Kasta ut din kritiker

anni_tatuering

För snart ett år sedan gjorde jag min andra tatuering. En drömfångare. Varje dag påminner den mig om den där skrivardrömmen som jag bestämt mig för att följa.

Det är svårt att skriva, ibland oändligt svårt. Det sitter en kritiker på min axel som ofta viskar att det där blev nog inte så bra. Sen har vi det där med tiden, hur ska skrivandet hinnas med bland allt annat som pockar på uppmärksamhet? 

Alla dessa tankar, ständiga hinder och ändå slutar jag inte. Varför fortsätta med något som är så svårt och ibland till och med smärtfyllt. Varför fortsätta traggla med en dåres envishet trots att utgången inte är given? Svaret är: för att det är det absolut roligaste jag vet och för att det bor berättelser i mig som måste få komma ut.

Nu har den pessimistiska rösten på axeln fått ett namn. Hon heter Kajsa och hon ska väck.

Hur jag kom fram till det och hur hon fick sitt namn vill jag berätta mer om för det har visat sig vara hyfsat effektivt. Jag vet att flera som skriver och andra som jobbar med något kreativt har en inre kritiker som inte alltid är av godo. Viss självkritik tror jag är bra eftersom det vi skriver då har en möjlighet att utvecklas och förbättras. Men ibland tar den där negativa rösten alldeles för stor plats. Jag hoppas att fler kan få inspiration via det här kloka inlägget på Jorun Modéns skrivarblogg: Släng ut din inre kritiker

Häromdagen hade även sajten Boktugg.se ett intressant inlägg på temat att slänga ut kritikern, men också kloka tankar kring att frigöra tid och skriva klart. Det där som är så himla svårt. Hitta tid och skriva klart. Kanske kan även du inspireras av hur årets nobelpristagare i litteratur gjorde. Det kan ju vara svårt att få till den där längre, sammanhängande tiden som kanske behövs för att få ”flow”. Kan jag kanske frigöra sammanhållen tid för att åka iväg några dagar till min favoritplats Fårö snart…? Jag vet ju av erfarenhet att skrivarresor och skrivarkurser har gett mig den bästa skrivartiden och inspirationen. Hur gör du för att få inspiration och tid till ditt skrivande eller till andra viktiga saker i ditt liv?

Det här var mycket intressant läsning som fick mig att fundera på hur jag ska kunna få mer sammanhängande tid för skrivandet. Jag tror att det är precis vad jag behöver för att bli klar med mina större projekt: Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro skrev sitt mästerverk på bara fyra veckor

Just nu ligger jag med foten högt och kroppen fylld med smärtstillande mediciner efter en Hallux Vallgus-operation. Det blir inte mer än några få ord skrivna eftersom vare sig hjärna eller kropp vill vara med. Det är mest vila som gäller (och lite läsande, lite filmtittande). Men om en dryg vecka ska jag åter till arbetet och förhoppningsvis kommer jag då också vidare med skrivandet och kan fortsätta följa mina drömmar. Fram till dess ska jag ligga här, vila, låta foten läka, fundera ut fler delar till mina berättelser och brottas vidare med Kajsa.

/Anni

 

Annonser

Du når sällan dina mål ensam

if you

Jag har vänner och skrivarvänner som alltid stöttar mig. Sedan har jag den stora förmånen att ha en skrivarvän som är lektör och otroligt skarp när det kommer till korrekturläsning. Hurra för alla de som inte alltid syns men som gör den stora skillnaden.

I arbetet med min senaste novell (jag tar den som ett exempel) bollade jag idéer med några personer, sökte ivrigt på internet efter tips om fantasy och fann en del som fick mig att skriva en lång novell.  När jag trodde mig äntligen skrivit klart novellen var den på runt 28 000 tecken. Jag tyckte den var bra. Två dagar senare när jag tog fram den igen insåg jag att den inte alls var bra, den var skräp och jag funderade allvarligt på att slänga alltihop i papperskorgen. Det vill säga, skriva ut, radera filen och slutligen elda upp de utskrivna bladen. Exakt i den ordningen. Men så kommer Jenny in i bilden, min briljanta Jenny.

