Vända upp och ned på allt?

Sitter på ett tåg och som vanligt kommer en mängd tankar och ideer kring skrivandet när jag är i framåtrörelse. Tänk om jag skulle ändra hela planen? Kanske är det precis vad jag behöver göra.

Den bok och berättelse som funnits med mig under många år, och som jag sedan länge bestämt ska bli klar först är oerhört svår att skriva. Vissa delar gör fysiskt ont. 

Att den är så galet svår att skriva har gjort att arbetet dragit ut på tiden. Berättelsen är viktig, den ska bli klar, och jag är övertygad om att det finns de som behöver den. Men kanske ska den få vila lite nu, bli nummer två. 

När jag arbetat med ett antal noveller har jag upptäckt att jag egentligen är hyfsat snabb i både ide, tanke och produktion. Den senaste novellen, ”De orörbara”, i en för mig, helt obekant genre (fantasy) skrev jag klart på några dagar. Ja, själva stommen, sedan följde såklart en lång process med redigering, tvivel (kanske bäst att slänga i papperskorgen), förbättringar, omskrivningar osv. Det var ändå en novell om drygt 30 000 tecken som blev klar. Snabbt. 

Det intressanta är också att den var enormt rolig att skriva. Svårt, men roligt. Stundtals var det som om karaktärerna började leva, berättade för mig vad som skulle skrivas istället för tvärtom. Det är just det ”flowet” och den glädjen jag vill uppleva när jag skriver. 

Med roman nummer två är känslan att det kan bli så. En spänningsroman där jag hämtat inspiration från säkerhetsbranschen där jag varit verksam under halva mitt liv. Kanske är det den berättelsen jag istället ska skriva klart först?

Ju mer jag tänker på att vända upp och ned på allt – desto mer känns det rätt. 

Den första, längre berättelsen har tagit år. Ändå är den inte klar. Kanske är det en helt annan berättelse än den jag tänkt som ska skrivas klart först? 

Är nu på väg till Växjö och de första föreläsningarna i kreativt skrivande. Ska ta mig en funderare till, men kanske har jag redan bestämt mig.

Vad är dina tankar kring detta? Vända upp och ned på allt eller följa planen? 

/Anni

Ps. Novellen ”De orörbara” kommer att vara med i en novellantologi nästa år. Jippi!

Annonser

7 300 dagar kvar

Bildcredit: pexels.com

Igår var jag vid mammas grav. Några gånger varje år sitter jag där en stund och minns,  tänker tillbaka på det som en gång var.  Hon gick bort för tio år sedan, men hon var på flera sätt borta långt innan dess. Om jag lever lika kort tid som mamma har jag bara runt 7 300 dagar kvar att leva. Har du tänkt den tanken någon gång? Antal dagar som du kanske har kvar.

När jag sitter vid graven, på den vackra kyrkogården tänker jag på en massa saker. Ibland pratar jag med min mamma som om hon skulle kunna höra och se mig. Jag kan såklart aldrig veta. Det kanske bara är önsketänkande och en osedvanligt stark vilja, men oavsett hur det ligger till så är det skönt att bara sitta där, låta mina ord få bli sagda. Det där jag aldrig fick eller kunde säga medan hon levde.

Det var en del ljus, men också en hel del mörker, och det var många ord som aldrig kunde sägas. Stunderna vid graven låter tankarna vandra fritt, jag får lov att uttala de där orden och jag låter mig vara ledsen, sörja. För den där sorgen och framför allt saknaden efter våra nära försvinner väl aldrig helt, även om åren går?  Jag ser inte ofta bakåt numer, fokuserar istället på de vägar som leder framåt och det har verkligen gått framåt.

Något var ändå annorlunda igår mot andra dagar. En helt ny tanke dök upp och det beror nog delvis på en cykelolycka för några år sedan som kom att förändra min syn på livet och vad som verkligen betyder något. Det handlar även om en bok och en blogg av Kristian Gidlund som drabbades av obotlig cancer och som berättar innerligt om sin ”resa mot livets slut och alltings början”. Det hänger också ihop med en annan blogg – ”The last percent” skriven av en klok man som heter Philip. Han  räknade om antalet år som en människa troligen har kvar att leva till – antal dagar. Det gav i alla fall mig en slags aha-upplevelse. Det är jäkligt kort om tid! Galet få dagar att göra allt det där jag verkligen vill göra.

