motivation

När glöden falnar, men tar fart igen.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

glod_eld

För inte så länge sedan skrev jag så att tangenterna nästan glödde. Jag kunde helt enkelt inte sluta skriva. Orden flödade. Det blev både ett par noveller till en möjlig kommande antologi, blogginlägg och sidor i mitt pågående bokprojekt. Men så hände något. Glöden falnade.

Jag har försökt hitta tillbaka till glöden och det där ”skrivarflowet”, men upptäckt att det är lite svårt den här gången. För mig brukar det inte vara det, men nu tar det emot. Funderat över vad det är som gör att orden blir färre, eftersom jag vet att skrivandet är både viktigt och roligt.

Det kan vara en rad möjliga orsaker. Jag tror att det jag skriver kanske inte blir tillräckligt bra. Mitt kuliga jobb, en försäkringstvist och andra saker i mitt liv har tagit både mer tid och energi än vanligt. Och dessutom (kanske viktigast av allt) viskar en liten röst  att det nog inte kommer att gå så bra och varför skulle just jag lyckas med något som andra misslyckas med. Men mitt i funderingarna kommer ett mejl från en tjej som undrar hur jag egentligen gjorde när jag fick en av de där krönikorna publicerade.

Och vips! Ett litet mejl, några hejarop från ett par andra håll och jag är tillbaka på banan igen. För jag har ju faktiskt blivit publicerad flera gånger redan. Och det är så kul att skriva, oavsett vad som händer sedan. Jag har ännu inte en hel bok utgiven, ett riktigt verk, men jag vet att jag kan skriva och att det är oerhört kul. På jobbet går det bra och nu har vi här en tjej som vill veta hur jag gjorde när jag fick den där ena krönikan publicerad. Jag har redan kommit en bra bit på vägen och nu vill hon också uppfylla en dröm om att få sina egna texter publicerade. Här händer något inom mig och jag blir glad, får ny energi. Nu kan kanske jag hjälpa någon annan att nå en bit på vägen mot sina drömmars mål.

Hoppas att jag lyckas ge tillräckligt bra råd och att hon lyckas nå ut med sina egna ord. Håller tummen hårt. Och åter igen far fingrarna snabbt och lätt över tangenterna.

/Anni

Dreamer eller doer?

/ annisvensson / 4 kommentarer

11254122_650545275047337_2135135245_n

Ibland önskar jag att jag vore en doer fullt ut. Du vet inte en halvdan som gör lite grann på olika håll och inte kvickt går hela vägen med något specifikt. Somliga löper hela linan ut, följer sin dröm. Doers på riktigt liksom. Andra gör som jag – lite av varje, här och där, kanske på vägen mot målet.

Igår hade jag en ny följare på mitt Twitterkonto @annisvensson; Doers magazine – Sveriges största magasin om idéer som blivit av. Som alltid blir jag nyfiken på vilka de är, de som valt att följa just mig.  När jag har en stund över brukar jag spana in varför någon följer och kanske hur hen hittat mig.  Och just idag hände något som inte händer ofta. Jag fastnade på Doers magazines hemsida som var full med härliga exempel på människor som lever sina drömmar. Som vågat tro och som tagit steget. Fullt ut.

Direkt fastnade jag där trots att jag borde ägnat mig åt annat. Inspirerande människor som berättar om hur allt började för just dem. Hur de gjort verklighet av sina drömmar. Doers.

Och jag funderar på mitt eget liv. Jag sätter mål, planerar och får väldigt mycket gjort så jag är ju en doer. Det har till och med ett väl renommerat ledarskapstest slagit fast, att jag är analytisk, målinriktad, ser helhet, är strategisk och får saker gjorda.

Just nu sitter jag och funderar över det här och skriver samtidigt som dottern badar. Ibland kilar jag in och får en glass ifrån badcaféet som hon driver i badkaret just ikväll. Sedan lägger jag fram kläder till imorgon och skriver lite till. Packar en väska och äter en blåbärspaj i dotterns badcafé, skriver en rad till för att sedan läsa godnattsaga. Känner du kanske igen pusslet med barn, jobb och ett brinnande intresse för skrivande eller något annat som du inte riktigt hinner med, men som du bara måste göra ändå? För att det ger energi och är så kul.

