Kreativt skrivande del två – jag kom in!

Gissa om jag blev lycklig förra veckan när jag fick beskedet. Jag kom in med nytt antagningsprov på fortsättningskursen i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Det betyder att jag fortsätter min vandring på inslagen väg.

antagen

I höst blir det då att fortsätta skriva (och läsa) på halvfart, både jobba med kursuppgifterna som ingår och projektet min första egna bok. Jag har fått en del frågor om kursens innehåll. Här kan du kika på vad för skojsigt och intressant vi ska göra under det andra året: Kursplan, kreativt skrivande II.

Det här är bland det roligaste (och svåraste) jag gjort i livet så gissa om jag är peppad? Den första boken är himla svår och energikrävande att skriva, men kanske också viktigast. Nu har jag med hjälp av en proffsig lärare och fantastiska studiekamrater kommit en bra bit till på vägen. Men det behöver bli mer innan jag är klar.

Utbildningen är bra eftersom jag både får läsa och skriva, eller rättare sagt jag blir tvingad till att läsa mer litteratur som jag kanske aldrig annars skulle ha läst. Det har hjälpt mig att utveckla mitt eget skrivande, så kursen är på flera sätt helt fantastisk.

Det kommer ta lite mer tid innan jag är klar med den där första boken, men som jag brukar säga – även med små steg kommer man långt 🙂 Och det svåraste är kanske ibland det viktigaste att berätta.

nayyirah waheed

Citat från Nayyirah Waheed. Finns på Instagram som nayyirah.waheed

/Anni, i sommarnattens hetta (26 grader och klockan är 21.45)

En ny novellsamling med De orörbara

Idag var det äntligen dags. Novellsamlingen ”Den magiska porten vid Färgargården” med bland annat min novell De orörbara som jag skrev förra sommaren finns äntligen ute. Framför mig har jag en låda med tjugo böcker som jag tittar på med största vördnad. Att få ihop en novell eller en bok är inte enkelt och jag är jäkligt stolt över att jag lyckats.

Anni 1806

Det var svårt, men också väldigt roligt att skriva den här novellen. Jag berättade tidigare om arbetet med att skriva De orörbara som var en extra utmaning i och med att jag aldrig tidigare skrivit i genren fantasy. Nåja, fantasy-inspirerat blev det i alla fall eller kanske fantasy á la Anni: ”Skriva så att hjärtat blöder – om fantasy och utmaningar”.

Att skriva noveller och böcker tar oändligt med tid, Ibland flyter det på med hyfsat bra fart. Ibland kommer inte ett enda ord eller bara ord som känns fel. På något underligt vis är det ändå bland det bästa och allra roligaste som finns (vid sidan av mitt arbete som kommunikatör). Uppdraget på en skrivarkurs att skriva en novell med tema fantasy kändes först som en omöjlighet, men idéerna poppade så småningom upp och blev novellen De orörbara.

den magiska porten

Innerligt tack!

Jag vill tacka min skrivarvän och lektör Jenny Holmström, JMH korrektur. Utan dig hade den här novellen troligtvis aldrig blivit klar. Tvivlet är som bekant en av mina närmsta vänner 🙂 Jag tackar också Kim M Kimselius som är en fantastiskt inspirerande författare, skrivkurslärare och skrivarcoach. Utan dig hade jag aldrig kommit så här långt och jag lovar att skriva vidare på mina andra större projekt. Jag tackar också alla andra skrivarvänner i Fåröakademien och i kursen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och vänner som finns vid min sida. Ingen nämnd, ingen glömd. Tack!

Som sig bör vid en ny publicering firar jag med champagne eller mousserande vin, men i brist på dessa varor blev det ikväll ett glas vitt vin och jordgubbar för mig och choklad till min dotter.

IMG_9411

Skulle du vilja läsa novellsamlingen finns det möjlighet att beställa ett signerat exemplar genom att lämna en kommentar med adress eller mejla mig (130 kr plus ev. porto): annimysvensson@hotmail.com Om du nöjer dig med ett osignerat exemplar av Den magiska porten vid Färgargården går det bra att beställa boken via Adlibris. Jag hoppas innerligt att du vill läsa och att finner något i De orörbara att fundera över eller på annat sätt bära med dig.

”It’s never too late to be what you might have been.”

/George Eliot

/Anni

 

Mina hemliga rum

taton-moise-474474-unsplash

Foto: Taton Moïse, unsplash.com

Kursen i kreativt skrivande studeras på distans men två gånger per termin har vi föreläsningar på Linnéuniversitetet. Jag längtar till de dagarna för  varje gång fyller de mig med förnyad inspiration och magisk energi.