Jag försöker med allt jag förmår att följa mina innersta drömmar. Bockar av min ”bucketlist” med erfarenheterna jag fått. Med cykelolyckan och annat (som jag i övrigt skriver en hel bok om.) Grejen är att i ett endaste litet nafs, på några få sekunder kan hela livet förändras. Det är med de insikterna jag har börjat skriva mer (eftersom det är vad jag älskar att göra) och att ändra på saker i livet.

Nu har jag  runt 7 300 dagar kvar att leva om jag blir 67 år som mamma blev. Alla dagar jag eventuellt får utöver det ser jag som en extra bonus. Det är helt enkelt jäkligt ont om tid.

Har du räknat om livet i antal dagar? Hur många dagar har du i så fall kvar och vad tänker du göra med de dagarna?

/Anni

Ps. Är du nyfiken på vad jag skriver om i övrigt? Här finns min e-novell ”En berättelse från ovan” I byrålådan (ja, ja, i  datorn) har jag tio kortare och  längre berättelser som jag arbetar med. Och jag älskar dem alla. Några kanske överlever, några kommer att dö. På vägen fram har jag ändå ägnat min tid åt det jag älskar.

En dröm blir verklighet!


Jag sitter på ett tåg på väg mot skogarna i Småland och Blekinge där jag ska vara med på en skrivarkurs. Funderade på vad mitt nästa blogginlägg skulle handla om och eftersom jag inte kom på något omedelbart så öppnade jag min mejl. Och där mina vänner – fanns ett meddelande som jag var tvungen att läsa två gånger. Avsändare Linnéuniversitetet och det stod ”Antagen”.

Nu kan jag knappt sitta still på tåget. Jag får hålla hårt i armstöden för att inte studsa upp och ner. Vill bara skrika högt, hoppa runt och göra tjolahoppsasteg! Fira, dricka champagne och krama alla jag ser!

Tänk att jag har kommit in på en utbildning jag bara drömt om och jag trodde inte det skulle vara möjligt men det är möjligt! Jag brukar ju säga att ingenting är omöjligt om viljan, passionen och engagemanget finns och det är helt rätt. Det fungerar uppenbarligen. Jag kom in med ett antagningsprov som bestod av en novell, vilket känns extra fint eftersom jag då blivit bedömd på det jag skrivit och att det uppfattas som tillräckligt bra.

Jag ska läsa Kreativt skrivande, del 1 på distans, halvfart. Det innebär att jag både kommer kunna jobba vidare som kommunikatör och samtidigt studera ett ämne jag älskar. Något som är en absolut dröm, den största drömmen näst efter att få ge ut mina böcker och noveller. Jag kommer få möjlighet att skriva mer och samtidigt förbättra mitt skrivande. Nyp mig i armen! Det händer verkligen nu. Det händer.

Hurra! Kramar till hela världen från ett tåg någonstans i vackra, södra delarna av Sverige.


/Anni

Fragment ur ett skrivarliv

”Att leva eller skriva, det är frågan”. Kanske en uttjatad klyscha? Just den meningen inleder tidningen Skrivas ledare (nr 3, 2017) och den beskriver och påminner mig om ett dilemma jag befunnit mig i den senaste tiden.

Ord och mängder med berättelser finns där, pockar på och vill ut. Det har blivit alltmer tydligt att jag måste skriva men något har hindrat mig som jag berättade om i De oräddbara. Häromdagen blev det klart för mig vad ett av hindren bestod i. Jag  har för mycket runt omkring mig som tar tid och energi vilket gör att skrivandet inte får det utrymme som behövs, vare sig i tanke eller utförande. Nu har jag fattat ett viktigt men svårt beslut om att en av dessa saker måste väljas bort. (Jag kommer berätta mer om det senare.)

