bok

När glöden falnar, men tar fart igen.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

glod_eld

För inte så länge sedan skrev jag så att tangenterna nästan glödde. Jag kunde helt enkelt inte sluta skriva. Orden flödade. Det blev både ett par noveller till en möjlig kommande antologi, blogginlägg och sidor i mitt pågående bokprojekt. Men så hände något. Glöden falnade.

Jag har försökt hitta tillbaka till glöden och det där ”skrivarflowet”, men upptäckt att det är lite svårt den här gången. För mig brukar det inte vara det, men nu tar det emot. Funderat över vad det är som gör att orden blir färre, eftersom jag vet att skrivandet är både viktigt och roligt.

Det kan vara en rad möjliga orsaker. Jag tror att det jag skriver kanske inte blir tillräckligt bra. Mitt kuliga jobb, en försäkringstvist och andra saker i mitt liv har tagit både mer tid och energi än vanligt. Och dessutom (kanske viktigast av allt) viskar en liten röst  att det nog inte kommer att gå så bra och varför skulle just jag lyckas med något som andra misslyckas med. Men mitt i funderingarna kommer ett mejl från en tjej som undrar hur jag egentligen gjorde när jag fick en av de där krönikorna publicerade.

Och vips! Ett litet mejl, några hejarop från ett par andra håll och jag är tillbaka på banan igen. För jag har ju faktiskt blivit publicerad flera gånger redan. Och det är så kul att skriva, oavsett vad som händer sedan. Jag har ännu inte en hel bok utgiven, ett riktigt verk, men jag vet att jag kan skriva och att det är oerhört kul. På jobbet går det bra och nu har vi här en tjej som vill veta hur jag gjorde när jag fick den där ena krönikan publicerad. Jag har redan kommit en bra bit på vägen och nu vill hon också uppfylla en dröm om att få sina egna texter publicerade. Här händer något inom mig och jag blir glad, får ny energi. Nu kan kanske jag hjälpa någon annan att nå en bit på vägen mot sina drömmars mål.

Hoppas att jag lyckas ge tillräckligt bra råd och att hon lyckas nå ut med sina egna ord. Håller tummen hårt. Och åter igen far fingrarna snabbt och lätt över tangenterna.

/Anni

Vad vill du inte göra?

/ annisvensson / Lämna en kommentar

vägen_2

Författaren Henning Mankell har lämnat oss, bara 67 år gammal. Jag har aldrig läst något av hans verk, men nu ska jag göra det. Vill du veta varför?

Jag läste ett citat idag från hösten 2014 där Henning intervjuats av TT och det lyder så här:

”Tiden är knapp. Du hittar aldrig en 25:e timme som du tappat bort i någon påse i köket. Den finns inte. Alla människor måste bestämma sig för vad de inte vill göra. Jag har varit ganska duktig på det, att alltid värdera min tid.”

Det finns mycket intressant kring Henning och den sak som fastnat mest är att han vänt på den frågeställning jag ofta har. Ni som följt min blogg vet att jag ibland ställer frågor kring vad jag eller du vill göra. På riktigt. Och att det är viktigt att komma fram till det, vad man innerst inne vill med sitt liv och att följa sitt hjärta, hitta sin egen mening och mål. Henning däremot vänder på det hela och tycker att vi bör fråga oss vad vi inte vill göra. Intressant. Kanske ger det helt nya svar som leder var och en av oss i rätt riktning?

Henning skrev också en hel del om sin sjukdom i krönikor för GP (Göteborgsposten). I sin sista krönika citerar han i slutet Peo Enqvists ord:

”En dag ska vi dö. Men alla andra dagar ska vi leva”.

Henning Mankells näst senaste verk heter ”Kvicksand”. Där skriver han om livsavgörande ögonblick, om möten med gatubarn och om den egna uppväxten . Ett till verk på min ”att-läsa-lista” efter att idag ha fått veta lite mer om honom.

Tack för dina kloka ord, Henning, vi ses kanske i skrivarklubben i Nangiala. Fram till dess fortsätter jag att ta bort sådant ur mitt liv som jag inte vill göra. Och försöker göra mer av det jag verkligen vill. Till exempel att läsa ”Kvicksand” och skriva klart mitt egna första verk.