I fredags var det dags igen, förmiddagen ägnades åt lyrik och poesi, eftermiddagen åt författarbesök av Tove Folkesson och sedan ett pass om gestaltning. Allt var oerhört givande (som vanligt) och att träffa mina kurskamrater är alltid roligt. Alla älskar att skriva, alla har en idé. Samtidigt skriver vi väldigt olika och det är kanske det som är så berikande. Vi brinner för samma sak – skrivandet och glädjen i att skapa och att vara kreativa. Alla behandlar vitt skilda ämnen inom det skönlitterära skrivandet (jag och en annan skrivare i min grupp har dock mycket gemensamt i det vi gör). Var och en har sin unika, egna röst.

Det där med att hitta sin egna röst på riktigt var något som författaren Tova Magnusson pratade om. Hon pratade även om det där som gör att vissa av oss är tvungna att skriva, för att vi måste. Och vikten av att känna lust när vi skriver, att skrivandet behöver vara lustfyllt för att få den rätta ”nerven”.

Tove beskrev också flödesskrivande som ett verktyg för att komma framåt, att ”rensa rören” innan det som behöver komma fram, kan komma fram. Det var nog kursens bästa föreläsning. I alla fall för mig och därför vill jag dela med mig av några saker hon sa. Obs! Det är bara ett kort utdrag av en två timmars föreläsning.

Vem är Tove Folkesson och vad berättade hon?

  • Tove är författare och har gett ut en trilogi;  Jägarinnor från Kalmar, Sundet och Ölandssången. Den tredje nämnda boken har vunnit SvD:s litteraturpris.
  • Det kanske mest spännande hon berättade, förutom verktyget flödesskrivande som jag strax kommer till, var att hon kommit till ett läge i livet där hon behövde något. Hon behövde skriva och skrivandet behövde henne. Hon behövde hitta vem hon var, på riktigt. Redan där var jag fast. Vi har mycket gemensamt.
  • När det tar stopp i skrivandet – fråga dig själv varför du fastnat. Tove menar att det ofta handlar om rädslor. Rädsla för att träda in i ett visst rum eller i en viss situation, kanske ett hemligt rum. Det kan handla om ett minne, en plats eller en händelse där det är av någon anledning obehagligt att vara. Det här var lite av en aha-upplevelse. Jag har tänkt tanken tidigare men inte landat i den. Hon har helt rätt. När det tar stopp handlar det oftast om rädslor. Rädsla för att misslyckas, rädsla för att gå in i en del rum, en del av det som är jag men som inte definierar mig. Är det så även för dig? När det tar stopp. Har du några hemliga rum? Varför blir det i vissa situationer ett motstånd? Stanna upp och fundera.
  • Flödesskrivande är ett rum där vi kan vara oss själva till hundra procent, ett verktyg för att komma vidare trots rädslor. För Tove var det verktyget som gjorde att hennes trilogi kunde bli till. Hon berättade att redan för tio år sedan började hon att flödesskriva flera sidor varje morgon som rutin.

    Att flödesskriva betyder att man ställer en klocka på till exempel tio minuter och sedan skriver det som finns i huvudet. Rakt ned på pappret, inga stopp, inga hinder, bara allt som just nu finns i huvudet. Vi fick prova och jag kände hur otroligt välgörande det var. På tio minuter skrev jag ned allt som rör sig i mig just nu, helt fritt, utan begränsningar (att-göra-listor, helgens måsten, rädslor, oro, tankar om allt jag kunde komma på) och vips! blev det en och en halv A4-sida.

    Tove menar att vi har så mycket i huvudet som behöver rensas bort innan det där kommer som vi vill eller ska skriva. Egentligen. ”Det är som att vrida på en kran som stått oanvänd en tid. I början kommer inget vatten, det låter konstigt, hackar men om kranen får stå på en stund så kommer vattnet”. Kanske är det likadant med flödesskrivandet? Låt allt rinna ut och igenom för att rensa rören och göra plats för det andra. Vi behöver uppvärmning, hitta flödet, rensa bort allt som ligger i vägen.

  • I det Tove berättade fick jag flera viktiga insikter. Jag behöver till exempel hitta mina hemliga rum och det jag gör med den här bloggen är att rensa rören. Det jag behöver göra mer för att rensa rören är att flödesskriva. Det där som jag ibland tycker känns onödigt att skriva eftersom det inte blir något vettigt av det. Kanske är det just det andra kortare formatet (den här bloggen) och det ”onödiga skrivandet” vi behöver för att sedan kunna skriva det vi egentligen vill och ska skriva? Intressant tanke.

