Om att älska det man gör och göra det man älskar. Om viljan att förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Och hur man når dit. Om kommunikationens starka kraft. På livets krokiga väg.
Idag kom en fin sak i brevlådan. Allas veckotidning nr 36 med min krönika jag skrev för exakt ett år sedan på Fårö.
Av olika anledningar, ändringar på redaktionen m.m så kom den ut först nu, ett år senare. Nu är den alltså här och finns att köpa i närmsta affär. Jag hoppas att du vill läsa ❤️
Jag blev så glad när jag såg den och läste. Ganska så bra, tycker jag nog. (Hoppas att du också tycker om den.) Men den representerar en annan tid, ett annat liv. När jag var frisk. När hjärnan var snabb, när orden flödade. När jag kunde skriva den här sortens texter.
Allas, nummer 36 (2 september 2021)
Jag älskar att skriva krönikor, det omedelbara, det korta formatet. Jag önskar att jag hittar en tidning där det finns möjlighet att bli fast krönikör med ett löpande uppdrag som jag kan ta mig an på min fritid parallellt med femte året Kreativt skrivande på Linneuniversitetet.
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kommer dit igen.
Jag försöker röra på mig ofta för att få energi men ögonen avslöjar tröttheten.
Det är mycket i livet som är väldigt fint. Jag har fantastiska människor runtomkring mig och jag passerade nålsögat, kom in till det femte och sista året Kreativt skrivande på Linneuniversitetet. Bara sexton personer klarade det och jag är en av dem! Men helsikessmärtan, den outhärdliga finns kvar och Försäkringskassan jagar mig, vill att jag ska springa när jag knappt kan gå. Hur blev det så?
Jag är bättre på att skriva än tala. Det har dock inte blivit mycket skrivet i bloggen de senaste månaderna, tyvärr. Vare sig om att följa drömmar, skrivande eller annat och det beror på att väldigt få ord hittar ut. Jag kämpar varje dag med att komma upp ur sängen och provar allt jag kan hitta för att få ordning på kroppen, men det blir ett steg framåt och ett steg tillbaka.
Det finns snart inget jag inte provat och jag vet inte längre hur många vårdgivare jag fått brottas med och jag har besökt akuten och bytt vårdcentral. Men jag har även ett bra besked. Redan den 3 september (istället för 29 sept) får jag komma till Nyköpings smärtmottagning som har drygt tre månaders väntetid. Därefter förhoppningsvis Brageekliniken i Stockholm, men där fick jag nyligen veta att remissen måste kompletteras. Jag har nu själv läst på i omgångar och inser hur mycket som måste göras i samband med det: Remiss till specialistläkarnottagning
Jag har hjälp av två fysioterapeuter med träning, akupunktur och fasciabehandling (bindvävsmassage), jag har skaffat remiss till ortopedtekniker och fick nyligen formgjutna skoinlägg. Jag väntar kallelse till arbetsterapeut, betalar andra alternativa behandlingar som kanske kan hjälpa, träffar en kinesisk läkare, äter kosttillskott, enkel men nyttig mat (orkar inte alltid laga). Jag promenerar det jag kan för jag vet att rörelse är ett måste, mjuktränar och går på behandlingar som lindrar smärtan, exempelvis mycket mjuk massage (när jag har råd, ingår tyvärr inte i landstingsvården).
En favoritplats där jag promenerar och vilar.
Tröttheten är obeskrivlig, sover 10-12 timmar och jag måste ändå ligga för att vila flera gånger varje dag. Jag har jävulsk smärta i ländrygg, bröstrygg, axlar, nacke, höfter, skuldror, händer, fingrar, fötter och vissa dagar har jag svårt att stå, jag har sju mediciner inklusive två sorters morfin. Det lindrar, kapar topparna men tar inte bort smärtan, domningar i armar, händer och hjärnan är som sirap. Svårt att tänka klara tankar, tappar ord, glömmer saker. För mig som alltid varit snabb, driven, glad och kvicktänkt är detta svårt att leva med. Jag har varit sjukskriven i tre månader efter den fjärde och förhoppningsvis sista fotoperationen.