Och så alla dessa ständiga hinder som man möts av. Dammbollarna har jag lärt mig blunda för, åtminstone ibland. Och vilar gör jag en hel del. Men bilen som behöver däckbyte, besiktning innan månaden är slut, maten som ska lagas, tandläkarbesöket, körningen till discot, inköpen av mat, nya gummistövlar, den oändliga mejlväxlingen med försäkringsbolaget och allt det andra. Samtidigt som jag får massor gjort gör jag inte det jag borde göra fullt ut, så som en riktig doer. Skriva klart mitt första verk. Det kanske är mitt problem, att jag försöker göra flera saker samtidigt och hoppas att någon härlig fe ska dyka upp och ge mig extra tid så att den där boken jag drömmer om äntligen kan bli klar.

Men det kommer ingen fe. Vare sig till  mig eller dig, inte idag och inte imorgon.

Flera berättelser pockar på uppmärksamhet och jag skriver lite här och där. Bloggar lite när jag inte kan jobba med det andra skrivandet för att kunna ”pysa” ut lite tankar när jag behöver det. Skriver en och annan krönika. Och får lite ny energi av något hejarop vid horisonten.

Jag är nog både en dreamer och en doer. Kanske känner jag mig mer som en komplett doer när mitt första verk blir klart och utgivet. Mitt stora mål i livet just nu.

Kikar i mitt minnesarkiv med bilder och minns sommarens skrivarkurs i Eringsboda med Kim M Kimselius och den gamla bryggan och sjön där jag tog ett dopp. Försöker minnas hur jag tänkte där och då. När allt blev tydligt, inspirationen spirade och jag bestämde mig för att det första verket ska bli klart. Det är jag och ingen annan som kan lösa det. Ingen fe och inga extra timmar på dygnet. Bara prioriteringar och skrivtid. Målet ska nås, men jag kommer behöva lite mer tid och det ska jag ge mig själv.

Kolla in själv och se om du också blir inspirerad av doers som följt sina drömmar; Doers magazine

Är du en dreamer eller doer?

/Anni

Hur en brun dag blir gul.

/ annisvensson / 2 kommentarer

65DC9208-E1CD-42B9-AC87-12BB5A60066A

Du vet en sån där morgon när du vaknar och det är bistert grått utanför fönstret. Det hörs tydligt att det är stormvindar som viner där ute. Kroppen kanske värker lite här och där. Du är trött. Lusten att stiga upp och göra något vill inte infinna sig. Inte alls. Jag kallar det en brun dag.

Helst vill jag bara dra ned rullgardinen, ligga kvar i sängen och göra ingenting. Men jag tar mig upp, lagar Fars dags-frukost, dukar lite extra fint, tänder alla ljus jag kan hitta och tinar sommarhallon till havregrynsgröten. Efter en lång frukost smuttar jag på en kopp kaffe och funderar över nästa steg.

Bestämmer mig för att ta en promenad och tar på mig de fleecefodrade träningsbyxorna, drar ned mössan över öronen och sveper in mig i höstens största och tjockaste halsduk. Jag vet att om jag bara kommer ut så kommer jag bli bli piggare. Men att idag ta sig över tröskeln är som att bestiga ett berg eller åtminstone en gigantisk kulle. I motvind.

Men väl ute och efter en kort stunds promenad händer någonting. De bruna åkrarna skiftar färg. Tittar man riktigt noga är de inte bara bruna, där finns även lite beige och ljust gula toner. Och mitt i allt en mäktig, spirande, grön gran som påminner om att det snart är jul och hopp om ljusare tider.

Andas in den friska, höga höstluften medan vinden sliter hårt i både kläder och hår. Sakta börjar jag le, bara lite, men ändå ett gigantiskt framsteg. För jag vet innerst inne att det är bara jag som kan se till att den här dagen blir lite bättre. Bara jag.

Så jag trotsar hjärnan, den trötta kroppen och går lite extra långt (nåja, tre kilometer är ju inte superlångt, men bättre än ingenting.) När jag kommer hem ber jag om en timme till med egentid, vilket jag lyckligtvis får. Fyller badkaret med varmt vatten och badolja med doft av lavendel. Sjunker ned i det varma vattnet, sluter ögonen och drömmer om sommar och hav. Det är ju ändå inte så långt dit.

