Varför skriver jag?

 

farstanas 170813

Farstanäs naturreservat, en av mina favoritplatser vid havet.

Idag har jag cyklat, suttit vid havet, lyssnat på musik och författaren Fredrik Backmans briljanta sommarprat. Det var hög igenkänningsfaktor i mycket av det han berättar. Jag har precis som Fredrik inte alltid hittat min plats i det verkliga livet. Däremot har jag alltid, alltid funnit en plats bland orden, i skrivandet och i berättelser. Både egna och andras berättelser.

Är detta svaret på frågan om varför jag skriver? Eller handlar det kanske om att vår tid på jorden är begränsad och att jag vill försöka göra mig odödlig genom mina texter? Om mina ord finns kvar finns en liten del av mig kvar även om jag kroppsligen en dag är borta.

Eller handlar det om att i berättelserna jag skriver kan jag styra över allt? Där är det jag som bestämmer, det är jag som har makten över vad som sker och inte sker. Något som är omöjligt i det verkliga livet.

Det där har jag funderat en hel del på under kvällar och nätter när jag suttit ensam vid tangenterna eller med penna och anteckningsblock vid havet. Jag tror det handlar om allt det jag beskriver ovan, men att det mest handlar om att jag är en skrivande själ som helt enkelt inte kan låta bli. Att skriva är för mig nästan lika nödvändigt som att andas. Det finns ord och berättelser som kräver att få komma ut. Det är som om jag behöver orden och orden behöver mig.

farstanas 170813 nr 2

Idag fick cykeln följa med till havet. Jag och cykeln har ett komplicerat förhållande sedan en olycka för tre år sedan. Sakta men säkert har vi blivit vänner igen.

Ända sedan jag lärde mig läsa har jag läst massor med böcker. Någonstans där i böckernas värld, bland bibliotekets hyllor fyllda med kloka ord, kunskap och äventyr väcktes en lust att skriva själv. Sedan dess har jag älskat att skriva. Ibland är det för att söka svar på frågor jag funderar på, förstå hur världen fungerar, ibland för att prova hur olika ord passar ihop. Ibland skriver jag för att bli av med känslor jag bär på, för att jag är ledsen eller bara för att det är så himla roligt. Då och då är det för att det är en berättelse som kräver, måste få bli skriven. Skrivandet ger mig bra saker – glädje, energi eller bara lugn och ro, beroende på hur jag känner mig just där och då i stunden. Ibland handlar det om ren och skär frustration när det inte blir som jag vill, eller orden inte kommer, och jag har förstått att det är så för de flesta som skriver.

”You can make anything by writing”. /C.S Lewis

Sedan långt, långt tillbaka i tiden har jag burit på en särskild berättelse. Redan när jag var fjorton år bestämde jag mig för att den skulle skrivas. Men av flera olika anledningar dröjde det länge innan jag skred till verket och verkligen bestämde mig för att det där löftet skulle uppfyllas. Nu är jag i alla fall på väg och målet är att jag ska vara klar i år med mitt första större verk. Är du mer nyfiken på just den berättelsen? Kika här: Vad skriver jag om? Och här: Ett brev till dig

Under tiden jag arbetat med de större skrivarprojekten har jag försiktigt provat mig fram. Vill någon läsa det jag skriver? För att få svar på den frågan gästbloggade jag för några år sedan hos nätverket Give it forward. Det gick bättre än jag kunnat drömma om. Många (över 20 000) läste, gillade och delade det jag skrev, vilket ledde till att jag startade den här bloggen för att testa lite till. Ett exempel på gästinlägg jag gjorde: ”Dröm inte det du vill göra. Gör det du vill göra.” Framgången gav även mod och energi till att fortsätta arbetet med mina berättelser.

För ett par år sedan läste jag ett spännande inlägg på Debutantbloggen av Felicia Welander – ”Skulle jag skriva om ingen läste?” Det där har jag också funderat mycket på och svaret är för min del ja, men precis som Felicia skulle jag nog inte ägna lika mycket tid åt skrivandet om jag inte trodde att någon så småningom vill läsa. För jag ser en mottagare långt där borta i fjärran. Det jag skriver är för någon annan på andra sidan. Förhoppningen är att just mina berättelser framför allt ska beröra men också väcka funderingar, kanske hjälpa eller inspirera människor.

