Anni Svensson

När drömmar blir till verklighet – om ett förlag

/ annisvensson / 16 kommentarer

Ofta har jag pratat om att våga följa drömmar, sin passion och styra mot ett tydligt mål oavsett motgångar. Visst har jag kommit en bit på vägen med mina skrivardrömmar och nu har jag kommit lite längre, riktigt jäkla långt. Jag är med förlag, men kanske inte på det sätt jag tänkt från början. Numer är jag förläggare.

För två år sedan träffade jag ett antal skrivande människor på en fantastisk kurs i södra Sverige. En kurs med författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius som handlade om hur man skriver en bok och hur man skriver med glädje.  Den där kursen kom att på flera sätt förändra mitt liv.

Jag träffade där människor som är så olika mig, men ändå så lika. Troligen människor som jag aldrig skulle ha träffat om det inte vore för den där kursen och vår gemensamma passion – skrivandet. Det är något magiskt som sker när människor med samma brinnande passion och iver träffas och ägnar sig åt sitt största intresse. När vi delar våra innersta tankar, ord och egna berättelser med varandra är det som om allt som eventuellt fanns emellan oss rämnar. Det lämnar oss nakna och sårbara, men det öppnar också upp för fantastiska saker. Har du upplevt det någon gång?

I diskussionerna som följde denna kurs och nästa kurs som jag var på året efter visade det sig att en utav oss, Christina Gustavson hade ett förlag, Joelsgården förlag. Det började med att Christina berättade att hon ville lämna över sitt livsverk till någon lika passionerad som hon själv för orden, någon som kunde driva förlaget vidare. Vi var flera i gruppen som tog upp tråden och diskuterade det. Kanske mest på skoj till en början, men när diskussionen djupnade insåg vi att vi tillsammans hade all den kompetens som behövs för att driva ett förlag. Olika förmågor, kunskaper, yrkeserfarenheter och talanger. Och såklart det brinnande intresset för ord och berättelser, både våra egna men även andras verk.

På den vägen är vi och det har hunnit gå åtskilliga månader och en hel del planering för den nya konstellationen. Och idag äntligen, är det min och vår gemensamma stora nyhet. Joelsgårdens förlag har ombildats och jag är numer inte bara kommunikatör, skribent, krönikör och bloggare. Nu kan jag även lägga till styrelseledamot, förläggare och PR- & marknadsansvarig för Joelsgården förlag.

Det är så stort att jag nog inte tagit in det ännu. Gissa om jag ska fira i helgen?

Varmt tack till Kim M Kimselius och Christina Gustavson som hjälper mig, oss och förhoppningsvis fler blivande författare att förverkliga sina drömmar.  Tack även till alla mina skrivarkursvänner och fantastiskt fina och duktiga förlagskollegor Jenny, Titti och Ulla. Tillsammans är vi superstarka. Nu är vi alla levande bevis på det jag tjatar om – ingenting är omöjligt.

Följ gärna mig och mina förlagskollegor på Facebook @joelsgardenforlag och på Twitter @joelsgardenInfo och på Instagram @joelsgardenforlag

/Anni

 

Annons

Om vore jag en sommarpratare.

/ annisvensson / 15 kommentarer

Illustration, Tony Svensson, artura.se

Alltid har jag haft förmågan att drömma stort. Kanske har det att göra med alla timmar jag tillbringat på biblioteket i unga år. Där jag satt med läxor för att jag inte hade någon annan inspirerande plats att vara på. Och alla böcker jag funnit i de där hyllorna som fått mig att lyfta blicken och se det som jag annars inte skulle ha sett eller vetat om. Bibliotek, författare och berättelser har haft en avgörande betydelse för hur mitt liv skulle komma att bli. Kanske är det kärleken till orden och insikten i att ord kan göra skillnad som gör att jag så innerligt vill skriva?

