Har du tips på bra noveller?

Energin just nu är minst sagt, bristfällig. Med en värkande hyfsat nyopererad fot på en trave kuddar utforskar jag mellan vila, mediciner och mat denna fantastiska novellsamling.

Det var en av mina lärare (och författare) på utbildningen Kreativt skrivande Niklas Rådström som tipsade mig om denna bok som jag inte kände till. Stort tack!

Det är Nittio noveller skrivna mellan tidigt 1800-tal fram till nutid. Jag har börjat läsa bakifrån då nutidsnovellerna tilltalar mig mest. Några är enligt mitt tycke jättebra, andra förstår jag inte alls. Favorit hittills är en sorglig historia ”Ge dagen tillbaka” av Kjell Lindblad (1984). Orkar bara läsa kortare stunder så kompletterar med ljudnoveller (Tessa Hadley, Marie Aubert, Virginia Wolf och Lina Arvidsson). Allt för att kanske finna ideer och inspiration till mina egna noveller när orken att skriva återvänt. Längtar dit ❤️

Har du läst någon riktigt bra novell? Tipsa gärna i kommentarsfältet!

En vecka har nu gått sedan den fjärde och förhoppningsvis sista operationen – hurra! Varje litet steg är ett steg framåt. Två veckor kvar tills det är dags för stygnborttagning och en ny bedömning.

Jag hoppas att ni har många bra noveller att tipsa mig om. Tack!

/Anni

Pssst… Ett förlag har visat intresse för att läsa alla mina noveller. Det behöver inte betyda något eller så betyder det allt.

Hur skriver man en essä?

Under tredje året Kreativt skrivande fick vi i uppgift att skriva en essä och likaså nu under det fjärde året. Jag får ofta frågan om vad en essä är och hur den skrivs så nu ska jag försöka förklara.

Uppgiften i år som ska innefatta runt femton sidor formulerades så här:

”Kursdeltagarna skriver en essä, som antingen dokumenterar den egna konstnärliga processen och diskuterar den studerandens pågående arbetes kontext och estetiska karaktär eller analyserar ett litterärt tema av allmännare och mer övergripande art”

Min essä handlar i år om skrivande, längtan och det berömda tvivlet som är vanligt hos många kreativa människor. Så småningom publicerar jag den kanske här på bloggen om någon är intresserad och vill läsa. Jag har tillbringat ett par dygn på fantastiska Sigtunastiftelsen för att skriva klart.

Tips för att skriva en essä*:

  • Ordet essä (eller essay) har franskt ursprung och betyder försök.
  • Det finns en lång rad definitioner. Vissa drag verkar ändå vara lika, nämligen att essän är en förhållandevis kort text. Vad som skiljer den från novellen är att den inte bygger på fiktion utan innehåller fakta eller åsikter grundade på verifierbara och presenterade fakta.
  • Men vad skiljer essän från en vetenskaplig uppsats eller renodlad sakprosa? Det är svårare, men kanske kan man säga att sakprosan är en text som fyller en informativ funktion, medan essän går åt det litterära och vanligtvis är mer personlig. Essän kan sträva efter att vara underhållande, men den behöver inte vara det. Men den vill vanligen vara ”a good read” och inte enbart ge sakupplysningar.
  • Essän är alltså icke-fiktiv men har i sin stilistiska utformning ändå övervägande skönlitterär form. Den personliga stilen och de litterära ambitionerna gör en text till en fullfjädrad essä.
  • En annan form av närbesläktad text är krönikan (som jag skriver ibland för exempelvis veckotidningen Allas). Krönikan är oftast ganska kort och bör vara opinionsbildande och/eller plädera för en åsikt i en dagsaktuell fråga. Något sådant uppdrag har inte essän. Se även Tips för att skriva en krönika.
  • Om du vill läsa exempel på kortare essäer så kika på Understreckaren i Svenska Dagbladet. Där publiceras essäer dagligen. I en understreckare finns aldrig mellanrubriker, men sådana kan finnas i andra essäer.

Jag hoppas att denna lilla text klargjort någorlunda vad en essä är. Inte helt enkelt, men jag tycker mycket om att skriva essäer eftersom jag får resonera kring ett ämne och vara personlig.

Så hur har det gått med min essä?

Jag har skrivit sedan i höstas och på måndag är det dags för inlämning.

Både igår och idag har jag flyttat runt och provat olika skrivarplatser och åter kommit underfund med att det ÄR skillnad beroende på var jag sitter. Denna gång precis som senast jag var här är min bästa plats i en enkel fåtölj, nära ett fönster på plan fyra. Tomt och tyst, förutom ett lågt surrande från ventilationen. Älskar det här stället som andas lugn och stillhet.

