Författare: annisvensson

En spännande höst – om att våga välja det ”osäkra”

/ annisvensson / 1 kommentar

vägen_natur

Igår läste jag ett mycket spännande blogginlägg. Det handlade om att våga gå sin egen väg. Om att ha modet att göra egna val. Oavsett vad omgivningen tycker. Mycket läsvärt av Michaela. Kika gärna: En spännande höst – om att våga välja det ”osäkra”

Det påminner mig om den text jag själv skrev i början av förra året som gästbloggare i nätverket Give it forward: ”Dröm inte det du vill göra. Gör det du vill göra.”

Det finns fler därute som tänker lite som jag. Att livet är för kort för att inte göra det man vill. Och det är inspirerande. Så nu skriver jag lite mer och lite till.

/Anni

Jag. Ger aldrig upp.

/ annisvensson / 1 kommentar

image

Idag skriver jag om något som kanske egentligen ligger utanför mitt bloggområde. Men å andra sidan berör det både engagemang, kommunikation, skrivande och förhoppningsvis kan det ge inspiration till att aldrig ge upp. Det jag ska göra nu är dessutom bland det viktigaste jag gjort. Det handlar om att våga berätta, stå upp mot orättvisor, försöka få till en förändring, både för min egen del, men även för de som inte har förmågan att själva berätta.

Det är nu kvällsarbete i privat regi i mycket högt tempo. Det handlar om produktion av en debattartikel om försäkringsbolag, medicinska rådgivare och en bisarr historia kring vad som kan hända en alldeles vanlig människa efter en olycka.

Men just den här människan är förutom arg också ovanligt envis, målinriktad och mån om att det ska finnas en rättvisa kring viktiga saker som man dessutom betalar för. Till exempel en olycksfallsförsäkring. Och det gäller inte bara den här människan, utan alla de som inte kan eller orkar höja sin röst. Som kanske inte fått någon ersättning efter olycksfall eller sjukdom, trots att de egentligen har rätt till det.

Fortsättning följer. I detalj så småningom. För just den här människan har även sparat spännande mejlväxling. Ja, faktiskt all dokumentation från början till slut. Och det är en intressant historia. Om den lilla människan och det stora försäkringsbolaget.

Jag. Kommer aldrig ge upp.

/Anni

Sidan om mig kan bli sidan om dig.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

aboutme

En egen hemsida kan vara bra att ha i olika sammanhang. Om du vill berätta om dig själv och vad du kan, om du söker jobb. Eller kanske för att presentera något specialintresse om du vill hitta likasinnade. Marknadsföra något specifikt, en produkt, en bok, fotografier, målningar. Listan på möjligheter kan göras lång.

Om du funderat över en hemsida har du kanske tänkt att det är för svårt, kostar pengar, tar för mycket tid osv. Men nix, så behöver det inte vara.

Det finns en enkel mall där du bara lägger in bild/foto, skriver en kort text, lägger in eventuella länkar och kontaktuppgifter. Och vips! är du klar. Lätt som en plätt. Bara att börja länka (t ex i din e-post signatur, i dina övriga kanaler som kanske Twitter eller Facebook) och dela. Det är dessutom helt gratis.

Tjänsten heter ”About me” och här kan du läsa mer.

Här finns min sida om du vill se hur jag gjort: https://about.me/annisvensson

Lycka till!

/Anni

Ps. Fler jättebra tips kring gratis onlinemarknadsföring och bra-att-ha-saker presenterades häromdagen på driftig.nu Bland annat, system för att hålla reda på alla lösenord, och ett annat för att ha dina filer tillgängliga, var du än befinner dig, digitala kom-ihåg lappar osv Kika här.

Plötsligt händer det.

/ annisvensson / 5 kommentarer

fonster_1508

Du vet kanske den där känslan. När du bara vill omfamna hela världen. Har du känt den någon gång? För egen del har den känslan senaste tiden varit ett sällsynt inslag i mitt liv. Men i somras under en skrivarkurs började jag ana den. Och igår kom den med full kraft. Galopperande.

