skrivprocess

Vindars längtan och skrivprocess

/ annisvensson / Lämna en kommentar

Två veckor kvar tills jag ska lämna in ett antal nyskrivna sidor ur min roman och en rapport som kritiskt berättar om skrivarprocessen. Hur ska det gå?

Well, rapporten är klar. Jag har inga problem med att berätta om min skrivprocess. Tvivel och andra snårigheter finns det gott om, men jag har bara skrivit ett par nya sidor i spänningsromanen även om processen i mitt huvud rullar på för fullt. Häromdagen såg jag att SEB just nu undersöks av Uppdrag granskning för möjlig penningtvätt. Lite märkligt eftersom jag strax innan (samma dag) funderat på hur jag bäst kan få reda på hur penningtvätt i banker går till. Märkligt med dessa sammanträffanden! Har skrivit en del om livets märkliga sammanträffanden tidigare: ”Slumpen är kanske ingen tillfällighet”.

Jag får helt enkelt se nästa program av Uppdrag granskning. Om utrymme finns för det är så jäkla mycket annat i livet just nu. Saker jag inte riktigt rår på och det är slitsamt.

Därför blir det som kommer ut och ner på pappret just nu bara, små små fragment. Men det är i alla fall något. Någon klok person sa att det är bra att ”Go where the pain is” när man ska skriva. Att skriva så att det känns, att det berör. Vi får se om jag lyckas med det, om jag lyckas skriva mer överhuvudtaget innan deadline för inlämningen i kreativt skrivande. Skrivandet är ibland svårt men det är också något att hålla sig i, fästa blicken vid när annat är instabilt.

Idag andas jag in tystnaden vid havet en liten stund för att se om jag kan hitta ideer och ny energi till allt jag vill och behöver göra. Låter vinden rufsa om mitt hår och blickar bort mot horisonten.

Längtan

Vinden smeker allt i dess väg. Vilsna själar lutar sig framåt. En önskan om att bli berörda. Sällan mötas de två. Ändå med en längtan lika stark. Vila, men aldrig förbli stilla.

/Anni

Annons

Vägen till det undermedvetna

/ annisvensson / 3 kommentarer

Jag kämpar febrilt för att komma vidare med spänningsromanen. Det är inte långt kvar fram till deadline för nästa inlämningsuppgift i Kreativt skrivande, vilket betyder 15 sidor, nyskriven, redigerad text. Det går just nu sisådär. 

Jag har dagar då det finns utrymme för skrivande som exempelvis igår på eftermiddagen, en gråmulen septembersöndag. Men kom orden? Nänä. Inte mer än ett par knastertorra meningar. Jag finner mig åter igen funderande över varför. Ibland kommer orden i ett aldrig sinande flöde och ibland blir det bara skräp eller ingenting alls.

Det jag gör då är att analysera. Igår och ikväll tror jag det beror på att jag har ett hundratal andra tankar som blockerar flödet. Det finns inte möjlighet att ett uns av kreativitet ska kunna ta plats i myllret av allt annat. Lösningen på det brukar vara att gå en promenad i skogen eller vid havet. Check på båda delarna igår. Därefter skriver jag en lista på allt det där andra som far runt. Sånt jag ska göra och sånt jag behöver komma ihåg.

Från gårdagens promenad vid havet.

Därefter går jag över till flödesskrivande för att tömma hjärnan. Det innebär att jag ställer klockan på tio minuter för att skriva av mig om allt det där andra som rör sig i huvudet just nu. Ett sätt att ”rensa rören” som författaren Tove Folke beskrev det under en fantastisk föreläsning. Check även på det.

När jag väl kommit så långt kan jag ha tankar kvar som måste få komma ut innan det är dags att ta sig an det ”riktiga skrivandet” och då kan det bli ett blogginlägg som detta. När det är klart är klockan runt nio på kvällen, vilket då kan följas av att jag läser lite i en bok för att få inspiration (i detta fall ”Silvervägen” av Stina Jackson). Vips! så får jag ofta en idé eller en tanke på hur jag ska komma vidare. Men just när jag ska sätta igång kommer jag på att jag glömt hänga den där maskinen med tvätt som inte hanns med tidigare ikväll. Därefter behöver jag påminna dottern om duschen, idrottskläderna, vattna de trötta växterna som jag glömt bort i över en vecka och göra klart lunchlådan till imorgon.