Essän om skrivande, längtan och tvivel är med hjälp av inspiration av författarna Marguerite Duras, Elisabeth Rynell, Karolina Ramqvist, Sylvia Plath, Elin Cullhed, Robert McKee, Linda Cameron, Anne Lamotte, Tage Danielsson, Miss Li och David Lagercrantz (ja, alla har haft ett finger med i texten som nästan är färdigskriven med sina elva sidor. Efter lite sömn (alltid bra att låta texter vila) kändes den inte helt klar så den behöver kompletteras med ett par saker innan inlämningen.

Det har således gått bra och jag hoppas innerligt att den ska bli godkänd.

/Anni

*Jag har lånat delar av beskrivningen kring vad en essä är från Linneuniversitetet men mitt kommunikatörs-jag har kortat ned och formulerat om för att hålla det så enkelt som möjligt.

Tvivlar men skriver ändå

Idag har en del av dagen ägnats åt Zoom-seminarium med lärare och kurskamrater vid Linneuniversitetet. Det är så väldigt roligt med utbildningen Kreativt skrivande, en kurs jag verkligen kan rekommendera till alla skrivintresserade människor.

Jag är nu inne på fjärde året Kreativt skrivande (av fem möjliga). Både vid ansökan med inträdesprov vid 47 års ålder och varje år sedan dess lever jag med det högst seriösa tvivlet att jag inte kan, att jag nog faktiskt inte kan skriva.

Jag vet att jag kan (ibland), men i perioder känns det på riktigt omöjligt, platt och dåligt. Men! till dig som tvivlar – det mesta är möjligt om du verkligen satsar och tycker att det är kul. Jag är ett levande bevis på att det faktiskt är möjligt att följa drömmar, även senare i livet och att det kan gå bra. Jag är nog en av världens största tvivlare och ändå verkar det fungera att komma framåt.

Min fjärde novell av totalt sju eller åtta i min novellsamling om möten mellan människor och om hur ett enda möte kan förändra ett helt liv fick väldigt fin respons idag och jag är så himla glad. Bara lite redigering återstår innan jag ska skriva klart den femte novellen. Trots sjukdom, tvivel och kval verkar det gå vägen. Våga tro, våga göra.

Tack till alla er som här i bloggen, i sociala medier och i livet ständigt supportar, peppar, läser, kommenterar och tror på mig och mitt skrivande. Och till min dotter Nike som gett mig nya ideer och inspiration till den senaste novellen. Utan alla er vore jag inget.

Tack ❤️

/Anni

Tankar i omlott och kanske en barnbok

Med en blick djupt påverkad av morfin, hår som ett troll (som saknar sin frisör) och skärmglasögon som numer är förbaskat nödvändigt säger jag ändå hej till helgen. Värken i ryggen och foten känns med mitt kraftigt utvidgade apotek just nu ändå uthärdlig, även om bieffekterna gör att jag blir påverkad; ofokuserad, trött och yr. Och resten som bråkar med min kropp ska väl med tiden lösa sig. Hoppas jag.

Längtar till den helg som är som en vanlig helg. Ni vet den där känslan då arbetsveckan är slut, man är lite upprymd, glad, äntligen ledig, kanske lagar en god middag och njuter av ett glas vin. Känslan av att det äntligen är ledighet igen (även om jobbet är roligt) och vad ska man nu hitta på för kuligt. Kanske skriva lite, kanske göra en utflykt.

Just nu är ingenting riktigt som vanligt, tröttheten ligger över mig som en våt filt och jag kan sakna det vanliga. Samtidigt är det väl dagar som dessa, som inte är som vanligt som kan lära oss något nytt om livet. Att uppskatta det vi har, att vara glada och tacksamma för alla de dagar vi får där vi är friska, arbetstaggade, skrivande och pigga.

Jag tänker mycket just nu, men tankarna går lite omlott och vill inte riktigt bindas samman så novellerna ligger där och vilar, precis som det mesta i livet. Idag på den tunna linjen mellan sömn och vakenhet hade jag ändå plötsligt och oväntat en ide till en barnbok i huvudet (har aldrig skrivit en bok för barn). Jag rafsade snabbt ned några anteckningar för att inte glömma bort och en dag kanske det blir en riktig berättelse. Det är underligt hur hjärnan fungerar.

Jag minns orden som en klok människa sa till mig en gång: ”Anni bara vilar lite, och det måste hon få göra ibland.”

Ps. God middag blev det ändå igår och ett fjärdedels glas vin till det minsann. Nu blir det rödbetsjuice resten av helgen. Mums.

Ord i dvala

You let all my longing rest in your arms.

I wanted to embrace everything,

if only for a short while, but I always hoped it would last.

