Små, små uppenbarelser

Även så här enkla saker, sprickor i stenar och skuggor av solljus kan ge nya idéer.

Har du läst Albert Camus ”Främlingen”? Det var en av böckerna på litteraturlistan för utbildningen i kreativt skrivande, år ett. Jag är fantastiskt glad över att jag hittade denna bok och författare. Vilket språk. Enkelt, rakt och korta meningar. Ibland extremt korta. Ändå så bra gestaltat att jag ser exakta bilder och känner stämningen. Det är en konst att kunna skriva så, stor konst.

Nästan omedelbart när jag börjat läsa den här berättelsen kände jag en slags närhet. Nu en tid efteråt förstår jag varför. När jag googlade boken fann jag en recension i SvD: ”Främlingen, Albert Camus roman om hur det känns att vara ung och försöka hitta en ordning i det absurda kaos som kallas livet, har kommit i nyöversättning. Jan Stolpe fångar skickligt originalets nakna ordflöde.” Exakt så. Där har vi det.

bok framlingen

När jag fortsatte läsa fick jag ett par uppslag till en novell jag skriver. Redan vid sexton sidor lästa var jag tvungen att lägga boken åt sidan för att skriva vidare på novellen.

Det är underligt det där hur mina egna berättelser ständigt ligger i bakhuvudet och vips! läser jag eller ser något som jag känner passar in i just den där novellen eller den där berättelsen. Eller så kommer jag plötsligt på en bra formulering till en mening eller ett kapitel jag gått och grunnat på länge. Då måste jag genast skriva ned det någonstans. I datorn, i en anteckningsapp i telefonen eller i anteckningsboken jag nästan alltid bär med mig. Det kan nämligen försvinna lika snabbt som det kom.

Livet som skrivare är aningen märkligt. Det ”poppar” upp idéer hela tiden och det gäller att fånga dem. Direkt. Jag lyssnar ofta till samtal på bussen, på caféer, restauranger och jag snappar upp konversationer från mobilsamtal i kassakön. Ibland måste jag notera saker under en pågående diskussion vid en lunch eller middag eftersom jag kommer på en mening, idé eller kanske delar av en dialog som jag bara måste spara. Jag kan helt enkelt inte låta bli.

När jag lyssnar på radioprogram eller musik kan det komma ord eller meningar flygande som jag ser passar in i någon av mina berättelser. Det kanske låter lite galet det där, men jag vet att jag inte är ensam. Det finns några fler som jag därute och det är en tröst.  Om du skriver – känner du igen dig…? Förhoppningsvis blir det något bra till slut av allt, även om tvivel tynger mig. Igen.

Summa summarum med detta inlägg är i alla fall att jag måste, måste läsa fler böcker, fler författare, för attans vad man kan lära sig av att läsa bara några sidor av något man aldrig läst förut.

Vilken tur att jag haft och har den här högen att plöja igenom… och lite till, bland annat har jag läst en del poesi av Emily Dickinson. En intressant kvinna med ett fantastiskt språk som inte fick något utgivet medan hon levde (hon kommer att få ett eget inlägg).

Det varierande läsandet ger hela tiden fler idéer och fler ord, både till egna berättelser och till de uppgifter som ska lämnas in under utbildningen i kreativt skrivande. För att kunna skriva bättre behöver jag läsa och läsa ännu mer. Små men viktiga uppenbarelser och insikter under utbildningens gång. I september är det dags för uppstart av kreativt skrivande, del två (distans, halvfart) vid Linneuniversitetet och som jag längtar dit.

Den här veckan har jag semester för att skriva. Egentligen skulle jag ha befunnit mig på Fårö med Fåröakademien

Men livet ville annorlunda. Som så många gånger förut blir det inte alltid som jag tänkt mig. Istället får jag se fram emot en senare visit på Fårö och idag nöja mig med att finnas här på hemmaplan.

När jag nu klippt gräset, druckit kaffe, lyssnat på vacker musik och fått ur mig lite ord som legat i vägen hoppas jag kunna hitta energi till att fortsätta skriva på min längre berättelse.

Tjing!

/Anni

Annonser

Livets möten – slump eller tillfällighet?

 

1803

En av mina platser vid havet, Farstanäs udde.

Varför läser du den här bloggen just nu? Är det en ren tillfällighet, eller är det en meningsfull slump som på något sätt har med ditt liv att göra?

Sånt där kan jag fundera en hel del över. Är det tillfälligheter, ödet, slumpen eller annat som gör att vissa saker händer i ens liv? Att man läser en viss text ett givet ögonblick eller att man hör av eller möter en person man tänkt på, men som man kanske inte pratat med eller sett på många år.

På senare tid har jag stött på några människor på just det sättet och var och en av dem har fått en särskild betydelse. Därför har jag börjat klura på det där med synkronicitet* igen. Möter vi vissa människor av en särskild anledning eller är det bara en tillfällighet att det sker? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, men det är intressant att fundera på och spännande när det händer.

