Om att älska det man gör och göra det man älskar. Om viljan att förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Och hur man når dit. Om kommunikationens starka kraft. På livets krokiga väg.
Det är en alldeles speciell, underbar, näst intill magisk känsla att se sin egen text publicerad. Den här gången är det en ny krönika i veckotidningen Allas (nr 2) som kom ut igår. Där finns min krönika ”En sån där obotlig optimist”.
Krönikan har sin plats i ett jättenummer bland bilder på spirande färgstarka tulpaner, vintervita desserter, hälsoextra, noveller och en massa annat kul. Jag hoppas förstås att du blir så nyfiken på att läsa att du införskaffar tidningen och slår upp sidan 35 (till att börja med.)
Jag är så himla glad över varje litet framsteg och det är så jäkla roligt att skriva. Det blir bubbel för att fira ikväll hörrni! 😊 Och sen ska jag använda den nya energin till att fortsätta skriva min bok. Skrivarresan fortsätter, målet blinkar som ett litet fyrtorn långt borta vid horisonten. Ibland så svagt att det knappt kan anas, ibland så starkt att jag har svårt att se något annat.
Innerligt tack till dig, till alla er som läser, följer min blogg och peppar mig på vägen. Tack till alla skrivarvänner för det fantastiska stöd ni är i med- och motgång och ett särskilt tack till Mikael, redaktionschef på Allas.
”She believed she could. So she did.”
/Anni
Ps. Ikväll firar jag även min skrivarkollega i Fåröakademien, Johanna Glembo. Det blev nyss klart att hon vunnit Swedish Zombies romantävling om ett bokkontrakt och får sin bok Rötmånad utgiven. I somras, på Fårö fick jag förmånen att lyssna till ett kapitel av Rötmånad. Jag som nästan aldrig läser den typen av berättelser i vanliga fall ville genast höra mer. Snart får även du möjlighet att läsa och lyssna. Gör det! Stort grattis Johanna!
Johanna har även nyligen startat skrivarpodden Skrivdriv tillsammans med Ewa Broberg.
Vardagskrönikören publicerar vardagsrelaterade krönikor om tillvarons alla företeelser. Om du skriver krönikor kan du skicka in dem för att kanske få dem publicerade som ”Veckans krönikör”. Ibland utlyses också tävlingar. Den senaste tävlingen hade tema ”Året som gått”.
Jag lämnade in ett bidrag på en nygammal krönika som jag skrev våren 2017 i samband med terrordådet i Stockholm city. Med lite omskrivning blev det ett bidrag som kunde skickas in. Tyvärr var jag inte en av vinnarna denna gång men mitt bidrag ”Var inte rädd” har publicerats. Det är alltid roligt!
Du kan även hitta Vardagskrönikören och alla bidrag på Facebook och på Twitter. Du får jättegärna kommentera och dela vidare 🙂
2018 har börjat skapligt, åtminstone om jag ser till skrivandet. Snart kommer nämligen ännu en av mina krönikor – i en veckotidning. Mer om det inom kort.
”Top nine 2017”. De mest gillade/kommenterade bilderna på Instagram @annisvensson sammanfattar delvis det gångna året. Fem av nio bilder handlar om skrivande. Övriga om vikten av att vila, se världen, göra lite som man vill och att alltid fira framgångar.
Jag har de senaste arton månaderna ändrat nästan allt i livet och dessutom fortsatt satsa på min skrivardröm som gett resultat. Trots att jag ligger med förkylning, foten i högläge och missar årets nyårsfest med fina vänner är jag ändå jäkligt glad åt det jag har. Hur kan det komma sig?
På hyfsat kort tid har jag hunnit med stora förändringar; sålt hus, köpt bostadsrätt, blivit varannan-vecka-förälder, påbörjat en universitetsutbildning, bytt bil och bytt jobb. Under 2017 har jag också gett ut min första egna e-novell En berättelse från ovan. Den finns både på Adlibris, Bokus och på ett gäng bibliotek – det är stort! Jag skrivit krönikor för Länstidningen i Södertälje, för Allas veckotidning och kommit in på min drömutbildning, Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet (distans). Under hösten blev jag även ledamot i Fåröakademien.