De fick mig att tro att allt är möjligt och det i sin tur har lett mig fram till en rad olika saker i livet. Saker som av många ansågs omöjliga. De har gett mig mod och hopp. Nu skriver jag klart mina egna berättelser som förhoppningsvis kan nå fram till de som behöver allt det där som jag en gång behövde. Det skulle även tjäna som ett tack till alla författare som var min inspiration och som inte fick se vilken betydelse deras verk skulle komma att få. Som Karin Boye och Edith Södergran.  Eller min ungdoms favoritförfattare Per Hagman med boken ”Cigarett”, Hans-Eric Hellberg med böckerna ”Kram”, ”Puss”, ”Love Love Love” och ”Älskar, älskar inte”. Och inte minst, Barbara Voors med böckerna ”Älskade du”, ”Akvarium” och ”Tillit till dig”. Barbara fick mig inte bara att älska berättelserna utan även språket och ordföljd som ”om vore jag”. Bara för att nämna några.

Jag drömmer också om att en dag få förmånen att vara sommar- eller vinterpratare i radio. För att nå ut till de som behöver orden och berättelserna. För att få fler att förstå och veta att de inte är ensamma.

Om vore jag lyssnarnas val i mitt favoritradioprogram skulle mitt program ha temat ”Ingenting är omöjligt”. Precis som en av mina kommande böcker.

Jag växte upp i ett bostadsområde i Södertälje på 70- och 80-talet. I det området bodde de allra flesta som jag och min familj, i en enkel hyreslägenhet i beigefärgade och bruna betonghus med tre våningar. Medaljongtapeter i brun färgskala och möbler i furu och mossgrönt manchestertyg. Det mesta i området kändes grått och kallt, men husen omgärdades av gräsmattor och körsbärsträd. Små gröna oaser av spirande grönska, frodiga bär och hopp.

Vi var en familj som alla andra, åtminstone på ytan. Men allt var kanske inte som man kan tro. Allt var kanske inte som det borde ha varit eller kunnat vara. I mitt program skulle jag prata om det och försiktigt glänta på den där dörren till hemligheternas rum.

Jag skulle prata om hur man kan bryta arv och ta sig ur negativa mönster. Gå från ingenting, till en hög position i näringslivet för att sedan många år senare i sällskap av en sällsam blandning av förvånade kommentarer och positiva hejarop hoppa av. För att det känns rätt. För att göra någonting nytt. För att följa drömmar och hjärtats röst. Det skulle handla om ett löfte till mig själv som ung. Ett löfte som till slut blev tvunget att genomföras. Det skulle handla om vikten av att sätta mål, våga tro att att allt är möjligt och skriva klart en bok som funnits i tankarna i trettio år. Och så småningom lyckas bli både författare, förläggare och kanske också föreläsare.

Mitt program skulle handla om tro, hopp, mod, tankens kraft och hur det är möjligt att gå sin egen väg, oavsett bakgrund. Jag hoppas kunna både hjälpa och kanske inspirera någon till våga följa sina egna drömmar.

Den här berättelsen är viktig. För jag lyckades. Och kan jag, så kan du.

Mitt program skulle även innehålla musik som inspirerat och stärkt mig på min resa. Musik som passar bra tillsammans med mitt manus. Några exempel som jag omedelbart tänker på:

  • ”Family Portrait” – Pink
  • ”I den stora sorgens famn”  – Tommy Nilsson
  • ”Spiegel im Spiegel” – Arvo Pärt
  • ”Some die young” – Laleh
  • ”Over the rainbow” – Israel Kamakiwiwo´ole
  • “Så länge jag letat” – Cajsa Stina Åkerström
  • ”Förlåtelsen” – Kent
  • “I´ll be there” – Bon Jovi
  • ”Sånt som bara händer” – Olle Ljungström
  • ”If it be your will” – Leonard Cohen
  • “Vi blundar” – Caroline af Ugglas
  • ”Run, run, run” – Junge Junge
  • “Hallelujah” – Amanda Jensen
  • “Fight song” – Rachel Platten
  • ”Visa vid vindens ängar” – Mats Paulson och Håkan Hellström
  • ”Lost boy” – Ruth B
  • ”Strövtåg i hembygden” – Mando Diao
  • ”Nattpojken och Dagflickan – Kent
  • ”Köpt en bil” – Lars Winnerbäck
  • ”Hold on”  – Nano
  • ”Länge leve vi” – Ison & Fille
  • ”Din tid kommer” – Håkan Hellström

