Häromkvällen upptäckte jag att författaren Henning Mankell och jag har en sak gemensamt, eller egentligen två. Vi började båda läsa och skriva tidigt för att sedan fortsätta skriva hela livet och vi båda blev övergivna av våra mammor. Han visserligen tidigt i livet och jag själv på sätt och vis, långt senare.

Det var en slump att jag hamnade framför tv:n, för numer ser jag inte särskilt ofta på tv. I min prioritering att få mitt första verk, min första bok klar har tv utgått från min lista av viktiga saker jag vill göra på fritiden. Men då satt jag ändå där i fåtöljen och programmet ”Min sanning” dök upp med gästen Henning Mankell. En författare jag nyligen fått upp ögonen för och som tragiskt nog gick bort i cancer för ett par veckor sedan, bara 67 år gammal.

Henning Mankell, fotograf Lina Ikse. Källa: pressbilder Leopard förlag AB.

Nu fick jag veta lite mer om författaren vars verk jag ännu inte läst och jag satt plötsligt fast där, orörlig och fascinerad, framför den där tv:n jag inte ska titta på. Jag trodde att Henning Mankell nästan uteslutande bara skrivit böcker om Wallander, men där hade jag helt fel. Han har skrivit många fler böcker i helt andra genrer. Till och med en barnbok, ”Katten som älskade regn”. Visste du det? Jag hade inte en aning.

Henning berättar om hur han läst många böcker och texter under sitt liv och hur han lärde sig läsa och skriva med hjälp av sin farmor. Han berättar också att när han hittar en text han tycker är riktigt bra så skriver han av den, ord för ord. Sedan funderar han på varför just den texten är så bra och på så vis har han lärt sig massor om skrivande. Ett tips han gärna ville dela med sig av till alla som skriver och det gjorde mig glad. För det är precis så jag gör, skriver ned sådant som andra skrivit och ibland också sagt som jag tycker är bra. Det har jag även gjort i tidigare blogginlägg, citerat delar av texter som jag tycker briljanta. Gör du också så ibland? Skriver av texter du tycker om?

Henning berättar om spännande saker kring sitt liv och författarskap och att han (precis som jag) ofta skriver om vad det innebär att vara människa, kanske för att bättre förstå den värld vi lever i. Han berättar också om mamman som övergav honom som ettåring (och hans två syskon) och hur det nog präglat hans liv. Och just där stannar vi lite. Min mamma försvann långt senare, men sorgen över en förlorad mamma delar vi.

Och han fortsätter. Vid femton års ålder ska han äntligen få träffa henne på ett café i Stockholm city där de stämt träff och hon inleder efter femton års frånvaro med ”Jag är förkyld, kom inte för nära.”

Som mamma är det oerhört svårt att förstå mammor som överger sina barn. Men de finns. Det händer. Vad beror det på? Och vad händer med de barnen? Kanske hittar vi en del av svaren i Hennings biografi eller i hans näst sista verk ”Kvicksand”, en bok om livsglädje (som jag nyss beställt och nu ska läsa). Kanske hittar vi några svar i mitt första verk som ska bli klart till årsskiftet.

Tack, Henning för inspiration. Det hade varit fantastiskt att få möta dig, tyvärr blev det inte så, men dina verk lever för alltid vidare och nu ser jag fram emot att få läsa dem.

Här kan du kika på hela programmet: ”Min sanning. En gäst, ett samtal, en timme.”

/Anni