Ibland får jag nypa mig i armen för att förstå att allt det som gått bra med skrivandet faktiskt är sant och på riktigt. Jag är ju kanske som bekant full av tvivel emellanåt… Men jag har också gjort ett viktigt, aktivt val och prioriterat skrivandet. Det har varit ett på många vis slitsamt år som avrundades med en fotoperation, men det har även funnits så mycket ljus. Mina vänner, skrivarvänner, min dotter och skrivarframgångarna. Ljusglimtarna finns ofta där om vi lyckas lyfta blicken och fråga oss vad som verkligen betyder något.
För mig är det många saker och jag tycker att Brendon Burchard (tack! Philip Jonzon Jarl för tipset!) väl sammanfattar hur vi kan tänka när vi ser tillbaka på året som gått och när vi funderar på hur vi vill leva framåt:
These are alł the questions you need to ask yourself when you evaluate the year that has been, and set your intention for the years to come:
Did you live?
Did you love?
Did you matter?
De senaste åren med cykelolycka, nära människors sjukdom och en massa annat har fått mig att inse att livet är skört. Därför har jag bestämt mig att uppfylla så många av mina drömmar som möjligt, så fort som möjligt. En handlar om skrivandet. En annan handlar om att vara i naturen, gärna nära havet, resa och att uppleva världen (ibland på egen hand, ibland med min dotter). Flera resor är avprickade i år; Thailand, Italien, Grekland, Kroatien och Fårö. Vi får se var det bär av härnäst då det börjat sina på kontot, men en författarvecka på min favoritplats Fårö blir det i alla fall i augusti.
Upp- och nedgångar har det varit, men på det stora hela så går det framåt. Under tre kvällar skrev jag i veckan en egen version av Selma Lagerlöfs Bortbytingen ur berättarperspektivet att vara en trollunge vid namn Jonah. Har ingen aning om var namnet kom ifrån, det dyker oftast bara upp av sig självt när jag börjar skriva. Skumt det där… Oerhört svår och utmanande uppgift men samtidigt roligt! Det var årets sista inlämningsuppgift för kursen i kreativt skrivande, elvatusen tecken. Check! Trots förkylning. Om det blev tillräckligt bra vet jag inte ännu, men hoppas det. Utlåtande i januari.
Nästa år hoppas jag blir bara steg framåt, inga bakåt men livet brukar bjuda på en salig blandning. Vägen är sällan rak. Som idag, nyårsafton då jag skulle vara på fest med min dotter hos fina vänner. Ödet ville annorlunda då en förkylning knockat mig totalt. Men snart är jag uppe igen och då ska det skrivas vidare på den där egna boken som banne mig ska bli klar under 2018. Som kloka Henrik Berggren sjunger Hold on to your Dreams.
Med de raderna och funderingarna kring bakåt och framåt vill jag önska dig ett riktigt Gott Nytt År!
/Anni
Ps. Tack bästa Vicky för att du ikväll på självaste nyårsafton levererade kalasdrycker och hemgjorda glassbakelser. Tack bästa Stefan för att du hjälpte oss att handla mat. Vi får en fin nyårsafton här ändå, Nike och jag. TACK!
Bild som fint gestaltar veckans inledning och denna dags morgon, men sen vände det…
Den där rubriken skulle kanske inte godkännas för en krönika eller annat jag skriver. Därför det är så himla befriande och praktiskt med en blogg. Här är det bara jag som bestämmer vad som ska skrivas. Men åter till det jag egentligen skulle berätta…
Veckan började inte bra, inte alls. Jag kände mig låg och trött efter en massa tråkigheter, saker jag inte kan påverka. Det enda som lyste upp tillvaron var att jag nästan lyckats skriva klart min nya novell ”De orörbara” på tema fantasy. Trodde aldrig jag skulle gå i mål med den, men nu är det nära, och jag vet att jag kommer bli klar inom kort. Lite finjusteringar bara.
Jag tackar ödmjukast en av mina duktiga skrivarvänner för att det lossnade den här gången. Först skrev jag som besatt, rubriken kom, karaktärerna och deras namn, början, mitten och slutet. Det flöt på och vips! hade jag skrivit över 20 000 tecken. Supernöjd med mig själv. Lät berättelsen vila. När jag tog fram den igen efter någon dag och läste tyckte jag det var bedrövligt. Var ärligt talat sugen på att elda upp alltihop.