När jag väl landat i beslutet kände jag nästan omedelbart hur skrivarglädjen och lusten att skriva återvände. Men jag lydde inte känslan som sa till mig att ta upp pennan direkt utan fokuserade istället på att läsa ett par böcker som visade sig vara utmärkt inspiration. Det var ”Spådomen – en flickas memoarer” av Agneta Pleijel och ”Kanske är det allt du behöver veta” av E. Lockhart. Dessutom läste jag i tidningen Skriva novellen ”Min kompis Robin” som vunnit en skrivartävling på tema ”blodet” (Skriva, nummer 3, 2017). En kort men välskriven och intressant novell med tilltalande språk, skriven av Anela Resic. Att läsa novellen gav mig det sista som behöves för att hitta tillbaka till orden. Jag skriver igen!

Det handlar inte om långa sammanhängande berättelser eller ens kapitel. Det är mer av fragment. Med penna och papper har jag hittat tillbaka till den där härliga känslan av att allt är möjligt. Penna mot papper i såna här perioder ger mig en särskild känsla av närhet till orden och skapandet. Om du som läser detta skriver själv, känner du igen dig i det?

En vän som också skriver sa nyligen att han skriver men bara fragmentariska bitar. Tänkt på det han sa och alla dessa saker sammantaget verkar ha öppnat upp flödet av ord igen. En kombination av inspiration från andra människors berättelser och insikten att en del av det jag gör idag behöver tas bort för att ge luft åt annat som måste få plats. Jag blev också påmind om att det inte behöver vara färdiga kapitel eller en färdig berättelse. (Ibland får jag ett enormt flow vilket gör att en hel novell nästan skriver sig själv men inte just nu.) Att fragment kan duga bra blev ännu en dörröppnare och jag minns att det var så jag började en gång för många år sedan. Fragment som sedan fick gott om tid att växa fram till en helhet.

Det känns himla fint och idag har jag firat med att investera i en ny skrivarbok. I bok- och pappershandeln Tudda Galumpan som jag hade förmånen att ha en föreläsning hos förra året (läs mer: Något av det mest magiska jag varit med om) hittade jag idag den perfekta skrivarboken i brunt och guld. Framsidan  kan vändas upp och ned. Framsidestexten är densamma – Journal. Lite magiskt, precis som skrivandet.

Jag är tillbaka och den nya skrivarboken börjar fyllas med ord. En novell-idé för sommarens skrivarkurs med tema fantasy har tagit sina första trevande steg. Det handlar om skira älvor med spröda vingar, skärpt intellekt och urstarka krafter.  Men med en oförmåga som gör att de tvingas leva i mörkrets skuggor.  Titeln är ”De orörbara”.

Att skriva är att leva. Att leva är att skriva. Min tid kommer.

/Anni

Hurra! En ny krönika i Allas veckotidning.

Den senaste tiden har jag haft svårt med skrivarmotivationen, men jag har också tänkt att den kommer tillbaka. Måste komma tillbaka. Igår kom ett oväntat mejl och förgyllde min dag. Och vips! befinner jag mig i ett lyckorus.

Det var Allas veckotidnings redaktionschef som hörde av sig. Jag skickade en ny krönika förra våren, fick veta att den var bra och att de skulle publicera den. Lite längre fram bara. Sedan blev det tyst läääänge. Men igår kom ett mejl som berättar att min krönika ”Hur en brun dag blir gul” publiceras i Allas veckotidning nummer 18 som kommer ut den 27 april. Yay!

Inte nog med det. Fick även ett sms om ett paket, en kartong med böcker som ska hämtas ut. Förstod snart att det är bok nummer tre i serien om Hälsa och folkbildning där jag har en längre text med. Det är så länge sedan jag skrev texten att jag helt förträngt det. Mer om det inom kort.

Det en speciell känsla det där, varje gång. Det går inte att jämföras med något annat. Lyckan när de egna orden publiceras, blir lästa och kanske, kanske får betydelse för någon annan. Oslagbar energikick och boost jag behövde precis just nu när skrivandet gått trögt och livet bjudit på många gupp. Är det inte förunderligt med livet?