Tack Tove för en fantastisk föreläsning! Att fånga, skildra känsliga människors tankar och känslor har du lyckats med. Att lyssna till din föreläsning var oerhört fint. Mycket igenkänning, konkreta tips och inspiration. En känsla av riktighet. Du har hittat dig själv och du har hittat din egna röst. Jag hoppas en dag kunna säga detsamma. Du har gett mig nytt mod och en del insikter jag inte hade förut, förbättrade verktyg och ny glöd åt mitt skrivande. Jag behöver berättelsen och berättelsen behöver bli berättad.

Ikväll ska jag flödesskriva lite och kanske försiktigt glänta på den där dörren till mina hemliga rum.

/Anni

Ps. Toves inspiration till flödesskrivande kommer från författaren Julia Cameron och boken ”Lev kreativt”. Snart ges den ut i en ny utgåva där Tove skrivit förordet. Hur fint är inte det?

Tips för att skriva en krönika

Hur skrivs en krönika? För mig går det mycket på känsla och kanske lite rutin då jag nu har några i bagaget. Jag fick en ny krönika publicerad igår som gästkrönikör hos Vardagskrönikören. Den feedback som följde med vill jag dela med mig av eftersom den enkelt beskriver hur en krönika är uppbyggd. Här finns också några fler tips om du själv vill skriva en krönika.

Att skriva en krönika är en väldigt fri form av skrivande. Det går att få utlopp för kreativitet och samtidigt är det en chans att skriva om de ämnen som själv intresserar en. Förhoppningsvis kan krönikan också få någon annan att tänka till. Det finns vissa delar som brukar finnas med. En inledning som presenterar ämnet och som får läsaren intresserad är jätteviktigt. Huvuddelen av krönikan berättar mer om händelsen i detalj och du kan lägga fram dina tankar och känslor som fick dig att välja ämnet. I avslutningen knyts allt ihop. Du återkommer till textens idé, budskap och kanske också rubrik.

gastkronikor

Att ge eller inte ge – min senaste krönika

Dag efter dag, oavsett väder och årstid sitter tiggaren utanför din matbutik med en mugg framför sig. När du går ut på restaurang eller tar bilen till jobbet sitter tiggaren kvar. Många tycker det är jobbigt att se människor tigga och står handfallna inför hur man ska bemöta dem. Jag skriver i min krönika ”Att ge eller inte ge” att ett första steg är att försöka se människan bakom koppen och ifall man vågar, kanske försöka sig på ett litet ”Hej!”.

Krönikan finns att läsa på Vardagskrönikörens blogg eller på Vardagskrönikörens Facebooksida. Om du gillar den så får du väldigt gärna kommentera och/eller dela vidare. Tack!

Tips för uppbyggnad och struktur av en krönika

Feedback från redaktören på Vardagskrönikören, krönikan Att ge eller inte ge:

”Nu har jag läst din gästkrönika. Den var riktigt bra; jag fann inte någonting som behövde korrigeras. Du fångar formen för en krönika perfekt när du utgår från en personlig iakttagelse och låter den vara en bro till något större och mer allmänt.

Inledningen väcker ens intresse och du avrundar texten snyggt genom att fråga/uppmana läsaren till handling eller i alla fall en självrannsakan. Språket är fint och du använder vardagen som en snygg inramning. Och framförallt lyfter du ett aktuellt ämne och belyser det på ett effektfullt sätt.

När man skriver om mänsklig godhet och om att se tillvaron i ett större mer inkluderande perspektiv är det lätt att det blir för sött och platt, mer du lyckas både fånga pulsen i medmänskligheten men också logiken som ligger bakom. Summa summarum: en väldigt bra krönika. Jättekul att du skickade in krönikan. Den passar perfekt i Vardagskrönikörens format.”

Vill du skriva en krönika?

Du kan till exempel läsa den senaste krönikan jag skrivit och kika på kommentarerna ovan kring uppbyggnaden. Sedan är det bara att gå ut i världen eller kanske läsa en tidning, hitta ett intressant, aktuellt ämne och börja skriva. Kanske inte så ”bara”, men jag tycker det är väldans roligt med det korta formatet som ger mig energi att fortsätta på mina större skrivarprojekt. Det är också kul som omväxling (jag är kommunikatör till yrket) att skriva om mina helt egna tankar och funderingar. Kanske är det något även för dig?

Lästips! Det finns en hyfsat ny bok om att skriva krönikor. Den verkar jättebra men jag har tyvärr inte hunnit läsa den själv ännu. Den heter ”Facit – konsten att skriva krönikor” och är skriven av Patrik Lundberg.