Looking out over the sea,

see the dream of one day dance again

with someone I love.

The eternal song of the waves sounds louder than anything.

The sea let me rest, even without you.

Everything in my mind for a moment falls silent.

Nothing last.

Elva dagar sedan ännu en fotoperation och plötsligt en sämre dag. Ihållande, molande värk djupt in i lederna från tårna, via foten, genom smalbenet och halvvägs upp till knät.

Jag har förutom fyra andra mediciner ökat båda morfindoserna till högsta nivå, vilket gör att jag mest sover. Men i dvalan rör sig ord och en del av dem formas till meningar, finner sin väg ut och rinner ned på ett papper. Pennan rör sig sakta framåt med en ostadig hand och det blir något som möjligen är värt att spara eller är det redan skrivet, sparat? Av någon anledning formas ord på engelska. Ett resultat av morfin, övriga mediciner och suddiga tankar.

Jag hoppas snart vara tillbaka till mitt vanliga jag, bortanför denna plats i min säng. Tillbaka i verkligheten, till jobbet och till kvällar och helger där min novellsamling om ont och gott och livets möten kan få lov att skrivas klart.

/Anni

Ett av femton bidrag i final

Jag upptäckte av en slump något som heter Sörmland läser, och där fann jag en tävling som heter En bild, en berättelse. Nu är mitt bidrag ett av femton i final!

Det här är ju så roligt och fint att jag knappt vet vilken fot jag ska stå på. Mitt bidrag kan du se och läsa här: Ett brev till mig själv

Men det blir ännu bättre! En kvinna som läste mitt bidrag, Pernilla Vis af Vivere blev inspirerad, vilket ledde till att även hon skickade in ett fantastiskt vackert bidrag med en målning och en dikt: I will

Det känns innerligt fint att mitt bidrag kunde inspirera någon annan.

Ikväll (efter ett dygn med galen ryggvärk) kom ännu en god nyhet. Jag är godkänd på kursen Kreativt skrivande, tredje året. En sådan lycka! Jag tror knappt att allt detta är sant 😊Imorgon blir det att fira med champagne.

Håll gärna en tumme för att jag går vidare i tävlingen. Inom kort ska femton finalister bli endast tre. Jag hoppas, hoppas att jag går vidare. Det skulle betyda så oerhört mycket.

/Anni

Deadline och magin i ljudet av penna som möter papper

Under en längre tid har det varit svårt att skriva. Jag har analyserat, provat olika metoder, läst mina egna inlägg om hur man ska göra om man fastnar, läst andras tips. Nu har jag hittat det som fungerar just nu. Penna. Och. Papper.

Jag skriver nästan alltid i datorn per automatik. Det är där jag har allt material, förutom det som finns i min anteckningsbok (sparade vackra ord och fantastiska meningar som någon annan skrivit) och det som finns i min mobiltelefons anteckningar (avlyssnade konversationer och idéer till mina berättelser som kan poppa upp lite varstans).

Sedan jag fastnade har jag provat allt möjligt som vanligtvis fungerar för att finna inspiration, lyssnat på musik, läst böcker, tittat på film, promenerat osv men det gav inget resultat. Då provade jag att åka tåg en sträcka och det fungerade! Det där med framåtrörelse på tåg fungerar fortfarande. Tåg är magiskt bra för skrivandet och det finns en sak till. Penna och papper, att höra det där ljudet, om än lågt. Det där lågmälda raspandet när penna möter papper och det är något mer fritt i att skriva på det sättet. Har du provat någon gång? Väl värt ett försök.

Med viss hjälp av tågresa, och med stor hjälp av anteckningsblock och penna tätt intill havet kom jag framåt. Nu återstår att skriva minst fyra A4-sidor till innan terminens sista inlämning i kreativt skrivande och det går trögt. Det är deadline för att lämna in minst fyrtio sidor romantext på måndag och jag bara måste, måste lyckas slutföra.

Jag tar fram penna och anteckningsbok ännu en gång och hoppas att jag klarar en liten bit till. Det är SVÅRT att skriva en bok och jag beundrar verkligen alla som lyckas slutföra.

/Anni

Vindars längtan och skrivprocess

Två veckor kvar tills jag ska lämna in ett antal nyskrivna sidor ur min roman och en rapport som kritiskt berättar om skrivarprocessen. Hur ska det gå?

Well, rapporten är klar. Jag har inga problem med att berätta om min skrivprocess. Tvivel och andra snårigheter finns det gott om, men jag har bara skrivit ett par nya sidor i spänningsromanen även om processen i mitt huvud rullar på för fullt. Häromdagen såg jag att SEB just nu undersöks av Uppdrag granskning för möjlig penningtvätt. Lite märkligt eftersom jag strax innan (samma dag) funderat på hur jag bäst kan få reda på hur penningtvätt i banker går till. Märkligt med dessa sammanträffanden! Har skrivit en del om livets märkliga sammanträffanden tidigare: ”Slumpen är kanske ingen tillfällighet”.