Vips! hoppade jag runt, gjorde ”tjolahoppsasteg” och hojtade. Helt galet egentligen och jag undrar vad grannarna trodde att jag höll på med. Kände mig så oerhört lycklig! Vad är då anledningen till detta närmast obeskrivliga lyckorus? Jo, det kom ett mejl från redaktionschefen på en av Sveriges större veckotidningar:

”Tack för krönikan. Den är intressant och jag kan mycket väl tänka mig att använda den under samma villkor som senast. Återkommer med publiceringsdatum inom kort.”

Det är underbart. Min krönika jag skrivit för mitt eget nöje, blir publicerad (den andra publiceringen någonsin på kort tid). Mina egna ord. Och kanske ännu viktigare – mina egna tankar. I en tidning där vanligtvis fler av krönikörerna är etablerade och kända skribenter.

annikronika1508
Så här glad var jag igår vid ”tjolahoppsastegen”. Till och med lite vindtyrig, beror nog på lyckoruset.

Under semestern var jag under en helg på skrivarkurs med härliga Kim M. Kimselius. Hon, alla på kursen (tack!) och platsen vi var på i lilla Färingsboda gav mig så mycket inspiration. Och jag har sedan dess skrivit som aldrig förr. På mina bokprojekt, i bloggen och många utkast till krönikor. Jag kan inte sluta skriva.

Och jag tänker tillbaka på hur just det här gick till. Förutom att jag haft en sagolik inspiration förstås… Första dagen jag återvände till arbetet efter semestern tänkte jag mycket på det här kring att våga. Och att ibland måste man våga chansa med saker för att komma någonstans.

Chefredaktören hade sagt före sommaren att jag skulle höra av mig framåt hösten med nya uppslag, om jag hade några. (Han skulle bara veta, jag har en hel låda full.) Tänkte att det är ju i och förs sig fortfarande sommar nu, men kände att flera texter jag ”petat” ihop var riktigt bra. Jag vågade tro att det var möjligt.

Så jag skickade mejl med ett förslag. Det må bära eller brista. Och det värsta som kunde hända var ju att jag inte skulle få svar eller möjligen ett nej. Dagarna gick.

Men så kom ett mejl igår och jag fick ett JA! Det är som lite av min dröm går i uppfyllelse, steg för steg. Sakta, men säkert. Det går. Det går faktiskt. Mina ord är tillräckligt bra och det jag har att berätta är tillräckligt intressant för att publicera. Hurra! Hoppas nu också att ett förlag får upp ögonen för mig så småningom 😉

Och kan jag så kan du.

DECIDE WHAT IT IS THAT YOU WANT.
WRITE THAT SHIT DOWN.
MAKE A PLAN.
AND…
WORK ON IT.
EVERY.
SINGLE.
DAY.

(Tack Dag Öhrlund, i gruppen Författare på Facebook för det citatet.)

Igår kväll lyssnade jag på ”Kenta”. Och sedan somnade jag med ett stort leende.

Tänk om.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

image

Ja, tänk om. Jag fick sitta precis så här varje morgon. På en brygga någonstans där land möter hav.

Se solen gå upp. Höra fåglarnas morgonkvitter. Se världen vakna. Och dricka mitt morgonkaffe.

När jag sitter här känns det som en perfekt dag. Och jag drömmer om hur det skulle vara om varje dag skulle börja på en brygga i solen.

Tänk om.

Kanske vore det helt underbart.

Eller så är det som Karin Boye skriver.

”Den mätta dagen, är inte störst. Den största dagen är en dag av törst.”

Utdrag från Karin Boyes ”I rörelse”.

Knepigt det där.

Men doften av hav och tång, den värmande solen, och närheten till allt det vackra får mig att vilja skriva. Ännu mer.