Mer inspiration

Jag läste nyligen en krönika av Henrik Bahari – ”Från din vän på Venus”.
På ett oerhört vackert vis lyfter Henrik fram det handskrivna brevet som ett spännande alternativ i en tid då de mer moderna tekniska kommunikationssätten börjat kännas triviala. Det är en krönika som jag tror att alla med skrivarintresse kan känna igen sig i och den är också uppbyggd på ett fint sätt.

Litteraturkunskap tipsar: ”Konsten att skriva en bra krönika”

Mediabloggen: ”Tips för dig som vill skriva en krönika”

Skrivartävling för krönikörer

Vardagskrönikören anordnar vid sidan av ”Veckans gästkrönika”, även löpande tävlingar på olika, bestämda teman. Om du är sugen på att tävla och få chansen att vinna en slant så kika på Vardagskrönikörens sida för tävlingar.

Lycka till!

/Anni

Skriva så att hjärtat blöder – om fantasy och utmaningar

 

Anni_farstanas_161031 (2)

Ett troll vid ett av sina favoritställen – i en skog, nära havet.

Jag fick en uppgift på en skrivarkurs. Skriv en novell på tema fantasy och gör du det tillräckligt bra så kommer din berättelse med i en novellantologi nästa år. Först tänkte jag att tjoho! så roligt. Sedan kom andra tankar – fel genre, aldrig och nej, det där går inte… men det gick! Så hur gjorde jag?

Först stod det helt still, sedan började tankarna vandra. Okej, Anni, hur ska du fixa det här? Det går inte, kan inte, men jag vill ju skriva. Hur ska jag kunna skriva fantasy, vad är ens fantasy? Googla! och jag googlade. Nätet är fullt av goda råd, många råd. Men det som fick fart på mig var ett inlägg av Patrik Stigsson: Så skriver du en fantasyroman

Jag fick leta en stund då det finns så oerhört mycket skrivet om fantasy. Vad det betyder, vad det innebär, hur det ska skrivas, vilka som är de mest framgångsrika författarna inom genren osv. Eftersom jag aldrig skrivit i den genren behövde jag konkreta råd från start. Det finns massor att läsa om teknik, bygg upp berättelsen så här, gör si och gör så. För att ta till sig ett enda av de där råden så behövs ju först en idé. Jag hade inte tillstymmelse till idé.

”Ett annat sätt att skaffa inspiration är att vara ensam i naturen. Ta långa promenader eller sitt stilla på en mossbelupen sten. Du skall helst inte höra biltrafik, flygplan eller tåg. Föreställ dig att du möter olika varelser. Prata med dem. Fråga dem om de vill vara med i din bok. Var också öppen för att möta äkta sagoväsen i skogen. Om du inte tror att detta är möjligt är fantasy inget för dig.” / Patrik Stigsson

De här textraderna gav mig inspiration. Jag gick ensam till skogen, satt tyst, slöt ögonen, lyssnade och så blev en del av de ”De orörbara” till. Först kom huvudkaraktärerna, jag såg hur de såg ut, de fick namnen Liam och Leona. Sedan kom delar av berättelsen och även titeln. Därefter flödade orden och det blev en berättelse på över 30 000 tecken. Den längsta novell jag någonsin skrivit.

Ett annat fantastiskt råd i det här inlägget är ”Och skriv så att hjärtat blöder”. Oerhört fint och nära författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius tankar om att skriva med glädje. Jag tänkte på allt som både inspirerar och gör ont i livet och skrev utifrån det. Hoppas att det kan hjälpa även dig om du vill skriva en fantasyberättelse eller en berättelse vilken som helst.

”Till sist. Lita aldrig på någon som talar om för dig vad du skall göra och hur du skall göra det. Gräv där du står. Gräv djupt i dig själv. Och skriv så att hjärtat blöder.” /Patrik Stigsson

Tack för råd och inspiration i din blogg, Patrik Stigsson. Min novell med fantasytema föddes ur dina handfasta råd om skogens magi och sedan fanns resten av inspirationen inom räckhåll.

Min fantasynovell á la Anni ”De orörbara” är färdigskriven, antagen och i maj finns den med i antologin Den magiska porten på Färgargården.

Gräv där du står. Skriv så att hjärtat blöder. Ja, jag ska sannerligen försöka.

/Anni

Kasta ut din kritiker

anni_tatuering

För snart ett år sedan gjorde jag min andra tatuering. En drömfångare. Varje dag påminner den mig om den där skrivardrömmen som jag bestämt mig för att följa.