Har du någonsin funderat över vad du inte vill göra? Och har du i så fall gjort någon förändring i ditt liv?

/Anni

Sidan om mig kan bli sidan om dig.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

aboutme

En egen hemsida kan vara bra att ha i olika sammanhang. Om du vill berätta om dig själv och vad du kan, om du söker jobb. Eller kanske för att presentera något specialintresse om du vill hitta likasinnade. Marknadsföra något specifikt, en produkt, en bok, fotografier, målningar. Listan på möjligheter kan göras lång.

Om du funderat över en hemsida har du kanske tänkt att det är för svårt, kostar pengar, tar för mycket tid osv. Men nix, så behöver det inte vara.

Det finns en enkel mall där du bara lägger in bild/foto, skriver en kort text, lägger in eventuella länkar och kontaktuppgifter. Och vips! är du klar. Lätt som en plätt. Bara att börja länka (t ex i din e-post signatur, i dina övriga kanaler som kanske Twitter eller Facebook) och dela. Det är dessutom helt gratis.

Tjänsten heter ”About me” och här kan du läsa mer.

Här finns min sida om du vill se hur jag gjort: https://about.me/annisvensson

Lycka till!

/Anni

Ps. Fler jättebra tips kring gratis onlinemarknadsföring och bra-att-ha-saker presenterades häromdagen på driftig.nu Bland annat, system för att hålla reda på alla lösenord, och ett annat för att ha dina filer tillgängliga, var du än befinner dig, digitala kom-ihåg lappar osv Kika här.

Plötsligt händer det.

/ annisvensson / 5 kommentarer

fonster_1508

Du vet kanske den där känslan. När du bara vill omfamna hela världen. Har du känt den någon gång? För egen del har den känslan senaste tiden varit ett sällsynt inslag i mitt liv. Men i somras under en skrivarkurs började jag ana den. Och igår kom den med full kraft. Galopperande.

Vips! hoppade jag runt, gjorde ”tjolahoppsasteg” och hojtade. Helt galet egentligen och jag undrar vad grannarna trodde att jag höll på med. Kände mig så oerhört lycklig! Vad är då anledningen till detta närmast obeskrivliga lyckorus? Jo, det kom ett mejl från redaktionschefen på en av Sveriges större veckotidningar:

”Tack för krönikan. Den är intressant och jag kan mycket väl tänka mig att använda den under samma villkor som senast. Återkommer med publiceringsdatum inom kort.”

Det är underbart. Min krönika jag skrivit för mitt eget nöje, blir publicerad (den andra publiceringen någonsin på kort tid). Mina egna ord. Och kanske ännu viktigare – mina egna tankar. I en tidning där vanligtvis fler av krönikörerna är etablerade och kända skribenter.

annikronika1508
Så här glad var jag igår vid ”tjolahoppsastegen”. Till och med lite vindtyrig, beror nog på lyckoruset.

Under semestern var jag under en helg på skrivarkurs med härliga Kim M. Kimselius. Hon, alla på kursen (tack!) och platsen vi var på i lilla Färingsboda gav mig så mycket inspiration. Och jag har sedan dess skrivit som aldrig förr. På mina bokprojekt, i bloggen och många utkast till krönikor. Jag kan inte sluta skriva.

Och jag tänker tillbaka på hur just det här gick till. Förutom att jag haft en sagolik inspiration förstås… Första dagen jag återvände till arbetet efter semestern tänkte jag mycket på det här kring att våga. Och att ibland måste man våga chansa med saker för att komma någonstans.

Chefredaktören hade sagt före sommaren att jag skulle höra av mig framåt hösten med nya uppslag, om jag hade några. (Han skulle bara veta, jag har en hel låda full.) Tänkte att det är ju i och förs sig fortfarande sommar nu, men kände att flera texter jag ”petat” ihop var riktigt bra. Jag vågade tro att det var möjligt.

Så jag skickade mejl med ett förslag. Det må bära eller brista. Och det värsta som kunde hända var ju att jag inte skulle få svar eller möjligen ett nej. Dagarna gick.

