Vad väntar vi på?

himmel_cool_stor

Få lär ångra att de inte jobbat mer. Eller tjänat mer pengar. Tror jag. Vad tror du att du kommer ångra när du kastar in handduken en dag? Du vet den där dagen, då livet tar slut.

Jag vet nu vad mitt mål är och vad jag vill göra. Men det tog många år, ett antal omprioriteringar och en olycka för att komma fram till det. Och nu försöker jag vid sidan om mitt jobb, som är kul, förverkliga en dröm om att bli krönikör (snart två publiceringar!) och författare. Att skriva ännu mer och låta alla ord jag har inom mig få komma ut. Det är svårt, jättesvårt och ofta fylls jag av tvivel. På min förmåga, mitt mål och mina möjligheter. Men jag har bestämt mig för att i alla fall försöka. Då vet jag åtminstone att jag har provat.

Vad är din dröm om du känner efter längst därinne? Gör du det du vill? Alltför många gör inte det, har jag förstått. Men livet är ju så kort, så borde vi inte alla försöka göra det vi drömmer om eller tycker är viktigast? Det där som gör oss alldeles pirrigt glada och lyckliga. Vi som har sådan fantastisk tur att vi bor i ett land där mycket är möjligt.

Det är under den korta tid när vi är lediga som vi försöker fylla våra liv med det vi egentligen vill göra och det vi längtar efter. När vi har semester. Då ska drömmar uppfyllas. Men alla andra dagar då? Är inte livet alldeles för kort och värdefullt för att bara göra det vi egentligen vill under en kort semester?

Jag läste i en artikel i Sydsvenskan, skriven av Ann Heberlein om att tidningen The Guardian publicerat en intervju med en sjuksköterska som arbetade med vård av människor i livets slutskede. Superintressant. Hennes svar på vad människor ångrar när de ligger inför döden är att de inte haft modet att leva enligt egen vilja. Många människor upplever att de levt mer enligt omvärldens förväntningar än i enlighet med egen önskan.

De ångrar också att de arbetat för mycket, att de tappat kontakten med vänner, att de inte tillbringat tillräckligt mycket tid med sina barn och att de inte unnat sig att vara lyckliga.

Kanske något att fundera över nu idag, även om det är svårt. Och även om en förändring skulle innebära ett gäng hinder på vägen. Väldigt mycket är ändå möjligt här i vårt fantastiska land.

Så, vad väntar vi på?

Här kommer musiken och låttexten som gav mig inspiration till just det här inlägget.

Tvivel.

image

Om jag bara lyssnar till mitt hjärta, inåt, finns bara en sak jag vill göra. Skriva min historia, kanske din historia och våra berättelser. Många ord och berättelser finns redan där sedan lång tid tillbaka, de bara väntar på att få komma ut, att få skrivas. Men så kommer stunderna av tvivel, då det blir svårt, näst intill omöjligt att fortsätta.

Men varför tjata om detta skrivande? Ja, det handlar kanske om att skrivandet blivit en nödvändighet, av flera olika anledningar. Jag vill beröra och bli berörd, kanske hjälpa någon annan och ge mening. Berätta att ingen någonsin vandrar ensam. Att livet kan vara mörkt, men att det oftast eller nästan alltid finns ljus lite längre fram, lite längre bort. Att det finns en mening i mycket som vi kanske inte ser just för stunden. Det finns ord som bara måste få komma ut.

Skriva ger mig och mitt liv större mening och mål och med skrivandet hoppas jag så småningom även ge andra möjlighet att se sin egen mening och sitt eget mål. Och det finns ju så mycket att berätta. Jag vill inspirera, dela med mig av erfarenheter och synliggöra hopp och möjligheter till alla som behöver. Men just nu tvivlar jag igen. Blir det tillräckligt bra? Varför gör jag det här? Vad händer om ingen vill läsa? Vågar jag bli besviken?

Inom mig har en författares längtan byggt sitt bo.
Vill vara den som med ord bringar hopp och tro.
Men så pickar på axeln den oroligas själ.
Tro inte du klarar det till slut.
Förhäv dig inte och tro det kan gå väl.
Den starka lågan åter falnar och brinner sakta ut.

En del hävdar att tvivel är bra. Det är bara då saker till slut kan bli riktigt bra och kanske är det så? Det jag däremot vet är att många tvivlar någon gång då och då, även stora författare, uppfinnare och inspiratörer. Och jag är nog snart tillbaka, för om det är något jag är riktigt dålig på, så är det att ge upp. Läs gärna Christina Holmströms fina inlägg på temat tvivel i Debutantbloggen: ”Till och med Khemiri”

”Det är farligt, sade tvivlet. Det är farligt, sade rädslan. Det är onödigt, sade förnuftet. Prova ändå, viskade hjärtat.” /Okänd 

/Anni

Ser du stjärnorna?

image

Flera gånger i livet har jag blickat mot himlen. I djupaste förtvivlan och sorg för att finna svar. När inget annat fanns.