Det är svårt att skriva, ibland oändligt svårt. Det sitter en kritiker på min axel som ofta viskar att det där blev nog inte så bra. Sen har vi det där med tiden, hur ska skrivandet hinnas med bland allt annat som pockar på uppmärksamhet? 

Alla dessa tankar, ständiga hinder och ändå slutar jag inte. Varför fortsätta med något som är så svårt och ibland till och med smärtfyllt. Varför fortsätta traggla med en dåres envishet trots att utgången inte är given? Svaret är: för att det är det absolut roligaste jag vet och för att det bor berättelser i mig som måste få komma ut.

Nu har den pessimistiska rösten på axeln fått ett namn. Hon heter Kajsa och hon ska väck.

Hur jag kom fram till det och hur hon fick sitt namn vill jag berätta mer om för det har visat sig vara hyfsat effektivt. Jag vet att flera som skriver och andra som jobbar med något kreativt har en inre kritiker som inte alltid är av godo. Viss självkritik tror jag är bra eftersom det vi skriver då har en möjlighet att utvecklas och förbättras. Men ibland tar den där negativa rösten alldeles för stor plats. Jag hoppas att fler kan få inspiration via det här kloka inlägget på Jorun Modéns skrivarblogg: Släng ut din inre kritiker

Häromdagen hade även sajten Boktugg.se ett intressant inlägg på temat att slänga ut kritikern, men också kloka tankar kring att frigöra tid och skriva klart. Det där som är så himla svårt. Hitta tid och skriva klart. Kanske kan även du inspireras av hur årets nobelpristagare i litteratur gjorde. Det kan ju vara svårt att få till den där längre, sammanhängande tiden som kanske behövs för att få ”flow”. Kan jag kanske frigöra sammanhållen tid för att åka iväg några dagar till min favoritplats Fårö snart…? Jag vet ju av erfarenhet att skrivarresor och skrivarkurser har gett mig den bästa skrivartiden och inspirationen. Hur gör du för att få inspiration och tid till ditt skrivande eller till andra viktiga saker i ditt liv?

Det här var mycket intressant läsning som fick mig att fundera på hur jag ska kunna få mer sammanhängande tid för skrivandet. Jag tror att det är precis vad jag behöver för att bli klar med mina större projekt: Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro skrev sitt mästerverk på bara fyra veckor

Just nu ligger jag med foten högt och kroppen fylld med smärtstillande mediciner efter en Hallux Vallgus-operation. Det blir inte mer än några få ord skrivna eftersom vare sig hjärna eller kropp vill vara med. Det är mest vila som gäller (och lite läsande, lite filmtittande). Men om en dryg vecka ska jag åter till arbetet och förhoppningsvis kommer jag då också vidare med skrivandet och kan fortsätta följa mina drömmar. Fram till dess ska jag ligga här, vila, låta foten läka, fundera ut fler delar till mina berättelser och brottas vidare med Kajsa.

/Anni

 

Du når sällan dina mål ensam

if you

Jag har vänner och skrivarvänner som alltid stöttar mig. Sedan har jag den stora förmånen att ha en skrivarvän som är lektör och otroligt skarp när det kommer till korrekturläsning. Hurra för alla de som inte alltid syns men som gör den stora skillnaden.

I arbetet med min senaste novell (jag tar den som ett exempel) bollade jag idéer med några personer, sökte ivrigt på internet efter tips om fantasy och fann en del som fick mig att skriva en lång novell.  När jag trodde mig äntligen skrivit klart novellen var den på runt 28 000 tecken. Jag tyckte den var bra. Två dagar senare när jag tog fram den igen insåg jag att den inte alls var bra, den var skräp och jag funderade allvarligt på att slänga alltihop i papperskorgen. Det vill säga, skriva ut, radera filen och slutligen elda upp de utskrivna bladen. Exakt i den ordningen. Men så kommer Jenny in i bilden, min briljanta Jenny.

Precis som vanligt (när det gäller mig) är inte den första, spontana känslan fel. Det finns en berättelse, en kärna som är bra, som håller. Sedan ser jag tydligt att något är fel, något är platt, det är något som saknas. Berättelsen kan inte flyga fritt. Det är där Jenny kommer in. Jag skriver till henne precis hur jag tänker, ber om råd.

Någon dag senare kommer exakt det jag behöver veta via ett kort mejl. En punktlista med funderingar, vad som är bra, vad som behöver utvecklas. En lista över vilka delar i berättelsen jag behöver fundera över, kanske ändra, ta bort eller lägga till. När mejlet når mig blir allt med ens självklart och uppenbart. Jenny hjälper mig att se det jag själv inte kan definiera.