Funderar lite till och inser att idag är det dessutom söndag. Det betyder ett par timmars skrivtid på eftermiddagen. Mitt absoluta favoritintresse som gör att jag ler lite till och orkar lite mer. Skrivandet är en av de saker som ger ny energi. Även de bruna dagarna. Och precis då letar sig en strimma sol in genom badrumsfönstret, molnen har skingrat sig även denna dag. Min dag börjar nu skifta över till gult. Gyllene gult.

Vissa dagar bjuder motstånd, hårt motstånd. Då gäller det mer än någonsin att fundera över vad det är som får en att må bra, vad som får en att le. Och sedan se till att försöka göra just det. Och bara det. Oavsett vad man egentligen kanske borde göra. Du vet skippa den där stora högen med tvätt, städningen och alla andra måsten som alltid finns där. Nu ska jag se på film med familjen och sen är det dags för min skrivtid. Kanske blir det lite måla också. Bara för att det är kul.

Har du något favoritintresse som gör dig glad? Och om du också har bruna dagar, vad gör du för att få dem ändra färg?

/Anni

Tvivel.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

image

Om jag bara lyssnar till mitt hjärta, inåt, finns bara en sak jag vill göra. Skriva min historia, kanske din historia och våra berättelser. Många ord och berättelser finns redan där sedan lång tid tillbaka, de bara väntar på att få komma ut, att få skrivas. Men så kommer stunderna av tvivel, då det blir svårt, näst intill omöjligt att fortsätta.

Men varför tjata om detta skrivande? Ja, det handlar kanske om att skrivandet blivit en nödvändighet, av flera olika anledningar. Jag vill beröra och bli berörd, kanske hjälpa någon annan och ge mening. Berätta att ingen någonsin vandrar ensam. Att livet kan vara mörkt, men att det oftast eller nästan alltid finns ljus lite längre fram, lite längre bort. Att det finns en mening i mycket som vi kanske inte ser just för stunden. Det finns ord som bara måste få komma ut.

Skriva ger mig och mitt liv större mening och mål och med skrivandet hoppas jag så småningom även ge andra möjlighet att se sin egen mening och sitt eget mål. Och det finns ju så mycket att berätta. Jag vill inspirera, dela med mig av erfarenheter och synliggöra hopp och möjligheter till alla som behöver. Men just nu tvivlar jag igen. Blir det tillräckligt bra? Varför gör jag det här? Vad händer om ingen vill läsa? Vågar jag bli besviken?

Inom mig har en författares längtan byggt sitt bo.
Vill vara den som med ord bringar hopp och tro.
Men så pickar på axeln den oroligas själ.
Tro inte du klarar det till slut.
Förhäv dig inte och tro det kan gå väl.
Den starka lågan åter falnar och brinner sakta ut.

En del hävdar att tvivel är bra. Det är bara då saker till slut kan bli riktigt bra och kanske är det så? Det jag däremot vet är att många tvivlar någon gång då och då, även stora författare, uppfinnare och inspiratörer. Och jag är nog snart tillbaka, för om det är något jag är riktigt dålig på, så är det att ge upp. Läs gärna Christina Holmströms fina inlägg på temat tvivel i Debutantbloggen: ”Till och med Khemiri”

”Det är farligt, sade tvivlet. Det är farligt, sade rädslan. Det är onödigt, sade förnuftet. Prova ändå, viskade hjärtat.” /Okänd 

/Anni

Att ändra tankebana.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

dimma

Ibland hamnar vi ofrivilligt i ett mönster eller i en negativ tankeloop som kan vara svår att ta sig ur. Det kanske är motigt på jobbet, du själv eller någon nära blir sjuk, något blir inte som du tänkt, en konflikt som tornar upp sig, allmän stress över att inte hinna med det du vill eller annat som tär på ett eller annat sätt. Vips! Så sitter man där och tänker väldigt negativa tankar.

Det händer även mig då och då. De som känner mig lite grann ser det nog inte så ofta, eftersom jag oftast är glad. De som känner mig lite mer vet att jag har mina stunder då tvivel och negativa tankar sätter in. Hittills i livet har jag tagit mig igenom de tillfällena efter bara en liten stund eller kanske efter en dag eller två och ja okej, ibland något längre. Häromdagen när jag pratade med en vän som frågade hur jag gör och som behövde lite stöd i sina funderingar började jag klura på det.Hur gör andra och hur gör jag för att ta mig upp igen? Jag kom fram till ett antal olika saker man kan göra och som fungerat för mig. Kanske fungerar något av tipsen också för dig? Det är ju dumt att sitta och hålla på dem om de kan göra någon nytta för någon annan.

