Premiär för min första E-novell; En berättelse från ovan

Omslag: Tony Svensson, artura.se

Hurra! En av de stunder jag väntat på är äntligen här och ytterligare en milstolpe är nådd. Det är premiär för min allra första e-novell. Från och med idag finns den att köpa på Adlibris och Bokus. 

E-novellen En berättelse från ovan har med sin inledning vunnit pris i en skrivartävling, anordnad av Litteratursalongen.

Berättelsen handlar om vad som händer med oss människor när hjärtat slutar slå, när vi dör. Kanske är det något vi inte kan föreställa oss. Fram till nu.

En medelålders kvinna lever sitt liv i hög fart och så effektivt som möjligt. Utan att reflektera över vad som egentligen är viktigt eller vad hon egentligen vill. Hon drabbas oväntat av sjukdom och därefter blir ingenting som förut. Det visar sig vara för sent att uppfylla alla de där drömmarna hon bar på. I alla fall på det sätt hon tänkt sig.

En berättelse om att våga följa sina drömmar innan det är för sent. Och om tro, hopp och att döden kanske är något annat än vad vi kunnat tro eller vågat hoppas på. En berättelse om en plats vi inte kan se. Tänk om det finns en annan dimension där vi återser människor vi saknat, men kanske på ett annat sätt, i en annan form? Det vi inte kan se, kanske ändå finns. Tänk om…

Mina tankar kring berättelsen
Min förhoppning är att novellen ska leda till samtal om både livet och döden. Vad gör vi med vår tid här på jorden? Följer vi våra innersta drömmar och önskningar eller har vi för bråttom för att känna efter?

Många människor har svårt att tala om döden och en del bär på sorg och saknad efter nära och kära. En smärta och sorg som är svår att lindra. Med den här berättelsen vill jag också inge hopp och väcka en tanke om att döden kanske inte är vad vi tror. Tänk om varje slut är en helt ny början? Jag har inspirerats av både egna upplevelser och av andra människors berättelser. Människor som förlorat någon närstående. Och som mött en fjäril…

Om mig (om du inte visste det här förut)
Jag heter Anni My Svensson och jag är skribent, krönikör, författare och förläggare. Uppvuxen i Södertälje, numer boende i Järna, ett par mil söder om Södertälje. Vill genom mina berättelser inspirera, beröra, sätta ljus på viktiga samhällsfrågor och förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Jag har som mål att ge ut min första, egna bok på temat ”Ingenting är omöjligt” under 2017. Arbetar som kommunikatör, skriver på fritiden noveller, böcker, krönikor och bloggar (publicerad bl a i Allas, Länstidningen i Södertälje, i en novellantologi och i böcker om hälsa).

Vill du läsa e-novellen En berättelse från ovan? Hoppas det!
Den finns att köpa från och med idag den 18 april på Adlibris och Bokus. Yay!

Du får jättegärna berätta vad du tycker när du har läst och vill du skriva en kort recension skulle jag bli mer än superduperglad. Nu fortsätter arbetet med mina större bokprojekt och med del två av denna novell som plötsligt kom till mig igår.

Obeskrivligt glad idag över att jag nått så här långt, men också lite orolig och fundersam. Mina ord och min alldeles egna, första e-novell har fått vingar. Vad ska ni tycka…?

/Anni

Ps. Tack Joelsgården Förlag för allt arbete, Artura Photo Art för hjälp med omslaget och tack till alla som stöttar mig på min skrivarresa. Utan er vore jag inget.

Annonser

Vad är det som skaver?

Energi och inspiration finns och jag skriver som aldrig förr. Krönikor (den senaste hittade sin väg till lokaltidningen), noveller, blogginlägg och andra texter. Min första e-novell publiceras förhoppningsvis inom kort, men vad händer med det allra viktigaste? Bokprojektet som jag haft som mitt främsta mål. Det där manuset har jag inte vidrört på länge. Varför?

