bucketlist

En ny dörr har öppnat sig – kreativt skrivande

/ annisvensson / 11 kommentarer

Det här ser kanske inte mycket ut för omvärlden. En korridor, Linnéuniversitetet i Växjö. Stundtals sprudlar där av liv. För mig är det en ny spännande värld som nu ligger vidöppen, välkomnar mig och väntar på att utforskas. Jag får vara med om något jag tidigare knappt vågat drömma om.

Här ställs de stora frågorna kring litteratur och skrivande. Ibland får frågorna svar. Ibland får vi fortsätta söka svaren utanför universitetets väggar. Salar och korridorer är fyllda av elever (utom på just den här bilden) som längtar efter kunskap. Alla med samma passion för skrivandet som jag. Vi får umgås, prata med professorer, litteraturvetare och författare. Tänk att jag får vara här, lyssna, lära, ta in, fråga och skriva. Det är här jag ska vara. Helsike så upplyftande.

Det var 697 sökande, varav 170 hade utbildningen Kreativt skrivande 1 som förstahandsval (30 hp, distanskurs, Institutionen för film och litteratur i Växjö). 50 sökande med godkänt arbetsprov kom in. Jag (!) är en av dem. Det är ingen garanti för att jag kommer att klara kursen, det är många uppgifter som ska lämnas in och granskas, tusentals boksidor som ska läsas och ibland analyseras. Oavsett så är detta det roligaste jag någonsin gjort, och jag ska göra mitt bästa för att slutföra det. Förhoppningsvis även fortsätta till del två.

Igår var första dagen på universitetet (två dagar per termin är det föreläsningar på plats). Vi fick en genomgång av kursplanen, uppgifter, litteraturlista, förväntningar m.m. av Barbro Westling och Magnus Eriksson som är kursansvarig universitetslektor. Därefter fick vi ses i våra respektive arbetsgrupper med 4-5 personer i varje för att lära känna varandra lite grann. Det är inom grupperna vi senare kommer att ge respons på varandras inlämnade uppgifter.

saskriverduromaner

Ännu en bok tillkom på läslistan igår och köptes på plats. Har läst en femtedel på tåget hem. Kan varmt rekommendera den till alla som skriver (kan vara lite svår att få tag i).

Därefter följde ett längre pass med universitetslektor Maria Nilson som föreläste om litteratur och genus. Väldigt intressant på många sätt. Det slog mig att jag nog inte tänkt så mycket på genusperspektivet i skrivandet innan Maria lyfte  både min blick och förståelse. Nu har jag fått en hel del nytt att tänka på och föreläsningen var också minst sagt underhållande.

Det sista passet var oerhört intressant. Två kvinnor som även är handledare för några grupper under kursen – Marie Peterson (författare, lektör, kritiker och kulturjournalist)  och Cecilia Davidsson (författare och lektör)  förde ett resonerande samtal med varandra. Om vad, varför, hur de skriver, tips om luft i texten, planering, avslut och mycket annat intressant som skulle ta för lång tid att återge.

Igenkänningsfaktorn var hög. Till exempel kring hur tusen idéer far runt i huvudet, hur svårt det kan vara att få ned dem i en text som blir intressant att läsa. Om hur en specifik plats kan ge nya uppslag till och hur den som skriver ena dagen kan tycka att ”Wow, det här känns ju galet bra!”.  För att ett par dagar senare konstatera om exakt samma stycke ”Vilket skräp det här är, bara att slänga skiten och börja om…” Någon mer än jag som känner igen sig?

När jag lyssnat på de här två och läst om Marias senaste verk kunde jag inte låta bli att beställa – ”Undersökning i en bassäng”. Hon skriver bland annat om dörrar som varit stängda, precis som jag. Det blir mycket läsning framöver, men det är en viktig del i lärandet för att skriva bättre, och jag läser ju alltid ändå.

“If you don’t have time to read, you don’t have the time (or the tools) to write. Simple as that.” /Stephen King

Idag är jag lite trött, många tankar som hoppar runt. Angenäma tankar. Jag är så himla lycklig över att få vara en del av den här världen, att ha förmånen att få lära mig mer. Kunskaper som förhoppningsvis gör att jag utvecklas, skriver bättre, mer intressant och att jag en dag når fler av mina mål.

Det är banne mig ett privilegium att få vara en del av Linnéuniversitetets Kreativt skrivande och jag är tacksam över möjligheten att få vara med.