1. Fundera på vad det är som gör dig på dåligt humör, vad som får dig att vara nere istället för uppe. Är det jobbet eller något privat, en speciell människa det rör? Oavsett, vad det är så plocka fram det, titta, vrid, vänd och fundera. Är det något du har möjlighet att själv förändra? Då kanske du ska göra just det. Olof Röhlander har en del bra tankar kring det här, ”När var du som lyckligast?”

2. Om tankarna inte blir tydliga eller om du har svårt att fokusera. Rör på dig. Motion i alla former är bra för tankeverksamheten. Du blir lugnare, kan tänka mer klart. Jo, det är sant. Till och med en liten promenad kan göra susen och få fart på hjärncellerna. Dessutom tillverkas något slags glädjehormon i kroppen när du rör på dig, så per automatik känns det lite, lite bättre efter en stund. Gärna en promenad och helst i skogen. Prova, så får du se. Det fungerar! (Och går du igång på mål som jag gör, kan du testa Runkeeper, en finurlig och gratis liten app som mäter dina sträckor m.m.)

3. Se en rolig film eller gå på en skojig teater med någon du gillar om du kan och skratta. Det är huvudsaken att du gör något som får dig att skratta. Mycket. Jag tittar t ex gärna på Johan Glans, då är det omöjligt att inte le. Lite skratt ger mer skratt.

4. Lyssna på musik som du verkligen tycker om. Musik är en av de bästa metoderna för att komma i bättre stämning.

5. Läs en bok som du tycker är intressant. Kanske kommer nya tankar och idéer. Numer finns ju också ljudböcker som är helt fantastiskt. Du kan lyssna, medan du gör andra saker om du inte har tid att läsa på vanligt sätt. Även om jag tycker allra mest om att läsa ”riktiga” böcker så är ljudböcker ett bra komplement. Och vill du ha ett lästips kan jag rekommendera ”Slumpen är ingen tillfällighet”. Kanske är det inte en tillfällighet att du läser det här inlägget precis just nu. Det kanske finns någon mening i att du gör det?

6. Skriv. Skriv ned dina tankar, skriv ned det du funderar på. Ibland kan det hjälpa att bara skriva, rita, pyssla, bygga eller kanske måla om du har det intresset. Eller göra något helt annat med händerna. Bara det är något kreativt.

När jag har en mindre bra dag och jag inte kommer på något för att lyfta upp mig själv eller min omgivning försöker jag ändå hitta ljusglimtar i vardagen. De finns alltid där, men det gäller ibland att verkligen öppna ögonen och se dem. Eller hur?

Idag har jag instiftat hashtaggen #merabus Låt oss se vad vi kan åstadkomma med den. Kanske kan leda både dig och mig in på en ny tankebana.

/Anni Svensson, evig optimist, men just idag något trött

Ser du stjärnorna?

/ annisvensson / Lämna en kommentar

image

Flera gånger i livet har jag blickat mot himlen. I djupaste förtvivlan och sorg för att finna svar. När inget annat fanns.

Vid största glädjen, som exempelvis under sommaren när jag befann mig på en båt med min familj vid havet. Hade tid att tänka. Tid att skriva.

Och ensam när de andra sov, fick jag möjlighet att beundra den sagolika, vackra stjärnhimlen, med bara mig själv som sällskap.

Kikar du mot himlen någon gång? Tar du dig tid att se en stjärnbeströdd natthimmel? Precis som den är inatt?

Någon vet vad jag talar om. Känner igen sig. Någon har kanske inte en aning. Tycker kanske det låter märkligt. Oavsett, prova att stänga av alla ljud. Sätt dig ute ensam, en stund sent om kvällen. En kväll som den här. Och bara se. Känn.

Gör du det du vill? Är du på den plats du vill vara? Är du lycklig?

Vi må vara små i universum. Men vi finns. Och vi har alla möjlighet att göra det vi innerst inne vill. Och om du inte vet vad du vill har jag ett tips. Ja, jag vet att jag kanske är lite tjatig, men kolla in Alan Watts.

https://www.youtube.com/watch?v=XTv50ELCBr4

/Anni

En spännande höst – om att våga välja det ”osäkra”

/ annisvensson / 1 kommentar

vägen_natur

Igår läste jag ett mycket spännande blogginlägg. Det handlade om att våga gå sin egen väg. Om att ha modet att göra egna val. Oavsett vad omgivningen tycker. Mycket läsvärt av Michaela. Kika gärna: En spännande höst – om att våga välja det ”osäkra”

Det påminner mig om den text jag själv skrev i början av förra året som gästbloggare i nätverket Give it forward: ”Dröm inte det du vill göra. Gör det du vill göra.”