Vid största glädjen, som exempelvis under sommaren när jag befann mig på en båt med min familj vid havet. Hade tid att tänka. Tid att skriva.

Och ensam när de andra sov, fick jag möjlighet att beundra den sagolika, vackra stjärnhimlen, med bara mig själv som sällskap.

Kikar du mot himlen någon gång? Tar du dig tid att se en stjärnbeströdd natthimmel? Precis som den är inatt?

Någon vet vad jag talar om. Känner igen sig. Någon har kanske inte en aning. Tycker kanske det låter märkligt. Oavsett, prova att stänga av alla ljud. Sätt dig ute ensam, en stund sent om kvällen. En kväll som den här. Och bara se. Känn.

Gör du det du vill? Är du på den plats du vill vara? Är du lycklig?

Vi må vara små i universum. Men vi finns. Och vi har alla möjlighet att göra det vi innerst inne vill. Och om du inte vet vad du vill har jag ett tips. Ja, jag vet att jag kanske är lite tjatig, men kolla in Alan Watts.

/Anni

Magi eller flow?

mörkö2

Små ord. Stor betydelse.

Ibland när människor som delar en stark passion, tro eller gemensamt intresse träffas händer något. Har du också upplevt det? Kanske under en fotbollsmatch, en konsert, en konstnärlig kurs eller ett yogapass?

Då vet du vad jag talar om. Det är nästan som om det vore något magiskt som sker.

Det hände mig nyligen på en skrivarkurs. Och känslan finns ännu kvar. Plötsligt öppnades nya dörrar. Skrivandet går som en dans. Jag kan inte sluta skriva. Idé efter idé poppar upp.

Kalla det magi. Kalla det flow. Kalla det vad du vill.

Men ibland bara händer det och det är fantastiskt.

Har du haft den känslan någon gång?

/Anni

En spännande höst – om att våga välja det ”osäkra”

vägen_natur

Igår läste jag ett mycket spännande blogginlägg. Det handlade om att våga gå sin egen väg. Om att ha modet att göra egna val. Oavsett vad omgivningen tycker. Mycket läsvärt av Michaela. Kika gärna: En spännande höst – om att våga välja det ”osäkra”

Det påminner mig om den text jag själv skrev i början av förra året som gästbloggare i nätverket Give it forward: ”Dröm inte det du vill göra. Gör det du vill göra.

Det finns fler därute som tänker lite som jag. Att livet är för kort för att inte göra det man vill. Och det är inspirerande. Så nu skriver jag lite mer och lite till.

/Anni

Sidan om mig kan bli sidan om dig.

aboutme

En egen hemsida kan vara bra att ha i olika sammanhang. Om du vill berätta om dig själv och vad du kan, om du söker jobb. Eller kanske för att presentera något specialintresse om du vill hitta likasinnade. Marknadsföra något specifikt, en produkt, en bok, fotografier, målningar. Listan på möjligheter kan göras lång.

Om du funderat över en hemsida har du kanske tänkt att det är för svårt, kostar pengar, tar för mycket tid osv. Men nix, så behöver det inte vara.

Det finns en enkel mall där du bara lägger in bild/foto, skriver en kort text, lägger in eventuella länkar och kontaktuppgifter. Och vips! är du klar. Lätt som en plätt. Bara att börja länka (t ex i din e-post signatur, i dina övriga kanaler som kanske Twitter eller Facebook) och dela. Det är dessutom helt gratis.

Tjänsten heter ”About me” och här kan du läsa mer.

Här finns min sida om du vill se hur jag gjort: https://about.me/annisvensson

Lycka till!

/Anni

Ps. Fler jättebra tips kring gratis onlinemarknadsföring och bra-att-ha-saker presenterades häromdagen på driftig.nu Bland annat, system för att hålla reda på alla lösenord, och ett annat för att ha dina filer tillgängliga, var du än befinner dig, digitala kom-ihåg lappar osv Kika här.

Plötsligt händer det.

fonster_1508

Du vet kanske den där känslan. När du bara vill omfamna hela världen. Har du känt den någon gång? För egen del har den känslan senaste tiden varit ett sällsynt inslag i mitt liv. Men i somras under en skrivarkurs började jag ana den. Och igår kom den med full kraft. Galopperande.