Kanske delar jag med mig av en del poesi av Karin Boye och Tomas Tranströmer och några andra favoriter. Kanske fattar jag också mod och delar med mig av egna texter. Det viktiga är att berättelsen når ut till de som behöver höra den.

Skulle du lyssna?

/Anni Svensson

Ps. Under perioden 19 mars-7 april  kan alla som vill bli ”Lyssnarnas sommarvärd 2017” spela in ett bidrag. Eller lämna tips på personer man vill ska sommarprata. Kanske gör jag ett försök med en egen ansökan. Om jag vågar.

Om superhjältar och svårigheter som blir möjligheter.

/ annisvensson / 2 kommentarer

Agnes är en tjej som återkommer i bloggen i olika skepnader. Just idag är hon såklart Super-Agnes. Agnes illustreras av min bror, Tony Svensson, artura.se

Det finns människor som inspirerar mig lite extra. De där som vågar tänka utanför boxen, som ser möjligheter där andra ser problem. De som hittar ljusglimtar i mörkret och som vänder på varje liten sten för att hitta lösningar istället för att fokusera på hinder. De som gör att svårigheter blir till möjligheter. Mina superhjältar.

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att få lyssna på en sådan person i Kulturhuset i Järna, ett seminarium anordnat av Järna Kommunikation. Han heter Anton Håkanson och är grundare av DayCape. Anton har fått flera utmärkelser, ex European Youth Awards och Reach for Change. Han har även inlett året med att bli utsedd av Forbes 30 under 30 till en av de ledande sociala entreprenörerna i Europa under 30.

Vad är då DayCape? Jo, förutom att vara ett startupföretag som blivit framgångsrikt handlar det om en app och ett slags planeringsverktyg, en interaktiv bildkalender som hjälper barn, ungdomar (och vuxna) att få koll på och planera sin dag. DayCape vill att alla barn ska leva i en värld där de känner sig entusiastiska över dagen de har framför sig. För vissa barn kan det här stödet vara lite mer värt än för andra. Till exempel barn och ungdomar med autism/funktionsnedsättning. Där varje liten förändring eller oväntad händelse under en dag kan ställa till med stora bekymmer, frustration, oro och ilska.

Appen är en lösning, ett kommunikationsverktyg för vuxna (t ex föräldrar och lärare), barn och ungdomar. I appen finns förutom en struktur med hålltider och schema med kom-ihåg-saker även ett system för bedömning och feedback. Med hjälp av symboler som visar ansiktsuttryck kan användaren även bedöma tilll exempel en lektion eller aktivitet med en glad, sur, arg eller stressad symbol (typ tecknade smileys). Genialt för diskussioner!

Det ännu mer fantastiska med Anton är att han själv har eller i alla fall har haft, vad han själv kallar ”autistiska drag” och han har vänt upp och ned på det som många andra kan se som problem. Anton såg istället lösningen, och utvecklade den själv. Och rubriken på seminariet säger en hel del – ”Autism som superkraft”.

Anton menar att alla har sina egna supertalanger (kanske särskilt människor med t ex dignoser inom autismspektrum som ADHD/ADD/Asperger) och alla kan vara superhjältar. Det handlar bara om att vi alla är olika, har olika förutsättningar och att vissa till exempel behöver mer struktur än andra för att komma till sin rätt och blomma ut som de fantastiska människor alla är.