Som skrivare är jag troligen långt ifrån ensam. Du har den där drömmen om den egna boken (eller uppföljaren), bokryggen med ditt namn och titeln på ditt verk. Ditt mål. För att du tror att du har något viktigt att berätta, för att du tror att dina ord kanske kan göra skillnad eller någon helt annan anledning som är viktig för just dig.

Kring det finns både gigantiska förhoppningar och en jäkla massa rädslor.

Du vet att du har något att berätta, du vet att du kan (nåja, kanske kan) och du vet att den där berättelsen måste få bli berättad, komma ut, bli delad och  läst.

Vad är det som hindrar mig (och vad hindrar dig)?

För mig stavas det RÄDSLOR. Rädd för att inte lyckas och för att det inte ska bli tillräckligt bra. För just det där att slutföra en hel bok är ett gigantiskt projekt. Och att slutföra en bok som blir bra och som människor kan ta till sig är så stort att det skrämmer mig.

Inser att jag nog uppenbarligen ägnat mig åt vad som benämns ”prokrastinering”. Om det här inlägget inte var så intressant för dig ” so far” har du nu kanske i alla fall funnit ett nytt ord. Prokrastinering.

Och med det sagt – åter till det stora projektet. Sätt en plan för tusan. Skriv klart det där som måste få bli skrivet.

/Anni

Ps. Det kanske inte handlar om ett bokprojekt. Kanske är det något annat du skjuter upp. Varför?

The Last Percent of Happiness

Foto: Christopher Campbell, Unsplash.com

Det där med lycka och vad som egentligen är viktigt i livet tänker jag ofta på. Och hur det i sin tur hänger ihop med att våga följa de där innersta drömmarna och sin passion. Oavsett vad någon annan tycker. I helgen läste jag en artikel i Veckans affärer om en ung man som lämnat sin toppkarriär för en hängmatta och för att göra något helt annat. Varför gjorde han det? Och hur?

Mannen jag talar om heter Philip Jonzon Jarl (en av Veckans affärers supertalanger 2013) och han lämnade en toppkarriär med bra jobb, hög lön, en fin våning i Barcelona för att göra…? Ingenting. Eller jo, han gör faktiskt en massa saker, men kanske inte de sakerna som ofta förväntas. Han har efter moget övervägande gjort en ”downsize”, tagit en egen väg och det är så himla inspirerande att läsa.

Philip är en man med en helt vanlig  och enkel bakgrund som gjort annorlunda livsval, inte långt bort ifrån mina egna. Jag gästbloggade om det 2013 hos Nätverket Give it forward/Idérummet och om du missat finns det här; ”Dröm inte det du vill göra, gör det du vill göra.”

Min varma rekommendation är att läsa artikeln i Veckans affärer: ”Varför lämnade 30-åringen plötsligt toppjobbet på H&M  för ett krypin och en hängmatta i Rio?”

”Kan jag lämna jordelivet utan ånger och har gjort världen lite bättre kommer jag att känna mig nöjd.” /Philip Jonzon Jarl

Kika in på Philips blogg. Både klokt, tänkvärt och inspirerande: ”The Last Percent of Happiness” (Risking it all for that elusive last percent of happiness).

Och missa inte ett av inläggen som jag särskilt fastnade för: ”My three keys to happiness”

I bloggen finns också tänkvärda citat från andra kloka människor som funderat på livets mening, citat som fastnar:

“Almost everything – all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure – these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose.” /Steve Jobs

Med tanke på mitt förra inlägg vill jag gärna höra Philip som sommarvärd/sommarpratare i Sveriges radio P1. Jag har tipsat honom om att söka och hoppas att han gör det! Tycker du som jag? Kika här: ”Så här går det till att ansöka/nominera – Bli lyssnarnas sommarvärd 2017”

Jag lånar till sist Philips egna, kloka ord som han avslutar alla sina blogginlägg med:

”All love and no fear.”

/Anni

Fångare av drömmar?