Om du drömmer om något du verkligen vill göra – vänta inte lika länge som jag gjort. Våga prova och gör det nu. Det är värt allt. Allt.

/Anni

Annons

7 300 dagar kvar

/ annisvensson / 14 kommentarer

Bildcredit: pexels.com

Igår var jag vid mammas grav. Några gånger varje år sitter jag där en stund och minns,  tänker tillbaka på det som en gång var.  Hon gick bort för tio år sedan, men hon var på flera sätt borta långt innan dess. Om jag lever lika kort tid som mamma har jag bara runt 7 300 dagar kvar att leva. Har du tänkt den tanken någon gång? Antal dagar som du kanske har kvar.

När jag sitter vid graven, på den vackra kyrkogården tänker jag på en massa saker. Ibland pratar jag med min mamma som om hon skulle kunna höra och se mig. Jag kan såklart aldrig veta. Det kanske bara är önsketänkande och en osedvanligt stark vilja, men oavsett hur det ligger till så är det skönt att bara sitta där, låta mina ord få bli sagda. Det där jag aldrig fick eller kunde säga medan hon levde.

Det var en del ljus, men också en hel del mörker, och det var många ord som aldrig kunde sägas. Stunderna vid graven låter tankarna vandra fritt, jag får lov att uttala de där orden och jag låter mig vara ledsen, sörja. För den där sorgen och framför allt saknaden efter våra nära försvinner väl aldrig helt, även om åren går?  Jag ser inte ofta bakåt numer, fokuserar istället på de vägar som leder framåt och det har verkligen gått framåt.

Något var ändå annorlunda igår mot andra dagar. En helt ny tanke dök upp och det beror nog delvis på en cykelolycka för några år sedan som kom att förändra min syn på livet och vad som verkligen betyder något. Det handlar även om en bok och en blogg av Kristian Gidlund som drabbades av obotlig cancer och som berättar innerligt om sin ”resa mot livets slut och alltings början”. Det hänger också ihop med en annan blogg – ”The last percent” skriven av en klok man som heter Philip. Han  räknade om antalet år som en människa troligen har kvar att leva till – antal dagar. Det gav i alla fall mig en slags aha-upplevelse. Det är jäkligt kort om tid! Galet få dagar att göra allt det där jag verkligen vill göra.

Jag försöker med allt jag förmår att följa mina innersta drömmar. Bockar av min ”bucketlist” med erfarenheterna jag fått. Med cykelolyckan och annat (som jag i övrigt skriver en hel bok om.) Grejen är att i ett endaste litet nafs, på några få sekunder kan hela livet förändras. Det är med de insikterna jag har börjat skriva mer (eftersom det är vad jag älskar att göra) och att ändra på saker i livet.

Nu har jag  runt 7 300 dagar kvar att leva om jag blir 67 år som mamma blev. Alla dagar jag eventuellt får utöver det ser jag som en extra bonus. Det är helt enkelt jäkligt ont om tid.

Har du räknat om livet i antal dagar? Hur många dagar har du i så fall kvar och vad tänker du göra med de dagarna?

/Anni

Ps. Är du nyfiken på vad jag skriver om i övrigt? Här finns min e-novell ”En berättelse från ovan” I byrålådan (ja, ja, i  datorn) har jag tio kortare och  längre berättelser som jag arbetar med. Och jag älskar dem alla. Några kanske överlever, några kommer att dö. På vägen fram har jag ändå ägnat min tid åt det jag älskar.

Om vore jag en sommarpratare.

/ annisvensson / 15 kommentarer

Illustration, Tony Svensson, artura.se

Alltid har jag haft förmågan att drömma stort. Kanske har det att göra med alla timmar jag tillbringat på biblioteket i unga år. Där jag satt med läxor för att jag inte hade någon annan inspirerande plats att vara på. Och alla böcker jag funnit i de där hyllorna som fått mig att lyfta blicken och se det som jag annars inte skulle ha sett eller vetat om. Bibliotek, författare och berättelser har haft en avgörande betydelse för hur mitt liv skulle komma att bli. Kanske är det kärleken till orden och insikten i att ord kan göra skillnad som gör att jag så innerligt vill skriva?