Precis som vanligt (när det gäller mig) är inte den första, spontana känslan fel. Det finns en berättelse, en kärna som är bra, som håller. Sedan ser jag tydligt att något är fel, något är platt, det är något som saknas. Berättelsen kan inte flyga fritt. Det är där Jenny kommer in. Jag skriver till henne precis hur jag tänker, ber om råd.

Någon dag senare kommer exakt det jag behöver veta via ett kort mejl. En punktlista med funderingar, vad som är bra, vad som behöver utvecklas. En lista över vilka delar i berättelsen jag behöver fundera över, kanske ändra, ta bort eller lägga till. När mejlet når mig blir allt med ens självklart och uppenbart. Jenny hjälper mig att se det jag själv inte kan definiera.

JennyHolmstrom

Jenny Holmström, jmh korrektur.se

Därefter återfår jag hoppet, drivet, redigerar, skriver om en hel del. Till sist är jag nöjd och känner att nu, nu är det den berättelse som den är ämnad att vara. ”De orörbara” har nu 30 000 tecken. Den längsta novell jag någonsin skrivit. Den är inskickad och kommer med i novellantologi nästa år. Yay! 🙂

Tack, Jenny! Du är ovärderlig för mitt arbete och mina drömmar. Hurra för alla lektörer och andra (fruar, män, partners, vänner osv) som arbetar för att författare ska kunna utvecklas, bli bättre. Ikväll lyfter jag på hatten för dig, Jenny, och för alla andra som hjälper oss framåt. Utan er. Vore vi inget.

/Anni

Ps. Har du någon som du skulle vilja lyfta fram och hylla? De här hjältarna som inte syns finns ju ofta överallt, på jobbet, i skolan…

 

 

 

 

 

 

 

Fragment ur ett skrivarliv

”Att leva eller skriva, det är frågan”. Kanske en uttjatad klyscha? Just den meningen inleder tidningen Skrivas ledare (nr 3, 2017) och den beskriver och påminner mig om ett dilemma jag befunnit mig i den senaste tiden.

Ord och mängder med berättelser finns där, pockar på och vill ut. Det har blivit alltmer tydligt att jag måste skriva men något har hindrat mig som jag berättade om i De oräddbara. Häromdagen blev det klart för mig vad ett av hindren bestod i. Jag  har för mycket runt omkring mig som tar tid och energi vilket gör att skrivandet inte får det utrymme som behövs, vare sig i tanke eller utförande. Nu har jag fattat ett viktigt men svårt beslut om att en av dessa saker måste väljas bort. (Jag kommer berätta mer om det senare.)

När jag väl landat i beslutet kände jag nästan omedelbart hur skrivarglädjen och lusten att skriva återvände. Men jag lydde inte känslan som sa till mig att ta upp pennan direkt utan fokuserade istället på att läsa ett par böcker som visade sig vara utmärkt inspiration. Det var ”Spådomen – en flickas memoarer” av Agneta Pleijel och ”Kanske är det allt du behöver veta” av E. Lockhart. Dessutom läste jag i tidningen Skriva novellen ”Min kompis Robin” som vunnit en skrivartävling på tema ”blodet” (Skriva, nummer 3, 2017). En kort men välskriven och intressant novell med tilltalande språk, skriven av Anela Resic. Att läsa novellen gav mig det sista som behöves för att hitta tillbaka till orden. Jag skriver igen!

Det handlar inte om långa sammanhängande berättelser eller ens kapitel. Det är mer av fragment. Med penna och papper har jag hittat tillbaka till den där härliga känslan av att allt är möjligt. Penna mot papper i såna här perioder ger mig en särskild känsla av närhet till orden och skapandet. Om du som läser detta skriver själv, känner du igen dig i det?