JennyHolmstrom

Jenny Holmström, jmh korrektur.se

Därefter återfår jag hoppet, drivet, redigerar, skriver om en hel del. Till sist är jag nöjd och känner att nu, nu är det den berättelse som den är ämnad att vara. ”De orörbara” har nu 30 000 tecken. Den längsta novell jag någonsin skrivit. Den är inskickad och kommer med i novellantologi nästa år. Yay! 🙂

Tack, Jenny! Du är ovärderlig för mitt arbete och mina drömmar. Hurra för alla lektörer och andra (fruar, män, partners, vänner osv) som arbetar för att författare ska kunna utvecklas, bli bättre. Ikväll lyfter jag på hatten för dig, Jenny, och för alla andra som hjälper oss framåt. Utan er. Vore vi inget.

/Anni

Ps. Har du någon som du skulle vilja lyfta fram och hylla? De här hjältarna som inte syns finns ju ofta överallt, på jobbet, i skolan…

 

 

 

 

 

 

 

Fragment ur ett skrivarliv

”Att leva eller skriva, det är frågan”. Kanske en uttjatad klyscha? Just den meningen inleder tidningen Skrivas ledare (nr 3, 2017) och den beskriver och påminner mig om ett dilemma jag befunnit mig i den senaste tiden.

Ord och mängder med berättelser finns där, pockar på och vill ut. Det har blivit alltmer tydligt att jag måste skriva men något har hindrat mig som jag berättade om i De oräddbara. Häromdagen blev det klart för mig vad ett av hindren bestod i. Jag  har för mycket runt omkring mig som tar tid och energi vilket gör att skrivandet inte får det utrymme som behövs, vare sig i tanke eller utförande. Nu har jag fattat ett viktigt men svårt beslut om att en av dessa saker måste väljas bort. (Jag kommer berätta mer om det senare.)

När jag väl landat i beslutet kände jag nästan omedelbart hur skrivarglädjen och lusten att skriva återvände. Men jag lydde inte känslan som sa till mig att ta upp pennan direkt utan fokuserade istället på att läsa ett par böcker som visade sig vara utmärkt inspiration. Det var ”Spådomen – en flickas memoarer” av Agneta Pleijel och ”Kanske är det allt du behöver veta” av E. Lockhart. Dessutom läste jag i tidningen Skriva novellen ”Min kompis Robin” som vunnit en skrivartävling på tema ”blodet” (Skriva, nummer 3, 2017). En kort men välskriven och intressant novell med tilltalande språk, skriven av Anela Resic. Att läsa novellen gav mig det sista som behöves för att hitta tillbaka till orden. Jag skriver igen!

Det handlar inte om långa sammanhängande berättelser eller ens kapitel. Det är mer av fragment. Med penna och papper har jag hittat tillbaka till den där härliga känslan av att allt är möjligt. Penna mot papper i såna här perioder ger mig en särskild känsla av närhet till orden och skapandet. Om du som läser detta skriver själv, känner du igen dig i det?

En vän som också skriver sa nyligen att han skriver men bara fragmentariska bitar. Tänkt på det han sa och alla dessa saker sammantaget verkar ha öppnat upp flödet av ord igen. En kombination av inspiration från andra människors berättelser och insikten att en del av det jag gör idag behöver tas bort för att ge luft åt annat som måste få plats. Jag blev också påmind om att det inte behöver vara färdiga kapitel eller en färdig berättelse. (Ibland får jag ett enormt flow vilket gör att en hel novell nästan skriver sig själv men inte just nu.) Att fragment kan duga bra blev ännu en dörröppnare och jag minns att det var så jag började en gång för många år sedan. Fragment som sedan fick gott om tid att växa fram till en helhet.

Det känns himla fint och idag har jag firat med att investera i en ny skrivarbok. I bok- och pappershandeln Tudda Galumpan som jag hade förmånen att ha en föreläsning hos förra året (läs mer: Något av det mest magiska jag varit med om) hittade jag idag den perfekta skrivarboken i brunt och guld. Framsidan  kan vändas upp och ned. Framsidestexten är densamma – Journal. Lite magiskt, precis som skrivandet.

Jag är tillbaka och den nya skrivarboken börjar fyllas med ord. En novell-idé för sommarens skrivarkurs med tema fantasy har tagit sina första trevande steg. Det handlar om skira älvor med spröda vingar, skärpt intellekt och urstarka krafter.  Men med en oförmåga som gör att de tvingas leva i mörkrets skuggor.  Titeln är ”De orörbara”.