Så kom den räddande ängeln. Jenny Holmström, författare men också en enormt peppande och skarp korrekturläsare. Jag kan verkligen rekommendera Jenny och hennes tjänster. Hon ser vad som behöver göras och får mig att se det också. På så vis får hon varje skönlitterär text att lyfta. Jenny pekar alltid på exakt det som jag själv inte kunnat se, men när hon sätter fingret på det så ser jag också och jag kommer vidare.
Men när det där var färdigt så var det fortfarande en massa annat som var jobbigt. Petade lite i novellen under kvällarna i veckan (nu uppe i 29 000 tecken) och tog en paus. Var ändå skrivsugen, skrivandet får mig att må bra, så jag skrev en krönika med titeln ”En sån där obotlig optimist”. Var inte säker på om jag lyckats med texten, men vågade ändå skicka den till Allas chefredaktör för ett omdöme. Och nu till det roliga. Det var tur att jag gjorde det, för jag fick besked idag. De gillade den och den kommer att publiceras! Yay! (Vet ännu inte när – återkommer om det.)
Den tidigare surmulen är glad igen…
Det började därmed så smått att vända (även om det jobbiga finns kvar) och på vägen hem var jag ganska glad. Vid ett rödljus var det en bil bredvid min som rullade fram en pytteliten bit flera gånger. Till slut var jag tvungen att vrida på huvudet för att se vad det var för en knäppis. Då är det en man i min ålder som flörtar! 🙂 Inte helt vanligt nuförtiden… och det gjorde mig faktiskt ännu lite gladare. Om jag har bekräftelsebehov? Näe, eller nja eller ja, kanske…. 😉 Roligt var det i alla fall och jag kunde inte låta bli att skratta.
När jag kom hem hade ett jag ett stort paket att öppna. Där var några (kanske nästan hälften) av de böcker som finns på litteraturlistan för drömutbildningen Kreativt skrivande (Linnéuniversitetet, distans) som börjar om några veckor. Det ska bli fantastiskt roligt! Men jag kommer att få lägga ett gäng timmar av fritiden på läsning…
En del av de spännande böckerna jag har att läsa i höst…
Och nu sitter jag här på min uteplats, andas in den ljuvliga sommarkvällen, ser på himlen och den nyligen nyutslagna, magnifika dahlian.
Den vackra dahlian, vars första blomma slagit ut just idag.
Regnet öser ner men det gör absolut ingenting. Jag ska som vanligt fira publiceringen på samma sätt som alltid. Så som min bästa skrivarcoach Kim M Kimselius alltid firar sina publiceringar. Med ett glas mousserande vin. En får se till att passa på och fira de små, små ljusglimtarna i livet, innan nästa svacka kommer.
Det är fredag och en vecka som bjudit på en del motstånd fick just ett fint avslut. För nästan exakt två år sedan fick jag min allra första krönika publicerad. Det har blivit några fler sedan dess och idag är det dags igen. Hurra!
Om du inte har något särskilt för dig någon liten stund under helgen, så kila gärna iväg till närmsta butik och införskaffa tidningen Allas senaste utgåva, nummer 18. I den kan du på sidan 91 läsa min nya krönika ”Hur en brun dag blir gul”. Förutom min krönika så kan du även läsa kortnovellen ”Tårar av lättnad” av Susanne Schemper som är en riktigt duktig skrivarkollega på polemik.nu Du kan också läsa ”Njut av sex och blir friskare” (!), lära dig laga goda, sunda tapas och mycket annat kul.
Hoppas du blir lite nyfiken nu och kanske vill läsa… Hoppas, hoppas, hoppas! Och jag firar med lite bubbel. Ja, jag firar varje liten framgång och publicering. Det är lika fantastiskt roligt och upplyftande varje gång som mina alldeles egna tankar och ord får vingar. Ännu ett litet, litet steg på vägen mot det stora målet.
Ett jättestort tack till redaktionen på tidningen Allas och redaktionschef Mikael.
Energi och inspiration finns och jag skriver som aldrig förr. Krönikor (den senaste hittade sin väg till lokaltidningen), noveller, blogginlägg och andra texter. Min första e-novell publiceras förhoppningsvis inom kort, men vad händer med det allra viktigaste? Bokprojektet som jag haft som mitt främsta mål. Det där manuset har jag inte vidrört på länge. Varför?