Väl tillbaka framför datorn vid tiotiden är jag nästan för trött för att skriva ett enda ord, men det är just där och då som jag möjligen lyckas nå fram till utkanten av mitt undermedvetna. Den magiska platsen där fantasin, orden och berättelsen som vilar i min hjärna finns. Och jag tror att det är dit jag behöver nå för att kunna skriva. Jag behöver komma i kontakt med mitt undermedvetna, vilket är stört omöjligt att lyckas med under en kort stund. Det finns mycket som först måste rensas undan. Det finns en väg till det undermedvetna, till den där platsen där mina karaktärer lever för glatta livet, men det krävs både tid och utrymme för att nå dit. Hur ska den tiden hittas? Kanske ska jag ta ledigt en dag varje månad? Tål att funderas vidare på.

Är det någon skrivare som känner igen sig i allt detta? Går det att korta ned vägen för att snabbare nå fram till det undermedvetna?

/Anni (Alldeles, alldeles i närheten av det undermedvetna, men nu i sängen med det trötta huvudet vilandes på kudden. En ny sida blev det i alla fall ikväll…)

Bam! Råmanus klart

/ annisvensson / 9 kommentarer

Äntligen. 54 847 ord. 298 540 tecken. Råmanus till min första egna bok är klart.

Efter år, svett, tårar, tvivel, omskrivningar, strykningar och den senaste veckan, runt tjugo helt nyskrivna sidor är jag klar.

Nu återstår en sista genomläsning och troligen ännu mer strykningar, men utkastet är klart. Från början till slut med alla förslag till ändringar och förbättringar som jag fått tips om under två terminer vid utbildningen i kreativt skrivande.

Stort tack till min handledare Magnus Eriksson och till alla mina kurskamrater som varit med på resan. Jag har även många, många andra att tacka och ni får en alldeles egen sida i boken.

Klart. Klart!

Slut på meddelandet.

/Anni

Att lyssna in en plats

/ annisvensson / 3 kommentarer

I helgen skulle jag skriva. I alla fall var planen att skriva, men inspirationen fanns inte där och huvudet var fullt av andra tankar. Jag tog istället en tur till havet och till skogen för att se om jag kunde få bort det som distraherar och ta in det som behövs för det jag ska skriva.

Och vips! på en stubbe klarnade tankarna och lusten att skriva kom tillbaka. Det blev en ny krönika skriven under söndagen. Har du någon gång suttit ensam och alldeles tyst vid havet eller i en skogsdunge? Har du provat att lyssna in en plats? Om du inte har det så tycker jag att du ska prova. De mest förunderliga saker kan hända. Min fantasynovell (”De orörbara” som ingår i novellsamlingen ”Den magiska porten vid Färgargården”) tog sin början på just en sådan plats. Karaktärerna Liam och Leona dök upp när jag satt tyst i skogen. E-novellen ”En berättelse från ovan” har också delar som utvecklats på en plats vid havet.

Att vara ensam, alldeles tyst och lyssna in en plats har flera fördelar. Det ger inte bara utrymme att tänka, att se ordentligt vad som finns där och tar inte bara fram kreativitet. Du blickar också inåt i dig själv, vare sig du vill eller inte. Om du låter dina tankar vandra fritt kanske du kommer underfund med saker du inte varit medveten om tidigare. I början, om du inte är van kan det kanske vara lite skrämmande. Jag tror att många av oss är så vana vid att ständigt höra ljud att vi inte har möjlighet att på riktigt lyssna in vad som sker inom oss. Vad vi vill göra, vad vi längtar till, hur vi vill leva. Det finns så många yttre faktorer som ständigt pockar på vår uppmärksamhet.

Prova och se vad som händer om du lyssnar in en plats, lyssnar på riktigt.

/Anni

Skratt som tystnat

/ annisvensson / 7 kommentarer

Det var en gång ett litet, rött hus med vita knutar. Huset låg ensamt i slutet av en väg, på en ö med hundraåriga bokskogar, milsvida åkrar och fält. Många av dem lyste gyllene gult under vår och sommar. Kanske gör de det fortfarande.

