Skogsterapi och skrivande som livsmål

En av mina favoritplatser i min närhet, Mörkö.

Under den långsamma vandringen på skogsstigen idag gick mina tankar till en av novellerna i min novellsamling som jag hoppas kunna skriva klart i höst. (Om helsikessmärtan viker hädan). Den är skriven med inspiration från skogen och titeln är Träd. En sorglig historia om sånt som skaver, om livet, om döden, men den har ett ljust slut, likt resten av berättelserna.

Jag tänker att en dag kanske den där novellsamlingen kan bli klar och kanske blir den utgiven så att du kan läsa. Och kanske får jag se mitt namn på en bokrygg på en av bibliotekets hyllor. Det är fortfarande en stark drivkraft och ett av mina livsmål. Mina karaktärer har mycket att berätta 😊 Det är en av flera saker som gör att jag fortsätter kämpa trots att jag har en smärta som är svår att beskriva med ord. Jag har också väldigt fint stöd från många håll. Stort och innerligt tack! ❤️

Intill landsvägen på Mörkö 💙

Ikväll mår jag lite bättre, har lite mer energi, lite mindre värk. Är det fascian (bindvävsmassage), promenaderna i skogen och vid havet, vilan, mindfulnessövningarna, akupunkturen eller träningspasset jag kämpade mig igenom igår? En perfekt kombination? Det går inte att säga.

Ett värkigt träningspass igår men det gick.

Kanske blir det en riktigt bra dag imorgon?

Varje dag nytt hopp, och kanske en ny början.

/Anni

Högsta betyg i kreativt skrivande

Livet bjuder just nu på rejäl uppförsbacke, värk och en trötthet som tagit sig ända in i skelettet, men…! Sent häromkvällen fick jag ett mejl från skolan (Linneuniversitetet) och jag får högsta betyg på kursen Kreativt skrivande IV.

Jag får VG för novellerna jag skrivit de senaste året. Och det kommer med ett helt fantastiskt omdöme som säger att det kan komma bli utgivet så nu gråter jag en skvätt. Och idag ska jag fortsätta kämpa med min fot, nacke och rygg. Det bara måste, måste bli bra. Jag har ju förutom jobb, min dotter, och en hel del annat – ett författarskap att ta hand om.

Ett utdrag av texten i mejlet:

”Hela tiden spänning i texten, fint flyt och språk, oväntade vändningar, nästan aldrig förutsägbart. Naturliga dialoger, intressanta karakteriseringar av gestalterna och deras inre, av ångest, tankar och spänningar. Tacksam för att jag fick läsa just denna text.”

Fantastiskt roligt och när jag mår lite bättre ska det firas rejält. Med bubbel så klart (och kanske en löjromstoast).

Hurra!

/Anni

Har du tips på bra noveller?

Energin just nu är minst sagt, bristfällig. Med en värkande hyfsat nyopererad fot på en trave kuddar utforskar jag mellan vila, mediciner och mat denna fantastiska novellsamling.

Det var en av mina lärare (och författare) på utbildningen Kreativt skrivande Niklas Rådström som tipsade mig om denna bok som jag inte kände till. Stort tack!

Det är Nittio noveller skrivna mellan tidigt 1800-tal fram till nutid. Jag har börjat läsa bakifrån då nutidsnovellerna tilltalar mig mest. Några är enligt mitt tycke jättebra, andra förstår jag inte alls. Favorit hittills är en sorglig historia ”Ge dagen tillbaka” av Kjell Lindblad (1984). Orkar bara läsa kortare stunder så kompletterar med ljudnoveller (Tessa Hadley, Marie Aubert, Virginia Wolf och Lina Arvidsson). Allt för att kanske finna ideer och inspiration till mina egna noveller när orken att skriva återvänt. Längtar dit ❤️

Har du läst någon riktigt bra novell? Tipsa gärna i kommentarsfältet!

En vecka har nu gått sedan den fjärde och förhoppningsvis sista operationen – hurra! Varje litet steg är ett steg framåt. Två veckor kvar tills det är dags för stygnborttagning och en ny bedömning.

Jag hoppas att ni har många bra noveller att tipsa mig om. Tack!

/Anni

Pssst… Ett förlag har visat intresse för att läsa alla mina noveller. Det behöver inte betyda något eller så betyder det allt.

När är man författare?

Nattliga funderingar.

En skrivarvän på ett förlag kallade mig nyss i ett inlägg på Instagram ”novellförfattare” och jag kom på mig själv med att tänka ”Va, vem? Jag?”

Sedan slog det mig att jag skrivit en rad noveller nu, både ett antal som blivit publicerade och nya som nu tar form i min novellsamling som handlar om möten och hur ett enda möte kan förändra ett helt liv. Ändå känns ordet ”författare” så stort, för stort.

