Om att älska det man gör och göra det man älskar. Om viljan att förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Och hur man når dit. Om kommunikationens starka kraft. På livets krokiga väg.
Under den långsamma vandringen på skogsstigen idag gick mina tankar till en av novellerna i min novellsamling som jag hoppas kunna skriva klart i höst. (Om helsikessmärtan viker hädan). Den är skriven med inspiration från skogen och titeln är Träd. En sorglig historia om sånt som skaver, om livet, om döden, men den har ett ljust slut, likt resten av berättelserna.
Jag tänker att en dag kanske den där novellsamlingen kan bli klar och kanske blir den utgiven så att du kan läsa. Och kanske får jag se mitt namn på en bokrygg på en av bibliotekets hyllor. Det är fortfarande en stark drivkraft och ett av mina livsmål. Mina karaktärer har mycket att berätta 😊 Det är en av flera saker som gör att jag fortsätter kämpa trots att jag har en smärta som är svår att beskriva med ord. Jag har också väldigt fint stöd från många håll. Stort och innerligt tack! ❤️
Intill landsvägen på Mörkö 💙
Ikväll mår jag lite bättre, har lite mer energi, lite mindre värk. Är det fascian (bindvävsmassage), promenaderna i skogen och vid havet, vilan, mindfulnessövningarna, akupunkturen eller träningspasset jag kämpade mig igenom igår? En perfekt kombination? Det går inte att säga.
Energin just nu är minst sagt, bristfällig. Med en värkande hyfsat nyopererad fot på en trave kuddar utforskar jag mellan vila, mediciner och mat denna fantastiska novellsamling.
Det var en av mina lärare (och författare) på utbildningen Kreativt skrivande Niklas Rådström som tipsade mig om denna bok som jag inte kände till. Stort tack!
Det är Nittio noveller skrivna mellan tidigt 1800-tal fram till nutid. Jag har börjat läsa bakifrån då nutidsnovellerna tilltalar mig mest. Några är enligt mitt tycke jättebra, andra förstår jag inte alls. Favorit hittills är en sorglig historia ”Ge dagen tillbaka” av Kjell Lindblad (1984). Orkar bara läsa kortare stunder så kompletterar med ljudnoveller (Tessa Hadley, Marie Aubert, Virginia Wolf och Lina Arvidsson). Allt för att kanske finna ideer och inspiration till mina egna noveller när orken att skriva återvänt. Längtar dit ❤️
Har du läst någon riktigt bra novell? Tipsa gärna i kommentarsfältet!
En vecka har nu gått sedan den fjärde och förhoppningsvis sista operationen – hurra! Varje litet steg är ett steg framåt. Två veckor kvar tills det är dags för stygnborttagning och en ny bedömning.
Jag hoppas att ni har många bra noveller att tipsa mig om. Tack!
/Anni
Pssst… Ett förlag har visat intresse för att läsa alla mina noveller. Det behöver inte betyda något eller så betyder det allt.
En skrivarvän på ett förlag kallade mig nyss i ett inlägg på Instagram ”novellförfattare” och jag kom på mig själv med att tänka ”Va, vem? Jag?”
Sedan slog det mig att jag skrivit en rad noveller nu, både ett antal som blivit publicerade och nya som nu tar form i min novellsamling som handlar om möten och hur ett enda möte kan förändra ett helt liv. Ändå känns ordet ”författare” så stort, för stort.
I mitt sätt att se är jag författare på riktigt först när/om jag lyckas bli medlem i Sveriges Författarförbund. För att nå dit behövs två egna utgivna verk och dit är det fortfarande en bit att vandra. Jag vet att andra tänker annorlunda men jag siktar på det 🎯
Idag har en del av dagen ägnats åt Zoom-seminarium med lärare och kurskamrater vid Linneuniversitetet. Det är så väldigt roligt med utbildningen Kreativt skrivande, en kurs jag verkligen kan rekommendera till alla skrivintresserade människor.
Jag är nu inne på fjärde året Kreativt skrivande (av fem möjliga). Både vid ansökan med inträdesprov vid 47 års ålder och varje år sedan dess lever jag med det högst seriösa tvivlet att jag inte kan, att jag nog faktiskt inte kan skriva.