Vips! hoppade jag runt, gjorde ”tjolahoppsasteg” och hojtade. Helt galet egentligen och jag undrar vad grannarna trodde att jag höll på med. Kände mig så oerhört lycklig! Vad är då anledningen till detta närmast obeskrivliga lyckorus? Jo, det kom ett mejl från redaktionschefen på en av Sveriges större veckotidningar:

”Tack för krönikan. Den är intressant och jag kan mycket väl tänka mig att använda den under samma villkor som senast. Återkommer med publiceringsdatum inom kort.”

Det är underbart. Min krönika jag skrivit för mitt eget nöje, blir publicerad (den andra publiceringen någonsin på kort tid). Mina egna ord. Och kanske ännu viktigare – mina egna tankar. I en tidning där vanligtvis fler av krönikörerna är etablerade och kända skribenter.

annikronika1508
Så här glad var jag igår vid ”tjolahoppsastegen”. Till och med lite vindtyrig, beror nog på lyckoruset.

Under semestern var jag under en helg på skrivarkurs med härliga Kim M. Kimselius. Hon, alla på kursen (tack!) och platsen vi var på i lilla Färingsboda gav mig så mycket inspiration. Och jag har sedan dess skrivit som aldrig förr. På mina bokprojekt, i bloggen och många utkast till krönikor. Jag kan inte sluta skriva.

Och jag tänker tillbaka på hur just det här gick till. Förutom att jag haft en sagolik inspiration förstås… Första dagen jag återvände till arbetet efter semestern tänkte jag mycket på det här kring att våga. Och att ibland måste man våga chansa med saker för att komma någonstans.

Chefredaktören hade sagt före sommaren att jag skulle höra av mig framåt hösten med nya uppslag, om jag hade några. (Han skulle bara veta, jag har en hel låda full.) Tänkte att det är ju i och förs sig fortfarande sommar nu, men kände att flera texter jag ”petat” ihop var riktigt bra. Jag vågade tro att det var möjligt.

Så jag skickade mejl med ett förslag. Det må bära eller brista. Och det värsta som kunde hända var ju att jag inte skulle få svar eller möjligen ett nej. Dagarna gick.

Men så kom ett mejl igår och jag fick ett JA! Det är som lite av min dröm går i uppfyllelse, steg för steg. Sakta, men säkert. Det går. Det går faktiskt. Mina ord är tillräckligt bra och det jag har att berätta är tillräckligt intressant för att publicera. Hurra! Hoppas nu också att ett förlag får upp ögonen för mig så småningom 😉

Och kan jag så kan du.

DECIDE WHAT IT IS THAT YOU WANT.
WRITE THAT SHIT DOWN.
MAKE A PLAN.
AND…
WORK ON IT.
EVERY.
SINGLE.
DAY.

(Tack Dag Öhrlund, i gruppen Författare på Facebook för det citatet.)

Igår kväll lyssnade jag på ”Kenta”. Och sedan somnade jag med ett stort leende.

Tänk om.

image

Ja, tänk om. Jag fick sitta precis så här varje morgon. På en brygga någonstans där land möter hav.

Se solen gå upp. Höra fåglarnas morgonkvitter. Se världen vakna. Och dricka mitt morgonkaffe.

När jag sitter här känns det som en perfekt dag. Och jag drömmer om hur det skulle vara om varje dag skulle börja på en brygga i solen.

Tänk om.

Kanske vore det helt underbart.

Eller så är det som Karin Boye skriver.

”Den mätta dagen, är inte störst. Den största dagen är en dag av törst.”

Utdrag från Karin Boyes ”I rörelse”.

Knepigt det där.

Men doften av hav och tång, den värmande solen, och närheten till allt det vackra får mig att vilja skriva. Ännu mer.

Så tänk om jag hade en egen brygga vid havet. Tänk om.

/Anni

Tappa sugen. Och hitta den igen.

DCBA2030-6F13-4DE4-A16F-109BCCEFB849

Om att tappa sugen. Och om att återfinna den.

Många av oss har väl någon gång, eller kanske flera gånger, tappat den någonstans på vägen. Du vet, den där sugen. Förlorat lusten och glädjen. Idag hände det mig.

Just nu när det mesta i livet känns som om det är bra, du vet nästan sånt där ”flow” som man ibland talar om. Det flyter på, mycket går framåt och man trivs. Efter en lång semester och ledighet har jag fått göra härliga saker som jag gillar med de jag tycker om. Och jag känner en slags balans i tillvaron.

Då kommer ett bakslag. Den tidigare skimrande dagen blir plötsligt grå. Solen skiner ifrån en klarblå himmel utanför fönstret, men hos mig har solen gått i moln.

Igår var jag saligt glad över att äntligen ha övervunnit smärtminnen från en svår cykelolycka. Träningscyklade på landsväg igen, ett favoritnöje som jag inte varit kapabel att genomföra på fjorton månader. Men så igår bestämde jag mig (efter lång tids funderande och peppning av mig själv) och cyklade 18 kilometer i ett nafs. Nåja, kanske inte i ett nafs, men jag cyklade igen, vågade och det var det viktiga. Om smärtminnen och hur man övervinner svåra hinder kommer jag skriva mer om snart.