Jag hade innan allt detta neuropatisk smärta efter cykelolycka 2014, men hanterbart med mediciner, regelbunden styrketräning och promenader. Efter fotoperationerna, varav två misslyckade på Södertälje sjukhus, anmält till LÖF har det eskalerat och hela smärtsignalsystemet verkar ha löpt amok. Jag har även haft olika infektioner under våren. Ingen vet ännu vad som hänt eftersom det värker i muskler, leder, ända in i skelettet. Och ja, jag har tidigare genomgått både smärtskola och ACT och inget verktyg hjälper mig nu. Det är något som förändrats, det är något mer som är fel.
Skogen (Farstanäs naturreservat) är en fin plats för återhämtning.Mer skog (Torö).
Jag började arbeta tjugofem procent för några veckor sedan. Läkare och Försäkringskassa ville att jag provar och jag vill, även om jag känner att det egentligen överstiger förmågan jag har nu. Så jag provar, kämpar ännu hårdare. För att klara av det tillsynes lilla måste jag uppbåda all energi jag har. Och det är svårt, mer än svårt. Allt tar jättelång tid, jag får läsa korta texter flera gånger för att förstå, flera delar av kroppen värker, moler, bränner, strålar näst intill kontant. Sånt som förut var plättlätt är nu extremt svårt. Jag måste ta flera pauser och när jag är klar måste jag vila länge, timmar liggandes. Perioden med arbete har gjort mig sämre. Minsta ansträngning gör mig sämre. Efter en kort cykeltur eller promenad, en utflykt jag tidigare bara kunde njuta av så eskalerar värken, tröttheten och jag måste vila.
Det finns något som benämns The Spoon Theory. När man som jag lever med konstant smärta går mycket energi åt till att hantera det: The spoon theory
Nu när jag försöker arbeta räcker skedarna inte till.
I början av augusti ringde Försäkringskassan och undrade (efter tre arbetsdagar) när jag kommer att öka arbetstiden. Jag kunde såklart inte svara men redovisade allt jag gör under den väntetid som är innan jag kan få diagnos och adekvat hjälp (Smärtmottagning och Bragee). Jag berättade också att det knappt går, att jag kämpar för att ta mig upp varje morgon, kanske inte klarar av att arbeta innan jag fått mer hjälp. Då berättade hon att jag kan bli utan ersättning och att jag efter visst antal dagar kan bli prövad mot hela arbetsmarknaden för att se om jag kan jobba mer med ett annat enklare, lättare arbete på annan plats. Jag frågade om de kan ringa Smärtmottagningarna för att påskynda mitt ärende. Det kan de inte.
I hela mitt liv har jag arbetat hårt, dedikerat för att komma dit där jag är nu. Att få jobba med det jag älskar i ett företag där jag trivs (kommunikatör och chef för digitala medier, en del av en större komm.avd.) På några få sekunder drog denna människa undan mattan där jag balanserar på en skör tråd varje dag för att inte trilla av.
Inget har hänt ännu, det kanske inte ens sker eftersom jag hoppas bli bättre, gör allt jag kan. Varje dag. Men bara vetskapen, tonen i samtalet, det som jag uppfattar i min sköra värld som ett hot gjorde mig sämre. Ledsen, frustrerad, arg och uppgiven. När man kämpar med allt man har, går framåt med pyttesmå steg och någon säger att man nog bör springa så skapar det en enorm press. En orimlig press. Jag önskar att Försäkringskassan kunde stödja istället för att stjälpa. Så upplever jag det inte nu och i många nyheter och artiklar är det fler som vittnar om samma sak.
Sedan samtalet har jag fått mer av tyngden över bröstet som kommer och går, ”knipvärk” i hjärttrakten, vilket är något jag inte haft på många, många år. I veckan som gått har jag vid uppvaknande haft så svår yrsel att hela rummet snurrat runt och hög puls. Jag känner mig extremt stressad, har ännu mer värk (trodde inte det var möjligt) så jag har fått öka morfindosen vissa dagar. Morfin är beroendeframkallande men just nu har jag inget val. Smärtan är outhärdligt stark, ej överlevnadsbar och jag kan inte andas utan medicinerna. Jag har lämnat rad nya prover. Nu vill jag bara veta vad som är fel.
Utsikt från sängen. Jag brukar tänka att det i alla fall är vackert med morgonljuset.
Jag bokade tid hos en kinesisk läkare (även hon är fullbokad och två mån väntetid). Jag är tvungen att prova allt jag kan för att försöka bli bättre så att jag kan arbeta och det blev ännu tydligare efter samtalet med Försäkringskassan. Trots att jag inte kan påverka väntetiderna till smärtklinik som växer och växer. Jag har ringt och försökt påskynda men ”det är många som har akut smärta och många med långtidscovid, köerna växer, resurserna räcker inte till”.