En vän som också skriver sa nyligen att han skriver men bara fragmentariska bitar. Tänkt på det han sa och alla dessa saker sammantaget verkar ha öppnat upp flödet av ord igen. En kombination av inspiration från andra människors berättelser och insikten att en del av det jag gör idag behöver tas bort för att ge luft åt annat som måste få plats. Jag blev också påmind om att det inte behöver vara färdiga kapitel eller en färdig berättelse. (Ibland får jag ett enormt flow vilket gör att en hel novell nästan skriver sig själv men inte just nu.) Att fragment kan duga bra blev ännu en dörröppnare och jag minns att det var så jag började en gång för många år sedan. Fragment som sedan fick gott om tid att växa fram till en helhet.

Det känns himla fint och idag har jag firat med att investera i en ny skrivarbok. I bok- och pappershandeln Tudda Galumpan som jag hade förmånen att ha en föreläsning hos förra året (läs mer: Något av det mest magiska jag varit med om) hittade jag idag den perfekta skrivarboken i brunt och guld. Framsidan  kan vändas upp och ned. Framsidestexten är densamma – Journal. Lite magiskt, precis som skrivandet.

Jag är tillbaka och den nya skrivarboken börjar fyllas med ord. En novell-idé för sommarens skrivarkurs med tema fantasy har tagit sina första trevande steg. Det handlar om skira älvor med spröda vingar, skärpt intellekt och urstarka krafter.  Men med en oförmåga som gör att de tvingas leva i mörkrets skuggor.  Titeln är ”De orörbara”.

Att skriva är att leva. Att leva är att skriva. Min tid kommer.

/Anni

Nattens skuggor (eller när tvivlet talar)

skuggor

”Night shadows” Foto: Unsplash.com Patrick Hendry

Ibland tar nattens skuggor ett hårt grepp om mig. De är inte farliga de där skuggorna och de finns egentligen inte på riktigt. Det är tvivlet som pockar på uppmärksamhet. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna det där tvivlet då och då.

Varifrån kommer det där jäkla tvivlet? Det har jag funderat på och jag har nog inte något tydligt svar. Kanske är det bara något som finns hos människor och kanske särskilt hos de som är, eller i alla fall försöker vara kreativa. Kanske beror det på att vi i det här landet är lite dåliga på att tro att vi kan. Lite det där med Jante. Du ska inte tro att du är något. Jag vet inte, men jag skulle vilja veta så att där jäkla tvivlet kunde dräpas för alltid och jag vill inte bara dräpa mitt eget tvivel, utan även andras. Det finns oerhört många kreativa människor som inte vågar eller kan lita till sin förmåga, trots att de är hur bra och begåvade som helst. Därför blir det kanske aldrig något eller i alla fall inte så mycket av den där innersta drömmen som det kunde ha blivit.

Gör det något gott det där tvivlet då? Jamen, kanske är det så. Vi som är kreativa vill nog vara inte bara vara bra på det vi gör utan väldigt bra. Vi låter det malas och malas om och om igen för att det ska bli så bra som möjligt och kanske är det på så vis det också blir bättre? Vi lämnar ut en del av oss själva och vill eller kan inte släppa ifrån oss något som inte är näst intill perfekt. För min del handlar det kanske i någon mån även om rädsla. Jag följer min dröm och tänk om jag inte räcker hela vägen fram? Tänk om någon plötsligt upptäcker att jag inte kan skriva? Att allt är skräp. Vad händer då med mig? Det är tankar som far runt i mitt huvud nu och då och det är inte logiskt eller klokt eftersom jag har flera antagna krönikor, medverkat i två antologier, en tredje i vår. Och ändå märkligt nog, så finns tvivlet där. Alltid där.

Men så kommer de bra dagarna. Du vet de där dagarna när någon säger något fint om det du presterat. Det kan vara några få ord, ett mejl, ett telefonsamtal, en kommentar på bloggen. De  dagarna kan jag känna mig nästintill oövervinnlig (bara nästan) och jag tänker att det här är jag, det är roligt och det här är det jag är riktigt bra på. Jag skriver, ger av egna tankar och ord (och ibland fantasi) och någon eller några tar orden till sig. Just mina ord kanske till och med gör skillnad. Det har hänt vid några tillfällen och det ger mig både lust och kraft att fortsätta skriva.