Jag vet att jag kan (ibland), men i perioder känns det på riktigt omöjligt, platt och dåligt. Men! till dig som tvivlar – det mesta är möjligt om du verkligen satsar och tycker att det är kul. Jag är ett levande bevis på att det faktiskt är möjligt att följa drömmar, även senare i livet och att det kan gå bra. Jag är nog en av världens största tvivlare och ändå verkar det fungera att komma framåt.
Min fjärde novell av totalt sju eller åtta i min novellsamling om möten mellan människor och om hur ett enda möte kan förändra ett helt liv fick väldigt fin respons idag och jag är så himla glad. Bara lite redigering återstår innan jag ska skriva klart den femte novellen. Trots sjukdom, tvivel och kval verkar det gå vägen. Våga tro, våga göra.
Tack till alla er som här i bloggen, i sociala medier och i livet ständigt supportar, peppar, läser, kommenterar och tror på mig och mitt skrivande. Och till min dotter Nike som gett mig nya ideer och inspiration till den senaste novellen. Utan alla er vore jag inget.
I helgen skulle jag skriva. I alla fall var planen att skriva, men inspirationen fanns inte där och huvudet var fullt av andra tankar. Jag tog istället en tur till havet och till skogen för att se om jag kunde få bort det som distraherar och ta in det som behövs för det jag ska skriva.
Och vips! på en stubbe klarnade tankarna och lusten att skriva kom tillbaka. Det blev en ny krönika skriven under söndagen. Har du någon gång suttit ensam och alldeles tyst vid havet eller i en skogsdunge? Har du provat att lyssna in en plats? Om du inte har det så tycker jag att du ska prova. De mest förunderliga saker kan hända. Min fantasynovell (”De orörbara” som ingår i novellsamlingen ”Den magiska porten vid Färgargården”) tog sin början på just en sådan plats. Karaktärerna Liam och Leona dök upp när jag satt tyst i skogen. E-novellen ”En berättelse från ovan” har också delar som utvecklats på en plats vid havet.
Att vara ensam, alldeles tyst och lyssna in en plats har flera fördelar. Det ger inte bara utrymme att tänka, att se ordentligt vad som finns där och tar inte bara fram kreativitet. Du blickar också inåt i dig själv, vare sig du vill eller inte. Om du låter dina tankar vandra fritt kanske du kommer underfund med saker du inte varit medveten om tidigare. I början, om du inte är van kan det kanske vara lite skrämmande. Jag tror att många av oss är så vana vid att ständigt höra ljud att vi inte har möjlighet att på riktigt lyssna in vad som sker inom oss. Vad vi vill göra, vad vi längtar till, hur vi vill leva. Det finns så många yttre faktorer som ständigt pockar på vår uppmärksamhet.
Prova och se vad som händer om du lyssnar in en plats, lyssnar på riktigt.
Även så här enkla saker, sprickor i stenar och skuggor av solljus kan ge nya idéer.
Har du läst Albert Camus ”Främlingen”? Det var en av böckerna på litteraturlistan för utbildningen i kreativt skrivande, år ett. Jag är fantastiskt glad över att jag hittade denna bok och författare. Vilket språk. Enkelt, rakt och korta meningar. Ibland extremt korta. Ändå så bra gestaltat att jag ser exakta bilder och känner stämningen. Det är en konst att kunna skriva så, stor konst.
Nästan omedelbart när jag börjat läsa den här berättelsen kände jag en slags närhet. Nu en tid efteråt förstår jag varför. När jag googlade boken fann jag en recension i SvD: ”Främlingen, Albert Camus roman om hur det känns att vara ung och försöka hitta en ordning i det absurda kaos som kallas livet, har kommit i nyöversättning. Jan Stolpe fångar skickligt originalets nakna ordflöde.” Exakt så. Där har vi det.
När jag fortsatte läsa fick jag ett par uppslag till en novell jag skriver. Redan vid sexton sidor lästa var jag tvungen att lägga boken åt sidan för att skriva vidare på novellen.