Det finns fler därute som tänker lite som jag. Att livet är för kort för att inte göra det man vill. Och det är inspirerande. Så nu skriver jag lite mer och lite till.

/Anni

Plötsligt händer det.

/ annisvensson / 5 kommentarer

fonster_1508

Du vet kanske den där känslan. När du bara vill omfamna hela världen. Har du känt den någon gång? För egen del har den känslan senaste tiden varit ett sällsynt inslag i mitt liv. Men i somras under en skrivarkurs började jag ana den. Och igår kom den med full kraft. Galopperande.

Vips! hoppade jag runt, gjorde ”tjolahoppsasteg” och hojtade. Helt galet egentligen och jag undrar vad grannarna trodde att jag höll på med. Kände mig så oerhört lycklig! Vad är då anledningen till detta närmast obeskrivliga lyckorus? Jo, det kom ett mejl från redaktionschefen på en av Sveriges större veckotidningar:

”Tack för krönikan. Den är intressant och jag kan mycket väl tänka mig att använda den under samma villkor som senast. Återkommer med publiceringsdatum inom kort.”

Det är underbart. Min krönika jag skrivit för mitt eget nöje, blir publicerad (den andra publiceringen någonsin på kort tid). Mina egna ord. Och kanske ännu viktigare – mina egna tankar. I en tidning där vanligtvis fler av krönikörerna är etablerade och kända skribenter.

annikronika1508
Så här glad var jag igår vid ”tjolahoppsastegen”. Till och med lite vindtyrig, beror nog på lyckoruset.

Under semestern var jag under en helg på skrivarkurs med härliga Kim M. Kimselius. Hon, alla på kursen (tack!) och platsen vi var på i lilla Färingsboda gav mig så mycket inspiration. Och jag har sedan dess skrivit som aldrig förr. På mina bokprojekt, i bloggen och många utkast till krönikor. Jag kan inte sluta skriva.

Och jag tänker tillbaka på hur just det här gick till. Förutom att jag haft en sagolik inspiration förstås… Första dagen jag återvände till arbetet efter semestern tänkte jag mycket på det här kring att våga. Och att ibland måste man våga chansa med saker för att komma någonstans.

Chefredaktören hade sagt före sommaren att jag skulle höra av mig framåt hösten med nya uppslag, om jag hade några. (Han skulle bara veta, jag har en hel låda full.) Tänkte att det är ju i och förs sig fortfarande sommar nu, men kände att flera texter jag ”petat” ihop var riktigt bra. Jag vågade tro att det var möjligt.

Så jag skickade mejl med ett förslag. Det må bära eller brista. Och det värsta som kunde hända var ju att jag inte skulle få svar eller möjligen ett nej. Dagarna gick.

Men så kom ett mejl igår och jag fick ett JA! Det är som lite av min dröm går i uppfyllelse, steg för steg. Sakta, men säkert. Det går. Det går faktiskt. Mina ord är tillräckligt bra och det jag har att berätta är tillräckligt intressant för att publicera. Hurra! Hoppas nu också att ett förlag får upp ögonen för mig så småningom 😉

Och kan jag så kan du.

DECIDE WHAT IT IS THAT YOU WANT.
WRITE THAT SHIT DOWN.
MAKE A PLAN.
AND…
WORK ON IT.
EVERY.
SINGLE.
DAY.

(Tack Dag Öhrlund, i gruppen Författare på Facebook för det citatet.)

Igår kväll lyssnade jag på ”Kenta”. Och sedan somnade jag med ett stort leende.

Tappa sugen. Och hitta den igen.

/ annisvensson / 5 kommentarer

DCBA2030-6F13-4DE4-A16F-109BCCEFB849

Om att tappa sugen. Och om att återfinna den.

Många av oss har väl någon gång, eller kanske flera gånger, tappat den någonstans på vägen. Du vet, den där sugen. Förlorat lusten och glädjen. Idag hände det mig.