Där var ett alldeles särskilt ljus. Årets alla årstider. Kanske berodde det på närheten till det skimrande havet. Kanske berodde det på att människorna som bodde där bara tyckte sig se det.

Huset omgärdades av en trädgård med stora, gamla träd och syréner i vitt och ljust lila. I det allra största trädet som tycktes nå nästan ända upp till himlen fanns en gunga av trä fastsatt med grovt rep i en gren högt, högt upp i det täta bladverket. Där vid gungan hördes ofta rop och kiknande skratt.

Det spelades ofta musik. Elegi, Dom tomma stegen och Jag är hos dig igen med Winnerbäck. Ibland kunde även en gitarr höras från husets veranda. På verandan där den flagnande, vita färgen doldes väl av mörkt röda pelargoner och blå lobelia.
När sovrumsfönstret stod på glänt tidiga sommarmorgnar kunde ljuvlig doft av lavendel skönjas. Två lavendelbuskar med hundratals lila blommor övervintrade nedanför fönstret, varje vår vaknade de och tycktes blomma och dofta mer än året innan.

Varje morgon som solen sakta steg upp lekte de tidiga solstrålarna tafatt på täcket, värmde de som fortfarande sov i sängen, tätt intill fönstret.

Lavendeln är nu sedan länge borta, ingen vet varför den tappade sin livskraft. Fruktträden finns kvar med grenar och blad men de bär inte längre frukt. Det stora trädet med gungan gick itu, föll omkull efter ett nattligt och ovanligt hårt åskoväder. Trädet ligger uttorkat, dött med rötterna mot himlen.

Huset är numer tomt, tyst och öde. Men om du skulle se ett hus som liknar detta, slut ögonen, luta dig tätt intill. Musiken och de glada skratten har sedan länge tystnat. Men kanske kan du ändå förnimma den lycka som en gång bodde där.

/Anni

De oräddbara

/ annisvensson / 4 kommentarer

 

sommarnatt_170603b (2)

Järna, inatt när jag var på promenad på väg hem från en vän. Fascineras av vackra sommarnätter, ljuset och dofterna. (Det är Järna kyrka som skymtar fram bakom löven).

Det enda någotsånär kvalitativa jag lyckats skriva på senare tid är ”Ett brev till dig”. Trots ledighet, semester och egen tid – inget mer.

Ibland är det som om orden tar slut. Ändå ord och berättelser som finns där, far runt inombords. De vill inget hellre än att komma ut, ned på pappret, in i datorn. Men någonting hindrar dem just nu.

Kanske är det tvivlet eller kanske är det livet. Allt det där andra, alla måsten som lägger sig ovanpå. Som vore det en tung, våt filt.

Några få ord smiter igenom och ut. Övriga har inte en chans. De kvävs i samma stund de föds. Under filten ligger de nu. Orörliga. Förlorade. Oräddbara.

/Anni

Ps. ”Oräddbara” är ett ord jag kom på idag, ett ord som lyckades smita ut. Ordet finns egentligen inte enligt svenska ordlistan. Jag tycker om ”oräddbara” som kan tolkas på flera olika sätt. Hittar du också på nya, egna ord?

Musik att skriva till.

/ annisvensson / Lämna en kommentar
Foto: Umberto Cofini

Foto: Umberto Cofini

Såg ett inlägg på Twitter igår som handlade om musik att skriva till. Och vips! kom jag på att jag har en hel del musik som jag skriver bra till.  Det borde jag dela med mig av till andra skrivare så kanske vi tillsammans kan göra listan längre?

Efterlysning: Musik att skriva till! Inga svenska texter eller annat förvillande.

Det handlar om musik som inte stör, som finns i bakgrunden och snarare kompletterar skrivarflödet än att pocka på uppmärksamhet.  Vilken musik jag väljer beror på vad jag skriver och vilken sinnesstämning jag vill locka fram hos mina karaktärer eller vilken stämning jag vill ha i min berättelse.

Här är min lista med några exempel. Har du fler förslag? Hjälp mig att bygga en spellista för skrivande!