Det är underligt det där hur mina egna berättelser ständigt ligger i bakhuvudet och vips! läser jag eller ser något som jag känner passar in i just den där novellen eller den där berättelsen. Eller så kommer jag plötsligt på en bra formulering till en mening eller ett kapitel jag gått och grunnat på länge. Då måste jag genast skriva ned det någonstans. I datorn, i en anteckningsapp i telefonen eller i anteckningsboken jag nästan alltid bär med mig. Det kan nämligen försvinna lika snabbt som det kom.
Livet som skrivare är aningen märkligt. Det ”poppar” upp idéer hela tiden och det gäller att fånga dem. Direkt. Jag lyssnar ofta till samtal på bussen, på caféer, restauranger och jag snappar upp konversationer från mobilsamtal i kassakön. Ibland måste jag notera saker under en pågående diskussion vid en lunch eller middag eftersom jag kommer på en mening, idé eller kanske delar av en dialog som jag bara måste spara. Jag kan helt enkelt inte låta bli.
När jag lyssnar på radioprogram eller musik kan det komma ord eller meningar flygande som jag ser passar in i någon av mina berättelser. Det kanske låter lite galet det där, men jag vet att jag inte är ensam. Det finns några fler som jag därute och det är en tröst. Om du skriver – känner du igen dig…? Förhoppningsvis blir det något bra till slut av allt, även om tvivel tynger mig. Igen.
Summa summarum med detta inlägg är i alla fall att jag måste, måste läsa fler böcker, fler författare, för attans vad man kan lära sig av att läsa bara några sidor av något man aldrig läst förut.
Vilken tur att jag haft och har den här högen att plöja igenom… och lite till, bland annat har jag läst en del poesi av Emily Dickinson. En intressant kvinna med ett fantastiskt språk som inte fick något utgivet medan hon levde (hon kommer att få ett eget inlägg).
Det varierande läsandet ger hela tiden fler idéer och fler ord, både till egna berättelser och till de uppgifter som ska lämnas in under utbildningen i kreativt skrivande. För att kunna skriva bättre behöver jag läsa och läsa ännu mer. Små men viktiga uppenbarelser och insikter under utbildningens gång. I september är det dags för uppstart av kreativt skrivande, del två (distans, halvfart) vid Linneuniversitetet och som jag längtar dit.
Den här veckan har jag semester för att skriva. Egentligen skulle jag ha befunnit mig på Fårö med Fåröakademien
Men livet ville annorlunda. Som så många gånger förut blir det inte alltid som jag tänkt mig. Istället får jag se fram emot en senare visit på Fårö och idag nöja mig med att finnas här på hemmaplan.
När jag nu klippt gräset, druckit kaffe, lyssnat på vacker musik och fått ur mig lite ord som legat i vägen hoppas jag kunna hitta energi till att fortsätta skriva på min längre berättelse.
Idag publicerade polemik.nu ännu en del av en novell. Jag blev väldigt glad över orden som presenterade min text. Det kan tyckas som en liten sak men det förgyllde min söndagskväll.
”Anni Svensson skriver skönlitteratur och bjuder idag på en liten del av en novell. Det är jul igen är fylld med igenkänning och fina formuleringar om huvudpersonens omgivning”.
Fler av mina texter och andra skrivares alster hittar du på polemik.nu och på Facebook @polemik.nu Följ oss gärna!
Det är jul igen
”Rött som i jul, kärlek och gemenskap. Grönt som i gran med doft av barr, skog och frihet – om den inte vore av plast. De år den överhuvudtaget kommer fram ifrån det överfulla källarförrådet och ställs i ett hörn i vardagsrummet, kläs med kulor i rött, guldpaljetter och smällkarameller i regnbågens alla färger. I rummet med mossgrön soffgrupp i plysch, matchande veckbandsgardiner som räcker ända ned till golvet och samlar dammet som ingen vill se. Ett rum med gröna, väl omhändertagna växter som pryder alla fönster ut mot gatan. Ett rum där doft av ljust brun whiskey dröjer sig kvar, och där vare sig en jul eller en gran egentligen får plats.
Några av de som finns utanför säger att jag är fin, att jag är vacker. I svart, kort klänning som smiter åt på den tunna kroppen, blekt ansikte, långt mellanblont hår och röda läppar. Jag vet inte om det är sant eller bara något de säger.