Jag har alltid skrivit i olika former, dagbok, poesi, noveller, korta och längre berättelser och på senare tid krönikor i tidningen Allas och för lokaltidningen i Södertälje. Jag debuterade förra året som författare i novellantologin Färgargårdens andar och i våras publicerades min första egna e-novell (Joelsgården förlag): Premiär för min första e-novell – En berättelse från ovan

En berättelse från ovan_omslag

Omslaget till den första e-novellen är gjort av min äldsta bror. Jag blir lika glad varje gång jag ser det. Ett delmål nåddes i våras och jag älskar omslaget.

Något som driver mig framåt är att jag har också alltid har ett mål. Oavsett vad jag vill göra så behöver jag ha ett tydligt mål och ett tydligt varför. Jag hoppas och tror att mina böcker en dag ska bli utgivna för att sedan äntligen (enligt Författarförbundet) kunna kalla mig författare. På riktigt.

Som jag nämnde i inledningen lyssnade jag idag på författaren Fredrik Backmans (skrivit bl a En man som heter Ove) fantastiska sommarprat. Det var oerhört intressant med många bra tips kring hur man som kreativ människa kan nå sina drömmar. Hög igenkänningsfaktor när han berättar om livet, skrivande, kreativitet, glädje och inte minst tvivel. Här kan du lyssna.

farstanas 170813 nr 3

Platsen för dagen. Jag hann lyssna både till havets vågor och Fredrik Backmans inspirerande sommarprat.

Om du skriver, varför skriver du? Har du en favoritplats som ger dig inspiration för skrivande eller annat?

/Anni

Ps. Jag har de senaste veckorna arbetat med en ny, längre novell – De orörbara. Trodde inte att jag någonsin skulle lyckas slutföra den. I fredags kväll blev den klar, totalt 30 000 tecken 🙂 Nu återstår en del finjusteringar. Den första testläsaren tyckte väldigt mycket om den och det känns fantastiskt!

The Last Percent of Happiness

Foto: Christopher Campbell, Unsplash.com

Det där med lycka och vad som egentligen är viktigt i livet tänker jag ofta på. Och hur det i sin tur hänger ihop med att våga följa de där innersta drömmarna och sin passion. Oavsett vad någon annan tycker. I helgen läste jag en artikel i Veckans affärer om en ung man som lämnat sin toppkarriär för en hängmatta och för att göra något helt annat. Varför gjorde han det? Och hur?

Mannen jag talar om heter Philip Jonzon Jarl (en av Veckans affärers supertalanger 2013) och han lämnade en toppkarriär med bra jobb, hög lön, en fin våning i Barcelona för att göra…? Ingenting. Eller jo, han gör faktiskt en massa saker, men kanske inte de sakerna som ofta förväntas. Han har efter moget övervägande gjort en ”downsize”, tagit en egen väg och det är så himla inspirerande att läsa.

Philip är en man med en helt vanlig  och enkel bakgrund som gjort annorlunda livsval, inte långt bort ifrån mina egna. Jag gästbloggade om det 2013 hos Nätverket Give it forward/Idérummet och om du missat finns det här; ”Dröm inte det du vill göra, gör det du vill göra.”

Min varma rekommendation är att läsa artikeln i Veckans affärer: ”Varför lämnade 30-åringen plötsligt toppjobbet på H&M  för ett krypin och en hängmatta i Rio?”

”Kan jag lämna jordelivet utan ånger och har gjort världen lite bättre kommer jag att känna mig nöjd.” /Philip Jonzon Jarl

Kika in på Philips blogg. Både klokt, tänkvärt och inspirerande: ”The Last Percent of Happiness” (Risking it all for that elusive last percent of happiness).