Att skriva är att leva. Att leva är att skriva. Min tid kommer.

/Anni

Nattens skuggor (eller när tvivlet talar)

skuggor

”Night shadows” Foto: Unsplash.com Patrick Hendry

Ibland tar nattens skuggor ett hårt grepp om mig. De är inte farliga de där skuggorna och de finns egentligen inte på riktigt. Det är tvivlet som pockar på uppmärksamhet. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna det där tvivlet då och då.

Varifrån kommer det där jäkla tvivlet? Det har jag funderat på och jag har nog inte något tydligt svar. Kanske är det bara något som finns hos människor och kanske särskilt hos de som är, eller i alla fall försöker vara kreativa. Kanske beror det på att vi i det här landet är lite dåliga på att tro att vi kan. Lite det där med Jante. Du ska inte tro att du är något. Jag vet inte, men jag skulle vilja veta så att där jäkla tvivlet kunde dräpas för alltid och jag vill inte bara dräpa mitt eget tvivel, utan även andras. Det finns oerhört många kreativa människor som inte vågar eller kan lita till sin förmåga, trots att de är hur bra och begåvade som helst. Därför blir det kanske aldrig något eller i alla fall inte så mycket av den där innersta drömmen som det kunde ha blivit.

Gör det något gott det där tvivlet då? Jamen, kanske är det så. Vi som är kreativa vill nog vara inte bara vara bra på det vi gör utan väldigt bra. Vi låter det malas och malas om och om igen för att det ska bli så bra som möjligt och kanske är det på så vis det också blir bättre? Vi lämnar ut en del av oss själva och vill eller kan inte släppa ifrån oss något som inte är näst intill perfekt. För min del handlar det kanske i någon mån även om rädsla. Jag följer min dröm och tänk om jag inte räcker hela vägen fram? Tänk om någon plötsligt upptäcker att jag inte kan skriva? Att allt är skräp. Vad händer då med mig? Det är tankar som far runt i mitt huvud nu och då och det är inte logiskt eller klokt eftersom jag har flera antagna krönikor, medverkat i två antologier, en tredje i vår. Och ändå märkligt nog, så finns tvivlet där. Alltid där.

Men så kommer de bra dagarna. Du vet de där dagarna när någon säger något fint om det du presterat. Det kan vara några få ord, ett mejl, ett telefonsamtal, en kommentar på bloggen. De  dagarna kan jag känna mig nästintill oövervinnlig (bara nästan) och jag tänker att det här är jag, det är roligt och det här är det jag är riktigt bra på. Jag skriver, ger av egna tankar och ord (och ibland fantasi) och någon eller några tar orden till sig. Just mina ord kanske till och med gör skillnad. Det har hänt vid några tillfällen och det ger mig både lust och kraft att fortsätta skriva.

Oavsett varifrån det där tvivlet kommer så vet jag att några få positiva ord ger mod och energi att promenera vidare på skrivandets väg mot mina drömmars nästa mål. Det målet handlar om att se mitt namn på en helt egen bokrygg (förhoppningsvis flera) och att få stå på Södertäljes stadsbibliotek (där jag spenderat många timmar både som barn, tonåring och vuxen) och signera min första helt egna bok. Jag tänker på det, målar upp målbilden för mitt inre. Och nattens skuggor, tvivlets röst har åter tystnat. För den här gången.

/Anni

Ps Läste en intressant artikel i DN nyligen som handlar om författares tvivel och icke-tro på sig själva. Hyfsat hög igenkänningsfaktor i vissa delar: ”Författare som hatar sig själva”

Något av det mest magiska jag varit med om.

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i rummets hörn när alla gått hem.

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i det magiska rummets hörn när alla gått hem. Tack till min bror Tony Svensson som fotograferat. Läs mer på artura.se

Idag är en mycket speciell dag som jag för alltid kommer att bära med mig. I resten av mitt liv. Idag var dagen D. Den stora dagen då jag för första gången skulle tala offentligt om mitt skrivande, skrivartips, skrivarkurser, gupp på vägen, inspiration, mål, skicka vidare och mina innersta drömmar. Jag var galet nervös innan, men det blev bättre än jag någonsin vågat drömma om. Det var magi.

Hela jag är ikväll ett enda stort leende. Det är det här jag ska fortsätta göra vid sidan av mitt arbete. Skrivaoch inspirera andra att våga, att finna modet att följa sina drömmar.

Tudda Galumpan. En magisk plats.