De fick mig att tro att allt är möjligt och det i sin tur har lett mig fram till en rad olika saker i livet. Saker som av många ansågs omöjliga. De har gett mig mod och hopp. Nu skriver jag klart mina egna berättelser som förhoppningsvis kan nå fram till de som behöver allt det där som jag en gång behövde. Det skulle även tjäna som ett tack till alla författare som var min inspiration och som inte fick se vilken betydelse deras verk skulle komma att få. Som Karin Boye och Edith Södergran.  Eller min ungdoms favoritförfattare Per Hagman med boken ”Cigarett”, Hans-Eric Hellberg med böckerna ”Kram”, ”Puss”, ”Love Love Love” och ”Älskar, älskar inte”. Och inte minst, Barbara Voors med böckerna ”Älskade du”, ”Akvarium” och ”Tillit till dig”. Barbara fick mig inte bara att älska berättelserna utan även språket och ordföljd som ”om vore jag”. Bara för att nämna några.

Jag drömmer också om att en dag få förmånen att vara sommar- eller vinterpratare i radio. För att nå ut till de som behöver orden och berättelserna. För att få fler att förstå och veta att de inte är ensamma.

Om vore jag lyssnarnas val i mitt favoritradioprogram skulle mitt program ha temat ”Ingenting är omöjligt”. Precis som en av mina kommande böcker.

Jag växte upp i ett bostadsområde i Södertälje på 70- och 80-talet. I det området bodde de allra flesta som jag och min familj, i en enkel hyreslägenhet i beigefärgade och bruna betonghus med tre våningar. Medaljongtapeter i brun färgskala och möbler i furu och mossgrönt manchestertyg. Det mesta i området kändes grått och kallt, men husen omgärdades av gräsmattor och körsbärsträd. Små gröna oaser av spirande grönska, frodiga bär och hopp.

Vi var en familj som alla andra, åtminstone på ytan. Men allt var kanske inte som man kan tro. Allt var kanske inte som det borde ha varit eller kunnat vara. I mitt program skulle jag prata om det och försiktigt glänta på den där dörren till hemligheternas rum.

Jag skulle prata om hur man kan bryta arv och ta sig ur negativa mönster. Gå från ingenting, till en hög position i näringslivet för att sedan många år senare i sällskap av en sällsam blandning av förvånade kommentarer och positiva hejarop hoppa av. För att det känns rätt. För att göra någonting nytt. För att följa drömmar och hjärtats röst. Det skulle handla om ett löfte till mig själv som ung. Ett löfte som till slut blev tvunget att genomföras. Det skulle handla om vikten av att sätta mål, våga tro att att allt är möjligt och skriva klart en bok som funnits i tankarna i trettio år. Och så småningom lyckas bli både författare, förläggare och kanske också föreläsare.

Mitt program skulle handla om tro, hopp, mod, tankens kraft och hur det är möjligt att gå sin egen väg, oavsett bakgrund. Jag hoppas kunna både hjälpa och kanske inspirera någon till våga följa sina egna drömmar.

Den här berättelsen är viktig. För jag lyckades. Och kan jag, så kan du.

Mitt program skulle även innehålla musik som inspirerat och stärkt mig på min resa. Musik som passar bra tillsammans med mitt manus. Några exempel som jag omedelbart tänker på:

  • ”Family Portrait” – Pink
  • ”I den stora sorgens famn”  – Tommy Nilsson
  • ”Spiegel im Spiegel” – Arvo Pärt
  • ”Some die young” – Laleh
  • ”Over the rainbow” – Israel Kamakiwiwo´ole
  • “Så länge jag letat” – Cajsa Stina Åkerström
  • ”Förlåtelsen” – Kent
  • “I´ll be there” – Bon Jovi
  • ”Sånt som bara händer” – Olle Ljungström
  • ”If it be your will” – Leonard Cohen
  • “Vi blundar” – Caroline af Ugglas
  • ”Run, run, run” – Junge Junge
  • “Hallelujah” – Amanda Jensen
  • “Fight song” – Rachel Platten
  • ”Visa vid vindens ängar” – Mats Paulson och Håkan Hellström
  • ”Lost boy” – Ruth B
  • ”Strövtåg i hembygden” – Mando Diao
  • ”Nattpojken och Dagflickan – Kent
  • ”Köpt en bil” – Lars Winnerbäck
  • ”Hold on”  – Nano
  • ”Länge leve vi” – Ison & Fille
  • ”Din tid kommer” – Håkan Hellström

Kanske delar jag med mig av en del poesi av Karin Boye och Tomas Tranströmer och några andra favoriter. Kanske fattar jag också mod och delar med mig av egna texter. Det viktiga är att berättelsen når ut till de som behöver höra den.