I mitt sätt att se är jag författare på riktigt först när/om jag lyckas bli medlem i Sveriges Författarförbund. För att nå dit behövs två egna utgivna verk och dit är det fortfarande en bit att vandra. Jag vet att andra tänker annorlunda men jag siktar på det 🎯

En dag hoppas jag nå dit.

/Anni

Författarintervju

Joelsgården förlag är ett av de förlag som antagit några av mina noveller och nu har jag haft den stora äran att bli intervjuad.

Den senaste novellen jag skrivit och fått publicerad av Joelsgårdens förlag var De viskande som ingår i antologin En yngre man.

Tidigare har jag e-novellen En berättelse från ovan utgiven på samma förlag.

På Facebook och sidan Joelsgårdens författare finns intervjun i sin helhet. Jag hoppas att du vill läsa och stort tack till Joelsgården förlag!

Författarintervju med Anni My Svensson

/Anni

Novellsamling En yngre man

Foto/bild: Joelsgården förlag

Det har hänt så mycket i livet den senaste tiden att jag glömt meddela att min novell ”De viskande” finns med i den här fina novellantologin. Den har nyligen kommit ut hos Joelsgården Förlag.

34 författare som vunnit en novelltävling på tema ”En yngre man” medverkar i boken.

Finns i internetbokhandeln, Adlibris och Bokus. Förhoppningsvis även på ditt bibliotek och om den inte finns – fråga gärna om den går att beställa. Hoppas att du vill läsa 😊

/Anni

Vinst i novelltävling!

Foto: Joelsgården förlag

Äntligen kan jag berätta för dig och för resten av världen. Jag är en av vinnarna i Joelsgården Förlag novelltävling på tema ”En yngre man”.

Du kommer att kunna läsa mitt bidrag ”De viskande” och många fler i en novellsamling som ges ut preliminärt i slutet av detta år.

Hurra! Ett pyttelitet steg till mot drömmarnas mål. Får lov att fira lite i helgen som kommer.

/Anni

Vända upp och ned på allt?

Sitter på ett tåg och som vanligt kommer en mängd tankar och ideer kring skrivandet när jag är i framåtrörelse. Tänk om jag skulle ändra hela planen? Kanske är det precis vad jag behöver göra.

Den bok och berättelse som funnits med mig under många år, och som jag sedan länge bestämt ska bli klar först är oerhört svår att skriva. Vissa delar gör fysiskt ont. 

Att den är så galet svår att skriva har gjort att arbetet dragit ut på tiden. Berättelsen är viktig, den ska bli klar, och jag är övertygad om att det finns de som behöver den. Men kanske ska den få vila lite nu, bli nummer två. 

När jag arbetat med ett antal noveller har jag upptäckt att jag egentligen är hyfsat snabb i både ide, tanke och produktion. Den senaste novellen, ”De orörbara”, i en för mig, helt obekant genre (fantasy) skrev jag klart på några dagar. Ja, själva stommen, sedan följde såklart en lång process med redigering, tvivel (kanske bäst att slänga i papperskorgen), förbättringar, omskrivningar osv. Det var ändå en novell om drygt 30 000 tecken som blev klar. Snabbt. 

Det intressanta är också att den var enormt rolig att skriva. Svårt, men roligt. Stundtals var det som om karaktärerna började leva, berättade för mig vad som skulle skrivas istället för tvärtom. Det är just det ”flowet” och den glädjen jag vill uppleva när jag skriver. 

Med roman nummer två är känslan att det kan bli så. En spänningsroman där jag hämtat inspiration från säkerhetsbranschen där jag varit verksam under halva mitt liv. Kanske är det den berättelsen jag istället ska skriva klart först?

Ju mer jag tänker på att vända upp och ned på allt – desto mer känns det rätt. 

Den första, längre berättelsen har tagit år. Ändå är den inte klar. Kanske är det en helt annan berättelse än den jag tänkt som ska skrivas klart först? 

Är nu på väg till Växjö och de första föreläsningarna i kreativt skrivande. Ska ta mig en funderare till, men kanske har jag redan bestämt mig.

Vad är dina tankar kring detta? Vända upp och ned på allt eller följa planen? 

/Anni

Ps. Novellen ”De orörbara” kommer att vara med i en novellantologi nästa år. Jippi!

7 300 dagar kvar

Bildcredit: pexels.com

Igår var jag vid mammas grav. Några gånger varje år sitter jag där en stund och minns,  tänker tillbaka på det som en gång var.  Hon gick bort för tio år sedan, men hon var på flera sätt borta långt innan dess. Om jag lever lika kort tid som mamma har jag bara runt 7 300 dagar kvar att leva. Har du tänkt den tanken någon gång? Antal dagar som du kanske har kvar.