Oavsett varifrån det där tvivlet kommer så vet jag att några få positiva ord ger mod och energi att promenera vidare på skrivandets väg mot mina drömmars nästa mål. Det målet handlar om att se mitt namn på en helt egen bokrygg (förhoppningsvis flera) och att få stå på Södertäljes stadsbibliotek (där jag spenderat många timmar både som barn, tonåring och vuxen) och signera min första helt egna bok. Jag tänker på det, målar upp målbilden för mitt inre. Och nattens skuggor, tvivlets röst har åter tystnat. För den här gången.

/Anni

Ps Läste en intressant artikel i DN nyligen som handlar om författares tvivel och icke-tro på sig själva. Hyfsat hög igenkänningsfaktor i vissa delar: ”Författare som hatar sig själva”

Något av det mest magiska jag varit med om.

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i rummets hörn när alla gått hem.

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i det magiska rummets hörn när alla gått hem. Tack till min bror Tony Svensson som fotograferat. Läs mer på artura.se

Idag är en mycket speciell dag som jag för alltid kommer att bära med mig. I resten av mitt liv. Idag var dagen D. Den stora dagen då jag för första gången skulle tala offentligt om mitt skrivande, skrivartips, skrivarkurser, gupp på vägen, inspiration, mål, skicka vidare och mina innersta drömmar. Jag var galet nervös innan, men det blev bättre än jag någonsin vågat drömma om. Det var magi.

Hela jag är ikväll ett enda stort leende. Det är det här jag ska fortsätta göra vid sidan av mitt arbete. Skrivaoch inspirera andra att våga, att finna modet att följa sina drömmar.

Tudda Galumpan. En magisk plats.

Tudda Galumpan. En magisk plats. En plats för drömmar och fantasi. (Foto: Tony Svensson)

Den här eftermiddagen går inte att återge i ord. Det som hände idag behöver upplevas. Inne på Tudda Galumpan, en pappers- och bokhandel i Järna (som även har litterturpedagog, bokbinderi och förlag) hände det. En dröm gick i uppfyllelse, ytterligare ett delmål kan bockas av som klart. Jag klarade det! Jag stod framför ett antal människor jag inte alls kände, några tidigare arbetskamrater, nuvarande arbetskamrater, familj och vänner. På en plats som inte kan vara mer perfekt. Ett rum med mysig belysning, knarrande trägolv och högt i tak, bokhyllor fyllda av berättelser och böcker som bara väntar på att bli lästa. En sagolik plats att vara på.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rumet för att få en bild av helheten, den magiska.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rummet för att få en bild av helheten, den magiska.

Där fick jag förmånen att stå idag och berätta om mig, mitt liv, mina drömmar och skrivandet som blivit alltmer viktigt. Men som också varit en viktig del i hela mitt liv ända sedan jag var liten och började läsa och skriva. Min kärlek till bibliotek, mitt inneboende aldrig sinande hopp om att bli författare för att nå ut med de där viktiga berättelserna som behöver bli lästa. Som behöver blir färdiga och som knackar på och vill komma ut. Idag fick jag göra det, ta ett steg till mot mina drömmars mål. Och det fanns de som lyssnade, som ställde smarta frågor och kanske finast av allt… I slutet efter att jag läst en bit ur en ny novell vågade ytterligare tre personer ställa sig framför alla och läsa sina egna personliga texter. Att kunna inspirera och vara en liten del i att någon annan vill och vågar läsa sin personliga text är så vackert.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn. Tack! (Och tack, Sussi för att du bakat.)

Det var Stina (som jag tyvärr inte fick någon bild på). Stina trollband alla med sin drömska berättarröst och sin fina berättelse ”Children had wings”. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Stina kommer snart ut med en egen bok med flera sagor. Det är jag helt säker på och jag kommer stå först i kön för att få ett signerat exemplar och det måste även bli ljudbok. Måste! Du kan följa Stina här via hennes blogg och här hittar du även berättelsen hon läste, både som text och som ljudfil. Läs, lyssna och njut.