Flera gånger när jag varit på väg att ge upp skrivandet och kanske särskilt min första längre berättelse som är svår. Varje gång jag tänkt lägga den på hyllan har något konkret hänt som gjort att jag gått tillbaka till den. Det har varit en låttext, en uppslagen tidning med en artikel som jag inte kunnat undgå att se, som berört mig så djupt att jag ändrat mig. Det har varit radioprogram, fotografier, samtal på tåg och andra saker som tydligt påmint mig om berättelsens syfte och varför den måste skrivas klart. Vips! Har jag varit tillbaka vid tangentbordet.

”Varje tillfällighet, sa miss Marple till sig själv, är alltid värd att notera. Senare kan man kasta borta den. Om den bara var en tillfällighet.” /Agatha Christie

Jag vet att jag för länge sedan tipsade om boken ”Slumpen är ingen tillfällighet” av Jan Cederqvist. Om du som jag tycker att det här är intressant så läs eller lyssna på den boken. Den har varit svår att få tag i men nu har jag sett att den finns som e-bok på Bokus och som ljudbok på Adlibris och Storytel.

Något jättekonstigt som hände nu när jag skrev det här inlägget var att jag googlade ordet ”synkronicitet” för att kunna förklara den mer exakta betydelsen. Det första som kommer upp är Wikipedia och en text om synkronicitet och Carl Gustaf Jung. Det är ett av hans citat som jag har tatuerat på min ena underarm och som inleder min första berättelse… Är inte det väldigt, väldigt märkligt? Jag hade ingen aning om att han ligger bakom ”synkronicetstänket”.

*Wikipedia: Den berömde schweiziske psykiatern Carl Gustav Jung (1875 – 1961) lanserade begreppet synkronicitet. Med detta menade han en icke-kausal förbindande princip. Det var egna upplevelser som fick honom att tro att det finns händelser som har ett meningsfullt samband vilket inte är kausalt, det vill säga de är inte förbundna enligt lagen om orsak och verkan. Ändå sammanträffar de, och det beror inte på slumpen.

/Anni

 

 

 

Min debut som författare!

Anni aug 2016

Det känns fortfarande märkligt att säga att jag är författare. Men nu är jag det! På sätt och vis i alla fall, eftersom jag i höst medverkar som skribent i två olika böcker. Våren 2017 i ytterligare en bok. Och jag fortsätter såklart jobba med mina andra, helt egna skrivarprojekt. En dag hoppas jag få se bara mitt eget namn på en bokrygg.

Jag yppade för första gången att jag är författare när jag nyligen var på besök i skärgården. Några människor jag träffade på min nyfunna och underbara ö, Landsort, frågade vad jag gör. Då provade jag att säga att jag är kommunikatör och författare. Måste erkänna att det kändes både galet pirrigt, märkligt och reaktionen var intressant…

”Oj, författare, vad spännande och svårt. Vad skriver du om?”

Jag håller med! Svårt är bara förnamnet på att få ihop en längre berättelse, en hel bok. Jag blev också påmind om att jag måste fundera ut en bra, kort pitch för mina olika berättelser. Det har jag fortfarande kvar att klura ut. När jag är klar ska jag trycka upp visitkort, så att de jag träffar enkelt kan få mina kontaktuppgifter och länken till min blogg. Blir nog bättre än att skriva på servetter och annat… 🙂

Den första boken jag medverkar i är Färgargårdens andar som nu finns att bevaka (du får ett meddelande när boken finns att beställa) på Adlibris och Bokus Det är en novellsamling på drygt 400 sidor där jag bidragit med tre noveller; Astrid och Beda, Huset och Historiens vingslag.

Färgargårdens andar är en novellsamling som kommit till efter skrivarkurser på Färgargården sommaren 2015. Skrivkursledare Kim M Kimselius medverkar också med flera noveller. Är du nyfiken på vad berättelserna handlar om? Hoppas det! Här kommer bokens baksidestext:

”Det är något magiskt med Färgargården. Direkt någon sätter foten innanför dörren börjar det hända saker. Människor passerar revy, livsöden flyter ihop och orden flödar. Vad hände egentligen här för länge sedan? Vad är det för speciellt med den gamla gården som gör att ingen lämnas oberörd?

Sjutton författare har inspirerats av atmosfären i det gamla huset och berättelserna har vuxit fram. Genom novellerna får du ta del av det förflutna och se vad som händer när varken fantasi eller ord sätter några gränser. Vem är det som fortfarande finns kvar i huset, efter flera hundra år? Läs, njut och försvinn bort i gränslandet mellan fantasi och verklighet.”

Den andra boken jag medverkar i, Hälsa och Folkbildning, del 2 kommer ut september/oktober 2016 och del tre, våren 2017. Det är ett bokprojekt som arbetar med upplysning och folkbildning i hälsofrågor ur ett internationellt perspektiv. Jag har tillsammans med ett stort antal andra författare skrivit en berättelse till bok två och tre;

  1. Även med små steg kommer du långt (september/oktober 2017)
    Smaltips och chockerande bra dietmetoder. Och hårdträning tills man får blodsmak i munnen. Det finns kanske andra sätt att komma i balans? Genom att sätta långsiktiga mål, äta lite mer varierat och röra på sig i lagom takt. Att därtill tänka positivt, ha kul och ge sig själv små belöningar kan bli en mirakelkur som håller i längden. Har du också läst om alla fantastiska dieter och tuffa träningstips som utlovar form och balans i världsklass? Provat, men inte lyckats? Det kanske handlar mer om att fundera ut vad man vill och göra det man tycker om. Jag tror det viktiga är att hitta något man verkligen gillar, göra det i lagom takt, men regelbundet. Och inte låta något komma i vägen…

2. På ett par sekunder kan allt förändras (våren 2017)
Det var en sällsamt vacker vårmorgon i slutet av maj, den där dagen för snart två år sedan. Dagen som kom att förändra mitt liv.