Igår kväll gjorde jag som alltid och precis som min fantastiska skrivarcoach Kim M Kimselius också alltid gör. Jag njöt ett glas mousserande vin och firade en ny publicering. Jag gjorde det tillsammans med en av mina inspirationskällor, min dotter. Hon fick dock nöja sig med påskmust… Tillsammans såg vi filmen Trolls, en jättebra film om vänskap, kärlek och vikten av att tänka positiva tankar även vid motgång.

Imorgon är det fredag och då firar jag igen med en ny bok i min hand. Stort tack till alla skrivare, läsare, vänner och fantastiska människor därute som hejar på mig!

Utan er vore jag ingenting.

”She believed she could. So she did.”

/Anni

Så jäkla svårt.

Foto: Dorin Vancea, unsplash.com

Foto: Dorin Vancea, unsplash.com

Tänk att det ibland ska vara så svårt att göra det där som man måste göra. Det där som har en deadline och som behöver bli klart. Orden och meningarna som måste komma, kommer inte. Inget finns där, hur djupt jag än letar och gräver så är det bara tomt. Frustrationen växer.

Kommande vecka ska jag (om jag lyckas bli klar) lämna ifrån mig en novell till en antologi som ska komma ut till sommaren. Temat är spänning/thriller. Påbörjade en ny berättelse, kom till tio sidor och sedan tog det stopp. Kom upp med en ny idé när jag nyligen var på semester och påbörjade en ny novell. Det gick i rasande fart, kändes toppen eftersom det var annorlunda och en novell i Anni-manér och vips! hade jag tjugoen handskrivna sidor. Har sedan fortsatt skriva lite då och då och började närma mig avslut, men så var jag tvungen att skriva om eftersom vissa delar inte passar in i just den här antologin. Någonstans där försvann flytet och jag kommer inte framåt. Det är bara lite kvar, men jag sitter fast. Sliter mitt hår.

Tar promenader, tränar och går i rask takt på löpband eftersom jag vet att framåtrörelse brukar sätta fart på fantasin och kreativiteten. Men det är poff! borta. Det enda jag lyckas få ihop just nu är ett blogginlägg då och då och andra texter som det inte är ett dugg bråttom med och som ingen väntar på. Det går bra att skriva och det är roligt, men inte det där som jag egentligen måste.

Läste nyligen ett intressant inlägg av författaren Jorun Modén som handlar om skrivkramp ”10 knep för en givande skrivkramp”.  Jag inser att min kramp troligen hänger ihop med höga ambitioner, en besvärlig inre kritiker och att jag kanske behöver en skrivpaus.

Det kanske blir så att jag inte är med i den där andra, efterlängtade antologin ”Morden på Färgargården”. Kanske har livet på sistone bjudit på för många gupp som gör att min hjärna är för trött och behöver vila. Jag kanske bara behöver just vila för att sedan komma tillbaka till novellerna och bokprojekten. Problemet är att jag bara har fyrtioåtta timmar på mig, så jag kanske måste kasta in den berömda handduken den här gången. Ogillar tanken skarpt eftersom jag är nästan klar, men ibland får man kanske lov att se sig besegrad. Kanske är det till och med det bästa man göra för sig själv, även om det är svårt. Så svårt att det gör ont.

Kanske måste jag för en liten stund. Bara vila. Tills orden kommer tillbaka.

”Att göra det bästa man kan innebär då och då att man vilar och inte gör
någonting alls.” /Jesper Caron

/Anni

Vad jag skriver om.

anni-feb-2017

En blåsig dag vid havet, Mörkö. En plats där jag hämtar energi och inspiration.

En av de vanligaste frågorna jag får när jag berättar att jag skriver berättelser är ”Vad skriver du om?” Jag har länge försökt hitta korta formuleringar för att snabbt beskriva just det och fann ett superbra blogginlägg om ”enradingar” som hjälpt mig på traven.

Jag vill tacka Eva Karlsson med bloggen riktigare. com Det var där jag läste om ”enradingar” för första gången och om en bok av Fredrik Lindqvist som heter ”Att skriva filmmanus”. Jag fick en verklig aha-upplevelse! Här i Evas fina blogg kan du ta del av alltihop som inspirerade mig: ”Enradingar & synopsis”

Filmmanus har både olikheter och likheter med ett bokmanus. När det gäller att beskriva innehåll kort tycker jag att det fungerar utmärkt i båda fallen att använda sig av ”enradingar”.