Behandlingarna hos den kinesiska läkaren (akupunktur med el, koppning, triggerpunktsbehandling, m.m.) som varit smärtsamma kanske ger resultat, kanske inte. Jag har fått lite energi men kroppen värker än mer. Något är extremt fel i min kropp men jag vet inte vad.
Är detta rimligt? Ska man berätta om allt det här, om smärta så öppet som jag gör? Ja, jag har bestämt mig för att göra det. Jag klarar bara lite text åt gången per dag, men nu efter ett pat veckor är jag nästan klar med inlägget.
Jag är just nu sjuk men inställd på att komma tillbaka, åtminstone att bli bättre än vad jag är nu. Jag dokumenterar för att när jag blir frisk återkomma till Försäkringskassan och blir jag inte frisk så vill jag att omvärlden ska veta att jag gjort vad jag kunnat. Och att Försäkringskassans arbetssätt oavsett behöver ses över från grunden. Deras arbetssätt kan ta död på vanliga människor som är sjuka, som behöver hjälp.
Jag är envis som få och försöker hitta tillbaka till min inre styrka, hitta vägar fram. I mitten av september börjar skolan med studier på distans igen och jag vill inget hellre än att skriva och arbeta. Ännu vet jag inte om jag kan och det kommer ta tid. Men helvete vad jag försöker.
Jag är tacksam gentemot alla som försöker hjälpa mig på olika sätt med pepp, tips och råd. Ni vet vilka ni är. Innerligt och varmt tack ❤️ Ett stort tack även till min chef och arbetsgivare som anpassat mina arbetsuppgifter och låter mig arbeta flexibla tider. Det hade annars inte fungerat alls. Tack även till mina stöttande kollegor ❤️
Jag gör så gott jag kan, kämpar oerhört hårt. Varje dag. Det känns som om jag springer ett nytt maratonlopp varje dag trots att jag gör så lite. Mer än så kan jag inte åstadkomma och jag önskar att Försäkringskassan kunde förstå det.
Varje gång jag somnar ber jag om att få vakna upp frisk, eller i alla fall lite bättre. Kanske imorgon.
Promenadväg nära mitt hus, Enekullarna.
Anni
Ps. Jag fick nyss veta att Försäkringskassan godkänt min sjukskrivning. Tack.
Energin just nu är minst sagt, bristfällig. Med en värkande hyfsat nyopererad fot på en trave kuddar utforskar jag mellan vila, mediciner och mat denna fantastiska novellsamling.
Det var en av mina lärare (och författare) på utbildningen Kreativt skrivande Niklas Rådström som tipsade mig om denna bok som jag inte kände till. Stort tack!
Det är Nittio noveller skrivna mellan tidigt 1800-tal fram till nutid. Jag har börjat läsa bakifrån då nutidsnovellerna tilltalar mig mest. Några är enligt mitt tycke jättebra, andra förstår jag inte alls. Favorit hittills är en sorglig historia ”Ge dagen tillbaka” av Kjell Lindblad (1984). Orkar bara läsa kortare stunder så kompletterar med ljudnoveller (Tessa Hadley, Marie Aubert, Virginia Wolf och Lina Arvidsson). Allt för att kanske finna ideer och inspiration till mina egna noveller när orken att skriva återvänt. Längtar dit ❤️
Har du läst någon riktigt bra novell? Tipsa gärna i kommentarsfältet!
En vecka har nu gått sedan den fjärde och förhoppningsvis sista operationen – hurra! Varje litet steg är ett steg framåt. Två veckor kvar tills det är dags för stygnborttagning och en ny bedömning.
Jag hoppas att ni har många bra noveller att tipsa mig om. Tack!
/Anni
Pssst… Ett förlag har visat intresse för att läsa alla mina noveller. Det behöver inte betyda något eller så betyder det allt.
Under tredje året Kreativt skrivande fick vi i uppgift att skriva en essä och likaså nu under det fjärde året. Jag får ofta frågan om vad en essä är och hur den skrivs så nu ska jag försöka förklara.