Just nu när det mesta i livet känns som om det är bra, du vet nästan sånt där ”flow” som man ibland talar om. Det flyter på, mycket går framåt och man trivs. Efter en lång semester och ledighet har jag fått göra härliga saker som jag gillar med de jag tycker om. Och jag känner en slags balans i tillvaron.

Då kommer ett bakslag. Den tidigare skimrande dagen blir plötsligt grå. Solen skiner ifrån en klarblå himmel utanför fönstret, men hos mig har solen gått i moln.

Igår var jag saligt glad över att äntligen ha övervunnit smärtminnen från en svår cykelolycka. Träningscyklade på landsväg igen, ett favoritnöje som jag inte varit kapabel att genomföra på fjorton månader. Men så igår bestämde jag mig (efter lång tids funderande och peppning av mig själv) och cyklade 18 kilometer i ett nafs. Nåja, kanske inte i ett nafs, men jag cyklade igen, vågade och det var det viktiga. Om smärtminnen och hur man övervinner svåra hinder kommer jag skriva mer om snart.

Men idag tappar jag sugen. Och varför händer det? För min del var det något som jag hoppats och väntat på. Som skulle bli så roligt. Nu vet jag att det på grund av olyckliga omständigheter som jag inte kan påverka, inte kommer inte att bli av. Åtminstone inte nu när det var tänkt.

Livet går upp. Och det går ned. Det gäller att hålla i sig hårt för att hänga med i livets berg- och dalbana. Och jag tillåter mig att bli ledsen och besviken. En liten stund.

Sedan vet jag att jag kommer att göra som jag alltid gör. Bita ihop. Gå vidare. Och fundera över meningen med det som nu sker. Kanske ger sig meningen tillkänna längre fram. Den har en tendens att göra det. Eller så tuffar livet på ändå.

Suget att skriva finns ändå alltid kvar. Likt en trogen följeslagare. Alltid där.

Jag försöker återgå till positiva tankar. Sakta, men bestämt. Och jag tänker fortsätta skriva, följa min plan. Mina bokprojekt ska bli verklighet och jag ska fortsätta blogga, oavsett hinder och yttre omständigheter. För det har jag bestämt och målet är satt. Det finns till och med en liten hejaklack numer som rycker upp mig när jag tillfälligt tappar sugen. Tack! Ni vet vilka ni är, ni som följer min blogg, finns i min skrivargrupp, familj och vänner.

Tänker på fisken Doris (Dory på engelska) i filmen ”Hitta Nemo” då hon säger ”Fortsätt simma, fortsätt simma”. Såg det citatet häromdagen någonstans, men minns inte var. Plötsligt dök det upp i minnet idag. Och jag ler lite, för precis så är det mig med. Jag funderar en stund, bestämmer mig och sedan fortsätter jag simma.

”Whatever the present moment contains, accept it as if you had chosen it. Always work with it, not against it.”

/Eckhart Trolle

/Anni

Ps. Vill du se och höra fler underbara citat av Doris (Dory) kan du kika här:

Premiär! Min allra första egna krönika publicerad i Allas

/ annisvensson / 1 kommentar

Den dagen jag fick beskedet var en dag fylld av obeskrivlig lycka. Min krönika, min första krönika skriven av mig, bara för mig själv och om det jag vill berätta var antagen till en tidning. Om inspiration, motivation, träning, motgång och om att inte ge upp.

I många år har jag skrivit berättelser och texter för mitt arbete. Bloggtexter, nyheter, pressmeddelanden, intranät-texter, webbtexter, brev, intervjuer, reportage, artiklar osv. Det är bland det roligaste jag vet och jag älskar mitt jobb som kommunikatör. Men att få sin egen krönika publicerad i en tidning – det är stort. Mycket stort. Och annorlunda. Det är ju jag, Anni. Bara jag, mina egna tankar och det viktiga jag har att berätta.

anni_kronika_allas_2015_nr17

Jag är så glad. Allas veckotidning nr 17 våren 2015. Min premiär.

Hurra! och tack Allas chefredaktör Mikael och Allas veckotidning för att ni ville ha mig med.

/Anni

Ps Rubriken var från början ”Med små steg kommer man långt.” Men det blev ju bra även med ”Ha kul på vägen”  🙂 Och drömmer du också om att få en krönika publicerad och vill du veta hur jag gjorde? Skriv en kommentar eller skicka ett mejl till annimysvensson@hotmail.com så lovar jag att berätta.