Men så kom ett mejl igår och jag fick ett JA! Det är som lite av min dröm går i uppfyllelse, steg för steg. Sakta, men säkert. Det går. Det går faktiskt. Mina ord är tillräckligt bra och det jag har att berätta är tillräckligt intressant för att publicera. Hurra! Hoppas nu också att ett förlag får upp ögonen för mig så småningom 😉

Och kan jag så kan du.

DECIDE WHAT IT IS THAT YOU WANT.
WRITE THAT SHIT DOWN.
MAKE A PLAN.
AND…
WORK ON IT.
EVERY.
SINGLE.
DAY.

(Tack Dag Öhrlund, i gruppen Författare på Facebook för det citatet.)

Igår kväll lyssnade jag på ”Kenta”. Och sedan somnade jag med ett stort leende.

Tappa sugen. Och hitta den igen.

/ annisvensson / 5 kommentarer

DCBA2030-6F13-4DE4-A16F-109BCCEFB849

Om att tappa sugen. Och om att återfinna den.

Många av oss har väl någon gång, eller kanske flera gånger, tappat den någonstans på vägen. Du vet, den där sugen. Förlorat lusten och glädjen. Idag hände det mig.

Just nu när det mesta i livet känns som om det är bra, du vet nästan sånt där ”flow” som man ibland talar om. Det flyter på, mycket går framåt och man trivs. Efter en lång semester och ledighet har jag fått göra härliga saker som jag gillar med de jag tycker om. Och jag känner en slags balans i tillvaron.

Då kommer ett bakslag. Den tidigare skimrande dagen blir plötsligt grå. Solen skiner ifrån en klarblå himmel utanför fönstret, men hos mig har solen gått i moln.

Igår var jag saligt glad över att äntligen ha övervunnit smärtminnen från en svår cykelolycka. Träningscyklade på landsväg igen, ett favoritnöje som jag inte varit kapabel att genomföra på fjorton månader. Men så igår bestämde jag mig (efter lång tids funderande och peppning av mig själv) och cyklade 18 kilometer i ett nafs. Nåja, kanske inte i ett nafs, men jag cyklade igen, vågade och det var det viktiga. Om smärtminnen och hur man övervinner svåra hinder kommer jag skriva mer om snart.

Men idag tappar jag sugen. Och varför händer det? För min del var det något som jag hoppats och väntat på. Som skulle bli så roligt. Nu vet jag att det på grund av olyckliga omständigheter som jag inte kan påverka, inte kommer inte att bli av. Åtminstone inte nu när det var tänkt.

Livet går upp. Och det går ned. Det gäller att hålla i sig hårt för att hänga med i livets berg- och dalbana. Och jag tillåter mig att bli ledsen och besviken. En liten stund.

Sedan vet jag att jag kommer att göra som jag alltid gör. Bita ihop. Gå vidare. Och fundera över meningen med det som nu sker. Kanske ger sig meningen tillkänna längre fram. Den har en tendens att göra det. Eller så tuffar livet på ändå.

Suget att skriva finns ändå alltid kvar. Likt en trogen följeslagare. Alltid där.

Jag försöker återgå till positiva tankar. Sakta, men bestämt. Och jag tänker fortsätta skriva, följa min plan. Mina bokprojekt ska bli verklighet och jag ska fortsätta blogga, oavsett hinder och yttre omständigheter. För det har jag bestämt och målet är satt. Det finns till och med en liten hejaklack numer som rycker upp mig när jag tillfälligt tappar sugen. Tack! Ni vet vilka ni är, ni som följer min blogg, finns i min skrivargrupp, familj och vänner.

Tänker på fisken Doris (Dory på engelska) i filmen ”Hitta Nemo” då hon säger ”Fortsätt simma, fortsätt simma”. Såg det citatet häromdagen någonstans, men minns inte var. Plötsligt dök det upp i minnet idag. Och jag ler lite, för precis så är det mig med. Jag funderar en stund, bestämmer mig och sedan fortsätter jag simma.

”Whatever the present moment contains, accept it as if you had chosen it. Always work with it, not against it.”