Skulle du lyssna?

/Anni Svensson

Ps. Under perioden 19 mars-7 april  kan alla som vill bli ”Lyssnarnas sommarvärd 2017” spela in ett bidrag. Eller lämna tips på personer man vill ska sommarprata. Kanske gör jag ett försök med en egen ansökan. Om jag vågar.

Fångare av drömmar?

/ annisvensson / 4 kommentarer

Foto: Dyaa Eldin, ”Dreamcatcher”, unsplash.com

Sedan många år tillbaka har jag haft tankar kring att göra tatueringar.  Det har dock fått stå tillbaka. Kanske mest för att jag funderat på vad andra ska tycka. Men det senaste året har jag lagt de tankarna på hyllan. Nu gör jag de där sakerna jag drömt och som jag vill göra, oavsett vad någon annan tror eller tycker. Tatueringarna hänger ihop med livsdrömmar om författarskap och mod att gå sin egen väg.

Gång på gång har jag blivit påmind om hur viktigt det är att vi gör det vi verkligen vill göra. Nu idag, inte imorgon och inte nästa år. Det kan vara försent fortare än man hinner blinka. Det handlar om att lyssna inåt, fånga drömmarna som kanske glömts bort eller som man inte vågat tro är möjliga. Nu  försöker jag göra allt det där även om det är svårt. På fritiden planerar jag in tid för att kunna göra en av de saker jag älskar mest. Skriva. Jag planerar även in tid för att träna. Träning och skrivande ger den energi både min kropp och själ behöver för att sedan kunna vara en bra mamma, vän och arbetskamrat. Det här är saker som tagit mig hyfsad lång tid att komma fram till och jag har då och då gått vilse, tappat bort både skrivande och träning, men alltid hittat tillbaka.

Så vad har mina tatueringar med det här att göra? Ja, en hel del faktiskt. Den ena är en drömfångare. Det handlar om att påminna mig själv om vad som är viktigt i livet. Dessutom har jag alltid gillat tatueringar, tycker det är snyggt helt enkelt. Och varför nöja sig med en liten om man vill ha en stor?

Så vad handlar den där drömfångaren om? Enligt shamansk läkekonst är det ett kraftinstrument med ursprung hos de amerikanska indianstammarna. Det finns olika tolkningar och olika användning av drömfångare och jag vill betona att min tolkning delvis är min egen.

Ringen symboliserar livets cirkel. Nätet representerar drömmar, minnen och önskningar vi väver i vår sömn, i vår själ och i vårt dagliga liv. I mitten av nätet finns ett tomrum (i mitt fall ett hjärta) som tjänar ett viktigt syfte. Våra drömmar och önskningar påverkas av goda och onda energier (och enligt mig våra tankar, positiva eller negativa). De onda och negativa fångas i nätet och försvinner i gryningen. De goda och positiva slipper igenom igenom nätet, passerar tomrummet i mitten och når fram till mig. Tanken med drömfångaren är att varje dag påminna mig om vikten av att behålla min positiva livssyn, mina goda idéer och drömmar samtidigt som jag förmår ta avstånd från de onda och negativa.

Kanske svårt att förstå det där? Eller är det glasklart? Nåja, för mig är det tydligt och det viktigaste för mig är att jag åter gjort något jag tror på och som jag verkligen ville göra. Nu sitter den där, ståtlig på min rygg. För alltid.

Är du en fångare av drömmar?

/Anni

Hurra! En ny krönika i Allas veckotidning.

/ annisvensson / 9 kommentarer

Den senaste tiden har jag haft svårt med skrivarmotivationen, men jag har också tänkt att den kommer tillbaka. Måste komma tillbaka. Igår kom ett oväntat mejl och förgyllde min dag. Och vips! befinner jag mig i ett lyckorus.

Det var Allas veckotidnings redaktionschef som hörde av sig. Jag skickade en ny krönika förra våren, fick veta att den var bra och att de skulle publicera den. Lite längre fram bara. Sedan blev det tyst läääänge. Men igår kom ett mejl som berättar att min krönika ”Hur en brun dag blir gul” publiceras i Allas veckotidning nummer 18 som kommer ut den 27 april. Yay!