Standardformeln för en enrading är: [Filmens eller bokens titel] handlar om en [beskrivning av huvudpersonen] som [vad huvudpersonen gör] för att [vad personen vill].

Utifrån det har jag nu grunnat på mina längre berättelser och försökt formulera enradingar. Håll i er, för här kommer den första. De övriga, bland annat en spänningsroman med inblick i säkerhetsbranschen och ett spektakulärt rån kommer inom kort…

”Och bortom ett leende”
Handlar om en ung och vilsen fjortonårig flicka med självskadebeteende. Hon har förlorat tron på livet och tappat bort sig själv. Men en natt när hon bestämt sig för att inte leva händer något som gör att hon återfår hoppet. En vändpunkt där hon väljer ljuset framför mörkret. Hon bestämmer sig för att leva och når till slut efter en lång kamp, sina drömmars mål.

Ett citat har följt mig genom livet och jag har valt att inleda denna berättelse med just det citatet. Jag vet inte när jag först hörde eller läste det, men det är en text skriven av Carl Gustaf Jung (1875-1961 filosof, författare, psykolog m.m.) Jag tycker det är värt att påminnas om att oavsett vad som händer oss eller vad vi är med om, så kan vi hitta sätt att ta oss vidare framåt.

Från och med nu kommer jag aldrig kunna glömma. Texten kommer inleda min första egna berättelse och nu sitter de två raderna även på min arm. Jag bestämde mig för många år sedan att göra två tatueringar. Nu är den första äntligen klar och jag bockar av ytterligare en sak på min ”bucketlist”.

Duktiga Cecilia Pisano på House of Pain.

Duktiga Cecilia Pisano på House of Pain. Det gjorde inte ont, inte alls. (Foto: Tony Svensson, artura.se)

Pågående arbete.

Pågående arbete. (Foto: Tony Svensson, artura.se)

anni-tat-3

Det färdiga resultatet och jag är så jäkla nöjd.

Nu ska jag kika på Mello med min dotter och två av hennes kompisar. Så småningom ska jag fortsätta skriva och bli klar min första egna bok och sedan alla de andra. Hoppas du vill hänga med och se om jag lyckas…

/Anni

Gupp på vägen.

gupp

Har du också stått där snopen och undrat vad tusan det är som händer? Kanske funderat över meningen med en del saker som sker och att det kanske är dags att ge upp. Åtminstone att det är dags att släppa taget om dina drömmar.

Ibland sker de där sakerna nästan samtidigt. Det där som får en att vackla. Lagen om alltings jävlighet, slumpen, en påminnare om livets skörhet för att du inte ska bli för bekväm. Eller kanske bara ett universums test för att se om du är stark nog? Fuck your dreams istället för Follow your dreams.

Well. Det där har jag funderat över. Massor. Hemma, vid havet, i skogen, i gymmet och i bilen för att nämna några platser. Under en längre tid har jag verkligen försökt styra mot mina mål.  Vara en bra mamma, göra ett bra jobb som kommunikatör (helst vara bland de bästa) och att i år bli klar med två nya noveller och min första helt egna bok.

Hur svårt kan det vara? Jag har ju hållit på ett tag. Jäkligt svårt har det visat sig. Gång på gång kommer nya hinder på vägen eller gupp som jag valt att kalla dem. Stora gupp.

Det nästnäst senaste av de lite större var ett smärtsamt ryggskott. Ett spjut i ländryggen som envist höll sig kvar i ett par månader. Efter det ett besked om att jag måste flytta ut ur min nybyggda lägenhet under två veckor snarast. Badrumsgolvet felbyggt, lutningen mot golvbrunn är obefintlig. Dessutom ett antal andra fel som innebär grävande, bankande, borrande typ alla dagar i veckan – sedan i juli. Bara en fråga återstår att lösa – var ska jag bo?