Det var Rolf. En man som delade med sig av två fina texter ur sitt liv. En vändpunkt i ett tufft liv och en kärleksförklaring till sin fru Susann. Här blev jag så berörd att jag fick hålla emot hårt för att inte börja gråta. Det var så fantastiskt att Rolf vågade, så modigt. Och som han skriver! Vackert, oerhört vackert och berörande ända ut i tårna. Rolf kommer också med en bok och det är jag också säker på och den kommer vara väl värd att läsa. Jag lovar!

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Och det var Tin, en av delägarna till stället där vi var idag. Tin läste en jättefin text ur en saga för barn. Även den så himla bra och jag ser fram emot att få läsa hela berättelsen en dag.

Jag och Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack, Tin!

Jag och  fantastiska Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack! (Foto: Tony Svensson)

Jag är oerhört lycklig och tacksam över att få ha upplevt den här dagen. Vilken energi, vilken magi. Och nu vet jag att jag måste, måste fortsätta. Måste få göra om det här igen och igen. Få möjlighet att inspirera, uppmuntra och peppa människor att våga. Jag måste även fortsätta skriva och bli klar med mina berättelser.  Idag fick jag signera boken Färgargårdens andar med tre av mina noveller. Jag fick även läsa en del av en ännu outgiven novell, ”En berättelse från ovan”. Under nästa år siktar jag mot att få signera min helt egna första bok. Tror du jag klarar det?

anni-sign-1

Jag fick signera böcker. Vilken lycka! (Foto: Tin Carleson)

anni-sign-2

Foto: Tin Carleson.

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Innerligt och varmt tack till ALLA som var med idag och tack till Tin för att du gjorde det här möjligt! Tack även till alla vänner och bloggföljare som peppar mig, mina skrivarvänner från kurserna med Kim M Kimselius, tack Kim och tack även Helen Laestadius Loman och skrivarvänner från Folkuniversitetet som inspirerat mig längs vägen.

She believed she could. So she did. Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

”She believed she could. So she did.” Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

anni-3

Vilken dag! Så glad, tacksam och nöjd!

Ingenting är omöjligt, bara olika svårt.

/Anni

Ps. Det blir eventuellt en skrivarcirkel i Järna på Tudda Galumpan i vår. Vill du vara med? Anmäl gärna ditt intresse i så fall. Vi är redan fem som är med. Stort!

Premiär för recensioner och min första högläsning

Armbandet är beställt från Attestål design. Finns på Instagram som attestal_design

Armbandet är beställt från Attestål design. Finns på Instagram som attestal_design

I oktober fick jag mitt livs första recension. Nu i november fick jag den andra. Det var fantastiska ögonblick. För första gången är det två personer som verkligen tar sig tid att både läsa och skriva något till mig om det de läst. Om två av mina publicerade noveller.

Den första novellen som recenseras heter ”Historiens vingslag” och är en av totalt tre noveller som jag bidragit med i antologin Färgargårdens andar. Boken som är skriven av mig och en grupp härliga kurskamrater från förra årets skrivarkurs finns att beställa på Adlibris och Bokus.

”Jag har börjat läsa den nyutkomna boken Färgargårdens Andar, en novellantologi där bl a Kim Kimselius har bidragit. Så kom jag till novellen Historiens vingslag av Anni Svensson. Jag blev helt trollbunden … när jag slutat läsa kom jag på mig med att sitta rak som en småskoleelev som följer allt fröken säger för att inte missa ett enda ord. Hon fångar stämningen precis som om man går balansgång på en tunn lina mellan sömn och vakenhet, mellan dröm och verklighet, mellan nuet och det förflutna – allt dolt i den skugga som nattens mörker sveper runt allt och som suddar ut konturerna … Lycka till med ditt fortsatta skrivande!”