Så tänk om jag hade en egen brygga vid havet. Tänk om.

/Anni

Så gick en dag och kommer aldrig åter.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

solnedgang

Sitter ensam på verandan den här ljumma sommarkvällen, vakar över solnedgången och läser. Om livets sköra tråd.

Kristian var en man i sina bästa år som blev sjuk. Dödligt sjuk. In i det sista hoppas han få fortsätta leva. Hans vilja att leva är stark. Urstark. Hans kärlek till livet är obeskrivlig. Han tror för en stund att han segrar över döden. Och en kort stund gör han just det. Men ödet vill annorlunda.

Kristian blir sjuk ännu en gång, obotligt sjuk och den gången vinner döden över livet. Men innan döden fångar Kristian hinner han skriva om allt. Om livet. Om hopp, tro och om döden.

Han skriver vackert, insiktsfullt och fängslande om livets kärna där han befinner sig. På den tunna linjen mellan liv och död.

Kristian berättar om hur vi alla behöver omfamna livet. Följa våra drömmar. Medan tid finns. Och jag gråter. För Kristian. För alla med obotlig cancer. För att livet är orättvist. Kristian borde fått leva. Han var ung. Han hade varit en tillgång. Han hade vårdat och älskat allt i sin närhet. Men ödet ville annorlunda. Kristian dog. Vandrade vidare.

Men han gav oss ord som för alltid lever kvar. Och jag ler. Genom tårar. För Kristian är inte med oss här, men hans ord lever kvar för oss alla att läsa. För oss att se. Den här dagen är slut och kommer aldrig åter.

Men imorgon kan du och jag göra precis vad vi vill. Med våra liv. För vi lever.

Läs Kristian Gidlunds ”I kroppen min”. Närmare livet och dess mening kan man inte komma.

”Mitt bröst kommer att sänkas, bara en aning, och jag kommer att ge mig in i evigheten med bara de 21 gram som sägs försvinna spårlöst ur kroppen när döden infinner sig.

Jag ser mitt ordval. Läser meningen en gång till. Evigheten. Evigheten eller ingenting. Kanske tar allt slut. Kanske blir det ingen fortsättning på resan.

Kanske har jag kommit till horisontens rand. Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.

Paradiset kan vara en plats på jorden. Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant. En dag kommer jag att gå. Jag vet ännu inte när. Jag kan redan känna fukten.”

Vi ses, Kristian, i Nangiala eller kanske däromkring. Och tack för att du delat din visdom. Ända fram till ditt sista andetag.

/Anni

Ps. Vill du läsa mer av Kristian Gidlund genast, finns en blogg. Den lever också vidare. Med hans allra sista ord: ”I kroppen min”

Tappa sugen. Och hitta den igen.

/ annisvensson / 5 kommentarer

DCBA2030-6F13-4DE4-A16F-109BCCEFB849

Om att tappa sugen. Och om att återfinna den.

Många av oss har väl någon gång, eller kanske flera gånger, tappat den någonstans på vägen. Du vet, den där sugen. Förlorat lusten och glädjen. Idag hände det mig.

Just nu när det mesta i livet känns som om det är bra, du vet nästan sånt där ”flow” som man ibland talar om. Det flyter på, mycket går framåt och man trivs. Efter en lång semester och ledighet har jag fått göra härliga saker som jag gillar med de jag tycker om. Och jag känner en slags balans i tillvaron.

Då kommer ett bakslag. Den tidigare skimrande dagen blir plötsligt grå. Solen skiner ifrån en klarblå himmel utanför fönstret, men hos mig har solen gått i moln.

Igår var jag saligt glad över att äntligen ha övervunnit smärtminnen från en svår cykelolycka. Träningscyklade på landsväg igen, ett favoritnöje som jag inte varit kapabel att genomföra på fjorton månader. Men så igår bestämde jag mig (efter lång tids funderande och peppning av mig själv) och cyklade 18 kilometer i ett nafs. Nåja, kanske inte i ett nafs, men jag cyklade igen, vågade och det var det viktiga. Om smärtminnen och hur man övervinner svåra hinder kommer jag skriva mer om snart.