Inte nog med det. Fick även ett sms om ett paket, en kartong med böcker som ska hämtas ut. Förstod snart att det är bok nummer tre i serien om Hälsa och folkbildning där jag har en längre text med. Det är så länge sedan jag skrev texten att jag helt förträngt det. Mer om det inom kort.

Det en speciell känsla det där, varje gång. Det går inte att jämföras med något annat. Lyckan när de egna orden publiceras, blir lästa och kanske, kanske får betydelse för någon annan. Oslagbar energikick och boost jag behövde precis just nu när skrivandet gått trögt och livet bjudit på många gupp. Är det inte förunderligt med livet?

Igår kväll gjorde jag som alltid och precis som min fantastiska skrivarcoach Kim M Kimselius också alltid gör. Jag njöt ett glas mousserande vin och firade en ny publicering. Jag gjorde det tillsammans med en av mina inspirationskällor, min dotter. Hon fick dock nöja sig med påskmust… Tillsammans såg vi filmen Trolls, en jättebra film om vänskap, kärlek och vikten av att tänka positiva tankar även vid motgång.

Imorgon är det fredag och då firar jag igen med en ny bok i min hand. Stort tack till alla skrivare, läsare, vänner och fantastiska människor därute som hejar på mig!

Utan er vore jag ingenting.

”She believed she could. So she did.”

/Anni

Gupp på vägen.

/ annisvensson / 14 kommentarer

gupp

Har du också stått där snopen och undrat vad tusan det är som händer? Kanske funderat över meningen med en del saker som sker och att det kanske är dags att ge upp. Åtminstone att det är dags att släppa taget om dina drömmar.

Ibland sker de där sakerna nästan samtidigt. Det där som får en att vackla. Lagen om alltings jävlighet, slumpen, en påminnare om livets skörhet för att du inte ska bli för bekväm. Eller kanske bara ett universums test för att se om du är stark nog? Fuck your dreams istället för Follow your dreams.

Well. Det där har jag funderat över. Massor. Hemma, vid havet, i skogen, i gymmet och i bilen för att nämna några platser. Under en längre tid har jag verkligen försökt styra mot mina mål.  Vara en bra mamma, göra ett bra jobb som kommunikatör (helst vara bland de bästa) och att i år bli klar med två nya noveller och min första helt egna bok.

Hur svårt kan det vara? Jag har ju hållit på ett tag. Jäkligt svårt har det visat sig. Gång på gång kommer nya hinder på vägen eller gupp som jag valt att kalla dem. Stora gupp.

Det nästnäst senaste av de lite större var ett smärtsamt ryggskott. Ett spjut i ländryggen som envist höll sig kvar i ett par månader. Efter det ett besked om att jag måste flytta ut ur min nybyggda lägenhet under två veckor snarast. Badrumsgolvet felbyggt, lutningen mot golvbrunn är obefintlig. Dessutom ett antal andra fel som innebär grävande, bankande, borrande typ alla dagar i veckan – sedan i juli. Bara en fråga återstår att lösa – var ska jag bo?

Det näst senaste guppet och ett av de värsta hittills kom att handla om liv eller död för en närstående och älskad person. Jag hann inte mer än landa från min resa där jag fått vila efter ett turbulent år med galet många gupp. En resa där jag återfunnit inspirationen, ideerna och lyckats skriva tjugoen sidor ny text. Bara några timmar senare satt jag på en intensivvårdsavdelning med döden flåsandes i nacken.

Från himmel till helvete fick en ny innebörd och knockouten var ett faktum. Inte direkt. Jag lyckades pendla ett gäng dagar och mil till och från sjukhuset, hålla hoppet levande och arbeta. För att det var nödvändigt för mig att få vara där.

När faran var över eller läget åtminstone stabilt – då föll jag. Jag blev sjuk, jättesjuk. Jag är stark som en björn, men inte oövervinnerlig. Jag ser att just här var det inte så konstigt att jag blev sjuk, men inte desto mindre irriterande.

Hinner bara blinka så kommer mer trubbel. Saker jag väljer att inte berätta om då det berör andra i min närhet. Det blir för personligt, men det är nya och enormt stora gupp att klättra över.

En stund blev jag matt. Så matt och arg att jag tänkte radera alla skrivna filer som har med mina novell- och bokprojekt att göra. Radera bloggen. Sluta skriva. Ge upp. Kasta in den berömda, fucking handduken. Ta död på drömmen för gott.