Står i hallen framför den stora väggspegeln med ram i ljus furu och ser ingenting förutom en blek gestalt. Jag fyllde fjorton år i somras och vet inte vem jag är, vet inte vad jag vill. Kanske vill jag tillhöra något eller någon som är på riktigt och kan få mig att se de vackra färgerna i julen. Kanske bara en önskan om att slippa allt som är brunt.
Men inget innanför eller utanför handlar om att älska. Allt det där vet jag redan. Kanske är det därför jag i spegeln inte ser något av allt det där jag önskar jag kunde se.
Men julen är alltid röd, granen alltid grön och jag målar mina läppar röda.”
Jag hoppas att du så småningom vill läsa hela berättelsen.
”Top nine 2017”. De mest gillade/kommenterade bilderna på Instagram @annisvensson sammanfattar delvis det gångna året. Fem av nio bilder handlar om skrivande. Övriga om vikten av att vila, se världen, göra lite som man vill och att alltid fira framgångar.
Jag har de senaste arton månaderna ändrat nästan allt i livet och dessutom fortsatt satsa på min skrivardröm som gett resultat. Trots att jag ligger med förkylning, foten i högläge och missar årets nyårsfest med fina vänner är jag ändå jäkligt glad åt det jag har. Hur kan det komma sig?
På hyfsat kort tid har jag hunnit med stora förändringar; sålt hus, köpt bostadsrätt, blivit varannan-vecka-förälder, påbörjat en universitetsutbildning, bytt bil och bytt jobb. Under 2017 har jag också gett ut min första egna e-novell En berättelse från ovan. Den finns både på Adlibris, Bokus och på ett gäng bibliotek – det är stort! Jag skrivit krönikor för Länstidningen i Södertälje, för Allas veckotidning och kommit in på min drömutbildning, Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet (distans). Under hösten blev jag även ledamot i Fåröakademien.
Ibland får jag nypa mig i armen för att förstå att allt det som gått bra med skrivandet faktiskt är sant och på riktigt. Jag är ju kanske som bekant full av tvivel emellanåt… Men jag har också gjort ett viktigt, aktivt val och prioriterat skrivandet. Det har varit ett på många vis slitsamt år som avrundades med en fotoperation, men det har även funnits så mycket ljus. Mina vänner, skrivarvänner, min dotter och skrivarframgångarna. Ljusglimtarna finns ofta där om vi lyckas lyfta blicken och fråga oss vad som verkligen betyder något.
För mig är det många saker och jag tycker att Brendon Burchard (tack! Philip Jonzon Jarl för tipset!) väl sammanfattar hur vi kan tänka när vi ser tillbaka på året som gått och när vi funderar på hur vi vill leva framåt:
These are alł the questions you need to ask yourself when you evaluate the year that has been, and set your intention for the years to come:
Did you live?
Did you love?
Did you matter?
De senaste åren med cykelolycka, nära människors sjukdom och en massa annat har fått mig att inse att livet är skört. Därför har jag bestämt mig att uppfylla så många av mina drömmar som möjligt, så fort som möjligt. En handlar om skrivandet. En annan handlar om att vara i naturen, gärna nära havet, resa och att uppleva världen (ibland på egen hand, ibland med min dotter). Flera resor är avprickade i år; Thailand, Italien, Grekland, Kroatien och Fårö. Vi får se var det bär av härnäst då det börjat sina på kontot, men en författarvecka på min favoritplats Fårö blir det i alla fall i augusti.
Upp- och nedgångar har det varit, men på det stora hela så går det framåt. Under tre kvällar skrev jag i veckan en egen version av Selma Lagerlöfs Bortbytingen ur berättarperspektivet att vara en trollunge vid namn Jonah. Har ingen aning om var namnet kom ifrån, det dyker oftast bara upp av sig självt när jag börjar skriva. Skumt det där… Oerhört svår och utmanande uppgift men samtidigt roligt! Det var årets sista inlämningsuppgift för kursen i kreativt skrivande, elvatusen tecken. Check! Trots förkylning. Om det blev tillräckligt bra vet jag inte ännu, men hoppas det. Utlåtande i januari.