Uppgiften i år som ska innefatta runt femton sidor formulerades så här:
”Kursdeltagarna skriver en essä, som antingen dokumenterar den egna konstnärliga processen och diskuterar den studerandens pågående arbetes kontext och estetiska karaktär eller analyserar ett litterärt tema av allmännare och mer övergripande art”
Min essä handlar i år om skrivande, längtan och det berömda tvivlet som är vanligt hos många kreativa människor. Så småningom publicerar jag den kanske här på bloggen om någon är intresserad och vill läsa. Jag har tillbringat ett par dygn på fantastiska Sigtunastiftelsen för att skriva klart.
Tips för att skriva en essä*:
Ordet essä (eller essay) har franskt ursprung och betyder försök.
Det finns en lång rad definitioner. Vissa drag verkar ändå vara lika, nämligen att essän är en förhållandevis kort text. Vad som skiljer den från novellen är att den inte bygger på fiktion utan innehåller fakta eller åsikter grundade på verifierbara och presenterade fakta.
Men vad skiljer essän från en vetenskaplig uppsats eller renodlad sakprosa? Det är svårare, men kanske kan man säga att sakprosan är en text som fyller en informativ funktion, medan essän går åt det litterära och vanligtvis är mer personlig. Essän kan sträva efter att vara underhållande, men den behöver inte vara det. Men den vill vanligen vara ”a good read” och inte enbart ge sakupplysningar.
Essän är alltså icke-fiktiv men har i sin stilistiska utformning ändå övervägande skönlitterär form. Den personliga stilen och de litterära ambitionerna gör en text till en fullfjädrad essä.
En annan form av närbesläktad text är krönikan (som jag skriver ibland för exempelvis veckotidningen Allas). Krönikan är oftast ganska kort och bör vara opinionsbildande och/eller plädera för en åsikt i en dagsaktuell fråga. Något sådant uppdrag har inte essän. Se även Tips för att skriva en krönika.
Om du vill läsa exempel på kortare essäer så kika på Understreckaren i Svenska Dagbladet. Där publiceras essäer dagligen. I en understreckare finns aldrig mellanrubriker, men sådana kan finnas i andra essäer.
Jag hoppas att denna lilla text klargjort någorlunda vad en essä är. Inte helt enkelt, men jag tycker mycket om att skriva essäer eftersom jag får resonera kring ett ämne och vara personlig.
Så hur har det gått med min essä?
Jag har skrivit sedan i höstas och på måndag är det dags för inlämning.
Både igår och idag har jag flyttat runt och provat olika skrivarplatser och åter kommit underfund med att det ÄR skillnad beroende på var jag sitter. Denna gång precis som senast jag var här är min bästa plats i en enkel fåtölj, nära ett fönster på plan fyra. Tomt och tyst, förutom ett lågt surrande från ventilationen. Älskar det här stället som andas lugn och stillhet.
Essän om skrivande, längtan och tvivel är med hjälp av inspiration av författarna Marguerite Duras, Elisabeth Rynell, Karolina Ramqvist, Sylvia Plath, Elin Cullhed, Robert McKee, Linda Cameron, Anne Lamotte, Tage Danielsson, Miss Li och David Lagercrantz (ja, alla har haft ett finger med i texten som nästan är färdigskriven med sina elva sidor. Efter lite sömn (alltid bra att låta texter vila) kändes den inte helt klar så den behöver kompletteras med ett par saker innan inlämningen.
Det har således gått bra och jag hoppas innerligt att den ska bli godkänd.
/Anni
*Jag har lånat delar av beskrivningen kring vad en essä är från Linneuniversitetet men mitt kommunikatörs-jag har kortat ned och formulerat om för att hålla det så enkelt som möjligt.
Idag har en del av dagen ägnats åt Zoom-seminarium med lärare och kurskamrater vid Linneuniversitetet. Det är så väldigt roligt med utbildningen Kreativt skrivande, en kurs jag verkligen kan rekommendera till alla skrivintresserade människor.
Jag är nu inne på fjärde året Kreativt skrivande (av fem möjliga). Både vid ansökan med inträdesprov vid 47 års ålder och varje år sedan dess lever jag med det högst seriösa tvivlet att jag inte kan, att jag nog faktiskt inte kan skriva.
Jag vet att jag kan (ibland), men i perioder känns det på riktigt omöjligt, platt och dåligt. Men! till dig som tvivlar – det mesta är möjligt om du verkligen satsar och tycker att det är kul. Jag är ett levande bevis på att det faktiskt är möjligt att följa drömmar, även senare i livet och att det kan gå bra. Jag är nog en av världens största tvivlare och ändå verkar det fungera att komma framåt.