”Det spelar ingen roll vem du är, hur gammal du är, var du bor, vad du vill göra… Vem som helst kan sätta på en mantel och förbereda sig för en superdag.” /Anton Håkanson, grundare Daycape

I appens symbol ingår en flicka och en pojke iförda varsin mantel. Alla kan vara sin egen superhjälte med sina speciella supertalanger. ”Autism is a superpower”. Love it!

Du gjorde min dag, Anton. Keep up the good work! Och ni andra – kolla in Daycape och dela gärna vidare. (Alldeles särskilt om du har människor i din omgivning med funktionsnedsättning.)

/Anni

Hurra! En ny krönika i Allas veckotidning.

/ annisvensson / 9 kommentarer

Den senaste tiden har jag haft svårt med skrivarmotivationen, men jag har också tänkt att den kommer tillbaka. Måste komma tillbaka. Igår kom ett oväntat mejl och förgyllde min dag. Och vips! befinner jag mig i ett lyckorus.

Det var Allas veckotidnings redaktionschef som hörde av sig. Jag skickade en ny krönika förra våren, fick veta att den var bra och att de skulle publicera den. Lite längre fram bara. Sedan blev det tyst läääänge. Men igår kom ett mejl som berättar att min krönika ”Hur en brun dag blir gul” publiceras i Allas veckotidning nummer 18 som kommer ut den 27 april. Yay!

Inte nog med det. Fick även ett sms om ett paket, en kartong med böcker som ska hämtas ut. Förstod snart att det är bok nummer tre i serien om Hälsa och folkbildning där jag har en längre text med. Det är så länge sedan jag skrev texten att jag helt förträngt det. Mer om det inom kort.

Det en speciell känsla det där, varje gång. Det går inte att jämföras med något annat. Lyckan när de egna orden publiceras, blir lästa och kanske, kanske får betydelse för någon annan. Oslagbar energikick och boost jag behövde precis just nu när skrivandet gått trögt och livet bjudit på många gupp. Är det inte förunderligt med livet?

Igår kväll gjorde jag som alltid och precis som min fantastiska skrivarcoach Kim M Kimselius också alltid gör. Jag njöt ett glas mousserande vin och firade en ny publicering. Jag gjorde det tillsammans med en av mina inspirationskällor, min dotter. Hon fick dock nöja sig med påskmust… Tillsammans såg vi filmen Trolls, en jättebra film om vänskap, kärlek och vikten av att tänka positiva tankar även vid motgång.

Imorgon är det fredag och då firar jag igen med en ny bok i min hand. Stort tack till alla skrivare, läsare, vänner och fantastiska människor därute som hejar på mig!

Utan er vore jag ingenting.

”She believed she could. So she did.”

/Anni

Om en fjäril.

/ annisvensson / 2 kommentarer

fjaril

Nu och då händer något oväntat och spännande. I onsdags var jag på after work i Stockholm med tidigare kollegor som jag inte träffat på väldigt länge. Det var ett återseende med härliga människor. En kväll som fyllde mig med en varm känsla och en rad minnen från ett företag där jag tillbringade drygt tjugo år.

Senare framåt kvällen satt jag bredvid en tidigare kollega som berättade något intressant. Jag har inte an aning om hur vi kom in på ämnet, men hon hade haft en nära släkting, en morbror som alltid varit kärnfrisk, men som nu gått bort. En människa som inte haft någon tro och varit uttalat ateist. Morbrodern fick cancer precis i tid till pensionen och han var säker på att han inte skulle klara sig särskilt länge. Han lovade en kort tid före sin bortgång, att om det mot förmodan, skulle finnas någon värld bortom denna, så skulle han på något vis ta sig tillbaka för att ge ett tecken.