Solens första strålar letade sig försiktigt fram genom morgondimman som låg skir över åkrar och fält. Allt var tyst, luften kändes ovanligt klar med en lätt doft av syrén och daggvått gräs. En perfekt dag för ännu ett träningspass. Min nya cykel, en solgul och svart racerhybrid stod och väntade på mig under det stora och spirande vårdträdet framför vårt hus. Trädet ungefär lika gammalt som vårt sekelskifteshus, och lika vackert. Ett vårdträd som enligt gammal folktro sades skydda de människor som bor i huset…

Jag hoppas att jag väckt din nyfikenhet, och att du läser alltihop så småningom. Sedan ser jag fram emot att höra vad du tyckte, även om det känns lite läskigt att mina berättelser nu kommer ut på riktigt. Utelämnande, nervöst, men också roligt och spännande…!

Nu ska jag fortsätta med mina övriga, egna skrivarprojekt. Håll en tumme för att jag lyckas bli klar med min första egna bok nu under hösten/vintern (och sedan alla de andra berättelserna som bara väntar på att få komma ut).

/Anni

Våra älskade orkade inte leva.

Våra älskade orkade inte leva

En stark titel på en stark bok. Av en slump hittade jag ”Våra älskade orkade inte leva” av journalisten och författaren Joanna Björkqvist. En fantastisk bok som berör på djupet. Om människor som tagit sitt liv och om de som blev kvar. I Sverige tar runt
1 500 människor sitt liv varje år. Varför sker det och vad händer med de människor som blir lämnade kvar?

När jag såg titeln och först läste en kort text om boken kände jag direkt att den måste läsas.  Och jag har läst den, men bara ett kapitel i taget. Det har inte funnits kraft att göra det på annat sätt. Den var så stark och människorna i den kom så nära och berörde mig, var och en,  på djupet. Jag var tvungen att vila mellan varje kapitel och berättelse. Jag har en vän, vars man tog sitt liv och jag tänkte att det här kanske kunde vara en bok för henne, men först ville jag läsa den själv för att vara säker på att den skulle passa att ge henne. Och nu när jag läst inser jag att den troligen är värdefull för henne, så den här veckan skickar jag den som present och hoppas att orden i boken från andra som mist en älskad kanske kan vara till stöd och lindra hennes smärta, åtminstone en aning.

Joanna beskriver skickligt och målande de åtta personer hon möter. Med värme, respekt och tydlighet får vi följa och höra de människor som förlorat en närstående. Varje berättelse speciell och viktig eftersom varje människas historia är unik och på riktigt. Boken är för alla de som förlorat en närstående genom suicid, men det är verkligen en bok för alla människor som är intresserade av sina medmänniskor och deras liv.

Författarens  ena syfte med boken är att anhöriga och drabbade ska kunna känna igen sig i alla de olika känslor som kan uppstå som sorg, saknad och smärta, men också känslor som kanske är svårare att prata om, som skuld, skam, vrede, hämndlystnad och ibland även kanske lättnad. Den här boken är tänkt att vara som ”en vän att hålla i handen” som författaren Joanna så fint beskriver det.

Det andra syftet med boken är berätta livshistorier på det svåra ämnet för att vi ska våga tala mer om suicid och arbeta bort en del av de tabun som fortfarande finns. Det tycker jag är jättebra, eftersom psykisk ohälsa fortfarande kan vara svårt att tala om. Jag har en känsla av att det fortfarande är tabu och skamfyllt, men det börjar bli bättre och fler och fler berättar om sina upplevelser. Jag tror att saker, hur svåra de än är, mår bra av att komma fram i ljuset och diskuteras. Det finns så många människor som mår dåligt, men inte alla vågar tala om det. Den här boken tror jag kan hjälpa till att sätta mer ljus på frågan och få fler att våga prata och berätta.

”Våra älskade orkade inte leva” är en superbra bok och jag rekommenderar den varmt till alla. Tungt ämne, men det finns även hopp och ljus. Många människor hittar tröst i någon eller något och tar sig vidare efter att en nära tagit sitt liv. Det går att leva vidare, även om livet aldrig någonsin blir detsamma igen. Läs den.

Precis nu har Jonna skrivit en ny bok som snart kommer ut. Den har titeln ”När mörkret viker undan för livet” Den ska jag också läsa. Bara titeln är så klok och vacker. Nu handlar det om ljuset.  Det som finns där. Om man finner förmågan och kraften att se.

/Anni Svensson