När jag sitter vid graven, på den vackra kyrkogården tänker jag på en massa saker. Ibland pratar jag med min mamma som om hon skulle kunna höra och se mig. Jag kan såklart aldrig veta. Det kanske bara är önsketänkande och en osedvanligt stark vilja, men oavsett hur det ligger till så är det skönt att bara sitta där, låta mina ord få bli sagda. Det där jag aldrig fick eller kunde säga medan hon levde.

Det var en del ljus, men också en hel del mörker, och det var många ord som aldrig kunde sägas. Stunderna vid graven låter tankarna vandra fritt, jag får lov att uttala de där orden och jag låter mig vara ledsen, sörja. För den där sorgen och framför allt saknaden efter våra nära försvinner väl aldrig helt, även om åren går?  Jag ser inte ofta bakåt numer, fokuserar istället på de vägar som leder framåt och det har verkligen gått framåt.

Något var ändå annorlunda igår mot andra dagar. En helt ny tanke dök upp och det beror nog delvis på en cykelolycka för några år sedan som kom att förändra min syn på livet och vad som verkligen betyder något. Det handlar även om en bok och en blogg av Kristian Gidlund som drabbades av obotlig cancer och som berättar innerligt om sin ”resa mot livets slut och alltings början”. Det hänger också ihop med en annan blogg – ”The last percent” skriven av en klok man som heter Philip. Han  räknade om antalet år som en människa troligen har kvar att leva till – antal dagar. Det gav i alla fall mig en slags aha-upplevelse. Det är jäkligt kort om tid! Galet få dagar att göra allt det där jag verkligen vill göra.

Jag försöker med allt jag förmår att följa mina innersta drömmar. Bockar av min ”bucketlist” med erfarenheterna jag fått. Med cykelolyckan och annat (som jag i övrigt skriver en hel bok om.) Grejen är att i ett endaste litet nafs, på några få sekunder kan hela livet förändras. Det är med de insikterna jag har börjat skriva mer (eftersom det är vad jag älskar att göra) och att ändra på saker i livet.

Nu har jag  runt 7 300 dagar kvar att leva om jag blir 67 år som mamma blev. Alla dagar jag eventuellt får utöver det ser jag som en extra bonus. Det är helt enkelt jäkligt ont om tid.

Har du räknat om livet i antal dagar? Hur många dagar har du i så fall kvar och vad tänker du göra med de dagarna?

/Anni

Ps. Är du nyfiken på vad jag skriver om i övrigt? Här finns min e-novell ”En berättelse från ovan” I byrålådan (ja, ja, i  datorn) har jag tio kortare och  längre berättelser som jag arbetar med. Och jag älskar dem alla. Några kanske överlever, några kommer att dö. På vägen fram har jag ändå ägnat min tid åt det jag älskar.

En dröm blir verklighet!


Jag sitter på ett tåg på väg mot skogarna i Småland och Blekinge där jag ska vara med på en skrivarkurs. Funderade på vad mitt nästa blogginlägg skulle handla om och eftersom jag inte kom på något omedelbart så öppnade jag min mejl. Och där mina vänner – fanns ett meddelande som jag var tvungen att läsa två gånger. Avsändare Linnéuniversitetet och det stod ”Antagen”.

Nu kan jag knappt sitta still på tåget. Jag får hålla hårt i armstöden för att inte studsa upp och ner. Vill bara skrika högt, hoppa runt och göra tjolahoppsasteg! Fira, dricka champagne och krama alla jag ser!

Tänk att jag har kommit in på en utbildning jag bara drömt om och jag trodde inte det skulle vara möjligt men det är möjligt! Jag brukar ju säga att ingenting är omöjligt om viljan, passionen och engagemanget finns och det är helt rätt. Det fungerar uppenbarligen. Jag kom in med ett antagningsprov som bestod av en novell, vilket känns extra fint eftersom jag då blivit bedömd på det jag skrivit och att det uppfattas som tillräckligt bra.

Jag ska läsa Kreativt skrivande, del 1 på distans, halvfart. Det innebär att jag både kommer kunna jobba vidare som kommunikatör och samtidigt studera ett ämne jag älskar. Något som är en absolut dröm, den största drömmen näst efter att få ge ut mina böcker och noveller. Jag kommer få möjlighet att skriva mer och samtidigt förbättra mitt skrivande. Nyp mig i armen! Det händer verkligen nu. Det händer.

Hurra! Kramar till hela världen från ett tåg någonstans i vackra, södra delarna av Sverige.


/Anni