/Christina Gustavson, författare, rättspsykiater och forskare.

Tusen tack, Christina! Dina ord värmer så in i norden (och själen) härligt.

Christina är en jätteduktig och produktiv författare som lyckas otroligt bra med den där lite kluriga glimten i sina noveller. Hon och hennes noveller påminner mig faktiskt lite om Agatha Christie. (Om du läser Christinas noveller kommer du nog att förstå vad jag menar.) Christina har även ett eget förlag. Du kan läsa mer om Christina och alla hennes böcker på Joelsgarden.se

Nu i november fick jag ytterligare en recension på en annan novell – ”Astrid och Beda” som ingår i samma antologi och det var då jag kände att det var dags att fira. Med ett blogginlägg 🙂

”En välskriven berättelse som lämnar mig med eftertanke och längtan efter mer. Skriven  med ett enkelt och härligt språk, och en målande beskrivning som ger mig precis lagom för att kliva  in i och omslutas av en värld full av kärlek, vänskap, fördomar och sorg. Jag förs tillbaka i tiden och Annis sätt att skriva får mig att känna att jag är med, jag både deltar och betraktar. Gripande berättelse, rekommenderar den varmt! Längtar efter din bok!” /Susanne Breitner

Stort och varmt tack, Susanne! Dina ord värmer mig långt in i själen och ger mig ny energi och nytt mod att vandra vidare på min skrivarstig.

Och jag nynnar ikväll glatt på en pigg melodi och hoppas så småningom kunna fortsätta skriva på mina krönikor, nya noveller och mina helt egna böcker. Det finns hopp!

/Anni

Ps. Det blir premiär för ytterligare en superspännande sak inom kort. Den 4 december kl 15-16 kommer jag att finnas på Järnas bok- och pappershandel Tudda Galumpan. Jag har den stora glädjen att få prata om skrivande, drömmar och mål. Jag kommer även att läsa en del ur en ännu opublicerad novell som i våras vann en skrivartävling för sin inledning. Det blir även tips om bra skrivarkurser och böcker om skrivande. Läs mer om innehållet här i eventkalendern. Hoppas vi ses där!

Konsten att slåss mot jättar och att fira

A photo by Christopher Sardegna. unsplash.com/photos/CMOa3H1SXG0

Foto: Christopher Sardegna. unsplash.se

Livet, det förunderliga, är sällan enkelt. Och jag har kommit på att jag firar alldeles för sällan när saker på något märkligt vis, ändå faller på plats. Firar du, när du lyckats med något? Du vet de där dagarna då något superkul och bra har hänt eller den där dagen när du gått i mål med något du kämpat med under lång tid? Firar du då? Jag gör det ibland, men alldeles för sällan.

Så nu ska jag göra det. Fira! Det är snart höst och med det följer mörker, kyla och kanske trötthet. Det blir mörkt och det är obevekligt, men i år ska jag istället för att deppa, tända ljus och hoppa i de vackra höstlöven. Kanske du också kan göra det? Du kanske också har saker att fira? Saker du kanske inte ens hunnit tänka på?

Snart, snart kommer boken, den allra första ”riktiga” boken,”Färgargårdens andar” där jag har bidragit med tre noveller. Det ska jag fira med att åka till bokmässan i Göteborg ett par dagar i slutet av september. Kika på boken och hålla i den. Med målbilden att nästa år är jag förhoppningsvis där igen med min alldeles egna bok. Och så ska jag kolla in de där riktiga författarna, deras verk och fortsätta skriva såklart.

Jag ska också fira att det omöjliga är möjligt. Att vinna över ett försäkringsbolag efter flera överklaganden är stort. Till och med en av mina läkare skrev så här för ett år sedan till mig. Citat: ”Även om jag, som du sett av mina intyg, anser att du har rätt, så är dina chanser att vinna nästan obefintliga och därför tycker jag inte att du ska lägga mer tid eller eventuella pengar på att överklaga.”