Begravningen ägde rum under vinterårstiden, det var kallt och snön låg vit på marken. I kyrkan stod släkt och vänner samlade i tryckt stämning. Du vet så där som det kan bli på en begravning. Minkollega berättar hur en fjäril plötsligt kommer flygande, fångar all uppmärksamhet och landar på hennes hand. Både hon och övriga i församlingen kikar med förvåning på fjärilen och hon beskriver hur tydligt hon känner och vet att den här fjärilen är mer än en vanlig fjäril.

Alldeles snart flyger fjärilen vidare och sätter sig på nästa människa, nästa och nästa…tills den berört dem alla. Hon berättar hur fascinerade alla blir av det som sker, och åtminstone hon är övertygad om att det inte är någon vanlig fjäril som vaknat ur sin vinterdvala, men det står ju fritt att tolka och tro vad man vill.

En fin berättelse i sig. Men för mig var den något mer. Jag skrev en novell för några månader sedan som handlar om vad jag  tror kanske händer när vi lämnar det här livet. En berättelse bara utifrån min fantasi och tro.  Mycket i den handlar om just en resa och en fjäril. Novellen är ännu inte helt klar, men snart ska den vara det och jag hoppas då få den publicerad, så att du också kan se det fantastiska i att den här personen berättade det här just för mig.  Novellen jag skrivit (som snart är klar), kan förhoppningsvis ge både hopp och tro till alla de som förlorat någon närstående.

Jag är nämligen ännu mer övertygad nu om att vi ses igen.

/Anni

Ps Jag vann mitt livs första skrivartävling i våras med inledningen till just den här novellen. Om du är nyfiken så hittar du inledningen här: ”Och vinnaren är – Anni Svensson”

 

Min debut som författare!

/ annisvensson / 22 kommentarer

Anni aug 2016

Det känns fortfarande märkligt att säga att jag är författare. Men nu är jag det! På sätt och vis i alla fall, eftersom jag i höst medverkar som skribent i två olika böcker. Våren 2017 i ytterligare en bok. Och jag fortsätter såklart jobba med mina andra, helt egna skrivarprojekt. En dag hoppas jag få se bara mitt eget namn på en bokrygg.

Jag yppade för första gången att jag är författare när jag nyligen var på besök i skärgården. Några människor jag träffade på min nyfunna och underbara ö, Landsort, frågade vad jag gör. Då provade jag att säga att jag är kommunikatör och författare. Måste erkänna att det kändes både galet pirrigt, märkligt och reaktionen var intressant…

”Oj, författare, vad spännande och svårt. Vad skriver du om?”

Jag håller med! Svårt är bara förnamnet på att få ihop en längre berättelse, en hel bok. Jag blev också påmind om att jag måste fundera ut en bra, kort pitch för mina olika berättelser. Det har jag fortfarande kvar att klura ut. När jag är klar ska jag trycka upp visitkort, så att de jag träffar enkelt kan få mina kontaktuppgifter och länken till min blogg. Blir nog bättre än att skriva på servetter och annat… 🙂

Den första boken jag medverkar i är Färgargårdens andar som nu finns att bevaka (du får ett meddelande när boken finns att beställa) på Adlibris och Bokus Det är en novellsamling på drygt 400 sidor där jag bidragit med tre noveller; Astrid och Beda, Huset och Historiens vingslag.

Färgargårdens andar är en novellsamling som kommit till efter skrivarkurser på Färgargården sommaren 2015. Skrivkursledare Kim M Kimselius medverkar också med flera noveller. Är du nyfiken på vad berättelserna handlar om? Hoppas det! Här kommer bokens baksidestext:

”Det är något magiskt med Färgargården. Direkt någon sätter foten innanför dörren börjar det hända saker. Människor passerar revy, livsöden flyter ihop och orden flödar. Vad hände egentligen här för länge sedan? Vad är det för speciellt med den gamla gården som gör att ingen lämnas oberörd?