Foto: Dyaa Eldin, ”Dreamcatcher”, unsplash.com

Sedan många år tillbaka har jag haft tankar kring att göra tatueringar.  Det har dock fått stå tillbaka. Kanske mest för att jag funderat på vad andra ska tycka. Men det senaste året har jag lagt de tankarna på hyllan. Nu gör jag de där sakerna jag drömt och som jag vill göra, oavsett vad någon annan tror eller tycker. Tatueringarna hänger ihop med livsdrömmar om författarskap och mod att gå sin egen väg.

Gång på gång har jag blivit påmind om hur viktigt det är att vi gör det vi verkligen vill göra. Nu idag, inte imorgon och inte nästa år. Det kan vara försent fortare än man hinner blinka. Det handlar om att lyssna inåt, fånga drömmarna som kanske glömts bort eller som man inte vågat tro är möjliga. Nu  försöker jag göra allt det där även om det är svårt. På fritiden planerar jag in tid för att kunna göra en av de saker jag älskar mest. Skriva. Jag planerar även in tid för att träna. Träning och skrivande ger den energi både min kropp och själ behöver för att sedan kunna vara en bra mamma, vän och arbetskamrat. Det här är saker som tagit mig hyfsad lång tid att komma fram till och jag har då och då gått vilse, tappat bort både skrivande och träning, men alltid hittat tillbaka.

Så vad har mina tatueringar med det här att göra? Ja, en hel del faktiskt. Den ena är en drömfångare. Det handlar om att påminna mig själv om vad som är viktigt i livet. Dessutom har jag alltid gillat tatueringar, tycker det är snyggt helt enkelt. Och varför nöja sig med en liten om man vill ha en stor?

Så vad handlar den där drömfångaren om? Enligt shamansk läkekonst är det ett kraftinstrument med ursprung hos de amerikanska indianstammarna. Det finns olika tolkningar och olika användning av drömfångare och jag vill betona att min tolkning delvis är min egen.

Ringen symboliserar livets cirkel. Nätet representerar drömmar, minnen och önskningar vi väver i vår sömn, i vår själ och i vårt dagliga liv. I mitten av nätet finns ett tomrum (i mitt fall ett hjärta) som tjänar ett viktigt syfte. Våra drömmar och önskningar påverkas av goda och onda energier (och enligt mig våra tankar, positiva eller negativa). De onda och negativa fångas i nätet och försvinner i gryningen. De goda och positiva slipper igenom igenom nätet, passerar tomrummet i mitten och når fram till mig. Tanken med drömfångaren är att varje dag påminna mig om vikten av att behålla min positiva livssyn, mina goda idéer och drömmar samtidigt som jag förmår ta avstånd från de onda och negativa.

Kanske svårt att förstå det där? Eller är det glasklart? Nåja, för mig är det tydligt och det viktigaste för mig är att jag åter gjort något jag tror på och som jag verkligen ville göra. Nu sitter den där, ståtlig på min rygg. För alltid.

Är du en fångare av drömmar?

/Anni

Gupp på vägen.

gupp

Har du också stått där snopen och undrat vad tusan det är som händer? Kanske funderat över meningen med en del saker som sker och att det kanske är dags att ge upp. Åtminstone att det är dags att släppa taget om dina drömmar.

Ibland sker de där sakerna nästan samtidigt. Det där som får en att vackla. Lagen om alltings jävlighet, slumpen, en påminnare om livets skörhet för att du inte ska bli för bekväm. Eller kanske bara ett universums test för att se om du är stark nog? Fuck your dreams istället för Follow your dreams.

Well. Det där har jag funderat över. Massor. Hemma, vid havet, i skogen, i gymmet och i bilen för att nämna några platser. Under en längre tid har jag verkligen försökt styra mot mina mål.  Vara en bra mamma, göra ett bra jobb som kommunikatör (helst vara bland de bästa) och att i år bli klar med två nya noveller och min första helt egna bok.

Hur svårt kan det vara? Jag har ju hållit på ett tag. Jäkligt svårt har det visat sig. Gång på gång kommer nya hinder på vägen eller gupp som jag valt att kalla dem. Stora gupp.