Jag får helt enkelt se nästa program av Uppdrag granskning. Om utrymme finns för det är så jäkla mycket annat i livet just nu. Saker jag inte riktigt rår på och det är slitsamt.

Därför blir det som kommer ut och ner på pappret just nu bara, små små fragment. Men det är i alla fall något. Någon klok person sa att det är bra att ”Go where the pain is” när man ska skriva. Att skriva så att det känns, att det berör. Vi får se om jag lyckas med det, om jag lyckas skriva mer överhuvudtaget innan deadline för inlämningen i kreativt skrivande. Skrivandet är ibland svårt men det är också något att hålla sig i, fästa blicken vid när annat är instabilt.

Idag andas jag in tystnaden vid havet en liten stund för att se om jag kan hitta ideer och ny energi till allt jag vill och behöver göra. Låter vinden rufsa om mitt hår och blickar bort mot horisonten.

Längtan

Vinden smeker allt i dess väg. Vilsna själar lutar sig framåt. En önskan om att bli berörda. Sällan mötas de två. Ändå med en längtan lika stark. Vila, men aldrig förbli stilla.

/Anni

Kanske min tuffaste skrivutmaning (hittills)

Så inleds min spänningsroman som utspelar sig i säkerhetsbranschen.

Nu fortsätter arbetet med nästa bok, en spänningsroman. En helt annan berättelse än min första (som nu bara har lite slutredigering kvar och testläsare som väntar.)

Det återstår att se om jag lyckas få ihop min spänningsroman till en sammanhängande berättelse, en hel bok som blir tillräckligt intressant. Nu är jag i alla fall igång och hoppas på att det ska lyckas. Men för att vara på den säkra sidan skriver jag ett annat manus parallellt.

I utbildningen Kreativt skrivande III ingår det att skriva ett större, eget projekt. En viktig del, en avgörande del i utbildningens fortsättning och examensarbete:

”Under detta akademiska år ska ni skriva en självständig text på mellan 40 och 50 sidor, som bearbetas i flera omgångar. Denna text utgör ert konstnärliga projekt/examensarbete som läggs fram vid slutseminariet i maj 2020 för opponering och kan vara en del av ett större verk, exempelvis en roman.”

Eftersom min första bok är klar måste jag nu välja bland alla idéer jag har. Det har stått mellan en berättelse som jag ännu inte vill säga något om och denna spänningsroman.

Jag har haft svårt att välja eftersom jag inte riktigt hittat ”rösten”, tonen och flödet för spänningsromanen. Ikväll bad jag min kloka, snart trettonåriga dotter om råd. Jag berättade och läste lite ur varje berättelse (båda är påbörjade). Innan jag läst upp ett kapitel i spänningsromanen tyckte hon att jag skulle välja den andra berättelsen som jag ännu inte vill berätta om här. När jag väl läst ett kapitel högt tyckte hon att jag gott kunde skriva vidare på spänningsromanen. Kul, men fortfarande högst oklart om jag lyckas ta den i mål. Så lösningen nu är att skriva parallellt. Jag siktar på att ta spänningsromanen i mål först, men om det av någon anledning känns helt omöjligt om ett par veckor så växlar jag om till den andra berättelsen.

Så får det bli. Jäklar, vad svårt det ska vara ibland. Men att skriva det här, att skriva skönlitterärt är också det roligaste och bästa jag vet. En märklig kombination egentligen. Svårt, näst intill omöjligt vs. roligast.

/Anni

Ps. Det verkar som om jag ofta skriver mig fram till olika lösningar. Nu genom att skriva det här inlägget fick jag även uppslag till en annan uppgift på kursen, en essä.

Bam! Råmanus klart

Äntligen. 54 847 ord. 298 540 tecken. Råmanus till min första egna bok är klart.

Efter år, svett, tårar, tvivel, omskrivningar, strykningar och den senaste veckan, runt tjugo helt nyskrivna sidor är jag klar.

Nu återstår en sista genomläsning och troligen ännu mer strykningar, men utkastet är klart. Från början till slut med alla förslag till ändringar och förbättringar som jag fått tips om under två terminer vid utbildningen i kreativt skrivande.

Stort tack till min handledare Magnus Eriksson och till alla mina kurskamrater som varit med på resan. Jag har även många, många andra att tacka och ni får en alldeles egen sida i boken.

Klart. Klart!

Slut på meddelandet.

/Anni