  1. ”Spiegel im spiegel” – Arvo Pärt
  2.  ”Ocean peace” – Steven Snow (Album Dolphin sounds with music)
  3.  ”The ocean above” – Steven Snow (Album, Dolphin sounds with music)
  4. ”Over the rainbow” – Israel Kamakawiwo´ole
  5. ”De fyra årstiderna, våren” – Vivaldi
  6.  ”Fur Elise” – Beethoven
  7.  ”Shades of chakra” – Masala Roo (Album, Music for yoga 2016=många bra)
  8.  ”Only time” – Enya
  9.  ”Carribean blue” – Enya
  10.  ”The humming” – Enya
  11. ”Divine sorrow” – Wycleaf Jean och Avicii
  12. ”Love last forever” – Mando Diao

Lyssnar du på musik när du skriver? I så fall vilken? Berätta gärna så fyller jag på listan. Tusen tack!

/Anni

Ps. Och glad påsk till er alla, från sjukstugan. Ska nu försöka mig på en kort promenad, vilket också brukar vara bra för kreativiteten.

En natt jag drömde.

/ annisvensson / 3 kommentarer

mamma_o_jag
Mamma och jag, 1969. Fotograf: okänd.

Om mamma. Och om en av berättelserna jag skriver.

I drömmen står jag mitt i hennes kala sovrum. Ett rum och ett hem som en gång för länge sedan var ombonat och fullt av liv. Men nu mörkt, kallt och ensamt.

Ett sovrumsfönster utan gardiner, med bara ett par växter på fönsterbrädan. I det fönster där mamma ofta stod och kikade ut under den tid vi fortfarande sågs. Under den tid då gardiner fortfarande fanns i hennes fönster och hennes röst inte var främmande.

Ett rum där hon nu för drygt åtta år sedan somnade in. Ensam.

Nu är jag där. Allt obevekligt skarpt och tydligt. Jag ser henne inte, men känner. Det är mamma bakom mig och hon skjuter mig mjukt, men bestämt framåt över golvet mot fönstret. Som om hon vill att jag ska titta ut. Men det finns inget där. Vänder mig om för att se den gestalt som föser mig framåt. Ingen där.

Vad vill drömmen säga mig? Vad ska jag se? Drömmen biter sig envist fast i mitt sinne. Under lång tid.

Den 10 februari får jag kanske en del av svaret. Läser en artikel i DN om Erik Schüldt som får DN:s kritikerpris, ”Lagercrantzen”. Intervjun med Eric fastnar. Erik talar om klassisk musik som om den vore ”semisakral” och att den ”ofta är ordlös och därför blir andlig”. Han ger sitt möte med den estniske tonsättaren Arvo Pärt som ett exempel och där vaknar min nyfikenhet. Han beskriver att han hör ”Für Alina” och att världen därefter inte blir sig lik. Och att det finns något skimrande över Arvos musik. Han beskriver en slags känsla av helighet. Och jag bara måste lyssna.

Lyssnar. Och finner musikstycket ”Spiegel im Spiegel”. Som är så vackert. Känns som om musiken talar till mig. Och Erik säger i intervjun: ”Och så länge det finns något i heligt i världen, om det så bara är ett litet musikstycke, så är inte världen tom. Då stämmer inte den stora samtida berättelsen om världen som en stum och meningslös plats.”

Precis så.

Och jag inser att jag måste fortsätta skriva min berättelse. Den är viktig. Inte bara för mig. Inte som klassisk klingande konst, men som en sanning, en berättelse och ett bevis för att det finns hopp för de som behöver tröst och ljus, vägledning, tro om en ljusare framtid. Erik Schüldt beskrivs som att han ”ställer människan mitt i musiken” och jag vill hjälpa de människor som lever i mörker och visa dem att det finns ljus. Jag vill ställa människan mitt i ljuset.

Den 14 februari läser jag åter igen DN. Till musikstycket ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt i olika versioner på Spotify. I början av tidningen, en annons för Moderna museet och konstnären Louise Bourgeois. En bild av ett konstverk, en jättespindel som går under namnet ”Maman”. Jag blir fullkomligt tagen. Tänker åter igen att jag måste fortsätta skriva. Min berättelse om mamma, om oss, om livet. Men hur. Orden finns där, men jag skjuter fram. Jag vill det blir rätt, men är rädd det blir fel. Tänker att annat är nog viktigare. Och jag analyserar. Det är min rädsla som sätter stopp. Rädslan att misslyckas, göra fel, svika. Inte kunna skriva tillräckligt bra. Hur ska jag komma över rädslan?

