I nästan hela mitt liv har jag läst och skrivit. I flera år har jag ägnat mina egna skrivarstunder åt en specifik berättelse och bok. Det har tagit lång tid eftersom jag samtidigt jobbat, fått barn, byt jobb och köpt renoveringshus. Och det är en historia som inte är enkel att skriva. Temat i berättelsen är ”Ingenting är omöjligt” och den är i första hand till mig själv, i andra hand är den tillägnad min dotter, barn, ungdomar och vuxna som jag tror så väl behöver den.

Mitt skrivande är nödvändigt. En historia som kräver att få komma ut.

Somliga dagar tänker jag att det kommer gå bra. Orden kommer till mig, stycke efter stycke och sida efter sida läggs bakom mig. Sedan kommer de andra dagarna. Och jag tänker att det jag skriver blir kanske inte tillräckligt bra, inte tillräckligt intressant. Tvivlar. En del hävdar tvivel är bra. Det är bara då det till sist blir riktigt bra.

Behöver veta och provade att gästblogga. För att prova mina vingar. För att kasta mig ut och se om något eller någon finns där för att ta emot mig och mina ord. Jag skickade iväg min text. Väntade otåligt. Sedan kom svaret. ”Vi publicerar gärna ditt blogginlägg. Spännande text, intressant bakgrund och historia du har”.

Sedan åter väntan tills det publicerades. Och sedan. Flera tusen gillar och delar mina ord. En av mina lyckligaste dagar och jag får nypa mig i armen för att förstå. Det är på riktigt. Provar igen och det fungerar lika bra. Jag kan!

Men lyckan blev kortvarig. En allvarlig cykelolycka under träningspass för Tjejvättern satte käppar i hjulet. Trodde jag snabbt skulle vara läkt och rehabiliterad, men det tog mycket längre tid än jag kunnat drömma om. Jag haltar mig fram i livet och i mitt nödvändiga skrivande.

Snart, snart hoppas jag kunna fortsätta arbetet med min bok. Jag vill, måste fortsätta skriva. Orden kräver att få komma ut.