Men så händer något. Jag kan välja att lägga mig ned vid guppet, kika upp över kullen ibland och försöka se vad som hade kunnat hända om jag orkat klättra över. Bara en gång till.

Jag har bestämt mig för att klättra. Igen. För att jag måste. När jag skriver mår jag som bäst och orden måste få komma ut. Men kanske ännu viktigare är att en del av de berättelser och texter jag skriver förhoppningsvis kommer att göra nytta. Kanske för några, kanske för många. Men om det jag gör bara är till nytta för en enda människa så har allt varit värt det och jag älskar ju att skriva. Det verkar inte vettigt att ta död på det man älskar, även om det går trögt ibland och även om livet kommer emellan.

Så vet du vad? Jag ska banne mig ta mig över det nya guppet. Jag är en klättrare. En trött klättrare, men en som aldrig, aldrig ger upp. En dag står jag och signerar min första egna bok (förhoppningsvis är du med mig då) och med den målbilden klättrar jag. Igen.

/Anni

Det där med tid.

/ annisvensson / 1 kommentar
Foto: Brooke Campbell

Foto: Brooke Campbell

Jag har ägnat en del tid åt att fundera på hur jag ska få mer tid. Så mycket jag vill göra, men alldeles för få timmar på dygnet. Känner du kanske igen dig?

För ett par år sedan bestämde jag mig. Ett skrivarprojekt som åkt upp och ner i byrålådan ska stanna uppe och skrivas klart. En dröm sedan länge ska bli verklighet. Men hur skulle det klämmas in mellan arbete, skolskjuts, aktiviteter, matlagning, handla, tvätt, städning, trädgårdsarbete och husrenovering. Och allt det där andra som bara måste göras när man som jag, är mitt i livet med familj, barn och ett gammalt, men älskat hus som pockar på uppmärksamhet?

Det finns ett antal olika vägval. För det första behöver man bestämma sig. Det som nu ska göras (i mitt fall, skriva klart en bok) är det värt att prioritera? Vad är absolut viktigast för mig här och nu? Vad ger mig energi i livet och vad gör mig glad?

Jag behövde inte fundera särskilt länge. Jag vill skriva klart boken, mitt första verk, skriva en krönika ibland och jag vill blogga. Det är saker som är bland det bästa och roligaste jag vet (förutom att vara med min familj och mina vänner) och det tillför energi. Tänk att ibland till och med inspirerar jag någon annan människa och det är fantastiskt! Jag har även funderat på om jag är lite självisk, men kommit fram till att om jag är glad, blir de som finns runt omkring mig glada.

När det väl var bestämt resonerade jag med min familj och vi bestämde att varje söndag under några timmar har jag min ”skrivartid”. Då är jag ensam och kan ägna mig fullt ut åt mitt skrivande. Bara min tid. Känns oerhört lyxigt.

Har det fungerat bra då? Både ja och nej. För det mesta skriver jag. Men verkligheten tassar ibland emellan med kalas, trevliga besök och annat. Och då blir det ett uppehåll just den söndagen eftersom det också är viktigt och inte allt kan schemaläggas, men annars skriver jag. Sakta, sakta går det framåt.

En annan sak jag gjort för att få mer tid till skrivande är att jag valt bort tv-tittande. Inte helt, men nästan. Istället för att hasa ner i mysiga tv-soffan skriver jag och/eller går ut och promenerar, i mörkret med en pannlampa som enda sällskap. Och sen skriver jag. Där och då på mina ensamma promenader kommer några av de allra bästa idéerna (jo, det är sant!). Jag har en tanke om att när man ser mindre, så känner man mer. Kan det vara så kanske?

Och idag åkte jag buss till jobbet för att vår dotter ska få öva och snart åka buss på egen hand till och från skolan (som ligger ett par mil bort). Vips! Hittade jag mer tid att skriva eftersom hon ville läsa. 50 minuter på bussen gav det här inlägget och ytterligare ord till mina berättelser. Så ibland ska jag kanske ta bussen istället för bilen. Klimatsmart till på köpet 🙂

Har du bestämt dig för vad som ger dig energi och har du valt att prioritera det i ditt liv? Har du i så fall behövt välja bort något annat?

Jag vill avsluta med ett boktips. ”Tio tankar om tid” med Bodil Jönsson. Mycket läsvärd och jag länkar till Bokbörsen eftersom jag gillar idén om återbruk. Boken finns även som pocket hos de flesta bokhandlare på nätet. Läs den. Och fundera.

/Anni