/Eckhart Trolle

/Anni

Ps. Vill du se och höra fler underbara citat av Doris (Dory) kan du kika här:

Tätt intill.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

farstanas

Under alla år sedan jag lärde mig läsa har jag läst och lyssnat till hundratals, kanske tusentals böcker. Alla möjliga genrer och olika författare. De verk som fastnat och gjort störst intryck är självupplevda eller verklighetsnära berättelser och poesi. Vet inte varför, men tror det handlar om en slags samhörighet. Närhet, förståelse och kanske en känsla av att inte vara ensam.

Aldrig någonsin har jag stött på Bruno K. Öijer. Märkligt nog. Många anser att han är en av Sveriges främsta poeter och han skriver samhällskritiskt, men också om allt det sköra i livet.

Bruno säger själv att han vill ”vidröra människor” med sina dikter och ”i grunden handlar det om att varje människa är större än sin situation och att vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat”.

Spännande.

Något annat som är intressant med Bruno är att en del av hans texter har kommit till genom drömmar. Så är det även med en del av mina texter och idéer till texter. Och jag vet det gäller för flera andra jag känner som skriver. Drömmar är en fantastisk inspirationskälla, men det är inte enkelt att komma ihåg dem. De försvinner i ett nafs, så man får träna upp minnet och hitta sätt att få dem stanna så pass länge att man hinner anteckna…

För en tid sedan kom min sambo ned från vinden med en gammal boklåda. Han lade fram en hög med gamla böcker som han tyckte varit intressanta att läsa. En av böckerna var poesi av Bruno K Öijer. Bläddrade lite förstrött i boken, men fastnade ganska snart vid en text, och en till och en till… Fantastiska små texter, ofta korta, men med starkt och tänkvärt innehåll.

En av Brunos texter som jag fastnat lite extra för fann jag idag på nätet, den heter ”Tätt intill”. Sagolikt vackert. Här dessutom med bilder och bakgrundsmusik. Ett tips är att hans texter annars först bör läsas, sedan möjligen höras läsas upp. Anledningen till det är (enligt min mening) att många av texterna och dikterna kräver eftertanke. Det kan ta en stund innan de sjunker in. Åtminstone var det så för mig. Jag hade nog inte stannat vid Brunos texter om jag inte läst dem i lugn och ro på egen hand, innan jag fick höra dem läsas högt. Här finns den fina ”Tätt intill”:

Här finns också en intressant intervju med Bruno i SVT:s Babel från 2008. Han berättar om skrivandet, hur han tänker och varför han skriver:

Tack, Bruno för berörande texter. Du är långt ifrån, men tätt intill och du har berikat mig med dina ord.

/Anni

En natt jag drömde.

/ annisvensson / 3 kommentarer

mamma_o_jag
Mamma och jag, 1969. Fotograf: okänd.

Om mamma. Och om en av berättelserna jag skriver.

I drömmen står jag mitt i hennes kala sovrum. Ett rum och ett hem som en gång för länge sedan var ombonat och fullt av liv. Men nu mörkt, kallt och ensamt.

Ett sovrumsfönster utan gardiner, med bara ett par växter på fönsterbrädan. I det fönster där mamma ofta stod och kikade ut under den tid vi fortfarande sågs. Under den tid då gardiner fortfarande fanns i hennes fönster och hennes röst inte var främmande.

Ett rum där hon nu för drygt åtta år sedan somnade in. Ensam.

Nu är jag där. Allt obevekligt skarpt och tydligt. Jag ser henne inte, men känner. Det är mamma bakom mig och hon skjuter mig mjukt, men bestämt framåt över golvet mot fönstret. Som om hon vill att jag ska titta ut. Men det finns inget där. Vänder mig om för att se den gestalt som föser mig framåt. Ingen där.

Vad vill drömmen säga mig? Vad ska jag se? Drömmen biter sig envist fast i mitt sinne. Under lång tid.

Den 10 februari får jag kanske en del av svaret. Läser en artikel i DN om Erik Schüldt som får DN:s kritikerpris, ”Lagercrantzen”. Intervjun med Eric fastnar. Erik talar om klassisk musik som om den vore ”semisakral” och att den ”ofta är ordlös och därför blir andlig”. Han ger sitt möte med den estniske tonsättaren Arvo Pärt som ett exempel och där vaknar min nyfikenhet. Han beskriver att han hör ”Für Alina” och att världen därefter inte blir sig lik. Och att det finns något skimrande över Arvos musik. Han beskriver en slags känsla av helighet. Och jag bara måste lyssna.