Som skrivare är jag troligen långt ifrån ensam. Du har den där drömmen om den egna boken (eller uppföljaren), bokryggen med ditt namn och titeln på ditt verk. Ditt mål. För att du tror att du har något viktigt att berätta, för att du tror att dina ord kanske kan göra skillnad eller någon helt annan anledning som är viktig för just dig.
Kring det finns både gigantiska förhoppningar och en jäkla massa rädslor.
Du vet att du har något att berätta, du vet att du kan (nåja, kanske kan) och du vet att den där berättelsen måste få bli berättad, komma ut, bli delad och läst.
Vad är det som hindrar mig (och vad hindrar dig)?
För mig stavas det RÄDSLOR. Rädd för att inte lyckas och för att det inte ska bli tillräckligt bra. För just det där att slutföra en hel bok är ett gigantiskt projekt. Och att slutföra en bok som blir bra och som människor kan ta till sig är så stort att det skrämmer mig.
Inser att jag nog uppenbarligen ägnat mig åt vad som benämns ”prokrastinering”. Om det här inlägget inte var så intressant för dig ” so far” har du nu kanske i alla fall funnit ett nytt ord. Prokrastinering.
Och med det sagt – åter till det stora projektet. Sätt en plan för tusan. Skriv klart det där som måste få bli skrivet.
/Anni
Ps. Det kanske inte handlar om ett bokprojekt. Kanske är det något annat du skjuter upp. Varför?
Det är en märklig helg. Jag hade tänkt fira att jag blivit förläggare, att min första e-novell snart publiceras, men inget blev som jag tänkt mig. Istället terror mitt ibland oss. Mörker. Ondska. Jag är inte förvånad, inte alls, men sorgsen. Den här helgen har jag ägnat åt skrivande om just godhet och ondska.
I svåra stunder hittar jag alltid min plats bland orden, i skrivandet, i berättelserna. För att försöka hitta svar och sammanhang, finna hopp. Så även igår och idag. Jag må vara dyster, men rädd är jag inte. Först när det goda tystnar och gömmer sig kan ondska och mörker regera. Låt inte det hända. Jaga mörkret och ondskan på flykt. Så tänkte jag igår när jag skrev krönikan ”Var inte rädd”.
Det var ett bra beslut och Länstidningen i Södertälje tyckte om texten. Idag har min krönika glädjande nog publicerats: ”Var inte rädd”
Du får jättegärna dela krönikan vidare om du vill. Låt orden få vingar.
Den senaste tiden har jag haft svårt med skrivarmotivationen, men jag har också tänkt att den kommer tillbaka. Måste komma tillbaka. Igår kom ett oväntat mejl och förgyllde min dag. Och vips! befinner jag mig i ett lyckorus.
Det var Allas veckotidnings redaktionschef som hörde av sig. Jag skickade en ny krönika förra våren, fick veta att den var bra och att de skulle publicera den. Lite längre fram bara. Sedan blev det tyst läääänge. Men igår kom ett mejl som berättar att min krönika ”Hur en brun dag blir gul” publiceras i Allas veckotidning nummer 18 som kommer ut den 27 april. Yay!
Inte nog med det. Fick även ett sms om ett paket, en kartong med böcker som ska hämtas ut. Förstod snart att det är bok nummer tre i serien om Hälsa och folkbildning där jag har en längre text med. Det är så länge sedan jag skrev texten att jag helt förträngt det. Mer om det inom kort.
Det en speciell känsla det där, varje gång. Det går inte att jämföras med något annat. Lyckan när de egna orden publiceras, blir lästa och kanske, kanske får betydelse för någon annan. Oslagbar energikick och boost jag behövde precis just nu när skrivandet gått trögt och livet bjudit på många gupp. Är det inte förunderligt med livet?
Igår kväll gjorde jag som alltid och precis som min fantastiska skrivarcoach Kim M Kimselius också alltid gör. Jag njöt ett glas mousserande vin och firade en ny publicering. Jag gjorde det tillsammans med en av mina inspirationskällor, min dotter. Hon fick dock nöja sig med påskmust… Tillsammans såg vi filmen Trolls, en jättebra film om vänskap, kärlek och vikten av att tänka positiva tankar även vid motgång.
Imorgon är det fredag och då firar jag igen med en ny bok i min hand. Stort tack till alla skrivare, läsare, vänner och fantastiska människor därute som hejar på mig!