Det nästnäst senaste av de lite större var ett smärtsamt ryggskott. Ett spjut i ländryggen som envist höll sig kvar i ett par månader. Efter det ett besked om att jag måste flytta ut ur min nybyggda lägenhet under två veckor snarast. Badrumsgolvet felbyggt, lutningen mot golvbrunn är obefintlig. Dessutom ett antal andra fel som innebär grävande, bankande, borrande typ alla dagar i veckan – sedan i juli. Bara en fråga återstår att lösa – var ska jag bo?

Det näst senaste guppet och ett av de värsta hittills kom att handla om liv eller död för en närstående och älskad person. Jag hann inte mer än landa från min resa där jag fått vila efter ett turbulent år med galet många gupp. En resa där jag återfunnit inspirationen, ideerna och lyckats skriva tjugoen sidor ny text. Bara några timmar senare satt jag på en intensivvårdsavdelning med döden flåsandes i nacken.

Från himmel till helvete fick en ny innebörd och knockouten var ett faktum. Inte direkt. Jag lyckades pendla ett gäng dagar och mil till och från sjukhuset, hålla hoppet levande och arbeta. För att det var nödvändigt för mig att få vara där.

När faran var över eller läget åtminstone stabilt – då föll jag. Jag blev sjuk, jättesjuk. Jag är stark som en björn, men inte oövervinnerlig. Jag ser att just här var det inte så konstigt att jag blev sjuk, men inte desto mindre irriterande.

Hinner bara blinka så kommer mer trubbel. Saker jag väljer att inte berätta om då det berör andra i min närhet. Det blir för personligt, men det är nya och enormt stora gupp att klättra över.

En stund blev jag matt. Så matt och arg att jag tänkte radera alla skrivna filer som har med mina novell- och bokprojekt att göra. Radera bloggen. Sluta skriva. Ge upp. Kasta in den berömda, fucking handduken. Ta död på drömmen för gott.

Men så händer något. Jag kan välja att lägga mig ned vid guppet, kika upp över kullen ibland och försöka se vad som hade kunnat hända om jag orkat klättra över. Bara en gång till.

Jag har bestämt mig för att klättra. Igen. För att jag måste. När jag skriver mår jag som bäst och orden måste få komma ut. Men kanske ännu viktigare är att en del av de berättelser och texter jag skriver förhoppningsvis kommer att göra nytta. Kanske för några, kanske för många. Men om det jag gör bara är till nytta för en enda människa så har allt varit värt det och jag älskar ju att skriva. Det verkar inte vettigt att ta död på det man älskar, även om det går trögt ibland och även om livet kommer emellan.

Så vet du vad? Jag ska banne mig ta mig över det nya guppet. Jag är en klättrare. En trött klättrare, men en som aldrig, aldrig ger upp. En dag står jag och signerar min första egna bok (förhoppningsvis är du med mig då) och med den målbilden klättrar jag. Igen.

/Anni

Om att nästan nå fram. Del 2.

Annis säng

Tidigt i höstas skrev jag ett inlägg om att nästan, men bara nästan nå fram. Till ett mål man siktat mot länge och när man är så nära att man kan nudda det, ja då faller man. Handlöst.

Det ter sig näst intill otroligt att det händer igen. Men det händer. Igen.

Förra gången handlade det om att jag missade mitt livs första bokmässa. En viktig sak just då eftersom jag debuterade som författare i en antologi med tre av mina noveller. Den första riktiga boken där jag medverkar. Ett jäkligt ilsket ryggskott satte stopp för både euforisk glädje och resan till bokmässan i Göteborg: ”Om att nästan nå fram”

Men jag vägrade låta mig nedslås, haltade fram, tränade ihärdigt och det hände en massa andra fina saker under hösten. Mitt första författarframträdande var nog höjdpunkten. Helt magiskt. Och jag tog mig tillbaka till arbetet och livet tuffade på. Med en jul som blev annorlunda än andra jular de senaste tolv åren. Men det gick ändå bra.