Och missa inte ett av inläggen som jag särskilt fastnade för: ”My three keys to happiness”

I bloggen finns också tänkvärda citat från andra kloka människor som funderat på livets mening, citat som fastnar:

“Almost everything – all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure – these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose.” /Steve Jobs

Med tanke på mitt förra inlägg vill jag gärna höra Philip som sommarvärd/sommarpratare i Sveriges radio P1. Jag har tipsat honom om att söka och hoppas att han gör det! Tycker du som jag? Kika här: ”Så här går det till att ansöka/nominera – Bli lyssnarnas sommarvärd 2017”

Jag lånar till sist Philips egna, kloka ord som han avslutar alla sina blogginlägg med:

”All love and no fear.”

/Anni

Om vore jag en sommarpratare.

Illustration, Tony Svensson, artura.se

Alltid har jag haft förmågan att drömma stort. Kanske har det att göra med alla timmar jag tillbringat på biblioteket i unga år. Där jag satt med läxor för att jag inte hade någon annan inspirerande plats att vara på. Och alla böcker jag funnit i de där hyllorna som fått mig att lyfta blicken och se det som jag annars inte skulle ha sett eller vetat om. Bibliotek, författare och berättelser har haft en avgörande betydelse för hur mitt liv skulle komma att bli. Kanske är det kärleken till orden och insikten i att ord kan göra skillnad som gör att jag så innerligt vill skriva?

De fick mig att tro att allt är möjligt och det i sin tur har lett mig fram till en rad olika saker i livet. Saker som av många ansågs omöjliga. De har gett mig mod och hopp. Nu skriver jag klart mina egna berättelser som förhoppningsvis kan nå fram till de som behöver allt det där som jag en gång behövde. Det skulle även tjäna som ett tack till alla författare som var min inspiration och som inte fick se vilken betydelse deras verk skulle komma att få. Som Karin Boye och Edith Södergran.  Eller min ungdoms favoritförfattare Per Hagman med boken ”Cigarett”, Hans-Eric Hellberg med böckerna ”Kram”, ”Puss”, ”Love Love Love” och ”Älskar, älskar inte”. Och inte minst, Barbara Voors med böckerna ”Älskade du”, ”Akvarium” och ”Tillit till dig”. Barbara fick mig inte bara att älska berättelserna utan även språket och ordföljd som ”om vore jag”. Bara för att nämna några.

Jag drömmer också om att en dag få förmånen att vara sommar- eller vinterpratare i radio. För att nå ut till de som behöver orden och berättelserna. För att få fler att förstå och veta att de inte är ensamma.

Om vore jag lyssnarnas val i mitt favoritradioprogram skulle mitt program ha temat ”Ingenting är omöjligt”. Precis som en av mina kommande böcker.

Jag växte upp i ett bostadsområde i Södertälje på 70- och 80-talet. I det området bodde de allra flesta som jag och min familj, i en enkel hyreslägenhet i beigefärgade och bruna betonghus med tre våningar. Medaljongtapeter i brun färgskala och möbler i furu och mossgrönt manchestertyg. Det mesta i området kändes grått och kallt, men husen omgärdades av gräsmattor och körsbärsträd. Små gröna oaser av spirande grönska, frodiga bär och hopp.

Vi var en familj som alla andra, åtminstone på ytan. Men allt var kanske inte som man kan tro. Allt var kanske inte som det borde ha varit eller kunnat vara. I mitt program skulle jag prata om det och försiktigt glänta på den där dörren till hemligheternas rum.

Jag skulle prata om hur man kan bryta arv och ta sig ur negativa mönster. Gå från ingenting, till en hög position i näringslivet för att sedan många år senare i sällskap av en sällsam blandning av förvånade kommentarer och positiva hejarop hoppa av. För att det känns rätt. För att göra någonting nytt. För att följa drömmar och hjärtats röst. Det skulle handla om ett löfte till mig själv som ung. Ett löfte som till slut blev tvunget att genomföras. Det skulle handla om vikten av att sätta mål, våga tro att att allt är möjligt och skriva klart en bok som funnits i tankarna i trettio år. Och så småningom lyckas bli både författare, förläggare och kanske också föreläsare.