Min fjärde novell av totalt sju eller åtta i min novellsamling om möten mellan människor och om hur ett enda möte kan förändra ett helt liv fick väldigt fin respons idag och jag är så himla glad. Bara lite redigering återstår innan jag ska skriva klart den femte novellen. Trots sjukdom, tvivel och kval verkar det gå vägen. Våga tro, våga göra.
Tack till alla er som här i bloggen, i sociala medier och i livet ständigt supportar, peppar, läser, kommenterar och tror på mig och mitt skrivande. Och till min dotter Nike som gett mig nya ideer och inspiration till den senaste novellen. Utan alla er vore jag inget.
Med en blick djupt påverkad av morfin, hår som ett troll (som saknar sin frisör) och skärmglasögon som numer är förbaskat nödvändigt säger jag ändå hej till helgen. Värken i ryggen och foten känns med mitt kraftigt utvidgade apotek just nu ändå uthärdlig, även om bieffekterna gör att jag blir påverkad; ofokuserad, trött och yr. Och resten som bråkar med min kropp ska väl med tiden lösa sig. Hoppas jag.
Längtar till den helg som är som en vanlig helg. Ni vet den där känslan då arbetsveckan är slut, man är lite upprymd, glad, äntligen ledig, kanske lagar en god middag och njuter av ett glas vin. Känslan av att det äntligen är ledighet igen (även om jobbet är roligt) och vad ska man nu hitta på för kuligt. Kanske skriva lite, kanske göra en utflykt.
Just nu är ingenting riktigt som vanligt, tröttheten ligger över mig som en våt filt och jag kan sakna det vanliga. Samtidigt är det väl dagar som dessa, som inte är som vanligt som kan lära oss något nytt om livet. Att uppskatta det vi har, att vara glada och tacksamma för alla de dagar vi får där vi är friska, arbetstaggade, skrivande och pigga.
Jag tänker mycket just nu, men tankarna går lite omlott och vill inte riktigt bindas samman så novellerna ligger där och vilar, precis som det mesta i livet. Idag på den tunna linjen mellan sömn och vakenhet hade jag ändå plötsligt och oväntat en ide till en barnbok i huvudet (har aldrig skrivit en bok för barn). Jag rafsade snabbt ned några anteckningar för att inte glömma bort och en dag kanske det blir en riktig berättelse. Det är underligt hur hjärnan fungerar.
Jag minns orden som en klok människa sa till mig en gång: ”Anni bara vilar lite, och det måste hon få göra ibland.”
Ps. God middag blev det ändå igår och ett fjärdedels glas vin till det minsann. Nu blir det rödbetsjuice resten av helgen. Mums.
if only for a short while, but I always hoped it would last.
Looking out over the sea,
see the dream of one day dance again
with someone I love.
The eternal song of the waves sounds louder than anything.
The sea let me rest, even without you.
Everything in my mind for a moment falls silent.
Nothing last.
Elva dagar sedan ännu en fotoperation och plötsligt en sämre dag. Ihållande, molande värk djupt in i lederna från tårna, via foten, genom smalbenet och halvvägs upp till knät.
Jag har förutom fyra andra mediciner ökat båda morfindoserna till högsta nivå, vilket gör att jag mest sover. Men i dvalan rör sig ord och en del av dem formas till meningar, finner sin väg ut och rinner ned på ett papper. Pennan rör sig sakta framåt med en ostadig hand och det blir något som möjligen är värt att spara eller är det redan skrivet, sparat? Av någon anledning formas ord på engelska. Ett resultat av morfin, övriga mediciner och suddiga tankar.
Jag hoppas snart vara tillbaka till mitt vanliga jag, bortanför denna plats i min säng. Tillbaka i verkligheten, till jobbet och till kvällar och helger där min novellsamling om ont och gott och livets möten kan få lov att skrivas klart.
Jag upptäckte av en slump något som heter Sörmland läser, och där fann jag en tävling som heter En bild, en berättelse. Nu är mitt bidrag ett av femton i final!
Det här är ju så roligt och fint att jag knappt vet vilken fot jag ska stå på. Mitt bidrag kan du se och läsa här: Ett brev till mig själv
Men det blir ännu bättre! En kvinna som läste mitt bidrag, Pernilla Vis af Vivere blev inspirerad, vilket ledde till att även hon skickade in ett fantastiskt vackert bidrag med en målning och en dikt: I will
Det känns innerligt fint att mitt bidrag kunde inspirera någon annan.