Nästa år hoppas jag blir bara steg framåt, inga bakåt men livet brukar bjuda på en salig blandning. Vägen är sällan rak. Som idag, nyårsafton då jag skulle vara på fest med min dotter hos fina vänner. Ödet ville annorlunda då en förkylning knockat mig totalt. Men snart är jag uppe igen och då ska det skrivas vidare på den där egna boken som banne mig ska bli klar under 2018. Som kloka Henrik Berggren sjunger Hold on to your Dreams.
Med de raderna och funderingarna kring bakåt och framåt vill jag önska dig ett riktigt Gott Nytt År!
/Anni
Ps. Tack bästa Vicky för att du ikväll på självaste nyårsafton levererade kalasdrycker och hemgjorda glassbakelser. Tack bästa Stefan för att du hjälpte oss att handla mat. Vi får en fin nyårsafton här ändå, Nike och jag. TACK!
Ett troll vid ett av sina favoritställen – i en skog, nära havet.
Jag fick en uppgift på en skrivarkurs. Skriv en novell på tema fantasy och gör du det tillräckligt bra så kommer din berättelse med i en novellantologi nästa år. Först tänkte jag att tjoho! så roligt. Sedan kom andra tankar – fel genre, aldrig och nej, det där går inte… men det gick! Så hur gjorde jag?
Först stod det helt still, sedan började tankarna vandra. Okej, Anni, hur ska du fixa det här? Det går inte, kan inte, men jag vill ju skriva. Hur ska jag kunna skriva fantasy, vad är ens fantasy? Googla! och jag googlade. Nätet är fullt av goda råd, många råd. Men det som fick fart på mig var ett inlägg av Patrik Stigsson: Så skriver du en fantasyroman
Jag fick leta en stund då det finns så oerhört mycket skrivet om fantasy. Vad det betyder, vad det innebär, hur det ska skrivas, vilka som är de mest framgångsrika författarna inom genren osv. Eftersom jag aldrig skrivit i den genren behövde jag konkreta råd från start. Det finns massor att läsa om teknik, bygg upp berättelsen så här, gör si och gör så. För att ta till sig ett enda av de där råden så behövs ju först en idé. Jag hade inte tillstymmelse till idé.
”Ett annat sätt att skaffa inspiration är att vara ensam i naturen. Ta långa promenader eller sitt stilla på en mossbelupen sten. Du skall helst inte höra biltrafik, flygplan eller tåg. Föreställ dig att du möter olika varelser. Prata med dem. Fråga dem om de vill vara med i din bok. Var också öppen för att möta äkta sagoväsen i skogen. Om du inte tror att detta är möjligt är fantasy inget för dig.” / Patrik Stigsson
De här textraderna gav mig inspiration. Jag gick ensam till skogen, satt tyst, slöt ögonen, lyssnade och så blev en del av de ”De orörbara” till. Först kom huvudkaraktärerna, jag såg hur de såg ut, de fick namnen Liam och Leona. Sedan kom delar av berättelsen och även titeln. Därefter flödade orden och det blev en berättelse på över 30 000 tecken. Den längsta novell jag någonsin skrivit.
Ett annat fantastiskt råd i det här inlägget är ”Och skriv så att hjärtat blöder”. Oerhört fint och nära författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius tankar om att skriva med glädje. Jag tänkte på allt som både inspirerar och gör ont i livet och skrev utifrån det. Hoppas att det kan hjälpa även dig om du vill skriva en fantasyberättelse eller en berättelse vilken som helst.
”Till sist. Lita aldrig på någon som talar om för dig vad du skall göra och hur du skall göra det. Gräv där du står. Gräv djupt i dig själv. Och skriv så att hjärtat blöder.” /Patrik Stigsson
Tack för råd och inspiration i din blogg, Patrik Stigsson. Min novell med fantasytema föddes ur dina handfasta råd om skogens magi och sedan fanns resten av inspirationen inom räckhåll.
Min fantasynovell á la Anni ”De orörbara” är färdigskriven, antagen och i maj finns den med i antologin Den magiska porten på Färgargården.
Gräv där du står. Skriv så att hjärtat blöder. Ja, jag ska sannerligen försöka.
Anni Svensson 