Det näst senaste guppet och ett av de värsta hittills kom att handla om liv eller död för en närstående och älskad person. Jag hann inte mer än landa från min resa där jag fått vila efter ett turbulent år med galet många gupp. En resa där jag återfunnit inspirationen, ideerna och lyckats skriva tjugoen sidor ny text. Bara några timmar senare satt jag på en intensivvårdsavdelning med döden flåsandes i nacken.

Från himmel till helvete fick en ny innebörd och knockouten var ett faktum. Inte direkt. Jag lyckades pendla ett gäng dagar och mil till och från sjukhuset, hålla hoppet levande och arbeta. För att det var nödvändigt för mig att få vara där.

När faran var över eller läget åtminstone stabilt – då föll jag. Jag blev sjuk, jättesjuk. Jag är stark som en björn, men inte oövervinnerlig. Jag ser att just här var det inte så konstigt att jag blev sjuk, men inte desto mindre irriterande.

Hinner bara blinka så kommer mer trubbel. Saker jag väljer att inte berätta om då det berör andra i min närhet. Det blir för personligt, men det är nya och enormt stora gupp att klättra över.

En stund blev jag matt. Så matt och arg att jag tänkte radera alla skrivna filer som har med mina novell- och bokprojekt att göra. Radera bloggen. Sluta skriva. Ge upp. Kasta in den berömda, fucking handduken. Ta död på drömmen för gott.

Men så händer något. Jag kan välja att lägga mig ned vid guppet, kika upp över kullen ibland och försöka se vad som hade kunnat hända om jag orkat klättra över. Bara en gång till.

Jag har bestämt mig för att klättra. Igen. För att jag måste. När jag skriver mår jag som bäst och orden måste få komma ut. Men kanske ännu viktigare är att en del av de berättelser och texter jag skriver förhoppningsvis kommer att göra nytta. Kanske för några, kanske för många. Men om det jag gör bara är till nytta för en enda människa så har allt varit värt det och jag älskar ju att skriva. Det verkar inte vettigt att ta död på det man älskar, även om det går trögt ibland och även om livet kommer emellan.

Så vet du vad? Jag ska banne mig ta mig över det nya guppet. Jag är en klättrare. En trött klättrare, men en som aldrig, aldrig ger upp. En dag står jag och signerar min första egna bok (förhoppningsvis är du med mig då) och med den målbilden klättrar jag. Igen.

/Anni

What do you desire?

 

Skylt, follow your dreams

Min nya tavla som är bland det första jag ser när jag vaknar varje dag. Bokstäverna sitter inte perfekt och det passar bra. Vägen mot drömmar är nog sällan rak, utan kanske lite mer krokig…?

Den här sommaren, hösten och vintern har mycket hänt, semestern har sett annorlunda ut. Förra året var jag ute med familjen i en nyinköpt båt. I år separation, flytt till en ny plats, försäljning av hus och början på ett nytt och annorlunda liv. Fyra veckors semester som mestadels gått åt till att sortera, ge bort, slänga, packa och inte minst, flytta. Ovanpå det och kanske med anledning av just det – ryggskott.

Allt har fått mig att åter igen fundera. Vad vill jag göra nu när jag kan bestämma allt själv? Vad är det som gör mig glad, upprymd och som gör livet härligt att leva?

Till en början var det svårt, med en förändring som jag inte säkert visste om jag ville vara med om, men efter en tid såg jag något annat. Ljus, mening, och en början på något nytt, spännande och bra. Där är jag nu. Alan Watts är en av mina inspiratörer, därav titeln på inlägget. Jag mindes en del av hans ord och filmklipp ”What do you desire? What makes you itch? What would you like to do if money were no object?”

Men inte mycket i livet är enkelt.  Det kommer svackor och gupp på vägen och för en tid sedan ett sådant gupp då jag för sista gången återsåg vårt gamla skolhus, nu öde, tomt och alldeles tyst. Som det var den där dagen för åtta år sedan, då vi satte nyckeln i låset och insåg att det där drömhuset faktiskt var vårt. Så mycket minnen som nu  bara var minnen. Det gav en märklig känsla av tomhet och en påminnelse om hur det en gång var. Jag minns hur vi var fyllda av förväntan och drömmar. Och därefter alla år med hårt arbete och renovering för att få till det där speciella huset och stora köket vi drömt om. Det blev nästan klart, men det är inte vi som får njuta av det. För drygt tre månader sedan stängde jag den dörren för sista gången, nycklarna lämnades över till nya förväntansfulla ägare och jag satte punkt för ett ännu ett kapitel i mitt liv.