Bestämde mig för att följa andra drömmar jag har. En av dem handlar om att resa mer och att skriva på andra platser än hemma. För att få vila efter ett tufft år, för att få ny inspiration och ny energi. Den första resan skulle gå till Thailand imorgon. Och ja, jag skriver ”skulle gå” för det blir kanske ingen resa. I alla fall inte imorgon. 

Det började häromdagen med rapporter från Thailand som berättade om ovanligt kraftiga skyfall och översvämningar. Där började en liten oroskänsla picka i mig. Tänk om jag inte skulle kunna åka? Det verkade dock ljusna, mitt hotell var inte drabbat av översvämning och vädret ser ut att bli bättre denna vecka. Men då blir dottern magsjuk och strax efter även jag. Min dotter mår nu bra och jag mår lite bättre, men jag har fortfarande värk i magen och är fasligt matt, så den där resan känns väldans avlägsen just nu. Imorgon vet jag om jag orkar eller inte. Men jag ska banne mig packa färdigt väskan ikväll. Utifall att…

I det här läget vill jag åter igen dra upp täcket så att bara möjligen nästippen sticker fram. (Tack för den talande, fina bilden som pryder inlägget, bäste bror.) För vad är det här för jäkla orättvisa? Eller är det en mening även i det som nu sker? Jag har jäkligt svårt att se den. Kanske ska jag inte befinna mig i vattenmassorna. Kanske är det som någon klok person sa att jag sprungit fort alldeles för länge. Kanske behöver jag bara vila för att återfinna kraften och energin som jag vet finns därinne. Kanske ska jag bara logga ut, sluta skriva, vila, träna lite och sen inget mer. Inte ens resa. I alla fall inte så långt bort. Inte just nu.  Eller inte alls.

Varför skriver jag ens det här? Inte en aning till en början. Men så här mot slutet tror jag att jag vet varför. 

Att skriva i den här bloggen om hur livet är på riktigt med dess ned- och uppgångar och att läsa andra bloggar om livet och om skrivande gör att jag kan fortsätta. 

Bloggandet är som ett andningshål där jag kan pysa ut en del av det som bubblar i mig. För att orka bli frisk igen. För att orka åka imorgon eller kanske orka boka en ny resa. För att kanske under 2017 nå ett par av mina andra viktiga mål. Sånt som gör mig glad, som ger energi. Det handlar om att få ett par noveller och min egna första bok klar.

Livet bjuder på hinder. Hittills har jag tagit mig över de flesta, så kanske kommer jag över även det här och några andra jag just nu har i min närhet.

Jag vet inte alls idag. Det enda jag vet är att det känns som om jag nådde kanske bara nästan fram. Igen. Den här resan har jag verkligen sett fram emot, strävat efter, längtat till. Det var min tid för sol, vila och skrivande. Just nu är det bara jäkligt tomt utom i mitt huvud där tankarna far omkring som yra små monster. En del morrar, en del ler elakt, några skrattar och en del gråter. 

Ps. En av mina fina vänner ringde nu på eftermiddagen. Hon är sjuksköterska och sa ”Anni, du kan ju inte bara ligga där i sängen och tycka synd om dig själv. Det blir inget bättre av.” Häpp! Jag tänkte vad tusan ska jag göra då? Och mumlade väl något om jättesvag och sjuk. Hon fortsatte.  ”Ta tag i det här nu, du vill ju så gärna åka, fixa mosad potatis, vätskeersättning och lite socker. Det skadar inte att försöka”. Det lät ju jäkligt klokt, så efter en stunds tvekan gjorde jag det, kämpade mig upp och åt lite, så just nu känner jag mig något bättre. Har till och med packat väskan. Utifall att.

What do you desire?

 

Skylt, follow your dreams

Min nya tavla som är bland det första jag ser när jag vaknar varje dag. Bokstäverna sitter inte perfekt och det passar bra. Vägen mot drömmar är nog sällan rak, utan kanske lite mer krokig…?