Men idag tappar jag sugen. Och varför händer det? För min del var det något som jag hoppats och väntat på. Som skulle bli så roligt. Nu vet jag att det på grund av olyckliga omständigheter som jag inte kan påverka, inte kommer inte att bli av. Åtminstone inte nu när det var tänkt.

Livet går upp. Och det går ned. Det gäller att hålla i sig hårt för att hänga med i livets berg- och dalbana. Och jag tillåter mig att bli ledsen och besviken. En liten stund.

Sedan vet jag att jag kommer att göra som jag alltid gör. Bita ihop. Gå vidare. Och fundera över meningen med det som nu sker. Kanske ger sig meningen tillkänna längre fram. Den har en tendens att göra det. Eller så tuffar livet på ändå.

Suget att skriva finns ändå alltid kvar. Likt en trogen följeslagare. Alltid där.

Jag försöker återgå till positiva tankar. Sakta, men bestämt. Och jag tänker fortsätta skriva, följa min plan. Mina bokprojekt ska bli verklighet och jag ska fortsätta blogga, oavsett hinder och yttre omständigheter. För det har jag bestämt och målet är satt. Det finns till och med en liten hejaklack numer som rycker upp mig när jag tillfälligt tappar sugen. Tack! Ni vet vilka ni är, ni som följer min blogg, finns i min skrivargrupp, familj och vänner.

Tänker på fisken Doris (Dory på engelska) i filmen ”Hitta Nemo” då hon säger ”Fortsätt simma, fortsätt simma”. Såg det citatet häromdagen någonstans, men minns inte var. Plötsligt dök det upp i minnet idag. Och jag ler lite, för precis så är det mig med. Jag funderar en stund, bestämmer mig och sedan fortsätter jag simma.

”Whatever the present moment contains, accept it as if you had chosen it. Always work with it, not against it.”

/Eckhart Trolle

/Anni

Ps. Vill du se och höra fler underbara citat av Doris (Dory) kan du kika här:

Tätt intill.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

farstanas

Under alla år sedan jag lärde mig läsa har jag läst och lyssnat till hundratals, kanske tusentals böcker. Alla möjliga genrer och olika författare. De verk som fastnat och gjort störst intryck är självupplevda eller verklighetsnära berättelser och poesi. Vet inte varför, men tror det handlar om en slags samhörighet. Närhet, förståelse och kanske en känsla av att inte vara ensam.

Aldrig någonsin har jag stött på Bruno K. Öijer. Märkligt nog. Många anser att han är en av Sveriges främsta poeter och han skriver samhällskritiskt, men också om allt det sköra i livet.

Bruno säger själv att han vill ”vidröra människor” med sina dikter och ”i grunden handlar det om att varje människa är större än sin situation och att vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat”.

Spännande.

Något annat som är intressant med Bruno är att en del av hans texter har kommit till genom drömmar. Så är det även med en del av mina texter och idéer till texter. Och jag vet det gäller för flera andra jag känner som skriver. Drömmar är en fantastisk inspirationskälla, men det är inte enkelt att komma ihåg dem. De försvinner i ett nafs, så man får träna upp minnet och hitta sätt att få dem stanna så pass länge att man hinner anteckna…

För en tid sedan kom min sambo ned från vinden med en gammal boklåda. Han lade fram en hög med gamla böcker som han tyckte varit intressanta att läsa. En av böckerna var poesi av Bruno K Öijer. Bläddrade lite förstrött i boken, men fastnade ganska snart vid en text, och en till och en till… Fantastiska små texter, ofta korta, men med starkt och tänkvärt innehåll.