Sjutton författare har inspirerats av atmosfären i det gamla huset och berättelserna har vuxit fram. Genom novellerna får du ta del av det förflutna och se vad som händer när varken fantasi eller ord sätter några gränser. Vem är det som fortfarande finns kvar i huset, efter flera hundra år? Läs, njut och försvinn bort i gränslandet mellan fantasi och verklighet.”

Den andra boken jag medverkar i, Hälsa och Folkbildning, del 2 kommer ut september/oktober 2016 och del tre, våren 2017. Det är ett bokprojekt som arbetar med upplysning och folkbildning i hälsofrågor ur ett internationellt perspektiv. Jag har tillsammans med ett stort antal andra författare skrivit en berättelse till bok två och tre;

  1. Även med små steg kommer du långt (september/oktober 2017)
    Smaltips och chockerande bra dietmetoder. Och hårdträning tills man får blodsmak i munnen. Det finns kanske andra sätt att komma i balans? Genom att sätta långsiktiga mål, äta lite mer varierat och röra på sig i lagom takt. Att därtill tänka positivt, ha kul och ge sig själv små belöningar kan bli en mirakelkur som håller i längden. Har du också läst om alla fantastiska dieter och tuffa träningstips som utlovar form och balans i världsklass? Provat, men inte lyckats? Det kanske handlar mer om att fundera ut vad man vill och göra det man tycker om. Jag tror det viktiga är att hitta något man verkligen gillar, göra det i lagom takt, men regelbundet. Och inte låta något komma i vägen…

2. På ett par sekunder kan allt förändras (våren 2017)
Det var en sällsamt vacker vårmorgon i slutet av maj, den där dagen för snart två år sedan. Dagen som kom att förändra mitt liv.

Solens första strålar letade sig försiktigt fram genom morgondimman som låg skir över åkrar och fält. Allt var tyst, luften kändes ovanligt klar med en lätt doft av syrén och daggvått gräs. En perfekt dag för ännu ett träningspass. Min nya cykel, en solgul och svart racerhybrid stod och väntade på mig under det stora och spirande vårdträdet framför vårt hus. Trädet ungefär lika gammalt som vårt sekelskifteshus, och lika vackert. Ett vårdträd som enligt gammal folktro sades skydda de människor som bor i huset…

Jag hoppas att jag väckt din nyfikenhet, och att du läser alltihop så småningom. Sedan ser jag fram emot att höra vad du tyckte, även om det känns lite läskigt att mina berättelser nu kommer ut på riktigt. Utelämnande, nervöst, men också roligt och spännande…!

Nu ska jag fortsätta med mina övriga, egna skrivarprojekt. Håll en tumme för att jag lyckas bli klar med min första egna bok nu under hösten/vintern (och sedan alla de andra berättelserna som bara väntar på att få komma ut).

/Anni

Intervjuad i Länstidningen Södertälje

/ annisvensson / 4 kommentarer

Ibland slår drömmar in och ibland händer saker man inte riktigt räknat med. Och de där stunderna, när det väl händer, är så roliga. Jag har varit sjuk i några dagar och därför inte kunnat blogga om det här förrän nu.

Slottsparken, Ulriksdal, Stockholm. En fantastiskt vacker plats. En plats för drömmar.

Slottsparken, Ulriksdal, Stockholm. En fantastiskt vacker plats. En plats för drömmar.

För ett par veckor sedan skickade jag in ett förslag på gästkrönika till Länstidningen i Södertälje (LT). Den var formulerad som ett svar på nyhetschefen Carina Sigurdssons roliga krönika ”Hur överlever du vintrarna och mörkret?” Tyvärr finns den inte digitalt.

Men det blev ingen gästkrönika den gången utan istället en intervju och ett hedrande helsidesreportage med mig i tidningens del som kallas ”Lördagsporträttet” den 24 oktober. Så himla roligt och fint!