Mitt program skulle handla om tro, hopp, mod, tankens kraft och hur det är möjligt att gå sin egen väg, oavsett bakgrund. Jag hoppas kunna både hjälpa och kanske inspirera någon till våga följa sina egna drömmar.

Den här berättelsen är viktig. För jag lyckades. Och kan jag, så kan du.

Mitt program skulle även innehålla musik som inspirerat och stärkt mig på min resa. Musik som passar bra tillsammans med mitt manus. Några exempel som jag omedelbart tänker på:

  • ”Family Portrait” – Pink
  • ”I den stora sorgens famn”  – Tommy Nilsson
  • ”Spiegel im Spiegel” – Arvo Pärt
  • ”Some die young” – Laleh
  • ”Over the rainbow” – Israel Kamakiwiwo´ole
  • “Så länge jag letat” – Cajsa Stina Åkerström
  • ”Förlåtelsen” – Kent
  • “I´ll be there” – Bon Jovi
  • ”Sånt som bara händer” – Olle Ljungström
  • ”If it be your will” – Leonard Cohen
  • “Vi blundar” – Caroline af Ugglas
  • ”Run, run, run” – Junge Junge
  • “Hallelujah” – Amanda Jensen
  • “Fight song” – Rachel Platten
  • ”Visa vid vindens ängar” – Mats Paulson och Håkan Hellström
  • ”Lost boy” – Ruth B
  • ”Strövtåg i hembygden” – Mando Diao
  • ”Nattpojken och Dagflickan – Kent
  • ”Köpt en bil” – Lars Winnerbäck
  • ”Hold on”  – Nano
  • ”Länge leve vi” – Ison & Fille
  • ”Din tid kommer” – Håkan Hellström

Kanske delar jag med mig av en del poesi av Karin Boye och Tomas Tranströmer och några andra favoriter. Kanske fattar jag också mod och delar med mig av egna texter. Det viktiga är att berättelsen når ut till de som behöver höra den.

Skulle du lyssna?

/Anni Svensson

Ps. Under perioden 19 mars-7 april  kan alla som vill bli ”Lyssnarnas sommarvärd 2017” spela in ett bidrag. Eller lämna tips på personer man vill ska sommarprata. Kanske gör jag ett försök med en egen ansökan. Om jag vågar.

Våga tro att allt är möjligt.

4C0DE23B-67A6-40D2-8DE7-639700C2E35A

Ibland får jag kommentarer som ”Hur ska du lyckas få en bok utgiven, det är ju typ halva Sverige som vill bli författare?” Ja, det är nog sant att många skriver och att många vill bli författare. Men varför ska man inte sikta högt om det är just det man verkligen vill? Vad är det som säger att det inte går att ge ut en bok om man har något viktigt att förmedla?

Jag väljer medvetet att sikta högt. Det finns en historia som är väl värd att berättas. Det finns till och med fler som är värda att berättas. Och kanske ännu viktigare är att jag är övertygad om att det är många som skulle behöva läsa dem. Därför skriver jag.

I mitt skrivararbete söker jag ofta inspiration. Till exempel människor som verkligen gör det de gillar utan att bry sig särskilt mycket om vad andra tycker.

Nyligen lyssnade jag på en intervju med en 103-åring som bloggar. Är inte det hur coolt som helst? Många skulle kanske säga att man vid 103 år är för gammal, att det nog inte kan finnas något intressant att blogga om eller att tekniken är för svår.

Kolla in Dagny som är Sveriges eller till och med kanske världens äldsta bloggare. Hon började blogga när hon var över 90 år. Här en intervju med henne på radio P1 tidigare i år: ”Vid 103 år är jag aktivare än någonsin” Och här hittar du hennes blogg: ”Blogga med mig”

Dagny, du är fantastisk och du inspirerar! Keep on!

/Anni

The one who follows the crowd usually get no further than the crowd. The one who walks alone is likely to find herself in places no one has ever been. /Albert Einstein