Men idag tappar jag sugen. Och varför händer det? För min del var det något som jag hoppats och väntat på. Som skulle bli så roligt. Nu vet jag att det på grund av olyckliga omständigheter som jag inte kan påverka, inte kommer inte att bli av. Åtminstone inte nu när det var tänkt.

Livet går upp. Och det går ned. Det gäller att hålla i sig hårt för att hänga med i livets berg- och dalbana. Och jag tillåter mig att bli ledsen och besviken. En liten stund.

Sedan vet jag att jag kommer att göra som jag alltid gör. Bita ihop. Gå vidare. Och fundera över meningen med det som nu sker. Kanske ger sig meningen tillkänna längre fram. Den har en tendens att göra det. Eller så tuffar livet på ändå.

Suget att skriva finns ändå alltid kvar. Likt en trogen följeslagare. Alltid där.

Jag försöker återgå till positiva tankar. Sakta, men bestämt. Och jag tänker fortsätta skriva, följa min plan. Mina bokprojekt ska bli verklighet och jag ska fortsätta blogga, oavsett hinder och yttre omständigheter. För det har jag bestämt och målet är satt. Det finns till och med en liten hejaklack numer som rycker upp mig när jag tillfälligt tappar sugen. Tack! Ni vet vilka ni är, ni som följer min blogg, finns i min skrivargrupp, familj och vänner.

Tänker på fisken Doris (Dory på engelska) i filmen ”Hitta Nemo” då hon säger ”Fortsätt simma, fortsätt simma”. Såg det citatet häromdagen någonstans, men minns inte var. Plötsligt dök det upp i minnet idag. Och jag ler lite, för precis så är det mig med. Jag funderar en stund, bestämmer mig och sedan fortsätter jag simma.

”Whatever the present moment contains, accept it as if you had chosen it. Always work with it, not against it.”

/Eckhart Trolle

/Anni

Ps. Vill du se och höra fler underbara citat av Doris (Dory) kan du kika här:

Tätt intill.

farstanas

Under alla år sedan jag lärde mig läsa har jag läst och lyssnat till hundratals, kanske tusentals böcker. Alla möjliga genrer och olika författare. De verk som fastnat och gjort störst intryck är självupplevda eller verklighetsnära berättelser och poesi. Vet inte varför, men tror det handlar om en slags samhörighet. Närhet, förståelse och kanske en känsla av att inte vara ensam.

Aldrig någonsin har jag stött på Bruno K. Öijer. Märkligt nog. Många anser att han är en av Sveriges främsta poeter och han skriver samhällskritiskt, men också om allt det sköra i livet.

Bruno säger själv att han vill ”vidröra människor” med sina dikter och ”i grunden handlar det om att varje människa är större än sin situation och att vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat”.

Spännande.

Något annat som är intressant med Bruno är att en del av hans texter har kommit till genom drömmar. Så är det även med en del av mina texter och idéer till texter. Och jag vet det gäller för flera andra jag känner som skriver. Drömmar är en fantastisk inspirationskälla, men det är inte enkelt att komma ihåg dem. De försvinner i ett nafs, så man får träna upp minnet och hitta sätt att få dem stanna så pass länge att man hinner anteckna…

För en tid sedan kom min sambo ned från vinden med en gammal boklåda. Han lade fram en hög med gamla böcker som han tyckte varit intressanta att läsa. En av böckerna var poesi av Bruno K Öijer. Bläddrade lite förstrött i boken, men fastnade ganska snart vid en text, och en till och en till… Fantastiska små texter, ofta korta, men med starkt och tänkvärt innehåll.

En av Brunos texter som jag fastnat lite extra för fann jag idag på nätet, den heter ”Tätt intill”. Sagolikt vackert. Här dessutom med bilder och bakgrundsmusik. Ett tips är att hans texter annars först bör läsas, sedan möjligen höras läsas upp. Anledningen till det är (enligt min mening) att många av texterna och dikterna kräver eftertanke. Det kan ta en stund innan de sjunker in. Åtminstone var det så för mig. Jag hade nog inte stannat vid Brunos texter om jag inte läst dem i lugn och ro på egen hand, innan jag fick höra dem läsas högt. Här finns den fina ”Tätt intill”:

Här finns också en intressant intervju med Bruno i SVT:s Babel från 2008. Han berättar om skrivandet, hur han tänker och varför han skriver:

Tack, Bruno för berörande texter. Du är långt ifrån, men tätt intill och du har berikat mig med dina ord.

/Anni