Här kan du läsa den digitala versionen: ”Att skriva är ett lyckorus, det är som att ha hittat hem”

Det återstår att se om min krönika om hur jag överlever höst- och vintermörker blir publicerad i Länstidningen, här eller någon annanstans så småningom.  Och om jag nästa år står på Akademibokhandeln på Kringlans varuhus och på Lunabiblioteket och signerar mitt första verk. Ibland slår ju drömmar in…

/Anni

Ps. Tack Carina Sigurdsson (nyhetschef), Roger Stigell (reporter) och Magnus Grimstedt (fotograf) på Länstidningen för ett fint reportage.

Plötsligt händer det.

/ annisvensson / 5 kommentarer

fonster_1508

Du vet kanske den där känslan. När du bara vill omfamna hela världen. Har du känt den någon gång? För egen del har den känslan senaste tiden varit ett sällsynt inslag i mitt liv. Men i somras under en skrivarkurs började jag ana den. Och igår kom den med full kraft. Galopperande.

Vips! hoppade jag runt, gjorde ”tjolahoppsasteg” och hojtade. Helt galet egentligen och jag undrar vad grannarna trodde att jag höll på med. Kände mig så oerhört lycklig! Vad är då anledningen till detta närmast obeskrivliga lyckorus? Jo, det kom ett mejl från redaktionschefen på en av Sveriges större veckotidningar:

”Tack för krönikan. Den är intressant och jag kan mycket väl tänka mig att använda den under samma villkor som senast. Återkommer med publiceringsdatum inom kort.”

Det är underbart. Min krönika jag skrivit för mitt eget nöje, blir publicerad (den andra publiceringen någonsin på kort tid). Mina egna ord. Och kanske ännu viktigare – mina egna tankar. I en tidning där vanligtvis fler av krönikörerna är etablerade och kända skribenter.

annikronika1508
Så här glad var jag igår vid ”tjolahoppsastegen”. Till och med lite vindtyrig, beror nog på lyckoruset.

Under semestern var jag under en helg på skrivarkurs med härliga Kim M. Kimselius. Hon, alla på kursen (tack!) och platsen vi var på i lilla Färingsboda gav mig så mycket inspiration. Och jag har sedan dess skrivit som aldrig förr. På mina bokprojekt, i bloggen och många utkast till krönikor. Jag kan inte sluta skriva.

Och jag tänker tillbaka på hur just det här gick till. Förutom att jag haft en sagolik inspiration förstås… Första dagen jag återvände till arbetet efter semestern tänkte jag mycket på det här kring att våga. Och att ibland måste man våga chansa med saker för att komma någonstans.

Chefredaktören hade sagt före sommaren att jag skulle höra av mig framåt hösten med nya uppslag, om jag hade några. (Han skulle bara veta, jag har en hel låda full.) Tänkte att det är ju i och förs sig fortfarande sommar nu, men kände att flera texter jag ”petat” ihop var riktigt bra. Jag vågade tro att det var möjligt.

Så jag skickade mejl med ett förslag. Det må bära eller brista. Och det värsta som kunde hända var ju att jag inte skulle få svar eller möjligen ett nej. Dagarna gick.

Men så kom ett mejl igår och jag fick ett JA! Det är som lite av min dröm går i uppfyllelse, steg för steg. Sakta, men säkert. Det går. Det går faktiskt. Mina ord är tillräckligt bra och det jag har att berätta är tillräckligt intressant för att publicera. Hurra! Hoppas nu också att ett förlag får upp ögonen för mig så småningom 😉

Och kan jag så kan du.

DECIDE WHAT IT IS THAT YOU WANT.
WRITE THAT SHIT DOWN.
MAKE A PLAN.
AND…
WORK ON IT.
EVERY.
SINGLE.
DAY.

(Tack Dag Öhrlund, i gruppen Författare på Facebook för det citatet.)

Igår kväll lyssnade jag på ”Kenta”. Och sedan somnade jag med ett stort leende.