Ofta har jag både sagt och skrivit om att man inte ser meningen i allt omedelbart, just när det sker. Men med det mesta som hänt i livet har jag en kort tid efteråt sett en mening. Det är så även den här gången. Det finns en mening och jag är säker på att det är just så. Och dessutom växer vi en smula och lär oss en massa saker med varje förändring.

Nu tänker jag än mer leva livet fullt ut, varje dag. Göra det jag vill och drömt om. Resa mer (den första resan är bokad, långt bort med bara mig själv), skriva mer (även om jag då och då befinner mig i tvivlar-perioder) och bli författare på riktigt, åtminstone på fritiden (två utgivna verk, enligt Författarbundet). Jag tänker även göra sånt jag inte vågat förut, hoppa lite högre – som till exempel högläsningen och framträdandet jag gjorde nyligen. Pjuh! Ska även göra den där tatueringen jag tänkt på i tjugo år och försöka umgås lite mer med fina vänner (tack för att ni finns!) och min dotter.

Si Kao, Thailand. Vi ses snart!

Si Kao, Thailand. ”Hyfsat orört, äkta och lite Thailand som det var förr”. Hoppas det håller vad som lovas. Vi ses snart! (Bild lånad av TUI.)

Vi får se hur långt jag når med författardrömmarna och om jag går i mål med mina egna böcker. Jag är ju i alla fall medförfattare i två böcker i höst, en bok i vår och en till under nästa höst med lite tur. Två av mina noveller har fått finfina recensioner.  Nu är det upp till bevis och jag behöver se till att skriva klart de där påbörjade egna böckerna och särskilt nummer ett som funnits med mig i tankarna sedan jag var fjorton år.

Har du också drömmar? Vad drömmer du om innerst inne, vad är din ”desire” och vad hindrar dig från att göra  just det? Lyssna på Alan Watts och fundera en stund. Snabbare än du anar kan allt förändras och livet är alltför kort för att inte göra just det du verkligen vill och drömmer om. Jag säger inte att det är enkelt, bara att det är klokt att ibland stanna upp och  fundera noga.

Varje ögonblick kan vara en helt ny början…

/Anni

Det krävs mod att öppna en dörr till det okända och ett ännu större mod att stänga dörren till det redan kända” /Okänd

Något av det mest magiska jag varit med om.

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i rummets hörn när alla gått hem.

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i det magiska rummets hörn när alla gått hem. Tack till min bror Tony Svensson som fotograferat. Läs mer på artura.se

Idag är en mycket speciell dag som jag för alltid kommer att bära med mig. I resten av mitt liv. Idag var dagen D. Den stora dagen då jag för första gången skulle tala offentligt om mitt skrivande, skrivartips, skrivarkurser, gupp på vägen, inspiration, mål, skicka vidare och mina innersta drömmar. Jag var galet nervös innan, men det blev bättre än jag någonsin vågat drömma om. Det var magi.

Hela jag är ikväll ett enda stort leende. Det är det här jag ska fortsätta göra vid sidan av mitt arbete. Skrivaoch inspirera andra att våga, att finna modet att följa sina drömmar.

Tudda Galumpan. En magisk plats.

Tudda Galumpan. En magisk plats. En plats för drömmar och fantasi. (Foto: Tony Svensson)

Den här eftermiddagen går inte att återge i ord. Det som hände idag behöver upplevas. Inne på Tudda Galumpan, en pappers- och bokhandel i Järna (som även har litterturpedagog, bokbinderi och förlag) hände det. En dröm gick i uppfyllelse, ytterligare ett delmål kan bockas av som klart. Jag klarade det! Jag stod framför ett antal människor jag inte alls kände, några tidigare arbetskamrater, nuvarande arbetskamrater, familj och vänner. På en plats som inte kan vara mer perfekt. Ett rum med mysig belysning, knarrande trägolv och högt i tak, bokhyllor fyllda av berättelser och böcker som bara väntar på att bli lästa. En sagolik plats att vara på.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rumet för att få en bild av helheten, den magiska.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rummet för att få en bild av helheten, den magiska.