Ikväll (efter ett dygn med galen ryggvärk) kom ännu en god nyhet. Jag är godkänd på kursen Kreativt skrivande, tredje året. En sådan lycka! Jag tror knappt att allt detta är sant 😊Imorgon blir det att fira med champagne.
Håll gärna en tumme för att jag går vidare i tävlingen. Inom kort ska femton finalister bli endast tre. Jag hoppas, hoppas att jag går vidare. Det skulle betyda så oerhört mycket.
Under en längre tid har det varit svårt att skriva. Jag har analyserat, provat olika metoder, läst mina egna inlägg om hur man ska göra om man fastnar, läst andras tips. Nu har jag hittat det som fungerar just nu. Penna. Och. Papper.
Jag skriver nästan alltid i datorn per automatik. Det är där jag har allt material, förutom det som finns i min anteckningsbok (sparade vackra ord och fantastiska meningar som någon annan skrivit) och det som finns i min mobiltelefons anteckningar (avlyssnade konversationer och idéer till mina berättelser som kan poppa upp lite varstans).
Sedan jag fastnade har jag provat allt möjligt som vanligtvis fungerar för att finna inspiration, lyssnat på musik, läst böcker, tittat på film, promenerat osv men det gav inget resultat. Då provade jag att åka tåg en sträcka och det fungerade! Det där med framåtrörelse på tåg fungerar fortfarande. Tåg är magiskt bra för skrivandet och det finns en sak till. Penna och papper, att höra det där ljudet, om än lågt. Det där lågmälda raspandet när penna möter papper och det är något mer fritt i att skriva på det sättet. Har du provat någon gång? Väl värt ett försök.
Med viss hjälp av tågresa, och med stor hjälp av anteckningsblock och penna tätt intill havet kom jag framåt. Nu återstår att skriva minst fyra A4-sidor till innan terminens sista inlämning i kreativt skrivande och det går trögt. Det är deadline för att lämna in minst fyrtio sidor romantext på måndag och jag bara måste, måste lyckas slutföra.
Jag tar fram penna och anteckningsbok ännu en gång och hoppas att jag klarar en liten bit till. Det är SVÅRT att skriva en bok och jag beundrar verkligen alla som lyckas slutföra.
Två veckor kvar tills jag ska lämna in ett antal nyskrivna sidor ur min roman och en rapport som kritiskt berättar om skrivarprocessen. Hur ska det gå?
Well, rapporten är klar. Jag har inga problem med att berätta om min skrivprocess. Tvivel och andra snårigheter finns det gott om, men jag har bara skrivit ett par nya sidor i spänningsromanen även om processen i mitt huvud rullar på för fullt. Häromdagen såg jag att SEB just nu undersöks av Uppdrag granskning för möjlig penningtvätt. Lite märkligt eftersom jag strax innan (samma dag) funderat på hur jag bäst kan få reda på hur penningtvätt i banker går till. Märkligt med dessa sammanträffanden! Har skrivit en del om livets märkliga sammanträffanden tidigare: ”Slumpen är kanske ingen tillfällighet”.
Jag får helt enkelt se nästa program av Uppdrag granskning. Om utrymme finns för det är så jäkla mycket annat i livet just nu. Saker jag inte riktigt rår på och det är slitsamt.
Därför blir det som kommer ut och ner på pappret just nu bara, små små fragment. Men det är i alla fall något. Någon klok person sa att det är bra att ”Go where the pain is” när man ska skriva. Att skriva så att det känns, att det berör. Vi får se om jag lyckas med det, om jag lyckas skriva mer överhuvudtaget innan deadline för inlämningen i kreativt skrivande. Skrivandet är ibland svårt men det är också något att hålla sig i, fästa blicken vid när annat är instabilt.
Idag andas jag in tystnaden vid havet en liten stund för att se om jag kan hitta ideer och ny energi till allt jag vill och behöver göra. Låter vinden rufsa om mitt hår och blickar bort mot horisonten.
Längtan
Vinden smeker allt i dess väg. Vilsna själar lutar sig framåt. En önskan om att bli berörda. Sällan mötas de två. Ändå med en längtan lika stark. Vila, men aldrig förbli stilla.
Anni Svensson 