Vänder blad i tidningen. Där kommer veckans boklista. Kikar förstrött på titlarna och läser. Fastnar vid bok nummer 9 av författaren Hilary Mistel. En självbiografi med titeln ”Skuggan av ett liv”. Det står: ”Självbiografi av Englands mest hyllade historiska romanförfattare om en smärtsam uppväxt.” Det fångar intresset och jag söker på nätet. Finner en länk till hennes förlag där det finns ytterligare en länk till kapitel för provläsning. Och jag läser tills jag kommer ett par sidor fram och min blick fastnar vid några meningar:

”Lita på läsaren. Det är det jag rekommenderar personer som frågar mig hur man blir utgiven. Lita på din läsare, sluta vara nedlåtande mot din läsare, beröm din läsare för att vara minst lika smart som du, och sluta vara så jäkla behagsjuk: du i raden längst bak, kan du vara snäll och koppla av charmen! Enkla ord på enkelt papper. Minns vad Orwell säger, att god prosa är som en fönsterruta. Koncentrera dig på att slipa minnet och skärpa din mottaglighet. Kapa varje sida du skriver med åtminstone en tredjedel. Sluta snickra ihop dina taffliga små liknelser, Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket kraft och klarhet du kan.”Jag får läsa om och om igen. Det står ”fönsterruta”. Och jag läser vidare.

”Minns vad Orwell säger, att god prosa är som en fönsterruta. Koncentrera dig på att slipa minnet och skärpa din mottaglighet. Kapa varje sida du skriver med åtminstone en tredjedel. Sluta snickra ihop dina taffliga små liknelser, Tänk ut vad du vill ha sagt. Säg det sedan med så mycket kraft och klarhet du kan.”

Och jag tänker på drömmen där jag knuffas fram till ett fönster av mamma. Och jag tänker på berättelsen jag skriver och stryker i. Om och om igen.

Det må vara tillfälligheter eller en desperat önskan att finna svar. Oavsett vilket. Berättelsen måste skrivas klart. Nu. Mamma har gett mig sitt godkännande. Det kan ha varit dröm eller verklighet. Slump eller tillfälligheter.

Idag är det den åttonde augusti,  mammas och min dotters mormors födelsedag och hon skulle ha fyllt 76 år. Om hon fått leva. Och jag skriver min historia. Vår historia.

Att skriva med glädje

/ annisvensson / Lämna en kommentar

Det är titeln på författaren Kim M. Kimselius första bok om skrivande. En fantastisk liten bok som gav mig insikter, många goda råd, högre fart och ledtrådar till hur jag på bästa sätt ska bli klar med mitt eget pågående bokprojekt. Eller egentligen mina flera olika bokprojekt, varav ett av dem ska vara klart som utkast för korrekturläsning till årsskiftet. Och ja man kan ha flera bokprojekt på gång samtidigt. Det kan till och med finnas fördelar. Kika här.

image

Skrivarboken ledde mig till Kim. En framgångsrik författare som gärna delar med sig av sina bästa tips. Kim gillar liksom jag tanken på ”Send it forward”. Har du förmånen att lyckas väl med något, hjälp någon annan att uppnå sina mål. Om du kan. Och nu sitter jag lycklig på tåget hem från hennes skrivarkurs i Eringsboda. Under två dagar har jag fått ny inspiration och ännu mer fart på mitt skrivande. Jag kan varmt rekommendera Kims skrivarkurser och hennes blogg med skrivartips. Hon är en perfekt coach som gör skrivandet ännu roligare.

Jag har förutom trevligt sällskap fått mycket energi under den här helgen. Skratt, glädje, applåder och människor som delar en passion ger kraft. Så stort tack Kim och alla kurskamrater som delat med sig öppet av både skrivartips och livshistorier. Nu ska vi ge ut en antologi tillsammans nästa år. Så roligt! Och jag vill bara skriva, skriva….

Ingenting är omöjligt. Författardrömmen lever och spirar 🙂

Ps Kim har nu gett ut en ny skrivarbok ”Att hitta glädje i skrivandet”. Den har jag med mig till hängmattan tillsammans med hennes ”Mysrys”…

image