Fann av en slump en grupp människor på Facebook som är lite som jag. Skrivande människor med kärlek till kommunikation, ord och berättelser. Det var en himla tur skulle det visa sig.
Idag har nämligen hemsidan och nättidningen polemik.nu premiär och jag har förmånen att få vara med som återkommande skribent. Jag kommer att skriva om olika ämnen (krönikor, noveller och kanske poesi) med jämna mellanrum och hoppas på så sätt hitta fler följare och läsare av mina texter. Kanske även ett bokkontrakt så småningom. Jag har alltid tyckt om och drivits av att sikta högt och jag försöker följa mina drömmar. Det här är ett sätt att kanske nå en liten bit till på den inslagna vägen. En väg som annars är annat än ljus just nu.
Polemiks egen beskrivning lyder ”en plattform med kvalitativa texter från talangfulla skribenter.” Ett nytt tänk och en härlig idé tycker jag och jag är jäkligt tacksam över att få vara med i det här gänget av briljanta skrivande människor.
Jag har ägnat en del tid åt att fundera på hur jag ska få mer tid. Så mycket jag vill göra, men alldeles för få timmar på dygnet. Känner du kanske igen dig?
För ett par år sedan bestämde jag mig. Ett skrivarprojekt som åkt upp och ner i byrålådan ska stanna uppe och skrivas klart. En dröm sedan länge ska bli verklighet. Men hur skulle det klämmas in mellan arbete, skolskjuts, aktiviteter, matlagning, handla, tvätt, städning, trädgårdsarbete och husrenovering. Och allt det där andra som bara måste göras när man som jag, är mitt i livet med familj, barn och ett gammalt, men älskat hus som pockar på uppmärksamhet?
Det finns ett antal olika vägval. För det första behöver man bestämma sig. Det som nu ska göras (i mitt fall, skriva klart en bok) är det värt att prioritera? Vad är absolut viktigast för mig här och nu? Vad ger mig energi i livet och vad gör mig glad?
Jag behövde inte fundera särskilt länge. Jag vill skriva klart boken, mitt första verk, skriva en krönika ibland och jag vill blogga. Det är saker som är bland det bästa och roligaste jag vet (förutom att vara med min familj och mina vänner) och det tillför energi. Tänk att ibland till och med inspirerar jag någon annan människa och det är fantastiskt! Jag har även funderat på om jag är lite självisk, men kommit fram till att om jag är glad, blir de som finns runt omkring mig glada.
När det väl var bestämt resonerade jag med min familj och vi bestämde att varje söndag under några timmar har jag min ”skrivartid”. Då är jag ensam och kan ägna mig fullt ut åt mitt skrivande. Bara min tid. Känns oerhört lyxigt.
Har det fungerat bra då? Både ja och nej. För det mesta skriver jag. Men verkligheten tassar ibland emellan med kalas, trevliga besök och annat. Och då blir det ett uppehåll just den söndagen eftersom det också är viktigt och inte allt kan schemaläggas, men annars skriver jag. Sakta, sakta går det framåt.
En annan sak jag gjort för att få mer tid till skrivande är att jag valt bort tv-tittande. Inte helt, men nästan. Istället för att hasa ner i mysiga tv-soffan skriver jag och/eller går ut och promenerar, i mörkret med en pannlampa som enda sällskap. Och sen skriver jag. Där och då på mina ensamma promenader kommer några av de allra bästa idéerna (jo, det är sant!). Jag har en tanke om att när man ser mindre, så känner man mer. Kan det vara så kanske?
Och idag åkte jag buss till jobbet för att vår dotter ska få öva och snart åka buss på egen hand till och från skolan (som ligger ett par mil bort). Vips! Hittade jag mer tid att skriva eftersom hon ville läsa. 50 minuter på bussen gav det här inlägget och ytterligare ord till mina berättelser. Så ibland ska jag kanske ta bussen istället för bilen. Klimatsmart till på köpet 🙂
Har du bestämt dig för vad som ger dig energi och har du valt att prioritera det i ditt liv? Har du i så fall behövt välja bort något annat?
Jag vill avsluta med ett boktips. ”Tio tankar om tid” med Bodil Jönsson. Mycket läsvärd och jag länkar till Bokbörsen eftersom jag gillar idén om återbruk. Boken finns även som pocket hos de flesta bokhandlare på nätet. Läs den. Och fundera.
Anni Svensson 