Well. Hopp finns oavsett vad någon säger och oavsett position. Idag fick jag veta att de även ersätter ytterligare en del som jag stridit för. I två år. Därför unnar jag mig också en firarhelg i Stockholm i september. Gör stan, myser på hotell och fortsätter skriva 🙂

Because I´m worth it.

/Anni

Ps. Om du tycker att det där med jättar, David och Goliat, underdogs m.m. är intressant, läs ”David och Goliat” skriven av Malcolm Gladwell. Mästerligt.

Den skrivande och havet.

Landsort, Öja

Det finns en bok jag alltid velat läsa, men som av någon anledning inte blivit läst, ”Den gamle och havet” av Ernest Hemingway. Titeln och tanken på att jag måste läsa den har gett mig inspiration till det här blogginlägget. Och en sak till, en fantastisk plats jag nyligen besökt, Landsort.

Det senaste dygnet har jag befunnit mig på en ö, i ett litet paradis. Bara trettio minuter med båt från Nynäshamn ligger den pyttelilla ön Landsort, även kallad Öja. En av de vackraste platserna jag någonsin sett och upplevt. Ren magi.

Landsort

Inga bilar, bara cyklar och ett par golfbilar för att köra gästers bagage. Tystnad och ett sällsynt lugn i kombination med mäktig och sagolikt vacker natur. Hav, vind och sol – mina favoriter. Havet som alltid ger mig inspiration och som fick mig att åter igen tänka på Hemingway. En perfekt plats för vila, tankar som får möjlighet att vandra fritt  och tid, ro och inspiration för att skriva.

Landsort, stugor

Längst ut på norra delen av ön, där hav möter land, ligger vid klipporna röda små stugor med vita knutar. Där hade jag den stora lyckan att bo. Från rummet och verandan kunde jag se havet och på första parkett följa den magiskt vackra solnedgången. (Men innan dess cyklade jag på en knarrig, röd gammal damcykel de tre kilometrarna till öns lilla ”centrum” med handelsbod och charmig pub, ”Saltboden kök & proviant” fyr, vandrarhem och restaurang.) Där på puben med fin utsikt över vattnet och båtar tog jag ett par glas vin i eftermiddagssolen och språkade med de som arbetar där och andra trevliga besökare. Hej Norrköping! Ni följer väl bloggen nu? 😉

Solnedgång Landsort

Hela denna plats är gudomlig. Bara tjugotvå personer är bofasta på ön (om jag fått rätt information…?) och jag kan gott och väl tänka mig att att bo här i framtiden. Det är något med ön, med havet, med människorna jag träffat här som är så himla speciellt. Det otämjda och vilda havet, vågornas och vindens kraft. Den där hårda vinden som tar tag i håret, allt ärligt, sant och på riktigt. Jag ser mig själv så tydligt på den här ön, med blicken ut mot havet och hur jag äntligen skriver alla de där berättelserna som bor i mig. Det blåser friskt och det är nog kyligt under hösten och vintern, men vad gör väl det om man bor på en plats som inspirerar till skrivande och samtidigt värmer både själ och hjärta?

Anni, Landsort

utsikt stuga Landsort

Jag har varit lite kluven till om jag ska dela med mig av mitt paradis eller inte. För det kan ju plötsligt bli så att det alltid är fullbokat och massor med människor jämt och överallt. Men å andra sidan behöver ön besökare och jag lever ju efter devisen att ”skicka vidare” och att dela med mig av sånt jag tror andra människor har nytta av så. Gör ett besök till Landsort/Öja. Mitt paradis.

Landsort, utsikt

/Anni

Ps Stugorna i Norrhamn finns att boka här: Landsorts stugor

De där orden och en gigant.

king

Jag har alltid haft en förkärlek till vissa ord. Ord och så kallade småord, som jag fått veta att jag borde stryka, om jag ska skriva ”på riktigt” och litterärt rätt. Ett av de orden  är ”himla”. Många gånger har jag fått höra att just det ordet, är onödigt och bör strykas. Därför blev jag extra lycklig idag. För jag gillar ”himla” och kommer fortsätta att använda det.