Lyssnar. Och finner musikstycket ”Spiegel im Spiegel”. Som är så vackert. Känns som om musiken talar till mig. Och Erik säger i intervjun: ”Och så länge det finns något i heligt i världen, om det så bara är ett litet musikstycke, så är inte världen tom. Då stämmer inte den stora samtida berättelsen om världen som en stum och meningslös plats.”

Precis så.

Och jag inser att jag måste fortsätta skriva min berättelse. Den är viktig. Inte bara för mig. Inte som klassisk klingande konst, men som en sanning, en berättelse och ett bevis för att det finns hopp för de som behöver tröst och ljus, vägledning, tro om en ljusare framtid. Erik Schüldt beskrivs som att han ”ställer människan mitt i musiken” och jag vill hjälpa de människor som lever i mörker och visa dem att det finns ljus. Jag vill ställa människan mitt i ljuset.

Den 14 februari läser jag åter igen DN. Till musikstycket ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt i olika versioner på Spotify. I början av tidningen, en annons för Moderna museet och konstnären Louise Bourgeois. En bild av ett konstverk, en jättespindel som går under namnet ”Maman”. Jag blir fullkomligt tagen. Tänker åter igen att jag måste fortsätta skriva. Min berättelse om mamma, om oss, om livet. Men hur. Orden finns där, men jag skjuter fram. Jag vill det blir rätt, men är rädd det blir fel. Tänker att annat är nog viktigare. Och jag analyserar. Det är min rädsla som sätter stopp. Rädslan att misslyckas, göra fel, svika. Inte kunna skriva tillräckligt bra. Hur ska jag komma över rädslan?

Vänder blad i tidningen. Där kommer veckans boklista. Kikar förstrött på titlarna och läser. Fastnar vid bok nummer 9 av författaren Hilary Mistel. En självbiografi med titeln ”Skuggan av ett liv”. Det står: ”Självbiografi av Englands mest hyllade historiska romanförfattare om en smärtsam uppväxt.” Det fångar intresset och jag söker på nätet. Finner en länk till hennes förlag där det finns ytterligare en länk till kapitel för provläsning. Och jag läser tills jag kommer ett par sidor fram och min blick fastnar vid några meningar:

”Lita på läsaren. Det är det jag rekommenderar personer som frågar mig hur man blir utgiven. Lita på din läsare, sluta vara nedlåtande mot din läsare, beröm din läsare för att vara minst lika smart som du, och sluta vara så jäkla behagsjuk: du i raden längst bak, kan du vara snäll och koppla av charmen! Enkla ord på enkelt papper. Minns vad Orwell säger, att god prosa är som en fönsterruta. Koncentrera dig på att slipa minnet och skärpa din mottaglighet. Kapa varje sida du skriver med åtminstone en tredjedel. Sluta snickra ihop dina taffliga små liknelser, Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket kraft och klarhet du kan.”Jag får läsa om och om igen. Det står ”fönsterruta”. Och jag läser vidare.

”Minns vad Orwell säger, att god prosa är som en fönsterruta. Koncentrera dig på att slipa minnet och skärpa din mottaglighet. Kapa varje sida du skriver med åtminstone en tredjedel. Sluta snickra ihop dina taffliga små liknelser, Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket kraft och klarhet du kan.”

Och jag tänker på drömmen där jag knuffas fram till ett fönster av mamma. Och jag tänker på berättelsen jag skriver och stryker i. Om och om igen.

Det må vara tillfälligheter eller en desperat önskan att finna svar. Oavsett vilket. Berättelsen måste skrivas klart. Nu. Mamma har gett mig sitt godkännande. Det kan ha varit dröm eller verklighet. Slump eller tillfälligheter.

Idag är det den åttonde augusti,  mammas och min dotters mormors födelsedag och hon skulle ha fyllt 76 år. Om hon fått leva. Och jag skriver min historia. Vår historia.

När är man författare?

/ annisvensson / 5 kommentarer

Dator

Ja, när är man egentligen författare? På riktigt.