En av Brunos texter som jag fastnat lite extra för fann jag idag på nätet, den heter ”Tätt intill”. Sagolikt vackert. Här dessutom med bilder och bakgrundsmusik. Ett tips är att hans texter annars först bör läsas, sedan möjligen höras läsas upp. Anledningen till det är (enligt min mening) att många av texterna och dikterna kräver eftertanke. Det kan ta en stund innan de sjunker in. Åtminstone var det så för mig. Jag hade nog inte stannat vid Brunos texter om jag inte läst dem i lugn och ro på egen hand, innan jag fick höra dem läsas högt. Här finns den fina ”Tätt intill”:

Här finns också en intressant intervju med Bruno i SVT:s Babel från 2008. Han berättar om skrivandet, hur han tänker och varför han skriver:

Tack, Bruno för berörande texter. Du är långt ifrån, men tätt intill och du har berikat mig med dina ord.

/Anni

En natt jag drömde.

/ annisvensson / 3 kommentarer

mamma_o_jag
Mamma och jag, 1969. Fotograf: okänd.

Om mamma. Och om en av berättelserna jag skriver.

I drömmen står jag mitt i hennes kala sovrum. Ett rum och ett hem som en gång för länge sedan var ombonat och fullt av liv. Men nu mörkt, kallt och ensamt.

Ett sovrumsfönster utan gardiner, med bara ett par växter på fönsterbrädan. I det fönster där mamma ofta stod och kikade ut under den tid vi fortfarande sågs. Under den tid då gardiner fortfarande fanns i hennes fönster och hennes röst inte var främmande.

Ett rum där hon nu för drygt åtta år sedan somnade in. Ensam.

Nu är jag där. Allt obevekligt skarpt och tydligt. Jag ser henne inte, men känner. Det är mamma bakom mig och hon skjuter mig mjukt, men bestämt framåt över golvet mot fönstret. Som om hon vill att jag ska titta ut. Men det finns inget där. Vänder mig om för att se den gestalt som föser mig framåt. Ingen där.

Vad vill drömmen säga mig? Vad ska jag se? Drömmen biter sig envist fast i mitt sinne. Under lång tid.

Den 10 februari får jag kanske en del av svaret. Läser en artikel i DN om Erik Schüldt som får DN:s kritikerpris, ”Lagercrantzen”. Intervjun med Eric fastnar. Erik talar om klassisk musik som om den vore ”semisakral” och att den ”ofta är ordlös och därför blir andlig”. Han ger sitt möte med den estniske tonsättaren Arvo Pärt som ett exempel och där vaknar min nyfikenhet. Han beskriver att han hör ”Für Alina” och att världen därefter inte blir sig lik. Och att det finns något skimrande över Arvos musik. Han beskriver en slags känsla av helighet. Och jag bara måste lyssna.

Lyssnar. Och finner musikstycket ”Spiegel im Spiegel”. Som är så vackert. Känns som om musiken talar till mig. Och Erik säger i intervjun: ”Och så länge det finns något i heligt i världen, om det så bara är ett litet musikstycke, så är inte världen tom. Då stämmer inte den stora samtida berättelsen om världen som en stum och meningslös plats.”

Precis så.

Och jag inser att jag måste fortsätta skriva min berättelse. Den är viktig. Inte bara för mig. Inte som klassisk klingande konst, men som en sanning, en berättelse och ett bevis för att det finns hopp för de som behöver tröst och ljus, vägledning, tro om en ljusare framtid. Erik Schüldt beskrivs som att han ”ställer människan mitt i musiken” och jag vill hjälpa de människor som lever i mörker och visa dem att det finns ljus. Jag vill ställa människan mitt i ljuset.