Den här sommaren, hösten och vintern har mycket hänt, semestern har sett annorlunda ut. Förra året var jag ute med familjen i en nyinköpt båt. I år separation, flytt till en ny plats, försäljning av hus och början på ett nytt och annorlunda liv. Fyra veckors semester som mestadels gått åt till att sortera, ge bort, slänga, packa och inte minst, flytta. Ovanpå det och kanske med anledning av just det – ryggskott.

Allt har fått mig att åter igen fundera. Vad vill jag göra nu när jag kan bestämma allt själv? Vad är det som gör mig glad, upprymd och som gör livet härligt att leva?

Till en början var det svårt, med en förändring som jag inte säkert visste om jag ville vara med om, men efter en tid såg jag något annat. Ljus, mening, och en början på något nytt, spännande och bra. Där är jag nu. Alan Watts är en av mina inspiratörer, därav titeln på inlägget. Jag mindes en del av hans ord och filmklipp ”What do you desire? What makes you itch? What would you like to do if money were no object?”

Men inte mycket i livet är enkelt.  Det kommer svackor och gupp på vägen och för en tid sedan ett sådant gupp då jag för sista gången återsåg vårt gamla skolhus, nu öde, tomt och alldeles tyst. Som det var den där dagen för åtta år sedan, då vi satte nyckeln i låset och insåg att det där drömhuset faktiskt var vårt. Så mycket minnen som nu  bara var minnen. Det gav en märklig känsla av tomhet och en påminnelse om hur det en gång var. Jag minns hur vi var fyllda av förväntan och drömmar. Och därefter alla år med hårt arbete och renovering för att få till det där speciella huset och stora köket vi drömt om. Det blev nästan klart, men det är inte vi som får njuta av det. För drygt tre månader sedan stängde jag den dörren för sista gången, nycklarna lämnades över till nya förväntansfulla ägare och jag satte punkt för ett ännu ett kapitel i mitt liv.

Ofta har jag både sagt och skrivit om att man inte ser meningen i allt omedelbart, just när det sker. Men med det mesta som hänt i livet har jag en kort tid efteråt sett en mening. Det är så även den här gången. Det finns en mening och jag är säker på att det är just så. Och dessutom växer vi en smula och lär oss en massa saker med varje förändring.

Nu tänker jag än mer leva livet fullt ut, varje dag. Göra det jag vill och drömt om. Resa mer (den första resan är bokad, långt bort med bara mig själv), skriva mer (även om jag då och då befinner mig i tvivlar-perioder) och bli författare på riktigt, åtminstone på fritiden (två utgivna verk, enligt Författarbundet). Jag tänker även göra sånt jag inte vågat förut, hoppa lite högre – som till exempel högläsningen och framträdandet jag gjorde nyligen. Pjuh! Ska även göra den där tatueringen jag tänkt på i tjugo år och försöka umgås lite mer med fina vänner (tack för att ni finns!) och min dotter.

Si Kao, Thailand. Vi ses snart!

Si Kao, Thailand. ”Hyfsat orört, äkta och lite Thailand som det var förr”. Hoppas det håller vad som lovas. Vi ses snart! (Bild lånad av TUI.)

Vi får se hur långt jag når med författardrömmarna och om jag går i mål med mina egna böcker. Jag är ju i alla fall medförfattare i två böcker i höst, en bok i vår och en till under nästa höst med lite tur. Två av mina noveller har fått finfina recensioner.  Nu är det upp till bevis och jag behöver se till att skriva klart de där påbörjade egna böckerna och särskilt nummer ett som funnits med mig i tankarna sedan jag var fjorton år.

Har du också drömmar? Vad drömmer du om innerst inne, vad är din ”desire” och vad hindrar dig från att göra  just det? Lyssna på Alan Watts och fundera en stund. Snabbare än du anar kan allt förändras och livet är alltför kort för att inte göra just det du verkligen vill och drömmer om. Jag säger inte att det är enkelt, bara att det är klokt att ibland stanna upp och  fundera noga.

Varje ögonblick kan vara en helt ny början…

/Anni

Det krävs mod att öppna en dörr till det okända och ett ännu större mod att stänga dörren till det redan kända” /Okänd