Är det kanske när man alltid skriver för att man måste? Ord som kräver att få komma ut. Och är det viktigt vad man skriver? Blogg, böcker, artiklar, krönikor… Eller är man författare först när man fått en eller kanske flera böcker publicerade?

Jag tror det finns olika sätt att se på frågan. En del anser att man är författare om man alltid skriver. Det vore perfekt för då kan jag kalla mig författare och det är en inneboende längtan sedan länge. Men om man kikar hos Författarförbundet kan man inte bli medlem förrän man har två utgivna skönlitterära eller faktaböcker för vuxna eller barn: ”Grunden för medlemskap är att man har publicerat ett omfång av två verk eller två översättningar som håller en viss kvalitet.” Pjuh. Det är en bit kvar att vandra med andra ord. Men målet är satt.

För egen del kan jag inte kalla mig författare förrän jag fått minst en bok publicerad eller i alla fall när något av mina alster är del av en publicerad bok. (Kanske blir det verklighet nästa år då jag och mina skrivarvänner från en skrivarkurs ger ut en antologi tillsammans med Kim M Kimselius.) Hurra! ett steg framåt och med små steg kommer man långt…

Jag är kommunikatör och får jobba med ord varje dag – det är fantastiskt roligt och jag är tacksam, eftersom jag älskar att skriva. På min fritid har jag bl a skrivit flera bloggtexter som gästbloggare, vilka fått oerhört bra spridning. Och en krönika blev i våras publiceras i en veckotidning. Hurra! Framgångar som gett mig energi att skriva vidare.

Men på något vis är det inte tillräckligt. Jag vill mer. Flera utkast till böcker ligger i min byrålåda. Den första boken är efter många år på god väg att bli klar, förhoppningsvis till årsskiftet. Med lite eftertanke vill jag nog sluta kalla det böcker, precis som Författarbundet gör. Vill hellre kalla det verk, eftersom jag nu förstår hur mycket hårt arbete som ligger bakom varje bok. Eh, jag menar verk 🙂

En semestervecka kvar och jag filar vidare på flera både små och stora verk. På pappret och i datorn, men även i tankarna bygger jag berättelserna. Idag har jag hämtat inspiration vid en av mina favoritplatser, havet. Var hämtar du inspiration?

morko_grevensbad_1508
Grevens bad, Mörkö

/Anni, blivande författare av ett eller flera små och stora verk

Att skriva med glädje

/ annisvensson / Lämna en kommentar

Det är titeln på författaren Kim M. Kimselius första bok om skrivande. En fantastisk liten bok som gav mig insikter, många goda råd, högre fart och ledtrådar till hur jag på bästa sätt ska bli klar med mitt eget pågående bokprojekt. Eller egentligen mina flera olika bokprojekt, varav ett av dem ska vara klart som utkast för korrekturläsning till årsskiftet. Och ja man kan ha flera bokprojekt på gång samtidigt. Det kan till och med finnas fördelar. Kika här.

image

Skrivarboken ledde mig till Kim. En framgångsrik författare som gärna delar med sig av sina bästa tips. Kim gillar liksom jag tanken på ”Send it forward”. Har du förmånen att lyckas väl med något, hjälp någon annan att uppnå sina mål. Om du kan. Och nu sitter jag lycklig på tåget hem från hennes skrivarkurs i Eringsboda. Under två dagar har jag fått ny inspiration och ännu mer fart på mitt skrivande. Jag kan varmt rekommendera Kims skrivarkurser och hennes blogg med skrivartips. Hon är en perfekt coach som gör skrivandet ännu roligare.

Jag har förutom trevligt sällskap fått mycket energi under den här helgen. Skratt, glädje, applåder och människor som delar en passion ger kraft. Så stort tack Kim och alla kurskamrater som delat med sig öppet av både skrivartips och livshistorier. Nu ska vi ge ut en antologi tillsammans nästa år. Så roligt! Och jag vill bara skriva, skriva….

Ingenting är omöjligt. Författardrömmen lever och spirar 🙂

Ps Kim har nu gett ut en ny skrivarbok ”Att hitta glädje i skrivandet”. Den har jag med mig till hängmattan tillsammans med hennes ”Mysrys”…

image