Där fick jag förmånen att stå idag och berätta om mig, mitt liv, mina drömmar och skrivandet som blivit alltmer viktigt. Men som också varit en viktig del i hela mitt liv ända sedan jag var liten och började läsa och skriva. Min kärlek till bibliotek, mitt inneboende aldrig sinande hopp om att bli författare för att nå ut med de där viktiga berättelserna som behöver bli lästa. Som behöver blir färdiga och som knackar på och vill komma ut. Idag fick jag göra det, ta ett steg till mot mina drömmars mål. Och det fanns de som lyssnade, som ställde smarta frågor och kanske finast av allt… I slutet efter att jag läst en bit ur en ny novell vågade ytterligare tre personer ställa sig framför alla och läsa sina egna personliga texter. Att kunna inspirera och vara en liten del i att någon annan vill och vågar läsa sin personliga text är så vackert.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn. Tack! (Och tack, Sussi för att du bakat.)

Det var Stina (som jag tyvärr inte fick någon bild på). Stina trollband alla med sin drömska berättarröst och sin fina berättelse ”Children had wings”. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Stina kommer snart ut med en egen bok med flera sagor. Det är jag helt säker på och jag kommer stå först i kön för att få ett signerat exemplar och det måste även bli ljudbok. Måste! Du kan följa Stina här via hennes blogg och här hittar du även berättelsen hon läste, både som text och som ljudfil. Läs, lyssna och njut.

Det var Rolf. En man som delade med sig av två fina texter ur sitt liv. En vändpunkt i ett tufft liv och en kärleksförklaring till sin fru Susann. Här blev jag så berörd att jag fick hålla emot hårt för att inte börja gråta. Det var så fantastiskt att Rolf vågade, så modigt. Och som han skriver! Vackert, oerhört vackert och berörande ända ut i tårna. Rolf kommer också med en bok och det är jag också säker på och den kommer vara väl värd att läsa. Jag lovar!

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Och det var Tin, en av delägarna till stället där vi var idag. Tin läste en jättefin text ur en saga för barn. Även den så himla bra och jag ser fram emot att få läsa hela berättelsen en dag.

Jag och Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack, Tin!

Jag och  fantastiska Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack! (Foto: Tony Svensson)

Jag är oerhört lycklig och tacksam över att få ha upplevt den här dagen. Vilken energi, vilken magi. Och nu vet jag att jag måste, måste fortsätta. Måste få göra om det här igen och igen. Få möjlighet att inspirera, uppmuntra och peppa människor att våga. Jag måste även fortsätta skriva och bli klar med mina berättelser.  Idag fick jag signera boken Färgargårdens andar med tre av mina noveller. Jag fick även läsa en del av en ännu outgiven novell, ”En berättelse från ovan”. Under nästa år siktar jag mot att få signera min helt egna första bok. Tror du jag klarar det?

anni-sign-1

Jag fick signera böcker. Vilken lycka! (Foto: Tin Carleson)

anni-sign-2

Foto: Tin Carleson.

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Innerligt och varmt tack till ALLA som var med idag och tack till Tin för att du gjorde det här möjligt! Tack även till alla vänner och bloggföljare som peppar mig, mina skrivarvänner från kurserna med Kim M Kimselius, tack Kim och tack även Helen Laestadius Loman och skrivarvänner från Folkuniversitetet som inspirerat mig längs vägen.

She believed she could. So she did. Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

”She believed she could. So she did.” Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

anni-3

Vilken dag! Så glad, tacksam och nöjd!

Ingenting är omöjligt, bara olika svårt.

/Anni

Ps. Det blir eventuellt en skrivarcirkel i Järna på Tudda Galumpan i vår. Vill du vara med? Anmäl gärna ditt intresse i så fall. Vi är redan fem som är med. Stort!