt. Jag lyssnar ofta till samtal på bussen, på caféer, restauranger och jag snappar upp konversationer från mobilsamtal i kassakön. Ibland måste jag notera saker under en pågående diskussion vid en lunch eller middag eftersom jag kommer på en mening, idé eller kanske delar av en dialog som jag bara måste spara. Jag kan helt enkelt inte låta bli.

När jag lyssnar på radioprogram eller musik kan det komma ord eller meningar flygande som jag ser passar in i någon av mina berättelser. Det kanske låter lite galet det där, men jag vet att jag inte är ensam. Det finns några fler som jag därute och det är en tröst.  Om du skriver – känner du igen dig…? Förhoppningsvis blir det något bra till slut av allt, även om tvivel tynger mig. Igen.

Summa summarum med detta inlägg är i alla fall att jag måste, måste läsa fler böcker, fler författare, för attans vad man kan lära sig av att läsa bara några sidor av något man aldrig läst förut.

Vilken tur att jag haft och har den här högen att plöja igenom… och lite till, bland annat har jag läst en del poesi av Emily Dickinson. En intressant kvinna med ett fantastiskt språk som inte fick något utgivet medan hon levde (hon kommer att få ett eget inlägg).

Det varierande läsandet ger hela tiden fler idéer och fler ord, både till egna berättelser och till de uppgifter som ska lämnas in under utbildningen i kreativt skrivande. För att kunna skriva bättre behöver jag läsa och läsa ännu mer. Små men viktiga uppenbarelser och insikter under utbildningens gång. I september är det dags för uppstart av kreativt skrivande, del två (distans, halvfart) vid Linneuniversitetet och som jag längtar dit.

Den här veckan har jag semester för att skriva. Egentligen skulle jag ha befunnit mig på Fårö med Fåröakademien

Men livet ville annorlunda. Som så många gånger förut blir det inte alltid som jag tänkt mig. Istället får jag se fram emot en senare visit på Fårö och idag nöja mig med att finnas här på hemmaplan.

När jag nu klippt gräset, druckit kaffe, lyssnat på vacker musik och fått ur mig lite ord som legat i vägen hoppas jag kunna hitta energi till att fortsätta skriva på min längre berättelse.

Tjing!

/Anni