Den 14 februari läser jag åter igen DN. Till musikstycket ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt i olika versioner på Spotify. I början av tidningen, en annons för Moderna museet och konstnären Louise Bourgeois. En bild av ett konstverk, en jättespindel som går under namnet ”Maman”. Jag blir fullkomligt tagen. Tänker åter igen att jag måste fortsätta skriva. Min berättelse om mamma, om oss, om livet. Men hur. Orden finns där, men jag skjuter fram. Jag vill det blir rätt, men är rädd det blir fel. Tänker att annat är nog viktigare. Och jag analyserar. Det är min rädsla som sätter stopp. Rädslan att misslyckas, göra fel, svika. Inte kunna skriva tillräckligt bra. Hur ska jag komma över rädslan?

Vänder blad i tidningen. Där kommer veckans boklista. Kikar förstrött på titlarna och läser. Fastnar vid bok nummer 9 av författaren Hilary Mistel. En självbiografi med titeln ”Skuggan av ett liv”. Det står: ”Självbiografi av Englands mest hyllade historiska romanförfattare om en smärtsam uppväxt.” Det fångar intresset och jag söker på nätet. Finner en länk till hennes förlag där det finns ytterligare en länk till kapitel för provläsning. Och jag läser tills jag kommer ett par sidor fram och min blick fastnar vid några meningar:

”Lita på läsaren. Det är det jag rekommenderar personer som frågar mig hur man blir utgiven. Lita på din läsare, sluta vara nedlåtande mot din läsare, beröm din läsare för att vara minst lika smart som du, och sluta vara så jäkla behagsjuk: du i raden längst bak, kan du vara snäll och koppla av charmen! Enkla ord på enkelt papper. Minns vad Orwell säger, att god prosa är som en fönsterruta. Koncentrera dig på att slipa minnet och skärpa din mottaglighet. Kapa varje sida du skriver med åtminstone en tredjedel. Sluta snickra ihop dina taffliga små liknelser, Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket kraft och klarhet du kan.”Jag får läsa om och om igen. Det står ”fönsterruta”. Och jag läser vidare.

”Minns vad Orwell säger, att god prosa är som en fönsterruta. Koncentrera dig på att slipa minnet och skärpa din mottaglighet. Kapa varje sida du skriver med åtminstone en tredjedel. Sluta snickra ihop dina taffliga små liknelser, Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket kraft och klarhet du kan.”

Och jag tänker på drömmen där jag knuffas fram till ett fönster av mamma. Och jag tänker på berättelsen jag skriver och stryker i. Om och om igen.

Det må vara tillfälligheter eller en desperat önskan att finna svar. Oavsett vilket. Berättelsen måste skrivas klart. Nu. Mamma har gett mig sitt godkännande. Det kan ha varit dröm eller verklighet. Slump eller tillfälligheter.

Idag är det den åttonde augusti,  mammas och min dotters mormors födelsedag och hon skulle ha fyllt 76 år. Om hon fått leva. Och jag skriver min historia. Vår historia.

Gästbloggare #3 6/8-2015: Anni Svensson

/ annisvensson / Lämna en kommentar

Profilbild för GabrielleLäsa och Skriva

_MG_6657 Anni SvenssonAnni Svensson är kommunikatören och skribenten som bloggar om skrivande. Och hon älskar verkligen ordens kraft, vilket lyser igenom i alla hennes inlägg. Hon har bland annat skrivit inlägg som ”när är man författare?” och ”Kan man tjäna pengar som författare?”

Småordens betydelse

Å ena sidan vill vi att småord ska finnas så lite som möjligt. En ständigt pågående jakt vid textredigering som handlar om att få bort dem. ”Kill your darlings” är ett vanligt uttryck. Men å andra sidan har jag upptäckt genom skrivandet att småorden ibland har berättigad existens och behövlighet.

Småord kan vara ord som egentligen inte behövs. Det är viktigt att inte småorden blir för många och särskilt inte upprepas alltför många gånger. Ett vanligt fel både hos mig och hos andra som skriver. Jag kämpar hela tiden med mina småord. När jag efter kvickt flödesskrivande redigerar försöker jag hitta alla onödiga ord som kan tas…

Visa originalinlägg 542 fler ord