Tidigt i höstas skrev jag ett inlägg om att nästan, men bara nästan nå fram. Till ett mål man siktat mot länge och när man är så nära att man kan nudda det, ja då faller man. Handlöst.

Det ter sig näst intill otroligt att det händer igen. Men det händer. Igen.

Förra gången handlade det om att jag missade mitt livs första bokmässa. En viktig sak just då eftersom jag debuterade som författare i en antologi med tre av mina noveller. Den första riktiga boken där jag medverkar. Ett jäkligt ilsket ryggskott satte stopp för både euforisk glädje och resan till bokmässan i Göteborg: ”Om att nästan nå fram”

Men jag vägrade låta mig nedslås, haltade fram, tränade ihärdigt och det hände en massa andra fina saker under hösten. Mitt första författarframträdande var nog höjdpunkten. Helt magiskt. Och jag tog mig tillbaka till arbetet och livet tuffade på. Med en jul som blev annorlunda än andra jular de senaste tolv åren. Men det gick ändå bra.

Bestämde mig för att följa andra drömmar jag har. En av dem handlar om att resa mer och att skriva på andra platser än hemma. För att få vila efter ett tufft år, för att få ny inspiration och ny energi. Den första resan skulle gå till Thailand imorgon. Och ja, jag skriver ”skulle gå” för det blir kanske ingen resa. I alla fall inte imorgon. 

Det började häromdagen med rapporter från Thailand som berättade om ovanligt kraftiga skyfall och översvämningar. Där började en liten oroskänsla picka i mig. Tänk om jag inte skulle kunna åka? Det verkade dock ljusna, mitt hotell var inte drabbat av översvämning och vädret ser ut att bli bättre denna vecka. Men då blir dottern magsjuk och strax efter även jag. Min dotter mår nu bra och jag mår lite bättre, men jag har fortfarande värk i magen och är fasligt matt, så den där resan känns väldans avlägsen just nu. Imorgon vet jag om jag orkar eller inte. Men jag ska banne mig packa färdigt väskan ikväll. Utifall att…

I det här läget vill jag åter igen dra upp täcket så att bara möjligen nästippen sticker fram. (Tack för den talande, fina bilden som pryder inlägget, bäste bror.) För vad är det här för jäkla orättvisa? Eller är det en mening även i det som nu sker? Jag har jäkligt svårt att se den. Kanske ska jag inte befinna mig i vattenmassorna. Kanske är det som någon klok person sa att jag sprungit fort alldeles för länge. Kanske behöver jag bara vila för att återfinna kraften och energin som jag vet finns därinne. Kanske ska jag bara logga ut, sluta skriva, vila, träna lite och sen inget mer. Inte ens resa. I alla fall inte så långt bort. Inte just nu.  Eller inte alls.

Varför skriver jag ens det här? Inte en aning till en början. Men så här mot slutet tror jag att jag vet varför. 

Att skriva i den här bloggen om hur livet är på riktigt med dess ned- och uppgångar och att läsa andra bloggar om livet och om skrivande gör att jag kan fortsätta. 

Bloggandet är som ett andningshål där jag kan pysa ut en del av det som bubblar i mig. För att orka bli frisk igen. För att orka åka imorgon eller kanske orka boka en ny resa. För att kanske under 2017 nå ett par av mina andra viktiga mål. Sånt som gör mig glad, som ger energi. Det handlar om att få ett par noveller och min egna första bok klar.

Livet bjuder på hinder. Hittills har jag tagit mig över de flesta, så kanske kommer jag över även det här och några andra jag just nu har i min närhet.

Jag vet inte alls idag. Det enda jag vet är att det känns som om jag nådde kanske bara nästan fram. Igen. Den här resan har jag verkligen sett fram emot, strävat efter, längtat till. Det var min tid för sol, vila och skrivande. Just nu är det bara jäkligt tomt utom i mitt huvud där tankarna far omkring som yra små monster. En del morrar, en del ler elakt, några skrattar och en del gråter. 

Ps. En av mina fina vänner ringde nu på eftermiddagen. Hon är sjuksköterska och sa ”Anni, du kan ju inte bara ligga där i sängen och tycka synd om dig själv. Det blir inget bättre av.” Häpp! Jag tänkte vad tusan ska jag göra då? Och mumlade väl något om jättesvag och sjuk. Hon fortsatte.  ”Ta tag i det här nu, du vill ju så gärna åka, fixa mosad potatis, vätskeersättning och lite socker. Det skadar inte att försöka”. Det lät ju jäkligt klokt, så efter en stunds tvekan gjorde jag det, kämpade mig upp och åt lite, så just nu känner jag mig något bättre. Har till och med packat väskan. Utifall att.