Tudda Galumpan. En magisk plats. En plats för drömmar och fantasi. (Foto: Tony Svensson)

Den här eftermiddagen går inte att återge i ord. Det som hände idag behöver upplevas. Inne på Tudda Galumpan, en pappers- och bokhandel i Järna (som även har litterturpedagog, bokbinderi och förlag) hände det. En dröm gick i uppfyllelse, ytterligare ett delmål kan bockas av som klart. Jag klarade det! Jag stod framför ett antal människor jag inte alls kände, några tidigare arbetskamrater, nuvarande arbetskamrater, familj och vänner. På en plats som inte kan vara mer perfekt. Ett rum med mysig belysning, knarrande trägolv och högt i tak, bokhyllor fyllda av berättelser och böcker som bara väntar på att bli lästa. En sagolik plats att vara på.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rumet för att få en bild av helheten, den magiska.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rummet för att få en bild av helheten, den magiska.

Där fick jag förmånen att stå idag och berätta om mig, mitt liv, mina drömmar och skrivandet som blivit alltmer viktigt. Men som också varit en viktig del i hela mitt liv ända sedan jag var liten och började läsa och skriva. Min kärlek till bibliotek, mitt inneboende aldrig sinande hopp om att bli författare för att nå ut med de där viktiga berättelserna som behöver bli lästa. Som behöver blir färdiga och som knackar på och vill komma ut. Idag fick jag göra det, ta ett steg till mot mina drömmars mål. Och det fanns de som lyssnade, som ställde smarta frågor och kanske finast av allt… I slutet efter att jag läst en bit ur en ny novell vågade ytterligare tre personer ställa sig framför alla och läsa sina egna personliga texter. Att kunna inspirera och vara en liten del i att någon annan vill och vågar läsa sin personliga text är så vackert.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn. Tack! (Och tack, Sussi för att du bakat.)

Det var Stina (som jag tyvärr inte fick någon bild på). Stina trollband alla med sin drömska berättarröst och sin fina berättelse ”Children had wings”. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Stina kommer snart ut med en egen bok med flera sagor. Det är jag helt säker på och jag kommer stå först i kön för att få ett signerat exemplar och det måste även bli ljudbok. Måste! Du kan följa Stina här via hennes blogg och här hittar du även berättelsen hon läste, både som text och som ljudfil. Läs, lyssna och njut.

Det var Rolf. En man som delade med sig av två fina texter ur sitt liv. En vändpunkt i ett tufft liv och en kärleksförklaring till sin fru Susann. Här blev jag så berörd att jag fick hålla emot hårt för att inte börja gråta. Det var så fantastiskt att Rolf vågade, så modigt. Och som han skriver! Vackert, oerhört vackert och berörande ända ut i tårna. Rolf kommer också med en bok och det är jag också säker på och den kommer vara väl värd att läsa. Jag lovar!

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Och det var Tin, en av delägarna till stället där vi var idag. Tin läste en jättefin text ur en saga för barn. Även den så himla bra och jag ser fram emot att få läsa hela berättelsen en dag.

Jag och Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack, Tin!

Jag och  fantastiska Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack! (Foto: Tony Svensson)

Jag är oerhört lycklig och tacksam över att få ha upplevt den här dagen. Vilken energi, vilken magi. Och nu vet jag att jag måste, måste fortsätta. Måste få göra om det här igen och igen. Få möjlighet att inspirera, uppmuntra och peppa människor att våga. Jag måste även fortsätta skriva och bli klar med mina berättelser.  Idag fick jag signera boken Färgargårdens andar med tre av mina noveller. Jag fick även läsa en del av en ännu outgiven novell, ”En berättelse från ovan”. Under nästa år siktar jag mot att få signera min helt egna första bok. Tror du jag klarar det?

anni-sign-1

Jag fick signera böcker. Vilken lycka! (Foto: Tin Carleson)

anni-sign-2

Foto: Tin Carleson.

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Innerligt och varmt tack till ALLA som var med idag och tack till Tin för att du gjorde det här möjligt! Tack även till alla vänner och bloggföljare som peppar mig, mina skrivarvänner från kurserna med Kim M Kimselius, tack Kim och tack även Helen Laestadius Loman och skrivarvänner från Folkuniversitetet som inspirerat mig längs vägen.

She believed she could. So she did. Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

”She believed she could. So she did.” Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

anni-3

Vilken dag! Så glad, tacksam och nöjd!

Ingenting är omöjligt, bara olika svårt.

/Anni

Ps. Det blir eventuellt en skrivarcirkel i Järna på Tudda Galumpan i vår. Vill du vara med? Anmäl gärna ditt intresse i så fall. Vi är redan fem som är med. Stort!