I boken ”Att skriva”, skriven av en mästare av ord, Stephen King , läser jag:

”Trettiotusen motsvarade fyra års lärarlön för mig, även om man räknade in den årliga löneförhöjningen. Det var en himla massa pengar.  Luftslottspengar, visst, men man måste ju få drömma.”

Och ja, man måste få drömma och ofta bör man också följa sin egen känsla om vad som är rätt eller fel. Jag gillar ordet ”himla” och jag kommer fortsätta använda det. Så ofta jag vill.

Men kanske ännu mer viktigt är att berätta om Stephen Kings bok ”Att skriva – en hantverkares memoarer”. En fantastisk bok för alla som vill skriva. Viktig, lärande, inspirerande och rolig. Om du ska läsa en enda bok om att skriva – läs den.

/Anni

Ps. Det finns två till favoriter om skrivande. Den ena är ”Så gör jag, konsten att skriva” av Bodil Malmsten och den andra är ”Att hitta glädje i skrivandet” av Kim M Kimselius.

Ingen dröm är för stor.

img_0529-1
Sitter på ett grymt försenat tåg, på väg hem från Småland. Två fantastiska dagar på en skrivarkurs i Eringsboda är slut. Men med varje slut, en ny början. Jag har under de här dagarna insett att jag debuterar i höst. Debut som författare!

Det är knappt jag tror det är sant, men den 22-25 september på bokmässan i Göteborg, kommer vår gemensamma antologi Färgargårdens andar att finnas med som ny bok i Kim M Kimselius och Roslagstexts monter B09:20 och även i Christina Johanssons och Joelsgården förlags monter. I boken är jag författare till tre noveller. Vår kursledare Kim och alla kurskamrater med ett stort antal fler noveller. Redan nästa vecka kan boken förhandsbokas på adlibris.com Så roligt! En dröm som går i uppfyllelse!

Senare i höst kommer boken Hälsa och Folkbildning, del 2 och under våren 2017, del 3. Jag är författare till en berättelse i varje bok. Om träning, mot- och medgång, tankens kraft och om att övervinna hinder.

Helgen har varit helt fantastisk med ett grymt duktigt skrivargäng och vår fantastiska coach, författaren Kim M Kimselius. (Vill även du skriva så rekommenderar jag Kims kurser och boken Att hitta glädje i skrivandet.)  Tack till er alla, saknar er redan, men vi ses ju snart igen och smider planer 😉

Några av oss som var med: jag, Kim, Lotta och Marie

Några av oss som var med: jag, Kim, Lotta och Marie

Under helgen har vi arbetat med de sista korrekturen i vår antologi,  fått nya kunskaper om skrivande, marknadsföring och skrivit nya texter. Ett bad i den härliga sjön intill Färgargården hann jag också med.

img_0512

Det blir ännu en gemensam antologi nästa år och då är temat deckare/thrillers. Min första tanke var, å nej, det fixar jag inte. Men efter ett par timmar med dessa härliga människor kom idéerna…! Jag skrev hela kvällen igår och fortsatte tidig morgon idag. En novell jag påbörjat innan kursen är dessutom klar och ska eventuellt skickas in till en tidning. En helt ny novell är under produktion och huvudet fullt av nya idéer. Dessutom tar jag nu med mig energin hem för att skriva klart min första helt egna bok. Tema, ingenting är omöjligt.

Jag är på väg att verkligen uppfylla en av mina största drömmar och det är stort. Tror knappt det är sant.

Vad drömmer du om?

/Anni

Pssst.. vi i skrivargruppen är alla entusiaster och författare med unika och olika kompetenser. Inom PR, marknadsföring, journalistik, språk, kommunikation, driva eget förlag, eget företag, bokföring, korrekturläsning, illustration och konst. Det har fötts en idé om att tillsammans starta ett eget förlag för att ge ut våra kommande, egna böcker. Om allt går vägen uppfyller vi kanske fler drömmar tillsammans. Ingen dröm är för stor.